År 2018 är i stort sett slut, och tusentals album kommer att falla i glömska. Dock inte dessa tio.
10. Deicide: ”Overtures of Blasphemy”
En meta-titel och ett band som jag aldrig trodde jag skulle gilla något nytt ifrån. Jag hade fel.
9. Tribulation: ”Down Below”
Jag utgick från att Tribulation inte var min grej. Jag hade fel. Även trallvänligt kan övertyga, och många av riffen känns redan klassiska.
8. Judas Priest: ”Firepower”
Ni vet alla klyschor som finns på ordet gammal? I detta fall stämmer de in. Lyssna på Rising from Ruins och håll med.
7. Skogen: ”Skuggorna Kallar”
Jag är inte jättebegeistrad i rensången, men kapaciteten i låtarna är otroliga, och öronen vänjer sig. Slutriffet i The Funeral, ja egentligen hela låten, är så otroligt bra att träd blommar vintertid.
6. Taphos: ”Come Ethereal Somberness”
Bästa danska släppet 2018. Många avkrokar i musiken att hitta sig fram igenom.
5. Conan: ”Existential Void Guardian”
2018 års största anledning att ångra något – jag missade Conan live på Plan B. Existential Void Guardian är en utmaning att gilla, men ge den tid. Volt Thrower är en bra ingångslåt. Gillar du den sörja Conan rör om i rekommenderar jag också sångaren/gitarristen Jon Davis soloprojekt Ungraven, som nyligen släppte en EP.
4. Hate Eternal: ”Upon Desolate Sands”
Årets överraskning, och det album jag har lyssnat mest på under november och december. Titelspåret och outrolåten är bra bortom denna värld.
3. Vanhelgd: ”Deimos Sanktuarium”
Bra album ska växa. Detta är ett sådant album. Djärva och underliga låten Profaned is the Blood of the Covenant kan vara det tuffaste som har släppts 2018.
2. Necrophobic: ”Mark of the Necrogram”
Detta är utan tvekan bandets bästa album någonsin. Mycket imponerande att envist och enträget fortsätta fullända sin musik till den grad Necrophobic har lyckats göra. Bandet levererade dessutom en av årets bästa spelningar på Plan B i Malmö. Dessutom – Dat riff! Ni vet vilket jag menar.
1. At the Gates: ”To Drink from the Night Itself”
At the Gates pekar med hela handen var kistan ska stå – i Göteborg, där ska Döden ligga. Hela metalvärlden tackar och bockar för att bandet inte bara beslutade sig för att komma tillbaka för några år sedan, de har dessutom gjort det med album-släpp som bara blir bättre och bättre. To Drink from the Night Itself ger lyssnaren den där känslan av odödlighet som bara musik kan skapa. Den kan få dig att lyfta hus.
Titelspåret, The colours of the Beast, Daggers of Black Haze, Palace of Lepers, A Stare bound in Stone, the Chasm och anit-nazi-intro Der Widerstand – så många bra låtar. Faktum är att bandet kunde ha slopat de två-tre sämsta låtarna, hållit albumet kortare, och därmed gjort det perfekt rakt igenom. Men det behövdes uppenbarligen inte för att vinna Bara Metals förstaplats.
