Det händer saker i Batushka. Och det händer saker i Batushka. Båda två (det vill säga antagonisterna, tidigare vännerna, gitarristen Krzysztof Drabikowski och sångaren Bartłomiej Krysiuk) har nämligen nu i maj gett ut varsin låt.
Krzysztof Drabikowski anses allmänt vara den som blvit bestulet på sitt livsverk och kallas ofta True Batushka av sina fans. Bartłomiej Krysiuk anses allmänt vara skurken som helt enkelt tog över Drabikowskis skapelse, eller skar bort honom från det, och hans officiella version av Batushka, som stöttas av Metal Blade, kallas av Drabikowski-fansen för Fake Batushka. Förvirrande? Läs om det här.
Ovan kan du höra Krzysztof Drabikowskis låt. Och här under är Bartłomiej Krysiuks länk till hans bandcamp-sida. Hans album, Hospodi, kommer ut 12 juli via Metal Blades. Metal Blade har också lagt upp samma låt på sin Youtube-kanal men tvingats ta bort möjligheten att kommentera.
Nästa sväng i fejden är trummisen Marcin Bielemiuks inlägg i debatten. Det är han som trummar på debuten Litourgiya (2015). Igår la han upp en lång text om hans åsikter om Batushka, vad som gjorde bandet känt och vad som egentligen utgör bandet. Det inleds så här:
I feel that I’m obliged to make this statement since for the last couple of months there has been a lot hatred directed to one particular person – Bartłomiej Krysiuk. That’s not only not fair to him but also not true. Especially since the whole story of Batushka presented by Krzysztof Drabikowski is far from truth. But let’s start from the beginning.
Polisen är på väg att ringa in kvarlevorna efter Hammerfalls turnéledare Lelle Hildebrand. Ny teknik, och ett fysiskt fynd, kan leda till nya, och mycket välkomna, framgångar. Läs om framstegen här.
Hammerfall gick tidigare i år ut med följande sten i maskineriet:
På grund av ett fel i märkningen på HammerFall Premium Vodka-flaskan måste vi tyvärr avbryta försäljningen och returnera vodkan för att utreda och rätta till felet.
Vi återkommer snarast med information om när produkten åter finns till försäljning.
Ni som har beställt vodkan kan antingen avstå från att hämta ut flaskan på Systembolaget eller göra en retur.
Vad var fel? Vad döljer sig bakom den märkliga formuleringen ”fel i märkningen”? Enligt Systembolaget var det följande – färgen lossnade på etiketten.
Problemet är numer löst, det gällde endast ett fåtal flaskor, och dryckjomet finns åter att beställa på Systembolagets hemsida. För er som samlar på etiketter och gillar vodka som kostar 712 kronor litern (att jämför med Absolut som kostar 342 kronor litern).
Det har gått två månader sedan isländska Sinmara släppte sitt uppföljaralbum till debuten Aphotic Womb från 2014, och jag har själv inte riktigt hunnit sätta mig in i det – förrän nu. Det var dock bra att jag överhuvudtaget hann ta mig tiden, för annars hade många timmar av fantastisk black metal försvunnit till annat trams, typ städa.
Sinmaras gitarrmelodier, sång och trummor går i banor runt om varandra, korsas ständigt, möts i ett giftigt dis och höjer upplevelsen av musik till vad som blivit ett signum för inte minst isländska stabila black metal-band och storebordern Svartidaudi. Det är svårt att inte gilla det ös som spiller fram när dessa band lyckas välta sin tunga metallgryta med svartkonst. Min favoritlåt på Hvísl stjarnanna är urstarka andraspåret Mephitic Haze, men det finns tyvärr svagare spår också, så som Crimson Stars. Lyssna själv och kommentera på Facebook.
Rörelsen Jag har skådat Pelle Karlsson! har funnits i snart nio år. Dess huvudsakliga uppgift är att överallt i Sverige, på varje loppis, i varje skivback, sätta ett Pelle Karlsson-album på front row-plats i skivbacken, och därefter fotografera sig själv ihop med skivan.
Pelle Karlsson, för er som har missat honom (inte så konstigt, han är ganska perifier idag) var eller är en kristen sångare och förkunnare, vars gröna album Han är min sång och min glädje är känt, eller ansett, som Sveriges ”vanligaste” LP, enligt svenska Wikipedia.
Rörelsen kring Pelle Karlsson-albumet har levt ett stilla liv, men nu börjar det hända saker. Först publicerade någon den klassiska bilden av Pelle Karlsson i ny version – iförd corpse paint. Och nu finns även corpse paint-Pelle som t-shirt. Du hittar tröjan i Jag har skådat Pelle Karlsson!-gruppen eller i andra välsorterade hårdrocksgrupper på Facebook. Ett plagg som garanterat drar till sig mycket glädje.
Indien har inte gjort sig känt som storproducent av metal, men i bandet Kryptos flyttar landet definitivt fram positionerna – klassisk heavy metal a la de band du kommer att tänka på när du hör den genre ”klassisk heavy metal”.
AlbumetAfterburner släpps i slutet av juni, och titeln syftar på en så kallad efterbrännkammare, ebk, vars effekt, enligt Wikipedia, ”ökar gasvolymen och leder till högre hastighet på den utströmmande gasen vilket i sin tur ökar motorns dragkraft.” Passande namn för rätt typ av band som skapar mark och bränner fram stigar åt nya generationer av indiska band – med stor sannolikhet.
Jag antar att namnet Numenorean kommer från Tolkiens fantasiland Numenor, som bestod av den främsta civilisationen av människor. Oavsett vilket så skapar bandet Numenorean en intressant form av metal som de kallar post-black, eller gaze-black, men som ofta eller bitvis låter Gojira, åtminstone i titelspåret som jag har svårt att sluta lyssna på.
Bandet släppte albumet Home 2016, vars omslag föreställde en död flicka som log. En väldigt jobbig bild. Numenorean motiverade bilden med en ganska lam lidande-konstnär-kommentar:
The little girl on the cover represents this final resting place for us – beyond our existence in this world. And the album title sums it up once you realize she doesn’t have to experience all the pain and sorrow of becoming an adult.
Tur för vissa av oss att vi överlevde barndomens strapatser och kan lyssna på bra metal resten av livet – lyssna på Adore från nya albumet Adore, som tog tre år att skapa.
En dag för nåt år sedan mailade svenska Horndal LA-baserade Prosthetic Records. I mailet fanns deras sludgiga metal/hardcore och en unik vinnande grej – historien om deras hemby Horndal, med det nedlagda verket, de stängda affärerna och en kvarlämnad pappa som en gång spelade djävulen.
Prosthetic Records tackade, tog emot och skickade tillbaka ett skivkontrakt. Debutalbumet Remains kom ut i slutet av februari. Detta är Henrik Levahns [sång, gitarr] historia om Horndal. Bandet. Och byn. Två saker som inte går att skilja åt.
Horndal är döpt efter orten Horndal i Dalarna. Varför?
– Jag och min bror Pontus är uppvuxna i Horndal. När vi, eller snarare jag som är lite äldre, var små så la järnbruket ned och hela byn reste sig i en protest för att rädda den. Det resulterade i demonstrationer ända nere i Stockholm och flera teaterpjäser för att uppmärksamma det krisartade läget.
– En av pjäserna handlade om hur Hin Håle, spelad av vår far, kom till byn och lade ner järnbruket, tog alla pengar och lämnade människorna åt sitt öde. Tyvärr slutade den verkliga historien på nästan samma sätt och byns befolkning minskade med över hälften.
– Jag och Pontus hade länge pratat om att bilda ett metalband tillsammans och vi kom att tänka på den där pjäsen från sjuttiotalet. Den är ju metal i sig och innehåller allt det som vi vill berätta om vår hemby.
Så, vilka är ”vi”? Hur träffades bandet Horndal?
– Jag och min bror Pontus har ju känt varandra ett tag. Men Erik Welén [bas] har spelat med Pontus ända sedan gymnasiet och var ett självklart val. Fredrik Fjärem Boethius gick också på samma skola och har spelat bland annat med det matematiska death metal-bandet CB Murdoc, vilket gjorde valet av yxmästare enkelt.
Bor ni i Horndal?
– Nej, och vi är många som tvingats flytta därifrån. Men vi har våra föräldrar kvar i kommunen och vi återkommer ofta. Vi är horndalingar i exil.
Varför heter albumet Remains?
– Det var Pontus som snöt ur sig den smarta titeln. Det betyder både ”efterlämningar” eller ”likdelar” men innehåller även något typ av hoppfullt budskap om att Horndal kommer att finnas kvar. Horndal remains, vad som än händer. Det är tuffa människor som bor i Horndal.
Jag älskar den äldre mannen som syns i videon till Wasteland! Vem är det?
– Det är farsan! Han som spelade Djävulen i den där pjäsen från 70-talet! Men nu bad vi honom att spela en gammal bruksarbetare som inte kommit över nedläggningen från 1977 och som lever kvar i det traumat. Jag tycker han gör ett grymt jobb! Vi ser honom som vår Eddie the Head.
Han är grym. Tillbaka till albumet. När jag ser låttitlar i stil med The Horndal Effect och Fornby Klint, då blir jag sjukt nyfiken – varför heter de så, och vad handlar de om?
