Bara Metal hos Vanhelgd i Mjölby: ”Hellre större och prioriterat band på litet bolag än minsta bandet på stort bolag.”

Jag tog tåget till Mjölby i början av augusti. Det krävde fyra tågbyten, för att ta sig från ena sidan Vättern till den andra. Men det var det lätt värt.

 

Intervjun är slut. Jag, Mattias Frisk [sång, gitarr] och Jonas Albrektsson [bas] från Vanhelgd sitter och äter pizza köpt från pizzerian nere vid tågstationen. Vi sitter i Mattias ateljé. Typ mitt i Mjölby. På vägen hem från pizzerian, i Jonas bil (”jag tar bilen till allt om jag kan slippa gå”) har Jonas pekat ut både replokalen och Mattias sambo som vi råkade köra förbi. ”Större än så är inte Mjölby.” Runt om oss i ateljén hänger konstverk och albumomslag som Mattias skapat. I ett hörn står en elgitarr. Den har ibland åkt fram när han har fått låtidéer. Men musiker skulle han aldrig kalla sig.

Vi fortsätter småsnacka. Jag tvingar Mattias och Jonas ösa på med Vanhelgds senaste album Temple of Phobos, för att krama ur några fler kommentarer om musiken.

– Kan vi inte lyssna på Maiden istället? undrar Mattias medan han sätter in CD-skivan.

– Nej, det gillar ju inte jag, kontrar Jonas.

– Nej, just det. Men det får man ju inte säga i detta landet.

– Precis. Det är det mest politiskt inkorrekta man kan säga. Ibland håller jag bara tyst när Maiden kommer på tal. Jag orkar inte ta smällen.

* * *

Vanhelgd är så klart i en helt annan situation än det folkliga, gigantiska, legendariska Iron Maiden. Bandet har släppt fyra album, det första år 2008, det senaste i slutet av juli 2016. Vanhelgd klassas dock ibland som Sveriges bästa death metal-band, ingen dålig titel, men förvånansvärt få har hittat fram till bandet. Anledningen? Gissningsvis deras eget fel. Vanhelgd turnerar för lite. Eller inte alls.

– Jag tror det är för att ingen av oss hinner. Jimmy [gitarr, sång] jobbar i kök och jobbar helger. Jonas jobbar mycket överhuvudtaget. Jag är nog mest flexibel för att jag kan styra min arbetstid själv, men samtidigt har jag småbarn. Dessutom är jag väldigt tveksam till om allt strul runt omkring en turné väger upp för en halvtimme på scen alltså. Jag är inte säker på det.

Faktum är att bandmedlemmarna är så pass upptagna med jobb, andra band och barn och familj att releasespelningen för nya släppet Temple of Phobos aldrig blev av. Ingen i bandet hittade en ledig helg som skulle fungera. Så Vanhelgd sket i det. Dålig tajming helt enkelt. Ungefär som senaste albumet – vilket band vill släppa ett album mitt i sommaren och semestern?

– Ja visst, det är jättedumt. Jag trodde nog att den skulle komma tidigare. Men distributörerna behöver så lång tid på sig att fixa det. Och vinylpressen skulle tajmas med CDn.

Lustigt att vi pratar om distributörer igen, när alla pratat om digital musik senaste decenniet.

– Ja, det är tillbaka, svarar Jonas snabbt. Härligt!

Jag trodde att folk skulle dra i Vanhelgd mer för att ni skulle ut och spela, särskilt efter förra albumet och all uppmärksamhet?

– Ja, vi har fått himla fin kritik och respons, säger Mattias.

– Men man måste nog ha en bokare som sköter det där. Vi har ju fått en del förfrågningar för att folk gillar bandet, som Mörkaste Småland, de har de hört av sig till oss. Party.San, Killtown och några till. Jag vet förresten inte ens själv senast jag var på en spelning och lyssnade.

Därför att det inte kommer några band hit?

