Italienska Death SS har varit med så länge och fått så många trogna fanboys att de kommer undan med det mesta – inklusive den här kommersiella skräplåten och det faktum att bandet idag har mer gemensamt med Lordi än med sitt kultrykte.
Att döma av videon består bandet idag av en Janne Schaffer-gitarrist, en trio trummis-keyboardist-basist som gillar att dönicka huvud i takt med musiken samt så klart sångaren och vampyren Steve Sylvester. Denna line-up har varit intakt sedan 2013, vilket inte är dåligt för ett band som hittills har avverkat 34 musiker.
Titta på denvälgjorda dataanimerade videon, nynna med i refrängen och missa inte detaljen med vigselring på keyboardisten när han skelettspelar sin keyboard.
AlbumetRock’n roll Armageddon släpptes 7 september på Lucifer Rising Records.
Vill du äga en gitarr som förra ägaren ratar fullständigt? Då har du chansen nu. Chrille1979 säljer iväg sin gitarr på Blocket med bland annat följande beskrivning:
Jag har redan från start ogillat gitarren som är otroligt trögspelad och som inte går att ha hängande på sej utan att den vill rulla runt på magen pga dess sk midbowl-formade bakstycke gjort i något obskyrt plastmaterial från yttre rymden.
Du hittar hela annonsen här på Blocket. Det rör sig alltså om en tolvsträngad lite sak, och med stor sannolikhet kan gitarren, trots säljarens avsky mot den, ändå fungera för att spela ballader i stil med Watains They rode on. Slå till!
Först Island, sedan Danmark. Det är svårt att inte imponeras av grannländernas framfart. I somras släppte Taphos ett mästerligt album som jag lyssnat på konstant senaste dagarna sedan en kompis tipsade om albumet. Sjukt bra. Värt din tid. Lyssna. Allt det där.
Bandet har, som ofta är vanligt när en metalscen blommar upp, gemensamma medlemmar med en del andra band, bland annat Hyperdontia som nyligen släppte sitt debutalbum.
Någon trevlig männsika på denna jord har samlat alla Ace Frehleys skratt i ett enda långt klipp. De täcker ungdomsåren till soloåren till hyfsad nutid, och går från hysteriskt okontrollerade gapflabb till småfniss.
Mest anmärkningsvärt är kanske Genes mördarblick i de sammanhang då de intervjuas tillsammans: Det är tydligt att han inser att Ace är hopplös när det kommer till att upprätthålla Kiss image.
Se, skratta och tänk på hur mycket droger och alkohol du dricker.
Touko Valio Laaksonen är känd för sin homoerotiska konst, och undertecknade den med sin mer kända signatur Tom of Finland. Vad kan då vara ett bättre namn på ett band från Finland som spelar doomig döds än Tomb of Finland?
Tomb of Finland släppte nyligen sitt andra album – jag har själva aldrig hört talas om dem tidgare, trots att namnet borde ha renderat dem en del uppmärksamhet. Kanske är namnet lite för lustigt? Lyssna på Scattering Ashes och låt dig förföras av Tomb of Finland.
Bloodbath släpper nytt album i oktober, vilket så klart är bra nyheter. Låtlistan innehåller ordvitsiga lekfulla titlar som Bloodicide och Deader, vilket för tankarna till polska Vader som också älskar att vitsa till det. Och det är anledning nog att lista Vaders fyra mest vitsiga låttitlar:
1. Helleluyah!!! (God Is Dead)
2. The Army-Geddon
3. Genocidius
4. Devilizer
När du har imponerats färdigt över finurligheten metalmusiker kan få till, lyssna på Bloodbaths Bloodicide, en helt okej dödsmässa.
Kirk Hammett och Robert Trujillo fortsätter spela hemska coverversioner live. Jag har ingen aning om när dessa sessioner sker – är det mitt i en konsert eller är det innan konserten börjar som uppvärming? – men det spelar ingen roll. Det är så dåligt att de inte borde göra det alls. Det är så laddat med skämskuddar att Metallica definitivt inte borde lägga ut det på sin Facebooksida. Men tack vare dålig smak så finns detta för hela världen att skåda, så varsågoda – en fantastiskt usel version av Prince-låten When the Doves Cry skapad av två professionella musiker.
Vanhelgd är snart tillbaka med nytt album, Deimos Sanktuarium, och Bara Metal lyckades få till en kort intervju med Mattias Frisk, sångaren och gitarristen som kanske är lika känd för alla albumomslag han har skapat genom åren.
Albumet släpps 12 oktober på Pulverised Records, och visuellt påminner omslaget om tidigare släpp med sin vita ram, men allt är inte som det en gång har varit.
På Deimos Sanktuarium överger ni er tradition att låta albumtiteln bestå av tre ord. Varför? Hade inte Sanktuarium of Deimos fungerat?
– Det ser bättre ut med Deimos Sanktuarium och det är ju inte nödvändigtvis på engelska, det blir lite öppnare på något sätt, Sanktuarium of Deimos är riktigt stolpigt och trögt, snubblar omkring i munnen och hjärnan, Deimos Sanktuarium är åtminstone lite enklare.
– Någon gång måste en ju också bryta mot invanda mönster, när de blivit till tvång. Att sätta upp regler för skapande kan visserligen vara bra men när de blir måsten som börjar bli svåra att bryta är det dags att göra så.
Du som skapar texter, musik, omslag och albumtitel – och kanske även koncept? I vilken ordning faller allt på plats?
– Den mest vanliga ordningen är: luddig idé om albumet i helhet, musik, text, ändring av idé, koncept, text igen, omslag, titel. Ibland , som när man läser i bookleten eller i intervjuer, ser det kanske ut som att jag är helt och hållet envåldshärskande kreatör i Vanhelgd men faktum är att en stor del av den kreativa processen sker i replokalen i själva arrangemanget av låtarna där vi provar och vänder och vrider på de idéer som vanligen jag, men även Jimmy har med oss. När det kommer till artwork och layout så är jag dock mycket mer av diktator, men med förtroende från övrig medlemmar och det är öppet för input.
– Vad det gäller själva omslaget brukar jag skissa på idéer utifrån titel och övergripande teman och känsloläge på plattan. Uttrycket, känsloläget eller helheten är enligt mig förvisso en syntes och växelverkan mellan, musik, text, produktion, alltså mix och master, och layout och omslag. Dessa komponenter samverkar, i bästa fall, för att peta in lyssnaren i ett visst tolkningsläge.
– Jag är ganska övertygad om att omslaget spelar större roll för på vilket sätt ett album som helhet tolkas än vad folk i allmänhet tror och artister och bolag förstår. Om man gör två hyfsat lika skivor med lika delar doom och döds men sätter en stympad kropp på ett krucifix som äts upp av demoner på den ena och en tempelruin på den andra kan jag nästan lova att den senare skulle uppfattas som doomigare än den första i recensioner.
Vad har varit det största problemet att ta sig över för Vanhelgds del i samband med detta album?
– Westman är ny på jobbet så han har fått kämpa med hur vi skriver låtar, så som att testa tusen saker, inga helt färdiga demos liksom. Men jag tror överlag att den stora utmaningen nog varit att inte bli slentrian och luta oss tillbaka i skrivandet och bara tänka att allt blir ”ok”. Vi har fått bättre självförtroende för varje släpp men det finns risker med det. Ett annat stort hinder har varit tidspressen vi tvingade oss in i. Westman blev far i början av året och vi ville ha plattan färdiginspelad innan dess vilket pressade på oss lite väl mycket och vi upprepade vissa förberedelsetekniska tabbar vi gjort förr som vi sagt att vi skulle undvika.