– Haha, jo visst är det märkliga titlar. Men ”Horndal Effect” är faktiskt ett begrepp inom i internationell industriell ekonomi. Och begreppet kommer från Horndal där man på trettiotalet bestämde sig för att inte investera i nya effektiva maskiner, utan istället utmana personalen att jobba hårdare. Det gjorde man genom att sätta skiftena mot varandra, i en sorts intern tävling där man med underförstått hot om uppsägning tvingade dem att tävla mot varandra i produktivitet. Bruksarbetarna var dessutom till åren och visste att de inte skulle ha någon chans att hitta nya jobb om de fick sparken så de kämpade på.
Fy fan!
– Ja, det är ett vidrigt sätt att utnyttja människor på och har tyvärr blivit en strategi som används världen över än i dag.
Och Fornby Klint?
– Fornby Klint är byns berg som i pjäsen från sjuttioalet får en stor roll. Det är där som Hin Håle gömmer alla pengar när han lagt ner bruket. Rimligt.
I just Fornby Klint tycker jag mig förresten höra en flört med Entombeds Wolverine Blues. Är det meningen?
– Vi älskar Entombed och har lyssnat massvis på dem. Det är sannolikt det du hör. Det är faktiskt inte medvetet, men tack för jämförelsen! Live gör vi faktiskt en medveten hommage till dem i en speciell låt. Kom och se oss live och försök hitta riffet. En öl till den som hittar det!
Orten Horndal idag då? Jag har hört att det finns blomstrande industri i Horndal med flera bruksorter idag, att det råder brist på arbetskraft, typ CNC-operatörer, svetsare och liknande? Och att Google ska bygga en datorhall i just Horndal. Hur mår Horndal idag?
– Jo, byn har på vissa sätt återhämtat sig, men den är långt ifrån den blomstrande plats som den varit. När jag var liten fanns tre matbutiker, post, bankkontor, apotek, blomsteraffär, klädbutiker, restauranger och konditori. Av allt det finns det finns inte mycket kvar idag. En pizzeria och ett ICA.
– Och nu ska Google eventuellt bygga en serverhall. Det är såklart positivt för byn, men om du fråga mig så är Google världens otäckaste företag, som faktiskt, på riktigt, har ”Don’t be evil” som intern devis. Vilket godhjärtat företag måste säga så?
– Dessutom kommer serverhallen att kräva kylning. I dag tittas det både på lösningar där de ska pumpa vatten från antingen byns källsjö Rossen eller från Dalälven. Inga av dessa lösningar kan vara bra för miljön. Men det blir svinbra material för vår nästa platta! En ny djävul som nu vill dricka upp byns källvatten!
Är ni, typ, fast i Horndalstemat? Eller kan ni på nästa album släppa det och skriva texter om vad som helst?
– Horndal är vår berättelse och den kommer vi inte att släppa. Den innehåller så mycket som angår stora delar av världen. Jag menar, det finns liknande områden i världen likt Bergslagen som drabbats av nedläggning och hopplöshet. Ta bara Rust Belts i USA, Ruhr i Tyskland och Midlands i England. Vi kommer att kunna hålla på länge med detta. Detta lilla och personliga blir lätt identifiera sig med. Vi har redan exempel på detta då folk från hela världen har hört av sig och berättat liknande historier från deras städer. Nu senast Nya Zeeland och Puerto Rico.
Vem skapade omslaget till albumet?
– Omslaget är ett kapitel för sig. Vi hittade en grym illustratör via Taylor Harpster från USA som ritade vår logga, alltså bilden på baksidan med den upp och nedvända skallen med skorstenar istället för tänder.
– Killen kallar sig King Raya och kommer från Indonesien. Han gjorde ett grymt jobb utefter den väldigt detaljerade önskemålet vi hade. Han har alltså med små punkter med en tuschpenna gjort hela bilden. Det du ser på omslaget är Horndal, genom musikens ödesmättade filter. Du hittar gamla hyttan som sprängdes 1978, berget Fornby Klint, Horndals Kyrkogård och en flod av döda bruksarbetare som lämnar Hyttan.
Och vad ser vi i högra hörnet längst ned ovanför dödskallen?
– Det är ett speciellt metallkors som är vanligt på kyrkogårdar i Dalarna. Väldigt stökigt utseende. Och otroligt bra av vårt illustratör att fånga allt detta, trots att han kommer från en helt annan del av världen.
Hur skriver ni låtar?
– Merparten av musiken skrevs av Pontus till Remains. Jag skrev texterna. Vi skickar idéer, alla tycker till och kommer med inspel. Sen sätter vi ihop allt tillsammans i replokalen och repar tills allt sitter så pass bra att vi kan spela in live.
Bollar du texterna med någon? Och inför just detta album – hur gjorde du din research till texterna?
– Den gamla teaterpjäsen har varit en stor inspirationskälla. Den kan jag i stort sett utantill vid det här laget. Texterna till plattan har jag bollat en del med min bror. Sen är nyhetsrapporteringen från byn direkt inspiration. Det händer saker där hela tiden.
Slutriffet i Horndal’s Kyrkogård är skitsnyggt – det kunde ha fått hålla på i två minuter till minst! Så… varför är det så kort?
– Man får säga tack! Skälet till att du tycker det är kort och vi tycker det är långt, för det är trots allt skivans längsta låt, kanske är en läggningsfråga? Vi är sjukt otåliga till sinnet. Kring det mesta. Vi orkar inte med allt som känns överflödigt i stunden. Rastlös metal. Men vem vet, vi kanske har mognat till nästa skiva. Hoppas inte.
Okej, så smärtgränsen för en låt går vid 3:30 ungefär? Är det ett uttalat motto när det kommer till låtprocessen?
– Nej, det finns ingen smärtgräns eller uttalat motto. Vi bara tröttnar fort. Bevisligen fortare än du, ha ha ha.
– När vi hade spelat in Horndal’s Kyrkogård trodde vi att den måste blivit 15 minuter lång. När Karl Daniel tittade på klockan visade den fem. Otåligheten kanske beror att vi har våra rötter i både metal och punk. Metal kan breda ut sig och vara mäktigt och punk vill vara koncis. Ur det perspektivet så är våra låtar nästan symfonirockslånga. Om man som vi gillar både entimmeslånga Dopesmoker med Sleep och ensekundslånga You Suffer med Napalm Death kanske tre minuter och trettio sekunder är precis lagom.
Tydligen är evigheten en grej på internet som kombinerar svinigt bra riff, Youtube och tid som du inte visste att du hade. Eller jag ska ta det från början? Jag surfade runt på nätet på temat metal och evighet (ja, ett normal tidsfördriv, eller hur?) och stötte på Youtube-kanalen Songs that never start. Helt genialt! Eller irriterande. Eller båda sakerna.
Förr i tiden kallas det hack i skivan.
Lyssna på alla fem och säg vilken du tycker är bäst.
.
.
.
På tips från David Liljemark (Felched by the Goat) finns också en loopad version av Kiss Uh! All Night som bokstavligt talat just är Paul Stanleys stön som upprepas i åtta timmar – så länge som en normal natt varar helt enkelt: Uh hela natten. Störig? Försök stå ut en minut.
Häromveckan dök det upp en vädjan, eller en uppmaning: ”Det nyligen upptäckta svarta hålet ska döpas efter Chris Cornell. Skriv under denna namninsamling!”
Tack, men nej tack.
Det svarta hålet där ute i rymden ska inte döpas efter Chris Cornell. Faktum är att inga svarta hål ska döpas efter musiker eller fotbollsspelare eller skådespelare.
Oavsett hur känd Cornell än är eller hur tragisk hans bortgång än var eller hur många låtar han än skrev om Black Hole Sun, så skriver jag inte under en sådan namninsamling.
Det är helt enkelt lite för fantasilöst, navleskådande och kortsiktigt att döpa vetenskapliga upptäckter efter musik- och idrottsidoler som är aktuella just nu. Om tre, fyra hundra år är Cornell lika intressant som killen som spelade fiol på Wagners första konsert.
Detsamma gäller tyvärr även de fossiler som har blivit döpta efter rockstjärnor. Ni känner säkert till den fossilerade ringmasken från tidsperioden silur, Kingnites diamondi. Den fick oerhört mycket uppmärksamhet av media, och det var på sin tid fantasifullt, extremt nördigt och väldigt lustigt men tyvärr också långsiktigt ganska ointressant, lite pinsamt och framförallt navelskådande. Varför? Det handlade mer om media och publicitet än ett lämpligt namn. Och media svalde betet med hull och hår.
Idag finns mängder av fossiler döpta efter rockidoler, så som Kalloprion kilmisteri och Websteroprion armstrongi döpt bland annat efter basisten i Cannibal Corpse. Fenomenet har förvandlats till en parodi, och intresset för dessa fossiler är trots namnen tämligen lågt, med i stort sett bara tyska wikipedia som anser fossilerna värda sidor på uppslagsverket. Detta till trots finns det en utställning som pumpar vidare och som lever vidare endast tack vare de lustiga namnen, inte på grund av innehållet – närmast i tur att visa upp utställningen är Sweden Rock Festival denna sommar.
Jag tackar stjärnorna och främst tidigare vetenskapsmän att upptäcker som Tyrannosaurus Rex, Stegosaurus, Saturnus och Halleys komet inte döptes efter idoler, så vi slipper namn så som Bennyanderssonus Rieks, Nickelbackus, Beethovenus och Herreys komet.
