Bara Metals årslista – De absolut bästa metalalbumen 2015: Topp 10

10. Devouring Star: ”Through lung and heart”

För att beskriva den här musiken tar jag till recensenternas största klyscha ”mixern”. Stoppa i Irkallian Oracle, Portal, finsk mull och stjärnstoff. Press the button.

Lyssna på Decayed son of Earth.

 

9. Creeping: ”Revenant”

Kan inte fatta att inte fler hyllar dessa nya zeeländare. Jag kan inte vara utan detta album. Titeln syftar på en person som har dött och kommit tillbaka. Musiken är lika mysig.

Lyssna på Death Knell Offerings.

 

8. Tribulation: ”The Children of the Night”

Svårt att inte gilla. Finns inte en årslista som inte hyllar Tribualation. Och de är värda allt beröm vi kan komma på: Musiken, attityden, arvet, visualitet, planschen.

Lyssna på Melancholia.

 

7. Ghost: ”Meliora”

Det är kanske lite för sliskigt ibland. Men under hösten har jag spelat det här albumet i tid och otid, och det är bara att kapitulera. Infestissumam var en svacka. Detta är en topp. Läs här varför.

Lyssna på From the Pinnacle to the Pit.

 

6. Leviathan: ”Scar sighted”

I bilen var sommarplågorna många när familjen körde runt i Sverige och barnen krävde NRJ. Min ventil blev Leviathan, vars låtar på detta album alla skiljer sig från varandra. Imponerande.

Lyssna på Within Thrall.

 

5. Deafheaven: ”New Bermuda”

Ibland missar man saker. Då är det bara att ta igen det. Så var det 2013, när Deafheaven släppte Sunbather och jag inte fattade grejen. Men det gjorde jag i år.

Lyssna på Baby Blue.

 

4. Mgla: ”Excercises in futility”

Nästa gång jag gråter vill jag att det ska vara till Mglas musik. Och vid det här laget är väl polackerna ett hushållsnamn hos de flesta som gillar sin musik inlindad i taggtråd?

Lyssna på andra spåret.

 

3. Misþyrming: ”Söngvar elds og óreiðu”

Island fortsätter leverera. Nån gång skulle jag vilja läsa det gigantiska reportaget om varför landet plötsligt är så bra. Tills dess – lite sånger från eld och oreda, med betoning på oredan.

Lyssna på Friðþæging blýþungra hjartna.

 

2. Grift: ”Syner”

Syner har varit musiken jag oftast sätter på när jag vill grotta ned mig i, typ, musik. Bandet har också fått mig att inse hur mycket black metal ljungväxten är. Läs intervjun här.

Lyssna på Det bortvända ansiktet.

 

1. Cruciamentum: ”Charnel Passages”

Årets etta. Bandet tummar inte på hårdheten, trots alla melodier a la Morbid Angel som väller fram ofta genom tremolo picking. Läs intervjun med Cruciamentum här.

Lyssna på hela albumet här.

 

He is – Varför Ghost är så bra

Det finns inget band som drar så många läsare till Bara Metal som Ghost. Allting om bandet lockar läsare. Och jag fattar varför. Tre album in i karriären fattar jag varför.

Här är elva anledningar till att Ghost befinner sig där de är just nu – på toppen och tittar ned på alla som hatar dem. Eller älskar dem.

1. Sångrösten. Tro mig. Jag vill ha sargade gutturala röster tio gånger av tio. Till och med ett popband som Futurue Islands fattar hur bra det är med growl. Men tre album in i deras karriär inser jag det är den där tunna pojkaktiga rösten som kryddar Ghost till vad det är.

Alla som har läst Bara Metal noga känner till vårt scoop att Messiah Marcolin var påtänkt som sångare. Det hade inte vart samma grej, men det visar tydligt hur Ghost tänkte innan de blev vad de blev – vi är inte ett band som growlar.

2. En lång peak. Det är sällan ett band kan hålla så hög profil i sitt låtskrivande. När förstaalbumet är otroligt bra, är det svårt att göra två otroligt bra album i följd. Nåja, Infestissumam var kanske en dipp, men ingen katastrof. Och Meliora är som de flesta säkert hört – värd alla höga betyg.

3. Crossover. Ghost gick in genom entrén med skylten ”Hårdrock” ovanför dörren. De växte sig stora där, och öppnade genvägen till rockpubliken genom att hitta en väg att ta sig dit (tänk er gärna en liten dörr här där det står ”Genväg till rock” ovanför ingången), utan att någonsin lämna hårdrocken. Deras spöke stod kvar, medan Ghost befann sig i rocklandet. Det är därför hårdrockare sitter och lyssnar på He is, en Simon och Garfunkel-låt, och tror att de fortfarande lyssnar på hårdrock.

4. Imagen och utseendet. Genom att överdriva och spegelvända den katolska kulten till sin egen framtoning har de lyckats fascinera alla som vill bli fascinerade. Jag menar, Papa Emeritus ansikte, vem kan inte älska det? Gulleskräck. Lägg därtill de filminspirerade omslagen och ämbetet av sång som går från Papa till Papa. Det är så smart.

5. Munkdräkter. I en munkdräkt kan du inte misslyckas. Klädvalet gör till och med dålig musik till lite bättre musik.

6. Respekten. När band som Down, Behemoth och Metallica och många, många fler som spelar tuffare, hårdare, ansedd metal (jo, även Metallica är ansedda trots Load-eran), hyllar bandet och vill plåtas ihop med Papa, så som Dave Grohl, då stiger publikens intresse. Då stiger vår respekt. För vad kändisar gör räknas.

7. He is – i det privata pappa. Och de flesta i min ålder som har barn känner alltid en bonding till andra som har barn. ”Aha, han bråkar också om läggtider, han tjatar också om att frukosten är färdig. Han är… one of us.”

8. Linköping. 

9. Hemligheten. Vi älskar det. Men vi tror oss också veta. Och nu är det så pass känt vem det är, att den tidning som går ut och gör nyhet på att ”Han är Papa Emeritus” utan att ha  med sig denne på tåget i en jag-kommer-ut-intervju skulle bara göra bort sig. Bra läge. För Ghost. De flesta journalister vet att outa sångaren allt för tydligt är ett socialt misstag. Jämför gärna med författaren Lars Kepler, där journalister slog knut på sig själva för att lista ut vem hen var. Förresten.

Gör er själva en tjänst och läs inte om ämnet på engelska Wikipedia. Det är. Pinsamt.

10. Det svåra i att värja sig. Jag har svårt för Ghosts kommersiella låtar. Jag tycker refrängen i Majesty är hemsk. Den är så kladdig av socker och slisk. Ändå sitter jag här och hyllar bandet med en elva punkter lång lista. Och lyssnar på albumet.

11. Pengar. Skivförsäljning. Ghost är där. He is. He really is.

Ghost annonserar datum för påveinstallation

Ghost är på god väg att installera Papa Emeritus III. Bandet har annonserat en nätt liten spelning på Doom i Linköping en onsdag i juni. Denna onsdag råkar vara 3 juni. 3. Tre. III. Vad tror ni?

Se till att köpa er en biljett till konserten och var med en kommande klassisk spelning. Sist bandet bytte påve, 15 december 2012, skedde den religiösa stafettöverlämningen just i Linköping, bandets inofficiella hemstad.

Kristna och kyrkliga symboler i metal

Därför fungerar kyrkogården utmärkt.

Tidningen Amos har på sin hemsida lagt upp min artikel om kristna och kyrkliga symboler i metal. Klicka er gärna dit för intervjuer med Daniel Ekeroth, Mattias Frisk och Messiah Marcolin.

Kors, kyrkor, skelett och bruna kåpor. Beskrivningen av en katolsk munkorder i södra Europa? Ja. Men också en lista över hårdrockens mest älskade rekvisita.

I begynnelsen var Black Sabbath. I alla fall när det gäller hårdrockens historia. Tidigt 70-tal var bandet banbrytande musikaliskt med nedstämda gitarrer, och deras mörka framtoning gjorde att dåtiden snabbt kategoriserade bandet: De var antikristna. Andra hävdade tvärtom: De var antiockulta – de bar ju trots allt…

Klicka er vidare hit för hela artikeln.

Unik intervju med Messiah Marcolin – Tillfrågad som sångare i Ghost

Best. Answers. Ever.

För bakgrunden till hur denna intervju blev till, klicka här och läs. Eller inte. Huvudsaken är, det började med en fråga om munkkläder och slutade i unika Messiah- och Ghost-anekdoter, båtrep, Gud, alkohol och nötcreme. Och en viktig yxa.

Det är en otrolig intervju, den första han gjort på nästan ett decennium, eftersom Messiah bjuder på sig själv: ”Jag brukar inte ställa upp på intervjuer, men jag gör ett undantag.” Se till att du har ett gott ryggstöd, och hugg in:

Ghost spelar andra erans allra sista ritualer

Slut på skojerier.

Friday September 26 : Stockholm – Gröna Lund
Saturday September 27 : Göteborg – Liseberg

These will be the last concerts we do in support of ”Infestissumam” and after these we will return to the studio to record our third album.

Ni har säkert redan sett detta, men Ghost spelar ikväll och imorrn de allra sista spelningarna i support till Infestissumam, om man ska tro deras Facebooksida.

Det skulle kunna innebära att, ja, ni fattar.

Bara Metal publicerade i augusti en skojfrisk fejkad intervju med bandets blivande sångare (som blev bloggens mest delade artikel den månaden). Snart kanske det inte är på skoj längre.

In other news har post-mortem.se publicerat fantastisk body art som en hyllning till Ghost, skapad av Katrin Unge vars facebooksida ni hittar här. Surfa dit och titta på bilderna. That is an order!

 

Nergal tog bort bild från Instagram – avslöjade Ghosts sångare

Spooky.

Ni som följer Nergal på Instagram – jag själv kikar in på hans bilder då och då – såg tidigare i somras att han publicerade en selfie på sig själv och Tobias Forge, med orden: ”If you have ghosts… U have everything.” För alla som inte har levt under en sten senaste två åren är det ganska enkelt att förstå vad han syftar på (orden är bland annat en referens till Ghosts cover på Roky Ericksons låt).

