Exklusiv intervju – Nekrokraft: ”Vi insåg ganska snart att det blir för jävla varmt”

”Nekrokraft är nog ett band med mer flyt än oflyt så här långt…”

I våras såg jag Nekrokraft live i Jönköping, på klubb Dissonans, och föll genast för det ös bandet lyckades uppbringa. I maj släppte Nekrokraft sitt andra album Servants, och nu släpper Bara Metal en längre intervju med Timmy ”Doc” Rustan:

När jag såg er live var allting väldigt vältajmat, från läderjackorna på, läderjackorna av, tills sminket svettades bort och kvar var på ett konstant ös, svett och bra låtar. Ni har så klart tänkt igenom det där. Hur kom ni på det, och varför har ni ett så stringent upplägg?

– Det är helt klart genomtänkt nu, men kanske inte från början. Det där med läderjackorna har blivit en grej, vi hade det vissa av våra gig i början men insåg ganska snart att det blir för jävla varmt att spela i läderjacka ett helt gig, helt vansinnigt. Vi kunde inte riktigt släppa själva idén med att spela i läderjacka, läderjackor är trots allt rejäla grejer, då bestämde vi oss för att göra det till en del av scenshowen och plocka av jackorna efter ett par låtar och på så sätt få en variation i framträdandet också. Och samtidigt pusta ut lite.

– Vi försöker gå mycket på känsla och vara kreativa i hur vi tänker kring framträdandet, vi vill och försöker hålla det intensivt och intressant genom hela setet.

Vad utgör Nekrokraft musikaliskt? I till exempel Rotten Huskhör jag ett intro som Testament hade älskat, följt på snygg black metal. Är ni 33 % thrash, 33 % black och 33 % döds?

– Nekrokraft är helt klart en hybrid mellan dessa stilar, och en del av det är förstås att vi personligen uppskattar musik från alla dessa stilar, samt att vi är flera som skriver materialet i Nekrokraft, det sätter sin prägel på musiken. Sen vet jag inte om det är en så tydlig procentuell fördelning, haha! Varje enskild stil har element som vi uppskattar, melodi, harmoni, brutalitet och aggressivitet för att nämna några av dessa saker. Vad gäller att hålla linjen rak och tydlig så är det inget problem vi påträffat ännu, vi vet hur vi vill att det ska låta, och tror på vår gemensamma förmåga att nå dit vi vill med Nekrokraft.

Hur många riff spolar ni?

– Det är helt klart många riff som spolas, flera hela låtar faktiskt, det är en ständigt pågående process, ena dagen kan någonting låta riktigt bra, sen går man tillbaka, lyssnar och inser att man kanske inte var helt rätt ute och får då tänka om i förmån för något annat, ofta är riffen bra men att man kan behöva arrangera låten på ett annat sätt än tänkt från början för att nå dit man vill.

– Sen är vi bra på att diskutera och vända, vrida på idéerna tillsammans inom bandet, vi har höga krav på varandra när det kommer till låtskrivandet, när något presenteras förväntar man sig redan där att det finns en tydlig idé och tanke bakom. Ofta skrivs en hel låt av en person, som i sin tur presenterar den för de andra, sen tar vi det till lokalen och känner på den, det brukar ofta resultera i någon form av förändringar.

Jag hör att ni lägger ned mycket möda i alla låtar. Är det rimligt att anta att ni släpper nytt album vartannat år, med så höga krav på låtarna?

– Det stämmer, det är en kreativ process där varje enskild del av materialet är genomtänkt noga. Men svaret är både ja och nej. Vi har ingen specifik vision eller plan som säger att vi ska släppa ett nytt album vartannat år, det kreativa när det kommer till att skapa musik har sin gång och den går inte att stressa till att bli något bra, det tar den tid det tar och vi arbetar kontinuerligt på nya idéer. Ibland lossnar det, ibland inte, sen är det också skivbolag, samarbeten, motkrav med mera inblandat i allt detta.

– Vårt senaste album Servants har mottagits väl, vilket är väldigt roligt, även om drivkraften huvudsakligen kommer inifrån så har det gett oss ytterligare kraft att fortsätta framåt skulle jag vilja säga. 

Jag gillar detaljerna i Servants, så som den återkommande keyboard-melodislingan i Eternal, I am och det assnygga outrot i Brimstone and Flames. Hur viktiga är den sortens detaljer för er?

– Den sortens detaljer är viktiga och ger musiken en helt annan dynamik och prägel, det blir en dimension till i musiken helt klart. Men, det är en väldigt fin balans, det kan bli för mycket och då tappar sådana detaljer sin nytta.

Hur många sista-minuten-idéer tillförde ni i studion för att få till allra bästa album?

– Det blir alltid en hel del sista-minuten-idèer som du så fint uttrycker det, man testar sig fram när man spelar in, ibland blir det riktigt bra, ibland fungerar det inte alls. Det jag specifikt minns från inspelningen av Servants var att vi arbetade en del med trummorna i studion, då vissa låtar inte hade alla trumkomp på plats, och även att det precis som vanligt med Nekrokraft blev pressat med tiden.

Apropå er albumtitel. Vilka är “servants” – är det vi vanliga dödliga som jobbar 8-17?

– Ja, vilka är servants egentligen? Det finns många sätt att se det på, varje individ får skapa sin egen uppfattning, men annars kan det ju vara så här?

“Vi är fem kroppar som återuppstått genom den fallnes magi, för att sprida budskapet om det kommande riket. Genom att pressa in svärtad metall i skallarna på de kommande undersåtarna, något de frivilligt ger sig in i, skall vi stiga till högre nivå och leda världen mot en ny tid. Sen så behöver vi finansiera det hela med en jävla massa arbete…”

– Eller så är det inte alls så?

Hmm. Detta då. Vad är en ”nekrolythe”?

– Nekrolytherna är entiteter som tjänar bland dom osynliga och går dom ockulta herrarnas ärenden. I låten Dance ov the Nekrolythes beskrivs ett sådant ärende där de hämtar tillbaka satans son som fötts in i en världslig kropp och nu är redo att släppa sitt kött inför sin fader.

Ni är ett av många band med Nekro- i förledet. Är det en fördel eller nackdel, när mindre nogräknade blandar ihop med typ Necrophobic eller Necrovorous vid typ intervjusituationer?

– Jag vet inte om det är en fördel eller nackdel, vi har inte märkt av att det skulle vara varken det ena eller andra men jag kan helt klart förstå vad du menar. Nekrokraft sticker ut ganska bra för sig självt i och med blandningen av språken i namnet.

Är Nekrokraft ett band med flyt eller oflyt?

– Nekrokraft är nog ett band med mer flyt än oflyt så här långt. Nu får vi säkert betala för att jag sade så på något sätt…

Ha ha! Ingen fara. Förklara flytet. 

– Detta är redan sagt många gånger innan av diverse personer, men när man jobbar hårt kommer flytet också, och det slår aldrig fel, när vi lägger ner timmarna och energin så brukar även flytet komma med det. Sen kan man alltid förbanna sig över prylar och diverse teknik, men det har fungerat rätt bra än så länge också.

För ett band av er storlek – vad är det största hindret för att fortsätta tillsammans och ge ut fler album? Barn? Flytta från stan? För lite tid? Förklara gärna, för detta berör många av läsarna.

– Bra fråga. Att någon i bandet flyttar ser jag inte som ett problem så länge samma engagemang finns kvar för bandet och musiken, dagens tekniska plattformar gör det enkelt att kunna arbeta tillsammans på distans, resor till och från genrep och gig ordnar sig alltid om man bara vill. För lite tid är alltid något som vi får försöka anpassa oss till då vi inte är musiker som kan leva på vår musik, alla har sina åtaganden i form av jobb och studier, det tar både tid och kräver planering när alla har olika scheman. Men så länge alla i bandet vill, delar visionen och engagemanget finns så är jag av åsikten att det alltid ordnar sig.

– Sen är det ju inte så att vi i bandet sitter och funderar på om någon får en unge eller flyttar, skulle det bli så hanterar vi det varefter, det finns ingenting som kan hindra den svarta metallen.

 

Annonser

Erlend Hjelvik i Kvelertak kastar in handduken – Kvelertak annonserar ny sångare

Men vem?

Erlend Hjelvik, sångaren i Kvelertak som gav ugglan lite metal-status, hoppar av bandet.   Det innebär att sommarens fyra sista festivalspelningar är utan Erlend, men inte utan Kvelertak. Bandet har redan gått ut med uppgifter om att de har en ny sångare, men vill inte avslöja vem det är:

The original plan was to finish up the festival season with Erlend, but as Erlend is not able to do so, we are therefore proudly announcing our newest member at the upcoming show Friday, July 20th, at Fjellparken, Norway.

