He is – Varför Ghost är så bra

Det finns inget band som drar så många läsare till Bara Metal som Ghost. Allting om bandet lockar läsare. Och jag fattar varför. Tre album in i karriären fattar jag varför.

Här är elva anledningar till att Ghost befinner sig där de är just nu – på toppen och tittar ned på alla som hatar dem. Eller älskar dem.

Heis

1. Sångrösten. Tro mig. Jag vill ha sargade gutturala röster tio gånger av tio. Till och med ett popband som Futurue Islands fattar hur bra det är med growl. Men tre album in i deras karriär inser jag det är den där tunna pojkaktiga rösten som kryddar Ghost till vad det är.

Alla som har läst Bara Metal noga känner till vårt scoop att Messiah Marcolin var påtänkt som sångare. Det hade inte vart samma grej, men det visar tydligt hur Ghost tänkte innan de blev vad de blev – vi är inte ett band som growlar.

2. En lång peak. Det är sällan ett band kan hålla så hög profil i sitt låtskrivande. När förstaalbumet är otroligt bra, är det svårt att göra två otroligt bra album i följd. Nåja, Infestissumam var kanske en dipp, men ingen katastrof. Och Meliora är som de flesta säkert hört – värd alla höga betyg.

3. Crossover. Ghost gick in genom entrén med skylten ”Hårdrock” ovanför dörren. De växte sig stora där, och öppnade genvägen till rockpubliken genom att hitta en väg att ta sig dit (tänk er gärna en liten dörr här där det står ”Genväg till rock” ovanför ingången), utan att någonsin lämna hårdrocken. Deras spöke stod kvar, medan Ghost befann sig i rocklandet. Det är därför hårdrockare sitter och lyssnar på He is, en Simon och Garfunkel-låt, och tror att de fortfarande lyssnar på hårdrock.

4. Imagen och utseendet. Genom att överdriva och spegelvända den katolska kulten till sin egen framtoning har de lyckats fascinera alla som vill bli fascinerade. Jag menar, Papa Emeritus ansikte, vem kan inte älska det? Gulleskräck. Lägg därtill de filminspirerade omslagen och ämbetet av sång som går från Papa till Papa. Det är så smart.

5. Munkdräkter. I en munkdräkt kan du inte misslyckas. Klädvalet gör till och med dålig musik till lite bättre musik.

6. Respekten. När band som Down, Behemoth och Metallica och många, många fler som spelar tuffare, hårdare, ansedd metal (jo, även Metallica är ansedda trots Load-eran), hyllar bandet och vill plåtas ihop med Papa, så som Dave Grohl, då stiger publikens intresse. Då stiger vår respekt. För vad kändisar gör räknas.

7. He is – i det privata pappa. Och de flesta i min ålder som har barn känner alltid en bonding till andra som har barn. ”Aha, han bråkar också om läggtider, han tjatar också om att frukosten är färdig. Han är… one of us.”

8. Linköping. 

9. Hemligheten. Vi älskar det. Men vi tror oss också veta. Och nu är det så pass känt vem det är, att den tidning som går ut och gör nyhet på att ”Han är Papa Emeritus” utan att ha  med sig denne på tåget i en jag-kommer-ut-intervju skulle bara göra bort sig. Bra läge. För Ghost. De flesta journalister vet att outa sångaren allt för tydligt är ett socialt misstag. Jämför gärna med författaren Lars Kepler, där journalister slog knut på sig själva för att lista ut vem hen var. Förresten.

Gör er själva en tjänst och läs inte om ämnet på engelska Wikipedia. Det är. Pinsamt.

10. Det svåra i att värja sig. Jag har svårt för Ghosts kommersiella låtar. Jag tycker refrängen i Majesty är hemsk. Den är så kladdig av socker och slisk. Ändå sitter jag här och hyllar bandet med en elva punkter lång lista. Och lyssnar på albumet.

11. Pengar. Skivförsäljning. Ghost är där. He is. He really is.

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: