Inte som du tror.
Då och då släpper jag fram gästskribenter, ofta för att de har något mycket bättre att komma med än jag. Som i det här fallet. Martin Holmström, en gång tekniker och producent på Peekaboo Studio i Göteborg, minns ett legendariskt möte med ett ungt Nifelheim, när bandet utan kompromisser finslipade början på sin karriär.
”Hösten 1994 gick jag på Komvux i Göteborg, för att läsa upp min behörighet till en nystartad ljudteknikerutbildning. På lektionerna i ellära träffade jag på Onkel, en legendar i Göteborgs musikliv. Vi var musikprylnördar båda två, och hade lite kontakt, lånade grejer av varandra och så vidare. Onkel hade riktiga dreads, jag hade tönt-varianten (tänk sångaren i Offspring). Senare under hösten klippte jag av mig håret och fick då namnet Skalle-Per av Onkel.
Nån gång under vintern 1994-95 skulle antingen jag låna nåt av Onkel eller tvärtom. Onkel befann sig den här kvällen i gamla anrika studion Nacksving, på Kungsgatan i Göteborg. Här hade Björn Afzelius spelat in blivande guldskivor, som hängde på väggarna. Vid den här tiden drevs studion av en annan legendar i Göteborgs musikliv, nämligen Urmas Plunt, som körde runt i en Chevrolet Stationsvagn med fejkträpaneler på sidorna. När bilen var redo för pension köpte han en ny, likadan. Jag hade hört massor med stories om Urmas via några andra kamrater på ljudteknikerutbildningen, så den här kvällen var det med förväntansfulla steg jag gick uppför trapphuset och knackade på dörren till studion. Tänk om jag skulle få se Urmas Plunt i egen hög person!
Det fick jag inte. Men jag fick nåt ännu bättre istället.
Onkel var i studion i egenskap av producent. Jag kom in i kontrollrummet, stirrade längtansfullt på det stora mixerbordet (som Urmas brukade ligga under med en lödkolv i högsta hugg), och såg några långhåriga snubbar med nitar överallt på kläderna, springa in och ut ur rummet, dividerande om vems bälte som var vems. Jag kände genast igen dem som Bröderna Hårdrock, ja, alla i Göteborg kände till Pelle och Erik.
Det var alltså Nifelheim som Onkel höll på att producera den här kvällen. Onkel satte på bandaren, och ett virrvarr av skräpigt distade gitarrer och trummor vällde ut ur högtalarna. Det som blev Nifelheims debutalbum, kallat just Nifelheim. Min egen metalvärld bestod mest av Metallica, Slayer, Testament och annat som, i förhållande till det som jag hörde nu, var väldigt städat och ”välproducerat”. Det jag hörde var i och för sig inte färdigmixat, men det var mycket av allt, skräpigt och svårt att urskilja några riktiga detaljer. Jag kommenterade antagligen att det lät lite rörigt, varpå jag fick svaret från Nifelheim:
– Det ska låta skit! Men det ska vara rätt sorts skit! Många fattar inte skillnaden, de tror att skit e skit. De e helt fel, de fattar inte. Det här e rätt sorts skit!”
Martin Holmström
Italienarna vänder blad.
Fleshgod Apocalypse är tillbaka med sin fjärde fullängdare King och det låter bra. Bättre än Labyrinth (2013) som tyvärr var ett steg bakåt när man trodde bandet skulle leverera som allra bäst. Det albumet verkar komma nu istället.
För snabbingångar rekommenderar jag And the vultures beholds och tunga Gravity. Den första teasern (Cold as Perfection) är dessutom, precis som Gravity, mer baserad på tyngd än på bandets karakteristiska vansinnesspeed. Det vinner Fleshgod Apocalypse på. Lyssna nedan eller gå till Spotify.
Detta är lite gulligt. Inför Europaturnén med Grave och Vampire släpper Century Media en mini-CD med Tribulation, döpt efter och fokuserad kring en av låtarna på senaste albumet: Melancholia. Och kika på omslaget:
Omslaget föreställer skelettet av en fladdermus. Samt en spegelvänd version av densamma. Och kika nu på den här skolplanschen från 1900-talets mitt:
Och kika nu på var den här skolplanschen syntes senast. Gissningsvis är det typ Tribulations replokal. Eller hemma hos någon i bandet. Visst är svensk skola bra?! Fattar inte varför så många tycker tvärtom.
10. Devouring Star: ”Through lung and heart”
För att beskriva den här musiken tar jag till recensenternas största klyscha ”mixern”. Stoppa i Irkallian Oracle, Portal, finsk mull och stjärnstoff. Press the button.
Lyssna på Decayed son of Earth.
9. Creeping: ”Revenant”
Kan inte fatta att inte fler hyllar dessa nya zeeländare. Jag kan inte vara utan detta album. Titeln syftar på en person som har dött och kommit tillbaka. Musiken är lika mysig.
Lyssna på Death Knell Offerings.