– Sen så lämnade vi bort mixen till Necromorbus som tidigare bara mastrat åt oss. Det var en chansning som var lite svårjobbad rent kommunikationsmässigt då vi inte kunde stå bakom ryggen på Tore och peta i detaljer och testa saker, något som vi förvisso ville undvika att göra, men det är lätt att falla tillbaka i gamla fotspår. Man blir ganska döv för inspelningen när allt är lagt och det behövs ofta fräscha öron.
Finns det ett titelspår – någon låt som bygger på albumtiteln, och vad syftar egentligen albumtiteln på?
– Det finns flera låtar som hänger ihop med titeln på sätt och vis. Tematiskt skulle jag säga att albumet handlar om förtvivlan och nederlag, hopplöshet och ett slutgiltigt uppror. De grekiska gudarna används metaforiskt i texterna. Men ska jag välja en särskild låt är det nog Profaned is the Blood of the Covenant som är ganska luddig till innehållet. Jag brukar undvika att exakt beskriva vad texter handlar om för att det på sätt och vis stryper det personliga tolkningsutrymmet för lyssnaren. Men om jag ska säga något om Profaned så kan jag säga så här: inspirationen för den låten började i två, vid tiden, icke ihopkopplade idéer.
– Den första var ett par anteckningar jag gjorde från en intervju med konsthistoriker TJ Clark som The Getty publicerat i sin podd. Clark diskuterade sin bok om Poussins målning Landscape with a man killed by a snake en oljemålning från cirka 1648. I boken skriver Clark: “What is most dreadful about the dead body is its immobility, it’s becoming a mere thing. And that is always what is potentially dreadful about anybody, any action, however vivid and legible, as it appears in a picture. Everything in a picture is haunted by the auratic power of death”. Dessa rader fastnade i mitt medvetande och dröjde sig kvar.
– Den andra idéen var att göra en ganska konceptuellt driven låt , jag hade hela strukturen klar för mig direkt; ett enkelt trumkomp med en upprepande sångstruktur på, enkelt och repetitivt men samtidigt skulle låten intensifieras. Vanligtvis brukar sådana idéer fallera ganska snabbt i replokalen men denna gång gick det att genomföra efter bara lite modifikationer med antal varv.
– När jag började arbeta med texterna kom jag att tänka på TJ Clark-intervjun och jag använde Poussin-målningen som en inspiration, bland annat lånade jag titeln som en del av texten men ändrade den lite. Titeln på albumet ansluter till vår tidigare Temple of Phobos. Deimos är tvillingbror till Phobos, söner till Ares och Afrodite.
”…vi hade inte råd att köpa skor, jag själv jobbade deltid i en skivaffär.”
Vill du veta i detalj vad som händer i Linköping, på rättegången mellan Forge och de musiker som har stämt honom? Du kan i så fall följa en liverapportering via linköpingnews.se som är där (nästan) varje dag med en reporter. Idag har Simon Söderberg utfrågats och det är så klart en spännande och fascinerande läsning, med citat som ”…annars är det en självklarhet att alla är med på lika villkor” och en lång berättelse om hur Ghost en gång startade.
Tyvärr rapporterar sajten inte imorgon, onsdag, men ni kan läsa gårdagens och dagens dokumentation av rättegången. Live-rapporteringen är tillbaka på måndag igen.
Death metal-bandet Deathening är albumaktuella med sitt tredje album Antifascist Death Metal. Bandet står på barrikaderna för allas lika värde och gör det genom att spela med helt öppna kort i sina texter. Bara Metal fick en intervju med gitarristen Pål Callmer.
Antifascist Death Metal – har ni inspirerats av vad Entombed sa när de spelade på Malmö Live?
– Titeln på vår nya platta var faktiskt bestämd innan Entombeds konsert. Den hade jag och Kalle Nimhagen spånat fram. Men att Uffe Cederlund sa den där korta meningen, ”Vi är Entombed från Stockholm och vi spelar antifascistisk death metal”, efter att hela konserten var slut var verkligen pricken över i:et. Det var en fruktansvärt bra konsert, och tillsammans med de avslutande orden är det den bästa jag sett de senaste tio åren. Det var ett sådant tillfälle när håren reste sig på armarna! Så man kan säga att vi mycket väl kunde ha blivit inspirerade i den stunden att namnge plattan, men så var det inte. Jag har för övrigt aldrig sett så många tårögda medelålders hårdrockare som den kvällen.