Kan det var Abbath? Kan det vara LG Petrov i ännu ett band? Nej, knappast. På fredag vet vi.

Här är hela Erlends meddelande från bandets FB-sida, inklusive den fina ordvitsen:

It’s necessary for me to part ways with Kvelertak.

The experience of building a successful band has been fun and rewarding but has also been equally intense and challenging. Over the years, this has taken its toll. As we’ve been developing personally and professionally, our individual goals, needs and motivations have changed, leading us in different directions.
Though it is a heavy decision to leave a life I’ve been living and breathing for the last decade, I feel happy and excited to explore new possibilities for the future.

Regrettably, due to circumstances out of my control, I am not able to perform the last four shows in Norway this summer. I apologize to the festival organizers and fans planning on these shows.

I would like to thank Bjarte, Kjetil, Maciek, Marvin and Vidar, our crew, bands we’ve toured with and everyone else who has worked with Kvelertak. Most importantly, I appreciate our awesome fans that have made everything possible. I’m very proud and grateful for everything we’ve accomplished as Kvelertak. I am genuinely thankful for everything we’ve experienced together and wish the band the best of luck and success in the future.

Kvelertakk for meg!

Mantar sätter eld på musik i en absurd tidsålder

Tamam.

Med Nuclear Blast i ryggen släpper Mantar nu sitt tredje album, och dagarna som undergroundband är numer borta – men musiken fortsätter som vanligt i nån form av punkig hård svartmetall.

The Modern Art Of Setting Ablaze släpps 24 augusti, och första låtsläppet är i vanlig ordning helt tamam, som den tysk-turkiska trummisen Erinc förmodligen skulle kalla det – alltså helt toppen.

Bara Metal intervjuade bandet för några år sedan, och den intervjun är lika aktuell idag:

Inälvsmat från Australien – din räddning? Ploughshare tycker det

Mums.

Canberra-baserade Ploughshare släpper debutalbum i augusti, In Offal, Salvation, och första låtsläppet antyder att hela albumet stinker av mumsig inälvsmat*, i alla fall om man ska tro bandet. Och det är väl bra, för vem gillar inte en leverpastejmacka då och då ihop med en kall lager?

* För er som inte hänger med: offal = inälvsmat, eller slaktbiprodukter, vilket ibland är samma sak. Bandet har även titlar så som Salvific Putridity Bestowed och The Urinary Chalice Held Aloft. Skål!

 

Horrendous siar om framtiden med Soothsayer – släpper nytt i september

Och på väg till Europa?

Horrendous var med på Bara Metals årsbästalista 2014. Kanske blir det samma sak även i år? Amerikanarna släpper album i slutet av september, och första låten Soothsayer är kort och gott skitbra.

Horrendous, numer fyra musiker och inte längre en trio, har inför detta släpp nytt bolag, från Dark Descent till Season of Mist. Kanske ett större, europeiskt bolag kan få bandet att turnera genom Europa? Det hade varit välkommet. Kvar är dock känslan av breda vidder och storslagenhet i musiken som de hade i 2014-släppet Ecdysis. Gitarristen Mark Knox sa då så här om bandets sound till Close-Up:

– Jag älskar thrash och traditionell metal, och det faktum att vi filtrerar vår death metal genom den typen av musik ger den enorma, storslagna känsla som du beskriver. Många death metal-band kör på en mörkare framtoning i stil med Suffocation. Vi har helt enkelt valt en annan väg.

Exklusiv intervju – Necrophobic: ”Vi är inte några vanliga hårdrockkillar. Vi är av otroligt seriös karaktär.”

”Vi har sällan med låtar på någon av våra skivor som vi upplever som fillers.”

29 år och åtta album in i karriären bevisar Necrophobic att de fortfarande håller fortet, och nu kanske starkare än någonsin. Albumet Mark of the Necrogram är bland det bästa som har släppts i år, och bland det bästa Necrophobic någonsin har gjort.

Titelspåret ger inte bara mig gåshud, utan även bandets trummis och grundare Joakim Sterner känner likadant. Öppet för en längre intervju helt enkelt.

Åtta album in i karriären tycker jag ni har gjort ert bästa album någonsin. Tycker du likadant?