8. Tribulation: ”The Children of the Night”
Svårt att inte gilla. Finns inte en årslista som inte hyllar Tribualation. Och de är värda allt beröm vi kan komma på: Musiken, attityden, arvet, visualitet, planschen.
Lyssna på Melancholia.
7. Ghost: ”Meliora”
Det är kanske lite för sliskigt ibland. Men under hösten har jag spelat det här albumet i tid och otid, och det är bara att kapitulera. Infestissumam var en svacka. Detta är en topp. Läs här varför.
Lyssna på From the Pinnacle to the Pit.
6. Leviathan: ”Scar sighted”
I bilen var sommarplågorna många när familjen körde runt i Sverige och barnen krävde NRJ. Min ventil blev Leviathan, vars låtar på detta album alla skiljer sig från varandra. Imponerande.
Lyssna på Within Thrall.
5. Deafheaven: ”New Bermuda”
Ibland missar man saker. Då är det bara att ta igen det. Så var det 2013, när Deafheaven släppte Sunbather och jag inte fattade grejen. Men det gjorde jag i år.
Lyssna på Baby Blue.
4. Mgla: ”Excercises in futility”
Nästa gång jag gråter vill jag att det ska vara till Mglas musik. Och vid det här laget är väl polackerna ett hushållsnamn hos de flesta som gillar sin musik inlindad i taggtråd?
Lyssna på andra spåret.
3. Misþyrming: ”Söngvar elds og óreiðu”
Island fortsätter leverera. Nån gång skulle jag vilja läsa det gigantiska reportaget om varför landet plötsligt är så bra. Tills dess – lite sånger från eld och oreda, med betoning på oredan.
Lyssna på Friðþæging blýþungra hjartna.
2. Grift: ”Syner”
Syner har varit musiken jag oftast sätter på när jag vill grotta ned mig i, typ, musik. Bandet har också fått mig att inse hur mycket black metal ljungväxten är. Läs intervjun här.
Lyssna på Det bortvända ansiktet.
1. Cruciamentum: ”Charnel Passages”
Årets etta. Bandet tummar inte på hårdheten, trots alla melodier a la Morbid Angel som väller fram ofta genom tremolo picking. Läs intervjun med Cruciamentum här.
Lyssna på hela albumet här.
Synad.
Ett av årets bästa album kommer från Grift. Jag råkade hitta ett tips om bandet på ett forum, och föll snabbt när jag hörde låten Svältorna. Jag föll så hårt, att jag absolut måste veta mer om musiken, och varför Grift hellre lyfter fram svältor och kalhyggen än mäktiga tallar a la Immortal. Erik Gärdefors, som ensam utgör Grift, svarade:
Du spelar och sjunger allt i Grift. Och du spelar och sjunger allt i Arfsynd. Och även alla instrument i Orcivus. Varför behöver du så många band att uttrycka dig i?
2015 alltså. Fåglar sjung, grodor kväkte och på en del av årets dagar föll det regn. Och så lyssnade många av oss på metal, under detta lilla år då fåglar sjung, grodor kväkte och regn föll. Ibland.
Det här är de album jag gillat bäst under 2015, plats 20-11. Läs, lyssna och säg vad du tycker.
20. Cattle Decapitation: ”The Anthropocene Extinction”
Det här bandet blir bara bättre och bättre. Musik händelserik.
19. RAM: ”Svbversvm”
Tufft. Tuffare. RAM. Lyssna på Eyes of the Night.
18. Vattnet Viskar: ”Settler”
Snyggt omslag. Snygga låtar.
17. Firespawn: ”Shadow Realms”
Årets bästa sidoprojekt? Jo då. Lyssna här.
16. Myrkur: ”M”
Hvis du er stærk og tuf – lyssna på hela albumet här.
15. Dead in the Manger: ”Cessation”
Jag kan absolut ingenting om det här bandet. Men varje gång jag lyssnar på Cessation känner jag bara tacksamhet över att några dudes borta i USA (så mycket kan jag) vill ägna sig åt sånt här okommersiellt finlir. Och att jag nån gång borde kolla upp bandet.
14. Iron Maiden: ”The book of souls”
Årets största överraskning. Ett otroligt bra album, svårt att inte gilla, svårt att inte nynna på, och min favoritlåt är utan tvekan den här, även om den episka outrolåten också börjat spelas flitigt. Vilken comeback. För min egen del alltså, eftersom jag sedan länge slutat bry mig om bandet. Jag hade fel.
13. Outre: ”Ghost chants”
Snygga lager av musik att upptäcka hos de här polackerna.
12. Unleashed: ”Dawn of the nine”
Woha! En väl använd och nött påk som vet var den smäller som bäst. De midgårdska melodierna är strong with this one.
11. Obsequiae: ”Aria of Vernal Tombs”
Det faktum att bandet är från Sverigeättade Minnesota är en rolig grej, men än roligare är musiken från detta band som innehåller en medlem vars instrument är medeltida harpa. Pretty amazing.
För att se plats 30-21 – klicka här, eller backa några steg.
Bara Metal 