En spännrem sitter runt skivsamlingen hos Hand of Doom. Förmodligen för att inte Pinky of Doom ska dra ut vinylerna och ge dem repor eller riva sönder konvoluten.
Jag sitter i Hand of Dooms soffa. På väggen bakom mig hänger hans akustiska gitarr, och medan han själv byter blöja på Pinky of Doom passar jag på – jag lyfter ned gitarren och spelar introriffet till Vampires Initiation Rite. Så som jag tror att det går.
Hand of Doom, även känd som Lars och sångare i Vampire, ropar från skötbordet att numer är det inte han som skriver låtarna. På senaste skivan är det helt och hållet Black Strings riffande.
Och på tal om Black String, eller Joel, så ringer han äntligen på dörren.
* * *
På min bucket-list står det många nördiga saker. En av dem: Jag vill få instruktioner om hur ett riff ska spelas av musikern som har skrivit riffet. Så jag frågar Black String. Hur går det här riffet egentligen? Vad tar du för toner där i slutet?
– Åh fan. Var det ett Vampire-riff du spelade? frågar Hand of Doom överraskad. Jag tyckte jag kände igen det, men det lät som Dark Throne.
– Är det bra eller dåligt? frågar jag.
– Det beror på vilket album vi pratar om. Det här lät som tidiga Dark Throne.
– Jag har aldrig varit med om att någon som inte är med i bandet spelar mina riff förut, avbryter Black String. Det här är första gången.
Han instruerar mig tydligt hur riffet ska spelas. En minut senare sitter det, med lite övning kommer även hammer on pull off-figuren att sitta perfekt.
* * *
I min värld är introt till Initiation Rite ett av de bästa riffen som släpptes år 2017. Riffet förmedlar exakt vad låten handlar om: Mörk ruggig källare som ska leda vidare till en sal där en initiationsrit äger rum.
– Jag måste be om ursäkt, säger jag. Jag fattade inte hur bra ert album var när det släpptes 2017, och tog inte med det på Bara Metals årslista det året. Idag skäms jag. Jag hade fel. Det hade lätt tagit sig in på topp fem. Jag fattade det för sent.
– Ja, jag letade efter vårt namn och tänkte, vad fan, har han missat att vi släppte album?! säger Black String utan att låta varken sur eller arg. Mest saklig.
– Jag tar igen det nu. Med denna intervju.
Vampire dök upp som ett mystiskt med anonyma medlemmar runt 2012, när bandet släppte sin första demo. Gitarristen Black String intervjuades i Bara Metal år 2014 och bandet har idag hunnit släppa två album och en EP.
I intervju efter intervju i olika tidningar framgår det väldigt tydligt att medlemmarna i bandet nästan ser vetenskapligt på låtskrivandet. Black String utifrån passion och känsla, Hand of Doom utifrån mönster och inre byggnad. Ungefär så.
Ni verkar vara nördigt intresserade av hur en låt kommer till, eller struktureras. Har ni en stor papperslapp upptejpad på replokal-väggen med låtens beståndsdelar tydligt markerade eller hur går det till?
Hand of Doom: Papperslapp låter allt för vanvördigt. Vi har en whiteboardtavla i replokalen sedan några år tillbaka. Men visst tänker vi mycket i block, alltså riff 1, riff 2, riff 3a, riff 3b. Det är koder som vi pusslar med, vi pillar ofta på sekvensen, alltså den ordning riffen ska komma i.
Black String: I slutändan handlar det ju om att skapa en kanonlåt, och inte stanna vid en låt med bara grymma riff. I den där strukturen som vi bygger upp så måste det också komma något oväntat. Det är där konsten ligger. Något måste sticka ut, och det är det svåraste, för det kan lika gärna vara ett helt nytt trumkomp – det ska kännas överraskande och att man ramlar in i riffet.
HoD: När man har väl knäckt hur radiopopmusiken fungerar är det väldigt roligt och allt blir lätt, men det är tröttsamt och det är lätt att överskatta det. Man måste frångå receptet. Ghost är bra på det. Låtarna följer strukturen men överraskar ändå med en del off-grejer.