Varför har det tagit hela fem år mellan förra albumet Chained in Blood och detta album?
– Fem år går fort när man har barn och familj och alla i Deathening har dessutom fler band. En annan anledning är såklart att vi helt och hållet kunnat jobba i vårt eget tempo eftersom vi fram tills nu släppt allt själva. Men samtidigt som det har varit en lång process, är jag övertygad om att de 11 spår som hamnar på skivan är bättre än de låtar som inte kom med. Tror vi hade 20 låtar i förproduktionen faktiskt.
Vilken låt på albumet är äldst och viken är mest färsk?
– Den äldsta är No Pasaran. Den gjorde vi till och med video till strax före valet 2014, och vi har spelat den live sedan dess. Nu är den med på nya plattan, i lite ny version eftersom vi aldrig släppte den annat än på Youtube. Nyaste låten är sista låten på plattan, Toxic Narcissist. Jag kände att vi behövde en bra avslutningslåt som börjar intensivt och sedan övergår i ett bra outro till hela skivan.
– Tidigare har vi alltid släppt på vårt eget Rakamarow Records, men Nya plattan släpps i samarbete mellan Rakamarow och Accelerator.
Så vilka fördelar och nackdelar finns det med det samarbetet?
– Vi vill få bättre spridning och nå fler fans. Accelerator, som är ett skivbolag inriktat på att släppa vinyl, står för promotion. De har ett bra nätverk och har hittills sålt slut alla sina vinyl-släpp. Kan inte se några direkt nackdelar med samarbetet. Vi har fortfarande kontroll över allt som händer men delar upp jobbet.
Ni gör låtar och texter om politik och samtiden, och inte om demoner, häxor, digerdöden och Sodom och Gommorah. Varför?
– Våra texter handlar om ondska som är verklig och finns här och nu. Ända sedan vi startade Deathening har jag känt att om jag ska skriva texter ska jag kunna stå för dem. För mig är det då helt naturligt att belysa tankar och företeelser i samhället som jag anser är destruktiva och farliga. Till exempel att ett i grunden nazistiskt parti lockar ungefär en femtedel av de svenska väljarna. Lurar dem rakt av. De utnyttjar det faktum att folk är rädda för allt möjligt och skuldbelägger dem som de anser inte passar in. Det är ett allvarligt hot mot demokratin.
– Texten till den nya videon Zombie Mass handlar om hur folk hetsar varandra att hata behövande människor tills det enda de ser är en massa av zombier. Varelser utan människovärde som man kan mota bort med kulspruta eller med gott samvete låta drunkna. Genom hat kan de slippa känna empati. Det är tragiskt, men om vi har tur kanske något hatande nättroll kan gilla videon och inse att det hen håller på med är helt huvudlöst. Man får inte ge upp hoppet.
– Den fascism och rasism som är på frammarsch i Sverige måste bekämpas. Vi i Deathening bidrar på vårt sätt genom att leverera antifascistisk dödsmetall, och hoppas att människor i vår musik kan hämta lite styrka och våga säga ifrån när folk i deras vardag spyr ur sig fördomsfull dynga och lögner. Samtidigt vet vi också att vi spelar i en genre där det finns många människor som politiskt drar åt det bruna hållet. Från dem får vi kommentarer i sociala medier om att vi borde hålla oss ifrån politik och ibland till och med kommentarer i stil med: ”Hitler skulle vunnit”. Att de ogillar vårt ställningstagande är bara ett kvitto på att de har fascistiska sympatier. Det är faktiskt otroligt hur provocerade somliga kan bli av att vi spelar dödsmetall och samtidigt står för allas lika värde.