– Jag håller med om att vårt senaste album är jävligt bra. Ljudet blev något vi behövde få till och något vi tappat bort under en tid, när vi prioriterat ett annat ljudlandskap.

Kan du förklara varför det blev så bra?

– Låtarna har bra variation och djup och representerar verkligen hur det här bandet ska låta, samt att det finns så mycket erfarenhet och kunskap om metal som bidrar till resultatet. Vi är inte några vanliga hårdrockkillar som kan spela. Vi är av otroligt seriös karaktär som hela tiden drivs av att komma framåt och förbättra alla sorters detaljer som bidrar till det.

Har du något bollplank utanför Necrophobic när det kommer till beslut och skapa låtar och annat?  

– Nej, jag har inget sådant bollplank. Nu är det ju inte så att jag står för låtskrivandet i bandet i och med att jag är trummis, men jag har skrivit ett antal låtar under vår karriär. Det är till stor del Sebastian som skriver låtarna och idag, när han har varit medlem i det här bandet i snart 17 år, så behöver han inte bolla låtidéer med mig. Han vet hur han ska skriva.

– Jag startade det här bandet med mina dåvarande bästa vänner under skoltiden, som nu gör annat eller inte längre finns i detta jordeliv, så rätt tidigt i bandets karriär axlade jag rollen som bandchef, om man ska uttrycka det på nåt vis. Det finns ett sätt som bandet ska låta som och på det sättet låter vi.

Men trots ett så pass bra album – med flera bandmedlemmar som tycker och tänker och jobbar olika brukar det alltid finnas en låt som är svårare för att gilla, eller mindre given att över huvud taget spela in. Håller du med?

– På detta album finns ingen låt som någon av oss tycker mindre om, eller som någon av oss inte tycker platsar på skivan. Vi har sällan, faktiskt, med låtar på någon av våra skivor, som vi upplever som fillers. Alla kritiker och fans kanske inte håller med, men om vi skriver låtar och sedan inte tycker att en viss låt inte håller måttet, så slängs den låten. Något riff kanske sparas för att få en ny plats i någon framtida låt. Så jobbar vi.

Ursäkta min okunskap, men vad är ett necrogram?

– Necrogrammet är en symbol som först sågs på vår andra demo, Unholy Prophecies (1991), och den har varit vår symbol sedan dess och finns med på alla släpp sedan dess. Symbolen skapades av Urban Skytt, som gjorde omslaget till den nämnda demon och jag tror även att han döpte symbolen till just Necrogram. Jag är inte helt säker på det, men jag tror det var han som kom på namnet också. Det är ju ett pentagram i grund och botten, men lite omgjort.

– Jag gillade den symbolen och namnet direkt och bestämde där och då att den alltid skulle vara med på våra släpp. Det har med Iron Maiden att göra. Derek Riggs, som gjort många målningar och omslag till Iron Maiden, hade alltid med sitt signum, en liten symbol, som fanns någonstans på målningen eller omslaget och det där fascinerade mig så mycket, så det ville jag typ härma med att ha Necrogrammet med på allt vi gör på ett eller annat sätt.

– Necrogrammet är som sagt vår symbol och fungerar som ett igenkännighetstecken, likt en sekundär logo, men även för kraft och styrka för oss inom bandet. Det här har jag pratat mycket om sedan begynnelsen och jag har också sett att fler band tagit efter.

Lamashtu är en av mina favoritlåtar. Berätta hur ni kom fram till den släpande väsande sången i den låten!

– Den texten är skriven av Alex och jag var inte med i studion den dagen då sången spelades in. Vi jobbade väldigt snabbt, fokuserat och effektivt på den här inspelningen. Att det blev som det blev, det som du syftar på, vet jag inte som sagt hur det kom sig, men erfarenheten låter mig säga att det kom spontant för att riffet det ligger på, frambringar det. Vi visionerar, likt film, tänker i bilder, då vi skriver och spelar in. Vi lever oss in i det som har skrivits.*

Genom åren har ni ändrat ljudbild radikalt ibland. Hur tänker man inför nya saker som fansen måste ta ställning till? Det måste trots allt finnas farhågor, eller förhoppningar, att det nya ska hatas/accepteras?