Du som skapar de flesta riffen. Sätter du ihop riff 1 och riff 2 i samma sekund som de skapas, eller skriver du riff för riff och pusslar sedan ihop det?
BS: Det är sällan jag skapar ett riff och sedan väntar nån vecka tills nästa riff duger. Ofta kommer två-tre riff samtidigt. Då fungerar det som en början på en låt. Det svåra blir att skapa nya riff och komma vidare. Ta Revenants som exempel. Allt innan sången drar igång är skrivet i ett svep. Men sångriffet, det gjorde jag ett år senare.
Har du testat massa grejer i ett års tid då?
BS: Ja, jo, kanske inte på den låten, men mönstret är att mycket dåligt dyker upp och försvinner. Förr när vi repade ännu mer var det hela tiden så. Många låtar kunde ha blivit mycket sämre om vi inte gjorde om dem, de hade blivit mer monotona.
HoD: Introt till Revenants var i stort sett kasserat. Men så började vi kalla den vandringslåten och då lossnade något.
BS: Ja, precis. Vi var på väg till Island och fick en Islandsdepp redan innan resan. Då fick vi till det där väldigt nordiska versriffet.
HoD: Du menar det här…
Här börjar Hand of Doom och Black String nynna på och referera till riff fram och tillbaka. Det är ungefär som om de kastar en basketboll mellan varandra fram och tillbaka.
– Du menar detta? Drrrdrrdrr…
– Nej, det fanns med från innan, jag menar det här: drrd-d-d-d-drrdrr.
– Ja, okej.
– Det känns väldigt…
– Immortalriffet?
– Ja, eller det påminner mycket om Blood Fire Death, men det låter väldigt skandinaviskt.
BS: Det blev klart precis nån veckan innan Islandsresan.
Var ni på Island och spelade?!
HoD: Ja, 2015.
Stötte ni på black metal-communityn då?
HoD: Du, det var ju precis när den där grejen boomade. Men det hade inte vi fattat, så vi låg och sov när alla de banden… alltså alla isländska black metal-band var där och spelade, medan vi kände oss trötta. Vi gick och la oss. Men en missad spelning är också en spelning.
Er musik skapar bilder i mitt huvud. Om vi tar outrot på Revenants så känner jag hur jag står i änden av ett tåg som sakta rullar bort från min hemstad, som i sin tur står i lågor och brinner en mörk natt. Ja, ungefär så.
Min fråga: Måste ni känna så för att ett riff är okej? Eller skapar ni också enkla transportriff för att göra klart låtarna och komma vidare?
BS: Helst ska alla riff ha en identitet. Men vissa riff måste vara tågräls istället för den brinnande staden för att använda dina bilder. Annars så sticker ju ofta första och sista riffet ut. När jag skrev demos som tolv-trettonåring skulle alla riff vara lika starka. Men det inser man att de inte kan vara. Även de stora albumen från tonårstiden, så som Burzums Hvis Lyset Tar Oss har massa transportsträckor.
HoD: Ja, det kan man lugnt säga.
HoD: Riff kan ju dessutom vara starka på olika sätt. Dels de romantiska riffen som ger fina bilder, och sedan har du introt till Initiation som låter som en gammal källare. Mer rynka-på-näsan-riff.
Just det introt till Initiation Rite är en minut och tjugo sekunder långt. På samma tid har ni hunnit spela intro, vers och refräng på inledande låten Knights of the Burning Crypt. Varför blir det så? Är introt till Initiation Rite så bra att ni därför vågar dra ut på just det?
HoD: Jag tror att när vi repade in den låten så ville vi ha det luftigare, vi ville ha en Venomkänsla, så att det nästan låter som att vi improviserar.
BS: Tanken var att vi skulle trappa upp trummorna, som introt till Slayers Hell Awaits där trummorna ökar var fjärde takt trots att gitarren är monoton, och plötsligt har man gått igenom sexton takter utan att tänka på det. Vill man ha en sådan upptrappningseffekt måste man repetera riffet många gånger.
Första albumet skrev du hälften av riffen. Nu mer skriver du nästan allt och Lars ingenting. Hur gick det till, och känns det okej med dig Lars?
