Black Metal från Skåne.
Jordablod släppte sitt debutalbum i maj via Iron Bonehead och den råa musiken har redan väckt stor uppmärksamhet, inte minst i Close-Up Magazine där svårflörtade recensenten Tony Ernst gav den toppbetyg.
Bara Metal har intervjuat Filip Lundström (som inte gillar att hans namn har blivit offentliggjort) som förklarar varför de spelar black metal med gitarrsolon trots att trve-isterna inte gillar det, och som berättar hur inställda spelningar och bandmedlemmar som hoppar av kan leda till goda saker och ett unikt mys-stökigt sound.
För två år sedan var ni ett okänt band som spelade på Bulltofta Rock. Nu ligger ni på ett bolag de flesta band inom er genre drömmer om, Iron Bonehead – hur kommer det sig? Hur fick ni kontakt? Och hur snabbt har ni utvecklats egentligen?
– Vi spelade faktiskt aldrig på Bulltofta Rock, vi var i kontakt med arrangören som gärna ville att vi skulle spela men vi var tvungna att ställa in på grund av medlemsavhopp och sedan dess har vi inte ens haft planer på att spela live, fram tills nu vill säga. I efterhand är vi bara glada över att den där konserten aldrig blev av eftersom vi var ett väldigt ofärdigt band som inte hade någon klar bild av vad vi ville göra. Konserten hade förmodligen blivit hemskt dålig och på grund av att vi inte syntes där och då har vi kunnat jobba i det dolda för att nu framträda som ett starkt band med en väldigt tydlig bild av vem vi är och vad vi ska utföra.
– Mycket har hänt på dessa två åren, inte långt efter att vår första demo släpptes hösten 2015 hoppade alla andra medlemmar av bandet, vilket gjorde att jag fick tid och utrymme att odla fram en stark vision och utöva min kreativitet till fullo utan att hämmas av medlemmar som inte stod på samma sida, ideologiskt och musikaliskt. Jag skaffade två nya medlemmar som har bidragit till en bra kemi i bandet, som har gjort att Jordablod blivit en plats där kreativitet flödar och visioner blir verklighet.
– När det gäller Iron Bonehead är det så att skickade vi en kassett, den som sedan släpptes som promo 2017, och berättade om bandet och skivan vi skulle göra och så svarade de och berättade att de var intresserade av att arbeta med oss. Iron Bonehead är ett fantastiskt skivbolag med stor vördnad för black och death metal-traditionen samtidigt som de är villiga att satsa på mer experimentella band också. Vårt samarbete har varit mycket givande och med deras hjälp har vi lyckats göra Upon My Cremation Pyre till det verk vi såg framför oss sensommaren 2016.
Jag läste i en italiensk recension att framtidens black metal går via Jordablod. Är det den visionen ni hade, att skapa bästa möjliga black metal? Och vad kände ni när låtarna till Upon My Creamtion Pyre växte fram?
– Vår vision var att skapa en väldigt stark skiva, en skiva som drivs av passion och en hängivenhet till konsten. Målet var inte att skapa en strikt black metal skiva, genrebenämningar och fack är av minsta vikt när vi skriver vår musik. När jag skriver en låt tänker jag inte på vilka influenser jag tar in i sammanhanget, eller vilken genre musiken kommer hamna under. Jag skriver och låter det bara fortgå utan analys, det kommer kanske mer i efterhand. Black Metal har varit och är väldigt viktigt för oss och när folk kallar oss för black metal ser jag det som en komplimang, det finns en mängd skivor från den genren som jag alltid kommer ha stor vördnad för.
– Upon My Cremation Pyre skrevs under en intensiv men relativt kort period, lite mer än ett år skulle jag tro. Att skriva skivan var till en början rätt så rörigt men efter hand när fler och fler låtar blev klara och texterna började falla på plats insåg jag att denna skivan inte bara var en samling låtar utan att de tillsammans bildade en väldigt stark enhet. Den starkaste upplevelsen under skrivprocessen var när jag hade skrivit klart sista spåret på skivan och spelade upp min demo för bandet för att sedan repa in den. Då förstod vi att allt hade fallit på plats.
Ni är tre musiker i Jordablod. Har ni tre skrivit musik ihop, eller är detta en kompositörs verk? Berätta hur en låt växer fram!
– Man skulle kunna säga att det är en kompositör bakom skivan eftersom det är jag som skrivit alla låtar och texter, men det skulle vara en lite orättvist att säga att det är enbart en persons verk. Vi har bearbetat låtarna tillsammans i repan också. Det är den gemensamma bearbetningen som får låtarna att svänga och komma till liv.
Men musiken på albumet, är det alla tre eller bara du Filip som spelar?
– Alla spelar, både jag och vår basist sjunger.
Ni har valt att hålla övriga bandmedlemmars namn anonyma? Är det ”ett misstag” att ditt namn är offentligt?
– Vi har aldrig försökt gömma våra identiteter eller haft strategier för att förbli dolda från allmänheten. Vi har bara inte kommenterat eller gått ut med vem som spelar i bandet. I skivkonvolutet står det till exempel inte några pseudonymer för vem som spelar i bandet eller så. Det står bara att musiken och texterna är skrivna och framförda av Jordablod, och det är så vi vill att vår musik ska presenteras. Vi är inte tre privatpersoner som har ett band och spelar musik, när vi spelar är vi bara Jordablod, en enhet. Så klart finns det folk som inte accepterar detta och tvunget måste ta reda på vem som är vem och gör en massa research. Detta hände för ett par månader sedan då någon hittade mitt namn och la upp det på metal archives, hur denna personen hittade namnet är fortfarande ett mysterium. Så det är inget direkt misstag att namnet finns ute och det är inget vi försökt dölja eller förhindra, men om vi hade fått ha det som vi ville så hade det inte funnits några offentliga namn.
Jag tycker ofta anonymitet ökar intresset kring ett band, så som Ghost eller fler black/death metalband – men ni vill tvärtom dra bort intresse från er och bara peka musiken. Går det att göra det när man håller sig anonym? Är inte anonymitet ett sätt att locka till nyfikenhet kring bandet?
– Vad vi lärt oss är att det inte går att dra från sig nyfikenhet kring personerna i bandet oavsett hur man gör. Är man helt öppen om bandmedlemmarnas identitet blir bandet en samling privatpersoner, och det kan inte bara döda mystiken kring musiken utan våra tidigare band och musikaliska bakgrunder blir betydelsefulla för vissa lyssnare och deras bild av bandet. Om man däremot är helt anonym kan det skapa ett oerhört intresse för bandmedlemmarnas identiteter och musiken hamlar lite i skymundan. När diskussionerna om ett band främst handlar om vem som är med i bandet och inte om musiken, då har något gått fel. Så vad vi försöker göra är något av en mellanväg. Det viktigaste for oss är att folk uppfattar Jordablod som en enhet vars musik är viktigare än bandmedlemmarna. Allt viktigt som finns att veta om oss kan man med lite ansträngning hitta i musiken.
Ni kallar er musik för ”black metal från Skåne” – är den skånska kopplingen viktig?
– Det tycker jag nog att den är, fast Skåne är nog viktigare för oss som personer än för bandet. Att vi kallat oss ”black metal från Skåne”, är en gammal grej vi kom på före första demon mest för att ha någon sorts beskrivning av bandet, sen har det bara hängt med. Jordablods musik och texter handlar ju aldrig om Skåne eller något skånskt men det är här vi levt hela våra liv och det har s äkert påverkat oss på ett eller annat sätt.
Albumet Upon my cremation pyre sätter fokus på gitarrsolot, något som jag tycker många av dagens black metal-band undviker. Hur har ni tänkt kring det?
– Många verkar ha reagerat mycket på gitarrspelet på skivan, men det är inget medvetet att göra en så pass gitarrdriven skiva. Jag har varit besatt av gitarr merparten av mitt liv och har lyssnat väldigt noga på gitarrister. Framförallt gitarristers personliga uttryck, som är väldigt viktigt för mig. De gitarrister som influerat mig mest, Gary Moore, Jimi Hendrix och John Mclaughlin för att nämna några, är gitarrister med en stark musikalisk personlighet som tar väldigt mycket plats i deras arrangemang. Med de influenserna i åtanke är det inte så konstigt att det blir en del gitarrsolon, dock är jag ganska ointresserad av solon för teknikens skull utan strävar mot att de ska tillföra en melodi eller atmosfär till låten.
Upon my cremation pyre – titeln känns som en vink till döden, vad syftar den på?
– Det är mycket riktigt en titel som syftar till döden eller snarare vad som händer därefter. Döden är ett centralt tema för allt som Jordablod gör. Dock tänker vi inte kommentera titlar eller låttexter allt för mycket, i alla fal intel i nuläget. Det är en del av upplevelsen att lyssnaren själv får försöka n avigera sig genom skivan.
Enligt dig – vad skiljer EPn från albumet?
– EPn, som egentligen är en demo men som av någon anledning kallas EP på internet, är ett resultat av ett band som inte riktigt visste vad de ville, som inte hade mycket att säga utan bara ville spela för att det kändes bra. Det fanns inget egentligt syfte med musiken, det är några coola riff och häftiga ord i en ganska meningslös sörja. Jag kanske låter lite hård, men det är inte så att jag t ycker det är jättedåligt men det är meningslös musik utan någon riktig ingen eld bakom den.
– Denna skiva är raka motsatsen i alla avseenden. Här finns det eld och ett verkligt driv bakom musiken. Det är en kompromisslös skiva som strävar någonstans. Den har varit föremål för besatthet det senaste året i alla stadier av dess skapande och ingenting är lämnat till slumpen. Allt är där av en anledning.
Är jordablod ett eget ord? Vad syftar det på?
– Jag antar att det är ett eget ord. Namnet Jordablod kom från en rad diskussioner vi hade i bandet för länge sedan om kretsloppet av liv och död, både för människan och naturen. Ordet säger kanske inte särskilt mycket i sig själv men som de flesta bandnamn så får det genom vår musik en större innebörd, i alla fall för oss.
Omslaget. Vem har gjort det och varför blev det den illustrationen?
– Det är en konstnär som heter Martin Andersson, också bosatt i Malmö. Jag har känt honom ett tag och tycker om hans målningar väldigt mycket. För ungefär ett år sedan, långt innan skivan var färdigskriven pratades vi vid om ett samarbete vilket båda parter var intresserade av. Så när skivan var färdigskriven och vi gick in i studion för att spela in så skrev jag en kort introduktion om skivan och berättade vad den handlande om, lite om vilka teman som den berör och så sa jag att jag vill ha eld och aska, smärta och passion. Sen fick Martin fria händer att börja måla. Trots att han inte hade hört skivan än var resultatet otroligt överensstämmande med vad vi hade tänkt oss, och vi blev väldigt nöjda.
Varför finns ni inte på Spotify – är det ni eller bolaget som inte vill det?
– Vi har aldrig diskuterat Spotify varken i bandet eller med Iron Bonehead. Vi är inga flitiga användare av Spotify själva så där ligger nog svaret till varför vi inte tänkt på det.