– Radikalt? Nä, där håller jag inte med. Du får ju såklart tycka vad du vill, men från mitt håll tycker jag inte att vi låtit så mycket annorlunda, ljudmässigt, från platta till platta. Däremot vill jag påstå att de olika albumen har olika karaktärer. Vi är ett death metal-band i grunden, men har haft black metal som inslag i vår musik. Ibland har albumen varit lite mer death än black och har väl då fått en lite dödsigare ljudbild och när albumen har varit lite mer black, så har ljudbilden anpassats lite mer åt det hållet. Ett atmosfäriskt ljudlandskap har alltid funnits med i ljudbilden. Vi vill låta storslaget och grandiost. Det är ett litet signum för bandet. Detta är också ett extremt viktigt moment i vårt sätt att skriva och spela in låtar. Det är medvetet och inget som bara hände.

– Vi gör musiken i första hand för att tillfredsställa oss själva. Hur vi tycker att det ska låta. Vi har inga utomstående i tankarna när vi skapar. Att det sedan uppskattas av våra fans är mycket glädjande, men inget som vi som sagt har haft i åtanke när vi skapat det.
Vi vill självklart förnya oss hela tiden. Med det sagt, så vill jag på samma gång säga att det gör vi med ett visst förhållandesätt. Vi är inget Entombed, så att säga, som först släpper Left Hand Path, men några skivor senare rockar loss och blir ett dödsrockband. Där är vi olika. Vi vill utveckla oss, men inom vissa ramar och regler vi har, för att just inte ändra oss radikalt.

Okej. Jag förstår. En annan sak jag har tänkt på att ni sedan några album bakåt har flera låtar som börjar med fade in. Är det också ett signum för er? Eller bara en enkel lösning på ett intro? Jag gillar det verkligen, för det är snyggt som sjutton.

– Det är ingen ”enkel lösning”, vill jag påstå, att sådant sker på vissa låtar. Det är medvetet och det används för att bringa fram känslor av vad som komma skall och i viss mån för att få hela albumet lite mer varierat för lyssnaren. Vi är inte ensamma om att göra så och det är inget signum för oss. Som jag sagt tidigare, så är hela upplevelsen av ett album viktigt för oss och vår ljudbild är också en inre film, eller hur man nu ska förklara det. Vi berättar i ljud och text, men upplevelsen av våra låtar ska uppfattas som djupare än så och för vissa gör det just det. Det finns ytterligare en dimension i vår musik.

Apropå Lamashtu. Ni har en del låtar om demoner genom karriären. Det är en outsinlig källa till bra texter antar jag. Var läser ni om dem för att ta reda på fakta, så som Lilith eller Marquis Phenex? 

– Sant. Ja, det finns mycket att läsa om som ger uppslag till nya texter och tolkningar, och det finns många demoner och väsen med många olika karaktärer. Det finns många böcker som kan ligga till grund för en textidé, men nu, ja…, nu finns ju även internet, där man kan söka information, läsa och skriva nya texter om det man finner passande och intressant.

Här är en  fråga jag undrat över. 1997 släppte ni låten Nema. Tjugo år senare släppte maskeradbandet Ghost en låt där Tobias Forge sjunger ”Nema”. Är den typen av antikristna inslag passé idag? Är det mer effektsökeri än kyrkligt motstånd? Berätta hur du ser på det.

– Varför Ghost gjort det nyligen får du fråga honom om. Får vår del har det med andra saker att göra. När vi växte upp, så fanns det bara kassetter och vinyler att köpa musik på, så hade några av våra tidiga idoler ibland meddelanden som hade spelats in baklänges. Det var otroligt fascinerande, coolt och lite läskigt, eller hur jag nu ska uttrycka det.

– Alla skivspelare hade inte den möjligheten att kunna lyssna på dessa typer av meddelanden. Alltså att skivspelaren hade ett läge där nålen låg på vinylen och att man manuellt kunde, med handen, kunde röra vinylen i motsatt riktning och samtidigt även få ljuden från vinylen att låta i högtalarna.