HoD: Ja! Jag skriver för dåliga riff för att sitta och skriva riff i parti och minut.
Blev du övertalad till att inse att det, eller hur gick det till?
HoD: Nej, nej. Det är lätt att övervärdera sin egen förmåga. Att man måste vara med i allt, men så missar man ett rep och ut kommer en fantastisk låt som man inte bidragit på alls, och då förstår man att, typ, vad skönt, då kan jag koncentrera mig på att sjunga och skriva låtar.
BS: Men hela bandet fastställer ju låten, ibland kan du komma in och rädda läget på en låt. Men i och med att jag ofta spelar gitarr så utvecklas jag, jag får en egen stil. Och när Robin kom med fick jag en väldigt bra sparringpartner.
HoD: Och då slapp jag sitta med en tredje fender i knät och fråga hur riffen går. Jag bryr mig inte om att lära mig de nya riffen längre, men i somras tvingades jag spela bas några gig.
Jag såg det i Malmö.
HoD: Ja… det var ju rörigt. Jag är inte så intresserad av hur riffen går, däremot vilken tonart de går i och vilken tonart som kommer tillbaka. Där finns en stor del av våra identitet, vilka intervaller går vi mellan egentligen? Det måste jag lära mig. Jag har inte så bra gehör så att jag kan höra det. Jag måste se vilken tonart de går i. När jag inte kan lista ut det genom att lyssna här hemma skickar jag iväg ett sms och får ett A eller ett D tillbaka.
En sjukt snabb låt som Skullprayer. Black String, sätter du den med en gång i studion? Den låter löjligt svår att spela!
BS: Den är lite lättare än vad det låter, jag är ganska risig när jag spelar in. Det är inte första tagningen som sitter. Och jag kunde den bättre då än jag kan idag.
HoD: Men Isak var impad. ”Hur fan kan du spela så egentligen?”
Hur delar ni upp inspelningen, ni gitarrister? Ska var och en spela sitt eller kan du sätta båda gitarrerna när du ändå är varm i kläderna?
BS: Vi försöker vara demokratiska och jämlikt fördelade. Det är som Slayer, vänstra och högra högtalaren. Men vår andra gitarrist var inte med hela tiden, så det blev ändå att jag spelade 75 procent av kompgitarren. Han hade det rörigt, med bland annat dödsfall i familjen just då. Jag tycker det är helt okej att inte jag spelar in alla mina delar. Det är mer tidseffektivt.
Hand of Doom. Dina uhhh! Alltså dina stötar och vrål. De är ganska frekventa. Är det av tradition, för att det låter jävligt bra eller för att klistra ihop riffen?
HoD: Mmmm. Inte för att klistra ihop. Eller jo, senaste skivan var det ett parti som lät tomt. ”Vad ska vi göra? Gör ett sånt där ’uhhhhhhhh’ och så lägger vi ett studs på det.” Men det är ofta tradition och ren pepp. Man bara känner att det ska vara där. Det finns ju en del band som är kända för det, Celtic Frost och Angelcorpse, det bara kommer ett gurgel nånstans och så känns låten lite bättre. Det är det man vill åt. Sedan är det för att göra musiken lite kroppsligare, ett uhh, eller äuhh gör det mer… ger mer puls. Mer mänsklighet.
Hur mycket sista grejer fixar ni när låtarna egentligen är klara?
BS: Vi satt ett gäng i studion och fixade allt det där, alla luckorna, det var nån gitarr här och nån keyboard där. Och nån dörreffekt som vi la på som sedan knappt hörs ändå.
HoD: Ofta får man hem en råmix och kan höra var man ska lägga ett extra Celtic Frost-uh.
Det där 1,5 sekunder intro till Scylla, som är detsamma som vi hör i slutet, det är genialiskt! Var det också en sista-minuten-idé? Vem kom på det?
BS: Vi tyckte att låten började för direkt. Det var tråkigt med en sista låt som bara kör igång så där. Då kom nån på idén att köra en del av slutet baklänges.
