Doom på alruna.
2019 är uppenbart mammutens år. Först annonserar Ufomammut att bandet kommer både Sverige och Danmark denna höst. Sedan släpper Mommoth Storm från Säffle en EP som är tungt svår att sluta lyssna på. Perfekt doom i en dyster tid när perfekt doom är efterfrågat. Lyssna på Alruna. Ta låtarna i den ordning de kommer, men vill du ha en ingångslåt är titelspåret lite bättre än övriga.
Stanten kapitente.
Robert Trujillo och Kirk Hammett fortsätter toka sig med pauslåtar. Ikväll var det Göteborgs tur, och duon överraskade med att försöka sjunga svenska, som dock lät som tyska, när Blå Tågets Den ena handen vet vad den andra handen gör skyfflades av. Låten är mer känd under namnet Staten och Kapitalet, som Ebba Grön döpte den till i sin rockiga version, tills nu så klart, för ingen lär glömma Trujillos svenska sånginsats.
För tidigare inlägg om duons publikfrierier, klicka här. Och här.
Comebacken fortsätter.
Nicklas Rudolfsson sitter aldrig stilla, och som bevis för det finns följande: Runemagick ger ut både EP och album hösten 2019. Albumet heter Into Desolate Realms och både album och EP ges ut av High Roller Records.
Runemagick släpper dessutom ut en split tillsammans med Chthonic Deity (bandmedlemmar från bland andra Blood Incantation) denna sommar. Och som om inte det vore nog har även Heavydeath släppt en ny låt som ni kan höra här.
Dat ass.
Internet är fullt av listor över olika omslag – vidriga, snygga, fula och, typ, underliga.
Jag upptäckte det här albumomslaget för nån månad sedan i en sådan lista, och rumpan har inte lämnat mig sedan dess. Inte heller resten av albumet. Det är så mycket som händer i en enda bild, och inget på denna jord kan förklara varför ett band väljer just detta omslag. Låt oss gå igenom det, detalj för detalj.
Det blåser hyfsat på havet. Himlen skiftar från gult till rött till mörkblått. En Conan-barbar vandrar med bestämda steg mot en stad. En borg. Den heter förmodligen Valhalla. Han pekar mot staden. Lite slappt. Han har långt hår. Han bär en vikingahjälm så som många tror att hjälmarna såg ut. Han bär ett svärd i höger hand. Och han är naken.
Spritt språngande naken.
Men inte bara naken. Han är vältränad och hans rumpa är hårdare, och lika liten, som två valnötter. Eh… varför? Han spänner skinkorna så hårt att inte heller dödskallen som han passerar så där lite random kan låta bli att titta.
Varför i helvetet går han runt naken?! Och varför spänner han sina skinkor? Är det därför han inte kan böja på benen?
Frågorna blir många när man ser detta tidernas kanske mest underliga omslag. Och då nämner jag inte en ens det ufo som svävar ovanför borgen.
Tau Miller har hamnat i fokus och i en tjock, äcklig soppa. Inte för att kommande albumet är svinbra, utan för att tacklistan på kommande albumet innehöll namnet på en känd förintelseförnekare.
Relapse Records tog sina händer från bandet med en gång när de blev informerade om saken. Det visade sig dock att det inte var en band-grej, utan en enskild kupp från bandets sångare Rob Miller – som han utförde utan att informera övriga i bandet om.
Resten av bandet har sedan dess släppt ett uttalande via Tau Cross facebooksida som sammanfattar den otroliga historien så här: We are all crushed.
Idag har även Rob Miller kommenterat händelsen på Tau Cross facebooksida, och det visar sig att han som sångare är ”serious about the Truth” med stort T. Redan det borde ge de flesta en föraning om var han hör hemma. The Truth med stort T är alltså ofta en knäppgöks förevändning för att skrubba in sig i och börja tro på konspirationer och förintelseförnekare eller för att titta på högerextrema videor på Youtube – vilket Rob Miller också gör.
Han fick svidande kritik från fansen, och stöd från högerextrema, och Tau Cross facebooksida är numer inte längre tillgänglig.
Låt oss anta att Rob Millers skara av följare kommer att byta skepnad från och med nu – från fans som gillar hans musik till högerextrema som gillar honom för att han är alt-right. Och bara därför.
En snabb titt på förra albumets titlar avslöjar att konspirationsteoretiker på högerkanten redan tidigare har inspirerat Rob Miller – varför skriver man annars en låt vid namn Deep State?
Fullsmäckat med gott och blandat.
Lite doom, lite noise, lite grindcore, lite allt möjligt. Ibland kommer de där banden som lyckas strunta i genrebeteckningar och bara kör på. Så skulle en mycket enkel sammanfattning av Full of Hells fjärde fullängdare låta.
Via Relapse släpper Full of Hell Weeping Choir som kan bli en sommarfavorit. Här finns en favoritlåt för alla, och två för mig: Thundering Hammers och Armory of Obsidian Glass. Den sistnämnda är så sjukt vacker mot slutet att jag på allvar gråter. Nej, det är inte sant. Men jag önskar att det var det. Dessutom innehåller den gastkramande gästsång från Lingua Ignota som gör att den lyfter ytterligare en krets i Helvetet.
Petrov. Och Petrov.
.
Gillar du LG Petrov? Vill du ha mycket av honom? Då är sommaren 2019 din sommar. Sångaren släpper album bäde med Firespawn och Entombed AD, och Firespawns album har dessutom fått ganska mycket positivt surr runt om på internet och jag håller med.
Firespawn släppte Abominate i juni. Entombed AD släpper Bowels Of Earth i augusti. Bägge släppen ligger på Century Media.
Batushka AD BC.
Batushka, Bartłomiejs version (det som kallas Faketushka eller Bartushka), släpper nytt album i mitten av juli, men redan nu kan ni höra hela Hospodi live. En spelning med bandet har filmats och ligger ute på Youtube.
Batushka har numer tre sidor på Metal Archives: Batushka, Batushka och Batushka. Det är väl nån form av first timer gissar jag. Så kan det gå. Håll koll på era band, ni musiker.
Tijuana.
Trump ville ha en mur i betong, men fick istället en mexikansk mur av snabb, tuff dödsmetall i form av Infernal Conjuration, vars musik kan sammanfattas med genrebeteckning källarmörk, fuktig death metal.
Infernal Conjuration släppte sitt debutalbum Infernale Metallum Mortis via Iron Bonehead i början av juni. Rappt, fantasifullt och höga ambitioner om kvalitet – hör du unga Morbid Angel så hör du rätt.
Färgrikt.
Efter det röda, blåa, gula, gröna, lila albumen och en busskrasch och flera gitarrbyten är Baroness tillbaka med ett dubbelalbum och två nya färger som kontrasterar varandra i vardagen: Gold & Grey.
Fansen är lyriska, men en grupp förståsigpåare knorrar över att producenten Dave Fridmann återigen, precis som på Purple, har mixat allting för högt in på de röda staplarna. Själv känner jag inte av det problemet särskilt mycket. Däremot håller jag med om att flera av låtarna håller hög klass, särskilt den första halvan av detta tvillingalbum.
Värvningen av gitarristen Gina Gleason har också bidragit med – förutom bra gitarrer – snygga sångharmonier, och på tal om sång finns det även en duetten med John Baizleys nioåriga dotter (!) på en av låtarna: Cold-Blooded Angels.
Lyssna på Gold & Grey. Börja från början. De sex första spåren (bortse från meningslösheterna Sevens och Anchor’s Lament som är fillers för att bygga upp en atmosfär av kullar och dalar) är en imponerande linje i bra hård rock och heavy metal. Och detta från ett band som släpper sitt femte album.