Men samtidigt finns det också en konsensus inom metalvärlden: Ingen ska avslöja att det är Tobias Forge som är Papa Emeritus II. Ingen. Det förstör myset kring Ghost.

Drygt tjugo dagar efter att bilden publicerades exploderade saken. Metal Sucks snappade upp bilden, och gjorde ett inlägg om det på sin utmärkta blogg. Det visade sig ha stor effekt. När läsare rusade till Nergals Instagramkonto och skrev ut namnet på mannen bredvid honom, då drabbades Nergal av kalla fötter – och tog bort bilden. Censurerade sig själv.

Med stor sannolikhet – Nergal insåg inte allvaret i att så tydligt gå ut med att det är Tobias Forge som är sångare i Ghost. Han trodde kanske inte att folk skulle förstå vem det var? Så han rättar sig efter konsensus, eller möjligen efter på påtryckningar från Ghost-lägret. Myten om bandet fortsätter. Och Nergals självcensur bekräftar en gång för alla vad alla redan anar, eller vet.

 

 

 

Sju-i-topp: Bara Metal listar metal med baklängesbudskap

Backward messages. Hyfsat vanligt inom musiken sedan inspelningstekniken ändrades nån gång på sextiotalet. Bara Metal listar de sju tuffaste inspelningarna på metalfronten.

1. Ghost – Deus Culpa

Så fint och sublimt. Gläns över sjö och strand baklänges helt enkelt. Var och en, mest vi svenskar som känner till sången, får tolka det hur vi vill. Inget överdådigt i stil med att bränna ned kyrkor eller liknande.

2. Iron Maiden – på albumet Piece of Mind

Mellan The Trooper och Still Life dyker detta upp som låter som ett språk i Star Wars-galaxen. Det lär varar detta som sägs: ”Hmm, Hmmm, what ho said de ting wid de tree bones. Don’t meddle wid tings you don’t understand” följt av ett skönt rap. Enligt Wikipedia är det Nicko McBrains röst, när han härmar Idi Amin.

3. Slayer – inledningen till Hell Awaits

”Sanya-ard. Sanya-ard.” Vem har inte önskat att det var så lätt att värva folk till sin egen övertygelse, i allt från att gå med i facket till att bli supporter för IFK Malmö? ”Join us” baklänges är så enkelt och låter så infernaliskt med gitarrernas rundgång i bakgrunden. Killarna måste ha skrattat hela vägen hem från studion.

4. Possessed – inledningen till låten Pentagram

Det låter som om det är en stor demon, eller besatt människa a la flygande kvinna vid fönster i Evil Dead. Precis som det ska låta. Perfekt för ett album som sägs representera övergången från thrash metal till death metal. Sedan visar det sig att det som sägs bara är en fantasilös upprepning av första versen, men ändå.

5. Mötley Crüe – på albumet Shout at the Devil

På baksidan av Shout-albumet står det något i stil med: Varning, detta album kan innehålla ”backwards messages”. När man läser the Dirt nämns inte ett ord av detta. Förmodligen för att det inte finns något. Men det faktum att albumet har en sådan varning gör att folk säkert har letat ihjäl sig. Stor humor! Eller finns det något där nånstans? Nån som vet?

6. Morbid Angel – inledningen till Altars of Madness

Introriffet spelas baklänges. Och det låter grymt häftigt. Bara Metal frågade producenten Digby hur det gick till när de kom på idén och han svarade så här: ”… när vi spelade in Immortal Rites märkte vi att när bandet spolades tillbaka i normal hastighet så lät öppningsriffet ganska coolt när det spelades baklänges. Det var anmärkningsvärt likt riffet som det lät när bandet spelades normalt, alltså framlänges, men med en slags kuslig känsla som från en annan värld.”

7. Electric Wizard – andra hälften av Black Magic Rituals and Perversions

Så meningslöst, i stil med The Beatles Revolution Number 9.  Bloggen bonehand.com beskriver det som allra bäst: ”Unfortunately, the majesty of this track is tragically marred during the last 5 minutes or so by a long tedious reading from the book of evil nonsense and retarded back-masking, resulting in the the album’s lone misstep. It must have sounded like a good idea at the time…”

Ghost släpper ny papaganda: Papa Emeritus II syndar å det grövsta

Ni vet vad Papa Emeritus I gör efter att han tvingades att abdikera. Nu vet vi även vad Papa Emeritus II gör i Ghost när han inte står på scen. Idag kom Papaganda del två.

Ghost suger inspiration från Nosferatu

Så ondskefullt snyggt.

Jag brukar berömma Ghost, och det med rätta. Nu gör jag det igen, för deras sätt att använda Papa Emiritus och kända bilder från vampyrfilmer är så otroligt bra. Bilden ovan är skapad av konstnären Mattias Frisk efter riktlinjer från Ghost.

På sin kommande EP har bandet spelat in en handfull covers, bland annat Army of Lovers Crucified och Depeche Modes Waiting for the Night, samt Roky Ericksons (en musiker som brukar hyllas av metalband) If You Have Ghosts.