HoD: Det är ett gammalt studioknep att köra en cymbal baklänges. Detta är samma grej, fast lite påhittigare. Just kör-grejen är från en sibirisk och sovjetisk kyrkokörskiva som vi brukade lyssna på i familjen under jul. Min syrra hade köpt den på en second hand. Vi satt och spelade in den låten i december och då hade jag den skivan färskt i minnet.
BS: Var det därifrån du fick det? En familjeplatta?
HoD: Ja, en familjetradition. Den är jättebra. Omsk Russian Folk Choir heter skivan.
Det låter som att vakna upp död när man hör det.
HoD: Det låter hemskt och väldigt sovjetiskt.
Apropå Scylla, upprepar du dig i dina texter? Eller är det en låt per väsen eller fenomen? Kan du ha två låtar som handlar om häxor, eller två låtar som handlar om digerdöden?
HoD: Njae, det finns så mycket att skriva om, det är synd att uppehålla sig kring samma sak. Just häxor känns ganska gjort just nu med hela den ockulta medaljong-rock-trenden och kvinnliga sångerskor. Men om det är något jag kan så är det skräck-estetik, jag är ganska beläst och har bra koll på mycket som den vanliga death metal-lyssnaren inte har koll på. Nu på kommande albumet blir det mer ovanliga saker i stil med demonen Isacharum som bara en svensk sekelskiftespoet har skrivit om. Det känns roligare än att skriva en Lucio Fulci-inspirerad text om ett hus.
BS: Det märks att du gräver djupare och djupare och har mer koll på det här obskyra!
HoD: Jag gillar att gräva där jag står. Det lokala, det väl etablerade och det bortglömda ska vi hålla levande. Det är en folkmusiktradition och ganska sällan kopplat till el-baserad musik, förutom black metal. För det är egentligen en black metal-grej med det nationalromantiska, att fira det gamla och det bortglömda, men vi har mycket black metal-impulser i bandet även om vi inte har en sådan ideologi eller budskap. Vi har tagit godbitarna ur den estetiken.
Sleeper in the Deep. Det är en låt. Men det är också namnet på er dragspelsmusiker. Berätta!
BS: Jag hade en idé om en gitarr-trudelutt, och sedan fortsatte du på den, och sedan la vi till dragspel, eller vad heter det…
HoD: Fender rhodes!
BS: Fender rhodes, ja! Inte dragspel. Och visptrummor. Den spelade vi in redan på första plattan, och något måste vi döpa den till, och vi hade det där havstemat, så den fick heta Sleeper in the Deep. Och sedan måste vi kalla Fender rhodes-spelaren någonting, så han fick också heta Sleeper in the Deep.
HoD: Det hänger i sin tur ihop med att när vi repade en gång så somnade han vid sitt dragspel. Som väldigt mycket annat med Vampire var det ett internskämt som vi drog väldigt långt. Sleeper in the Deep ligger egentligen gömd på CD-versionen av första plattan, om man spolar första spåret bakåt så hittar man den. Men det var det ingen som gjorde, så vi la till den på EPn så att folk fick höra den till slut.
Den EPn. Omslaget är fantastiskt. Bara Metal hade nyss ett bildreportage om album med en hjälte i mitten omgiven av nakna följare.
BS: Du hade väl med Cimmerian Shade?
Ja visst. Först ut var Kiss med Love Gun, sedan följde band som Manowar och Belphegor.
HoD: Wow. Det är verkligen hela eliten samlad.
Ha ha ha! Jag hör att du är ironisk. En annan sak. Ni är otroligt kunniga vad gäller metal-band och deras musik. Ni namedroppar band, och om jag namedroppar något så nog sjutton känner ni till det. Jag hade ingen aning om att ditt namn Black String kommer från trummisen Black Drum som spelade i polska Root.
BS: Ja, på de två första albumen.
Ett band som jag aldrig har hört talas om. Och då lyssnade jag ändå mycket på KAT. Ni är otroligt insatta.
HoD: Mja. Inte längre. Jag kan allt om alla band som höll på mellan 1995 till 2002. Efter det har jag börjat tappa.
BS: Ja, jo. Samma här. Men jag har grävt ned mig mycket i nördiga subkulturer inom hårdrocken, typ tjeckiska, polska och ryska scenen. Och har väl koll på vartenda band därifrån. Och likadant i Sverige. Men vad som har hänt sedan 2010, ja, jag har bättre koll på Norma Evangelium Diaboli-scenen än mycket annat som har släppts efter det.
HoD: Mmm. Vi har lite bättre koll på den scenen än vad man egentligen vill ha.
BS: Ha ha ha! Men det är som ett beroende. Du vill hitta band som passar in i din egen passion och struktur i hjärnan för hur musik ska låta.
Joel, När vi träffades i Malmö, då bad du om ursäkt för att du var arrogant i den första intervjun jag gjorde med dig, när jag inte visste vem du var och allting skedde via e-post. Jag svarade att det bara var roligt. Men är man mer kaxig när man intervjuas via e-post istället för face-to-face?
BS: Jo, lite så. Vi ville upprätthålla en image om att frågor om vår identitet inte var särskilt roliga frågor, vi ville ju tala om vad vi är och inte vilkavi är.
Hur ska Bara Metal presentera er? Black String och Hand of Doom? Joel och Lars?
BS: Ha ha ha! ”Hemma-hos-reportage hos Hand of Doom!”
HoD: Var bor han egentligen? Ha ha ha!
HoD: Vi var svinnoga med vår hemliga identitet i början, jag skrev aldrig ut avsändare till exempel när jag skickade ut demos och tröjor. Det var en viktig del av vårt första år. Men när vi började spela live så var det omöjligt att hålla det hemligt. Då hade vi behövt ha på oss larviga masker, och det var det ingen som ville.
BS: Det var först när vi spelade i Stockholm som det kom ut på Metal Archives vilka vi var. Det är väl där alla kalenderbitare hänger. Att vara anonym live var inget vi ens tänkte på. Anledningen till att jag körde med huva live var att, ja, ”det ser ut som Blasphemy, det kör vi på.” Vi tänkte att det skulle väl ändå röjas vilka vi var så småningom.
Och idag? Skulle ni någonsin släppa ifrån er till exempel en sunkig bild på bandet?
HoD: Till en början hade jag jättestort kontrollbehov. Det skulle vara så bra som möjligt, annars blev det inget alls. Och det blev väldigt bra. Men nu när vi släppte en video så tog vi också en bild till en pressrelease på bandet. Min son sitter i en babystol bakom fotografen och skriker och allt tog ungefär en kvart, plåtad med en iphone utanför replokalen.
HoD: Det visar vilken resa vi har gjort på fem år. Ambitionen har nästan helt och hållet flyttats till det musikaliska och till texterna. Det pilliga kringverket känns mindre viktigt.
En gång i tiden recenserade du för Close-Up, Lars. Får du höra många bittra kommentarer från banden du har recenserat?
HoD: Nej, det är inte många som känner till det. Trots att jag var ganska kaxig när jag var ung och sågade allt där hemma från mitt skrivbord. Det enda band som hörde av sig som ville ge mig stryk var Dark Funeral, 2005 nån gång, de ville bestämma tid och plats. Sedan intervjuade jag dem för några år sedan, och då hade vi ju en tid och plats, för intervjun alltså, men då hade de glömt det.
BS: Mitt intryck är att när vi träffar branschfolk utomlands, till exempel Century Media, så vet folk vem Lars från Close-Up är. Medan fansen på festivalerna har dålig koll på det. I Sverige verkar Sweden Rock har tagit över platsen som Close-Up hade.
HoD: Förresten, en gång när jag var i Oslo så kom han Simen Hestnæs fram till mig och knäppte till min knapp som det stod ”USA ut ur Irak” på, och sa ”Du är från Close-Up, det ser jag”. Jaha, svarade jag. Tycker du USA ska vara i Irak? ”Nej! …men det är inte det det handlar om” svarade han.
BS: Ha ha ha!
Okej. Så…. När kommer albumet?
BS: Vi har en studiotid inbokad i mitten av mars, och då ska vi spela in en fyra-fem låtar. Och sedan, ett albumsläpp, absolut tidigast i höst. Troligtvis senare. Century Media vill ha ut det i november. Vi får se.
