En före detta gitarrist i Sabaton, som en gång också var med när Sabaton startade, har blivit dömd för sexuellt övergrepp mot barn samt grovt barnpornografibrott av Falu Tingsrätt. Domen meddelades igår, och flera svenska medier berättade om det, bland annat Aftonbladet.
Gitarristen tillhörde den grupp musiker i Sabaton som lämnade bandet 2012 och därefter startade Civil War. Han lämnade dock Civil War någon gång under 2020 eller tidigt 2021, vilket förmodligen hade att göra med polisutredningen och den då kommande rättegången.
Aprilskämt ska man ta på allvar. Och ingen gjorde det bättre igår än Metal Archives, som lyckades med den otroliga bedriften att byta ut alla bandbilder mot bilder på katter. Så genialiskt! Och så mycket jobb bakom. En del bilder användes på flera band, så klart, medan en del var mycket genomtänkta och unika. Eller vad sägs om Burzum- och Immortal-katten? För att inte tala om Black Sabbaths katt. What is this that stands before me? Figure in black which looks at me?
Vill du se resten av kattbilderna? Du måste ju se självaste Iron Maidens, Neurosis, Bolt Throwers och Judas Priests kattbilder? Metal Archives har bevarat katt-arkivet här.
Minns ni rubrikerna när fossiler döptes till Kingnites Diamondi och Kalloprion Kilmisteri? Den tiden är förbi, till svenska paleontologers besvikelse.
Måns Isaksson är ledsen. Inte för att han har lyckats finna tre tidigare helt okända mikrofossiler från musselkräftor, utan för att alla hårdrocksnamn numer är upptagna. Hans dröm om att fortsätta döpa fossiler efter sina hårdrocksidoler har gått om intet. En stor tysk utgrävning i Sachsen-Anhalt lyckades förra året gräva fram drygt 30 000 tidigare okända fossiler, och eftersom tyska paleontologer precis som svenska är galna i hårdrock, såg tyskarna till att namnge varenda fossil efter bandnamn och artistnamn på Metal Archives.
– Det är så ruttet, suckar Måns Isaksson. Asbra namn som Bambiraptus Watainia och Grandus Marduku är redan tagna. Qurtonus Bathorum hade passat perfekt till en av mina musselkräftor, men tyskarna har redan döpt en sabla ammonit från devon till det namnet. Sådant slös!
Men det är inte helt kört för våra svenska paleontologer. Genom ett ödets nyck hade tyskarna missat fliken med ”past members” på Metal Archives. Därmed öppnades en dörr för Måns Isaksson och hans kollega Ali-Reza Mustaqbal.
– Vi lyckades döpa en av musselkräftorna till Davidus Hulténium efter en kille som spelade gitarr i Grotesque i några månader runt 1988. Och en annan döpte vi efter nån före detta trummis i Dark Funeral på 90-talet. Minns inte hans namn.
Den tredje fossilen blev dock en jackpot.
– Den lyckades vi döpa till Självaste Orvarites Säfströmdi tack vare hans tid i Entombed. Han är ju till och med en kändis! Där missade tyskarna allt sin chans, och det gläder mig.
Davidus Hulténium, Självaste Orvarites Säfströmdi och den tredje fossila musselkräftan som har någon vag koppling till Dark Funeral (ej att förväxla med Darkmundigus Funeralis som tyskarna döpte en utdöd invasiv jätteräka till) kommer alla att ingå i en Sverige-turné, ”Fossils Rock!”, som drar igång så fort Covid-19-läget tillåter.
Gojira har marknadsfört sitt kommande album med tre låtar hittills, och jag är säker på att flera av oss ropar ”Äntligen!” inför detta släpp. Det har hunnit gå fem år sedan (floppen?) Magma. Men jag är tyvärr inte jätteentusiastisk över vad vi har fått höra så här långt. Förra veckan kom Amazonia, som visserligen gungar skönt och visar att Mario Duplantier är en otrolig trummis, men hade det inte varit för mungigan så undrar jag hur spännande låt det egentligen är. Tyvärr känns varken Another World eller Born for One Thing särskilt bättre. Jag gillar aggressiviteten, men halvvägs in i låtarna så slocknar mitt intresse.
