Nitar, bälten och skit – Nifelheim lär oss hur metal ska låta

Inte som du tror.

1818

Då och då släpper jag fram gästskribenter, ofta för att de har något mycket bättre att komma med än jag. Som i det här fallet. Martin Holmström, en gång tekniker och producent på Peekaboo Studio i Göteborg, minns ett legendariskt möte med ett ungt Nifelheim, när bandet utan kompromisser finslipade början på sin karriär.

”Hösten 1994 gick jag på Komvux i Göteborg, för att läsa upp min behörighet till en nystartad ljudteknikerutbildning. På lektionerna i ellära träffade jag på Onkel, en legendar i Göteborgs musikliv. Vi var musikprylnördar båda två, och hade lite kontakt, lånade grejer av varandra och så vidare. Onkel hade riktiga dreads, jag hade tönt-varianten (tänk sångaren i Offspring). Senare under hösten klippte jag av mig håret och fick då namnet Skalle-Per av Onkel.

Nån gång under vintern 1994-95 skulle antingen jag låna nåt av Onkel eller tvärtom. Onkel befann sig den här kvällen i gamla anrika studion Nacksving, på Kungsgatan i Göteborg. Här hade Björn Afzelius spelat in blivande guldskivor, som hängde på väggarna. Vid den här tiden drevs studion av en annan legendar i Göteborgs musikliv, nämligen Urmas Plunt, som körde runt i en Chevrolet Stationsvagn med fejkträpaneler på sidorna. När bilen var redo för pension köpte han en ny, likadan. Jag hade hört massor med stories om Urmas via några andra kamrater på ljudteknikerutbildningen, så den här kvällen var det med förväntansfulla steg jag gick uppför trapphuset och knackade på dörren till studion. Tänk om jag skulle få se Urmas Plunt i egen hög person!

Det fick jag inte. Men jag fick nåt ännu bättre istället.

Onkel var i studion i egenskap av producent. Jag kom in i kontrollrummet, stirrade längtansfullt på det stora mixerbordet (som Urmas brukade ligga under med en lödkolv i högsta hugg), och såg några långhåriga snubbar med nitar överallt på kläderna, springa in och ut ur rummet, dividerande om vems bälte som var vems. Jag kände genast igen dem som Bröderna Hårdrock, ja, alla i Göteborg kände till Pelle och Erik.

Det var alltså Nifelheim som Onkel höll på att producera den här kvällen. Onkel satte på bandaren, och ett virrvarr av skräpigt distade gitarrer och trummor vällde ut ur högtalarna. Det som blev Nifelheims debutalbum, kallat just Nifelheim. Min egen metalvärld bestod mest av Metallica, Slayer, Testament och annat som, i förhållande till det som jag hörde nu, var väldigt städat och ”välproducerat”. Det jag hörde var i och för sig inte färdigmixat, men det var mycket av allt, skräpigt och svårt att urskilja några riktiga detaljer. Jag kommenterade antagligen att det lät lite rörigt, varpå jag fick svaret från Nifelheim:

– Det ska låta skit! Men det ska vara rätt sorts skit! Många fattar inte skillnaden, de tror att skit e skit. De e helt fel, de fattar inte. Det här e rätt sorts skit!”

Martin Holmström

Alina Sofia, Photographer

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: