Årslistorna från 2019 har knappt hunnit svalna förrän 2020 drar igång, och grekiska Kawir inleder året med att visa att bra metal alltid har många järn i elden. På Αδράστεια (Adrasteia) handlar texterna om kvinnorna i den grekiska mytologin. Omslaget skildrar mordet på Pelias, som dödades av sina döttrar – de hade blivit lurade av Medea att stycka sin gamla pappa och slänga honom i en magisk gryta för att göra honom ung och stark igen. Lättlurade tjejer, får man väl säga.
Lika tragiskt är inte Kawirs åttonde fullängdare – tvärtom. Detta är riktigt bra och kommer att hålla länge. Favoritlåt: Danaides – om de femtio systrarna som alla utom en dödade sina män på bröllopsnatten.
Spanska War Dogs får en del uppmärksamhet för sitt debutalbum Die by my Sword, som kom ut i mitten av januari via Fighter Records. Gillar du traditionell heavy metal – och är du öppen för väldigt ren rensång – kan detta vara din grej. Typ en matsked Iron Maiden, en deciliter Manilla Road och så vidare med banden War Dogs själva refererar till. Klicka vidare till bandcamp för att bli klokare.
Cattle Decapitation släppte 2019 års bästa album, och har sedan dess börjat spela och annonsera sin världsturné. Igår avslöjades alla datum för Europaturnén, och den sträcker sig från udda platser som Tel Aviv till Reykjavik – men inte ett endaste stopp i Sverige.
Faktum är Cattle Decapitation bara har spelat i Sverige två gånger, och dessutom ställt in en eller möjligen två spelningar i Sverige.
Hursomhelst – när bandet släppte datum och platser för Europa-turnén fick de till synes rätmätig sur kritik för att hoppa över Sverige, och svarade på Facebook så här:
It will never be a touring band’s responsibility/fault for where they do and don’t play. They can make suggestions, but ultimately its up to the BOOKING AGENT and their contacts.
Okej, fair enough.
We have been a band for over 23 yrs. We have played Sweden twice. We would absolutely LOVE to play there more but it seems to be a way out of the way territory for agents or some shit. I really dont know. I do know we always ask for Scandanavian countries and we never fucking get it. Last time we played Malmo with Suffocation at a fuckin ex-mosque. Show kinda sucked tbh but thats besides the point.
Öh, nej, det var inte en ”fuckin ex-mosque”. Alla som bor i Malmö kan nog ana att Cattle Decapitation syftar på Moriskan, en nöjeslokal som byggdes redan 1901, långt innan det fanns ett större behov av moskéer i Malmö. Mycket riktigt spelade Cattle Decapitation där 2016.
Bandet skriver vidare:
Please reconsider who you point the finger at when you are angry about a band’s tour routing. If the band is a signed, touring act, they’re 99% of the time NOT doing it themselves and are booked by an agent. The angry posts get really annoying and we like to think our fans are on our side, not the opposite.
Men upp med hakan! Amerikanarna kommer ganska nära Sverige, eftersom det bär av till Slagelse i Danmark.
Eh, vart? Slagelse?! Var fan ligger det? Och varför just där och inte i Köpenhamn? Jo, en snabb koll på Google avslöjar att Slagelse ligger på östra Själland (och det är inte helt omöjligt att ta sig dit via bron, men långt). I samma facebooktråd förklarar sedan ett danskt fan varför det just blev Slagelse: ”The Slagelse-people are trying to establish Slagelse as the Metal Capital of Denmark, which is probably why they are pretty aggressive about getting bigger bands in…”
Så du tycker det är komplicerat med två Batushka? Med två Entombed? Eller två Queensrÿche? Vänta tills du hör om L.A. Guns – bandet som ville bli Guns’n Roses men som bara blev pubbandet du tittar på nere på lokalpuben. Men även om det är ett gärdsgårdsband så finns det pengar i varumärket ”L.A. Guns”.
Tracii Guns, som hoppade av sitt eget band 2002 (eller gjorde han det?) blev en del av Nikkis Sixx band Brides of Destruction samma år. Eftersom det bandet floppade totalt, bildade Tracii Guns ett nytt L.A. Guns. Problemet var bara att hans gamla L.A. Guns fanns kvar – sålunda två L.A. Guns:
Ett L.A. Guns där sångaren Phil Lewis (medlem sedan 1987) ansågs vara bandledare/frontfigur.
Ett nybildat L.A. Guns där den avhoppade grundaren Tracii Guns höll i rodret.
I Phil Lewis version var Steve Riley (ex-Keel, ex-W.A.S.P.) en stabil trummis som hade varit med i bandet sedan 1987, med ett kort uppehåll under mellan 1992-1995.
Alla dessa tre anses vara en del av L.A. Guns klassiska uppsättning från slutet 80-talet.
Snabbspola till december 2016. Då lämnar Phil Lewis sitt L.A. Guns, och lämnar alltså Steve Riley i sticket, för att gå i armkrok med Tracii Guns i hans version av L.A. Guns. Nu har vi alltså fortfarande två L.A. Guns, men under helt olika förutsättningar:
Ett L.A. Guns där trummisen Steve Riley utgör kulturbärare, som det heter, alltså är den medlem som varit med längst (sedan 1987) i bandet – Riley har credd.
Ett nybildat L.A. Guns där grundaren Tracii Guns och klassiska sångaren Phil Lewis plötsligt är bästa vänner. Dessa två har myyycket credd. Mycket mer credd.
Och nu, enligt Metal Sludge, har Tracii Guns slagit näven i bordet – han har dragit Steve Riley inför rätt med en så kallad ”Trademark Infringement.” Lite sent påkommet kanske? Eller ska man säga: Det var på tiden!
Någon gång under 1985 började den nyblivna kristna fundamentalisten Jeff Godwin skriva en bok. Inte bara det. Han skrev sanningen. Han hade själv, bara några år tidigare, upplevt rockens negativa sidor. Resultatet blev The Devil’s Disciples: The Truth about Rock Music. På Amazon presenteras den så här:
”In the pages of this book, Godwin rips away the curtain of lies, ignorance and misconceptions about modern Rock music that have puzzled parents for too many year. As a powerful teaching tool in the home or in the church, ”The Devils Disciples-The Truth About Rock” finally gives parents the best researched and most up-to-date information about Rock & Roll and Heavy Metal music to be found anywhere. For young people not afraid to face the truth, this book shows the Satan-worshiping world of Rock in all its sick and deceitful glory.”
Det fina med detta är att boken tydligen fortfarande är aktuell, att döma av kommentarerna på Amazon:
This book is well written and well researched. My wife and I both come from back grounds of attending these concerts in the past. I can assure you he is telling the truth in this book.
Kanske kan det bli en fin present till den där kompisen du har som behöver bli räddad?
Black Breaths basist Elijah Nelson avled i slutet av december, och bandet beklagade sorgen till hans familj med en statusrad på sin facebooksida, vilket är ganska ovanligt eftersom Black Breath inte skrivit något där på år och dar. Bandet passade därför också på att berätta om vad som händer i det numer decimerade lägret:
We have no plans for live actions or recordings but if that changes, you’ll hear about it here.
Med andra ord – Black Breath letar inte ny basist, och fortsätter vara ett band ”on hold”, i stil med Shadows Fall, Vektor, Anata och långbänken Lost Horizon.
Alltså, Google Translate översätter det till ”nedgång”.
Svrm är ett black metal-band från Ukraina, vars atmosfäriska black metal påminner om ett annat band från samma land – Drudkh. Bandet släppte nytt album nu i januari, och sätter därmed igång det nya musikåret och den här bloggen efter jul- och nyårspausen.
Занепад är enmansbandets andra album, men för min del är det första gången jag stöter på det. Deras black metal är typiskt något som skulle kunna ligga på Nordvis tänker jag, med sång i stil med Hanno från Mantar. Lyssna på У Пеклі (”I Helevetet”) och lägg särskilt märke på den lågmälda körsången i bakgrunden på versen.
Är du ledig? Har du tid över under jul- och nyårshelgerna? Då ska du se Centuries of Torment, dokumentären om Cannibal Corpses första tjugo år, från pionjärer till giganter. Förbannat bra dokumentär och väldigt upplysande kring (särskilt) de fyra första albumen, medlemsbyten och detaljer så som albumomslag, replokaler, olyckan på GWB, Corpsegrinders första vrål och Jim Carrey-episoden. Drygt ett hundratal människor har intervjuats (nej, inte Bob Rusay, han förblir ett mysterium), så var beredd på talking heads, men sammanlagt tillför de alla till historien kring bandet – med få undantag.
Dokumentären är som bäst de första två timmarna. Men har du kommit så långt kan du lika gärna fortsätta.
Eller krossa och krossa. Snäste till lite väl hårt kanske är bättre ordval.
Youtube-kanalen Circle of Tone, som försöker spela in ”the greatest standard tuned guitar tone” samt även försöker ”mimic the studio setup of famous guitar based music”, fick Tony Iommis ögon på sig häromdagen.
Circle of Tone försökte nämligen återskapa ljudet på låten Paranoid, och Tony Iommi snäste till – ett år efter att filmen lades ut – att det hade blivit en del fel.
Det tog skruv, fans hörde av sig till Circle of Tone (ibland på ett ganska elakt sätt) och Youtube-kanalen uttryckte det själv i ordalag så som ”I got destroyed by Tony Iommi”.
Circle of Tone har dock bett om ursäkt för sina missar. Vi snackar på detaljnivå här, men för musiknördar är detaljer allt. I alla fall, Tony Iommi har insett att han tog i lite för mycket, och har nu uppdaterat sin facebooksida med följande förtydligande:
I’m certainly not trying to destroy “Circle Of Tone” ! I think that he’s doing a really great job in what he does! He’s managed to reproduce a similar sound to what I’ve got on the Paranoid track and I think that’s really good! Although I did play Paranoid on the twelfth fret.
It seams to have got totally blown out of proportion. What I was trying to do was to point out that I never recorded with a guitar upside down, in fact the guitar I used was my red Gibson SG left handed model for the first Black Sabbath album and I would use the treble pickup most of the time on all the tracks accept one track that was recorded on my Fender Strat which was Wicked World. All the rest was on the left handed red Gibson SG.
[…] I think Circle of Sound are doing a great job so keep it up!
Amerikans tung döds. Ungefär som att ligga med taket som täcke.
7. Tomb Mold: Planetary Clairvoyance
Kanadensarna nådde ut långt utanför de gamla vanliga fansen med Planetary Clairvoyance. Förståeligt.
6. Nile: Vile Nilotic Rites
Utan tvekan Niles bästa album sedan Annihilation of the Wicked. Det är förvånande hur bandet har revitaliserats av nya medlemmar, och inte bara stagnerat.
Nytt band med Evil D och som trve-stavar U med ett V? Det kan väl inte bli bra? Jo, det kan bli sjukt bra. Han sjunger stabilt men det är framförallt de fantastiska riffen av Rune “Blasphemer” Eriksen som lyfter detta album. Gitarristen överträffar sig själv låt efter låt.
4. Vastum: Orificial Purge
Ett av de mer intressanta banden just nu, både musikaliskt och textmässigt. Bara Metals intervju med Leila Abdul-Rauf visade upp en band som tänker och lever i nuet, och som vill säga något om vår samtid. Så som detta om låten Incel:
– I wrote the lyrics to Incel in 2012, having never heard of the underground right wing internet community even though I heard, years later, it was quite active at the time. Now many incels falsely believe this is an anthem written in their honor, that Vastum is identifying with them, and have LÄS HELA INTERVJUN HÄR
3. Mammoth Storm: Alruna
Det här albumet slog bokstavligen till som en överraskande snöstorm i Yosemite en vinterdag. Bra rakt igenom, med snygga ödesmättade slingor precis när det behövs. LÄS BARA METALS INTERVJU MED BANDET HÄR
2. Blood Incantation: Hidden History of the Human Race
Så klart. När man väl har satt på detta album är det svårt att byta till något annat. Det händer hela tiden någonting och i låten som fick representera tvåan är det egyptiska mellanspelet särskilt svårt att inte gilla.
1. Cattle Decapitation: Death Atlas
Årets album. Det går inte att bortse från att Cattle Decapitation har släppt ett album som tar dem till toppen på death metal-skalan, och detta sker först nu, åtta album in i karriären, är imponerande. Sånt brukar ske inom spannet album ett – fyra.
Det finns väldigt mycket att säga om DeathAtlas. Dels är alla låtar helt fantastiska. Dels är Travis Ryans sånginstaser bortom denna värld, han har ett så brett register, och den där gurglande häxan är bara en av dem, även om hon har fått mer och mer refrängutrymme. Någon skrev att Cattle Decapitation har turnerat så mycket och sett så ofta vad som går hem, att de har gjort ett album med bara saker som går hem. Och det är inget fel i det. Bandet tror på sin egen musik, och lyckas bara bättre och bättre pricka in bra döds utan att för den sakens skull låta mesiga, In Flames eller radiotörstande.