Kanske behöver Gojiras nya musik bara mer tid. Jag har å andra sidan inte riktigt gillat något släpp sedan The Way of All Flesh (2008). Är det där skon klämmer? Gojira, hur unikt ljud de än har skapat, är inte längre den typ av band som det en gång var. Eller ännu bättre, det kanske inte är Gojira det är fel på, det är mig det är fel på. Det väl så man säger när man gör slut?
Om en månad släpper bandet sitt sjunde album, döpt till Fortitude. Förutom de tre redan nämnda låtarna innehåller fullängdaren ytterligare åtta spår. Jag ser fram emot att övriga låtar motbevisar mig.
Fransmannen Asthâghul fortsätter ge ut fantastisk musik genom sitt enmansband Escotrilihum. Förra årets fullängdare hamnade välförtjänt på Bara Metals årslista, och kanske kan det bli samma för Dy’th Requiem for the Serpent Telepath som släpps 21 maj via I, Voidhanger?
Lyssna på första livstecknet Ezkikur, vars titel man som vanligt inte fattar någonting av, men vad gör det när musiken löper i så många vindlar?
Old Nick har vänt hela black metal-scenen på ända. Vad ska man annars säga om ett svartmetallband som blandar black metal med datorspelsmusik, i stil med Atari och Amiga från 80-talet.
Det är som om det står ett Darkthrone-band i ena replokalen, med ultrabrusiga distar och viss nybörjarkänsla i ljudet, och ett plojigt, nördigt synthband i replokalen mittetmot, som drömmer om att göra Final Fantasy-musik, men låter som Gianna Sisters. Nåt sånt.
Bandet verkar dessiutom vara tämligen seriöst, men, utgår jag ifrån, med en viss glimt i ögat. Detta måste så klart höras, så är det första gången du stöter på Old Nick – Grattis! Vitryska Mora Prokaza var förra årets udda fågel för min del, i år är det Old Nick. Ljuv musik att varva allt annat med.
Under 2020 släppte Old Nick 14 släpp, vilket så klart är en liten varning, men A New Generation of Vampiric Conspiracies består av både ”repriser”, som bandet kallar det, och nya låtar. Och alla spår håller hög klass hela vägen. Det är musik fullt av skikt att skala av och nya hålor att upptäcka, och det pjuttiga, tokiga synthljudet (som många har fina barndomsminnen till) förändras ständigt i varje ny låt.
Bandet intervjuades av The Call of the Night, och svarade så här när det kommer till den humoristiska känsla som finns i materialet:
– Ja, vi skriver ibland vår musik med en skämtsam ton, jag gillar att tänka på Old Nick som den politiska karikatyren av black metal, en karikatyr av olika slag. Vi betonar bristerna och skapar vårt unika ljud. En recension på Bandcamp säger att vi är ”harlequinesque”. Så genialt! Färgstarka, överdrivna syntar, motorsågsgitarrer och lo-fi trummor. Old Nick driver med black metal samtidigt som vi dyrkar den.
Läs hela intervjun här. Skivbolaget Grimestone är ett DIY-bolag, därav bandcamp (?), och det sjukt snygga stilrena omslaget är skapat av Dylan Anderson.
Men hurra! Just när man suckade som högst över att 2021 inte riktigt hunnit träffa rätt ännu vad gäller utgiv, som släpper brasilianska Fossilization, från ingenstans, en EP som blandar death/doom/murky med ett stänk av Island i sin musik: He Whose Name Was Long Forgotten är ett album du kommer att älska. Lika vårdat och välproducerat som det är kallt, mörkt, rått och tovigt.
En gigant inom den tidiga death- och black metal-communityn har gått bort – Lou Ottens. Mannen bakom kassettbandet.
Yes. Du hörde rätt, och du fattar nog varför. Det enkla, mycket portabla och lätta kassettbandet var själva budkavlen med det gudomliga budskapet när tapetrading kom igång och dominerade under 80- och 90-talet. Morbid Angel, Napalm Death, alla fanzine du någonsin har hört talas om – utan kassettband, inga demokassetter. Utan demokassetter, ingen tape trading. Utan tape trading, ingen undergroundrörselse.
Tape trading dog ut först när internet tog över och fildelning blev dominerande. I min egen nedpackade kassettsamling från den tiden finns förutom en mängd svenska demokassetter även kassetband från band som kom att bli stora, så som Katklysm. Där finns också ett blandband som Jesper Strömblad spelade in till mig med sina favoritlåtar just då, tidigt 90-tal – och just blandband var en stor förtjänst med kassettband. När fildelningen tog över, försvann så klart även blandbanden.
Lou Ottens jobbade på Phillips. Han och hans team presenterade kassetbandet 1963 ”…out of irritation about the existing tape recorder” sa Lou Ottens enligt The Guradians artikel. En mycket bra text om kassettbandets framväxt och framgång finns för övrigt att läsa här, hos Wikipedia. Läs gärna den!
Faidra heter ett svenska black metal-band som släppte debutalbumet Six Voices Inside tidigt förra året. Bandet slog igenom stort via Youtube-kanlen Black Metal Promotion och slog lyssnarrekord många gånger om för 2020, kanske även för kanalen i stort. Bandets enda medlem vill vara anonym, men ställer gärna upp för en intervju.
Faidra har snart haft 375 000 visningar på Black Metal Promotion. Det utklassar alla andra band. Vad har du att säga om din popularitet?
– Med tanke på att ambitionen med projektet från början bara var att göra musiken för eget nöjes skull och möjligen lägga ut ett par låtar på nätet, så är det såklart väldigt kul att se. Det är ett otroligt stort antal lyssningar även på en sådan populär kanal som BMP, så man är fortfarande förvånad.
På samma kanal är det drygt 900 kommentarer. Försöker man som musiker läsa det där och dra lärdomar, eller suga åt sig beröm, eller blundar man för det?
– Jag försöker läsa det mesta och även svara på kommentarer. Allt hinner man inte med dock, men det är klart att man vill ta del av feedback från de som lyssnar.
Allt är så satans bra på Six Voices Inside– riff, sång, låtlängd, atmosfär och stämmor. Du måste själv känna att det blev sjukt bra.
– Jag är absolut nöjd med resultatet och framförallt responsen. Rent musikaliskt så är det inte något mästerverk för mig personligen och jag hoppas kunna göra något ännu bättre i framtiden både med musik, lyrik och atmosfär.
”Inte något mästerverk”? Men herregud, det är ju svinbra! Tycker du denna typ av black metal är lite för enkel att skapa?
– Det är ju inte direkt svårt rent tekniskt. Det svåra är att hitta saker som bygger atmosfären, veta när ett riff rullat för länge och så vidare.
Musiken är väldigt suggestiv, repetitiv och – midtempo. Är det detta som är ditt framgångsrecept?
– Det är absolut medvetet och nödvändigt för att försöka uppnå en hypnotiserande atmosfär. Blastbeats, tempobyten och varierande riff fungerar inte lika bra i det syftet.
Och det droppliknande synthljudet som präglar albumet. Är det inspirerat av Burzums Dunkelheit?
– Det är ett genuint försök till att återskapa just Dunkelheit-ljudet. Det består av en förvrängning av ett instrument och ett antal effekter. Jag tycker att Burzums synthljud är det som skapar atmosfären i Dunkelheit och det var en stor del i att jag började experimentera med min egen black metal. Det ljudet jag använder mig utav tillför ytterligare en dimension i den övergripande atmosfären.
Tog du inte en risk när du nyttjar Dunkelheit-ljudet så ofta och mycket?
– Nja, det är inte direkt framträdande i musiken utan ligger mest i bakgrunden. Jag tänkte mer på det som ett signum.