– Så när vi skulle spela in Darkside, så hade vi detta i åtanke. Att spela in ett så kallat hemligt spår med ett budskap. Att likt några av våra idoler gjort spela in baklänges. Men när vi frågade Tomas på Sunlight Studio om hur detta skulle gå tillväga, så sa han att han inte visste hur det skulle göras, men han var tänd på idén. Det resulterade i att vår gitarrist Martin (1993-2000) lärde sig att prata baklänges. Han är otroligt begåvad på språk och sådant, så han lärde sig att prata detta stycke baklänges, på det sätt hur ord låter baklänges med det tryck och andningar som uppstår. Det spelades in två gånger och ligger inte helt i takt med varandra för att skapa rätt känsla och det är inte helt perfekt, såklart, men tänk dig själv… han lärde sig att prata baklänges, för att vi skulle kunna ha med ett baklängesbudskap, utan möjligheten att spela in baklänges. Det som läses där är ”Fader vår”. Och i och med att det är baklänges, så heter inte det hemliga budskapet ”råv redaF”. Det heter ”nemA”, eftersom det kommer först när det är baklänges.

– Så hur ser jag på det? Jävligt eget och speciellt, nu när du även fått berättelsen som ligger bakom.

Fantastiskt. Till sist – så många band med Necro-nånting. Utan att ha gjort min research undrar jag: Var det ni som var först med ”necro-” i namnet?

– Vi var absolut inte först och vi sa även då det begav sig, att vi absolut inte skulle heta något med Necro då det redan vid den tiden fanns många gruppnamn med ordet Necro i namnet. Det bästa var Necrodeath. Det var det ultimata, enligt vår åsikt på den tiden. Black Angel var på tapeten också, vilket jag föreslog, men det röstades ned. När och var namnet Necrophobic dök upp och kom på tal, vet jag inte, men det var David som bestämde det. Jag tyckte att det fungerade, just eftersom det var en låt av Slayer.

Och skulle du idag döpa ett band efter en Slayerlåt – eller var det en ungdomsgrej?

– Jag vet inte hur jag hade gått tillväga idag om jag startade ett nytt band. Men jag kom på Firespawn åt dem när de behövde byta från Fireborn, för att det tydligen fanns ett band redan som hette så. Ett upplyft, enligt mig, så jag kan nog hitta på bra namn idag.

Torbjörn Hallgren

* Efter intervjun med Joakim Sterner kollade Bara Metal med sångaren Anders Strokirk om hur sången till Lamashtu kom till. Han minns inte heller detaljerna runt det.

– Det bara blev så, mest passande för den låten helt enkelt. Sebastian skrev låten och Alex texten, sen blev det som det blev i studion, inget förutbestämt, en lyckoträff helt enkel, säger han.

Svartkonst trollar fram djävulsblod

One man band.

Med ett omslag som är väldigt likt Vanhelgds Relics of Sulphur Salvation, i allt från ram till stilleben, släpper Svartkonst ett debutalbum som verkar högintressant – jag har bara hunit lyssna på två låtar, och båda stökar till det på rätt sätt.

Svartkonst är Rickard Törnqvists enmansprojekt, albumet heter Devil’s Blood och du kan lyssna på titelspåret här och nu. Bara att dra igång.

Världens tillstånd i fokus på Jungle Rots nionde album

Överkokning.

Nio album in i karriären släpper Jungle Rot det där albumet som bär bandets namn – Jungle Rot (de flesta av er vet säkert bättre än att bildgoogla den sjukdomen).

Jungle Rot släpps 20 juli, och senaste singelsläppet A Burning Cinder har riff som får träden i djungeln att headbanga. Första officella ljud från Jungle Rot var dock Fearmonger som lyfter fram Schmier från Destruction på gästsång.

Albumet, som bland annat innehåller en låt tillägnad en mördad kompis och en annan om Trumps misslyckade politik, sammanfattas så här av bandet:

We had a little more time to focus on this release and with everything that has been going on in my life personally, and the state of the current world, I think we created one hell of a record to call our tenth.

.

 

 

Grekiska Varathron stärker sin plats om svartmetallen

Dwellers of Barathrum.

Grekiska svartmetallarna Varathron har hunnit släppa tre officiella videor från vårens album Patriarchs of Evil, och dessutom fått mängder av beröm över hela internet. Kanske värt att ge det en chans om du inte har hunnit göra det ännu?

Lite shine från power-bandet Necrytis

US power metal.

Ni som gillar Fates Warning, Queensrÿche och NWOBHM kanske kan gilla Necrytis albumsläpp Dread En Ruin? Bandet består bland annat av erkänt duktiga gitarristen Toby Knapp vars spelglädje är svår att inte uppfatta. Lyssna på Starshine och gilla eller ogilla.