Många anonyma musiker vill att musiken ska tala för sig själv. Samtidigt är 99, 9% av all musik skapad av icke-anonyma musiker.
Är det för att du är förknippad med många andra band och musiker som du tror att ditt namn skulle hamna i vägen för musiken?
– En anledning till att jag är anonym är att jag vill att människor går via de rätta kanalerna när de vill ha kontakt och inte går via mina personliga kanaler. Jag håller också helst det personliga separat från musiken då det inte känns så viktigt vem jag är om det är musiken man är intresserad utav.
Och mystiken som kommer med anonymitet? Vill du framhålla den?
– Mystiken och teorierna som uppstår är väl en annan aspekt som alltid är lite kul.
Vad har du på gång för framtiden?
– Nya idéer spelas in just nu, som förhoppningsvis leder till fullständiga låtar till nästa skiva. En kassett-version av Six Voices Insidekommer också att släppas under våren och nyligen släpptes en re-press av vinylen för den som inte hann med att säkra ett exemplar tidigare.
Vågar du, eller vill du, ändra konceptet inom Faidras ramar? Det är ju just detta som har prickat rätt hos oss lyssnare.
– Här har jag funderat mycket. Jag vill inte göra exakt samma sak igen och jag vill heller inte gå ifrån det som uppenbarligen fungerat bra. Midtempot och soundet kommer att överlag bestå, men jag kommer förmodligen att experimentera med fler saker för att bygga atmosfär.
Spela live?
– Live-spelningar känns väldigt avlägset då Faidra är ett projekt bestående av bara mig själv. Men man vet aldrig. Rätt personer, rätt tidpunkt och rätt typ av gig kanske lurar ut mig på scenen i framtiden.
Är det munkkåpor som gäller i så fall? För att behålla mystiken? Och vad är rätt – en stor festival, eller en liten Sverige-turné?
– Så långt har jag inte funderat. Jag har tidigare spelat i ett folkmusik-band där vi under en period hade bandet som vår huvudsakliga inkomst. Detta betydde, om jag minns rätt, ett snitt på runt 2,5 spelningar per vecka under ett år. Det handlade mest om krogar och pubar och jag ledsnade helt enkelt på att spela ute efter tio år med det bandet. Speciellt på den miljö vi uppträdde inom. Man kan väl säga att den tiden släckte behovet av att få komma ut och spela och jag är fullt nöjd med att skapa musik hemma i ensamhet.
– Så rätt typ av gig ser jag väl som något som gör det värt allt arbete som skulle krävas för att sätta ihop detta, samt att troligen också ta ledigt från jobb och vara borta från familj. Man får se i framtiden om något dyker upp och hur stort intresset från omvärlden är helt enkelt.
Albumet heter Six voices insideoch innehåller sex låtar – är det en tanke bakom det?
– Detta är faktiskt en slump då titelspåret skrevs innan jag ens planerat att låta någon annan höra det. Att det vidare blev just sex spår handlar mer om en anpassning till antalet minuter på skivan.
Så vilka sex röster syftar du på?
– De syftar till antalet röster inom Anneliese Michel; en ung flicka i Tyskland under 70-talet som genomgick en långvarig exorcism.
Ja, fy sjutton. Stackars människa. Du, jag ska erkänna en sak. Det tog mig nio månader in på pandemin innan jag upptäckte Faidra – vad är mitt straff?
– Ditt straff blir att bära hörlurar i nio månader med enbart Dunkelheit-dropp-ljudet på hög volym.
Ditt favoritband när det kommer till att bevara allting som det en gång var är tillbaka. Horndal släpper nytt album 9 april, under titeln Lake Drinker, och bandet är surare än någonsin – dricksvatten, politkerbeslut och kalhyggen, inget lämnar Horndals vakande historiska öga. Lyssna på Horndal’s Blodbad ovan, eller Rossen här under (Rossen är alltså namnet på en sjö i Horndal).