– Jo, men det gör det. Det kommer många till Linköping. Men det kanske beror på nya albumet? Först all tid vi lagt på musiken, sedan var det dags att göra omslag, layout, intervjuer och det håller bara på.

Hur är det när ni är mitt i en inspelning – sitter musiken bak i huvudet och maler på er?

– Precis, det bara snurrar på där inne, säger Jonas.

– Jag blir odräglig, säger Mattias. Jag stänger in mig på toaletten hemma och tar ett bad i badkaret och lyssnar på demosarna. Jag tar långa promenader och lyssnar, för att få vara i fred. Och så är jag tjatig på alla andra i bandet. Men vi har haft diskussioner om det där, att jag gasar på för mycket.

Hur då? Att du kör någon sorts ego-grej?

– Nej. Snarare att jag tar på mig allt. Jag vet inte varför det har blivit så.

– Du är ju mest drivande, säger Jonas.

– Ja, och då blir det ju så. Om jag kör i 120 och alla andra i 100, så har jag tänkt fyra steg längre när jag kommer till repet med ett riff.

– Och då kan det vara svårt för dig att bromsa.

– Och svårt för mig att lyssna på andra. Vid låtskrivarprocessen blir man väldigt fokuserad, då blir man stressad som vid en arbetsplats. ”Nu tar vi detta, sluta stå och fjanta” liksom.

Men hur ofta blir det så – att du kör på din väg?

– Varje gång, skulle jag vilja säga.

– Nja, säger Jonas. Det är snarare så att ju närmre vi kommer inspelningen i studion, ju mer stegras det upp.

– Ja, så är det nog.

Mattias Frisk är i grund och botten konstnär. Inte musiker. Skulle han tvingas beskriva sitt drömyrke, är det just konstnär han vill försörja sig som. Och han skulle heller aldrig kalla sig musiker. Men det mest bisarra med detta är att det är just musiken som varit mest framgångsrik. Musiken och beställningsuppdragen av till exempel omslag för andra band så som Ghost, Vampire, Miasmal och Urskog vars älg-omslag han just nu håller på med. Men inte heller Jonas ser sig som musiker.

Är ni inte det då – musiker?

– Vi kan det vi ska, vi behöver inte ta om inspelningen, men vi kan inte mer. Ingen av oss sitter hemma och tränar.

Under Temple of Phobos stötte de däremot på en riktig musiker. Sofia Kempe, som sjunger i The Great Discord. Det är hon som gör kvinnostämmorna som dyker upp på senaste albumet

– Hon är jävligt musikalisk. Och proffsig. Vi säger hur det ska va, och hon går bara in hon lägger några stämmor. Och allt är klart på första tagningen.

Men Jonas, ärligt, du spelar ju bas både i Vanhelgd och King of Asgard och har spelat sedan du var tonåring. Om ett magasin för basister placerade dig på plats 37 över världens bästa basister – då tycker du de är dumma i huvudet?

– Ja! Verkligen!

Tillbaka till konsten. Mattias Frisk har ett visuellt och kreativt yrke (och han är sjukt bra på det) – ser han även på musiken visuellt?

– Nej, inte på det sättet. Men jag tänker i begrepp. Novemberruggigt. Eller avgrund. Visst, det är bildligt, men det är mer begreppstänk.

Är begreppen avgörande, när ni sätter ihop en låt?

– Ja. Särskilt efter Relics. Jag sa i nån intervju att medan vi spelade in Relics så lärde vi oss vilken skit som kommer ur monstret när vi matar det. Vi upptäckte att det finns det där otäcka som vi vill skapa, det märkte vi att vi fick fram. Vi har också dragit ned tempot medvetet på vissa låtar för att det lät bättre, och mindre Kalle Anka.

– Journalister frågar om vi har en ny inriktning, ett nytt steg på nya skivan, men det har vi inte gjort. Vi har bara renodlat en aspekt av Vanhelgd som redan finns på första skivan. Det finns en låt på det albumet, Avlad i Synd, den skulle kunna vara med på nya skivan.

– Du kan likna låtskrivarprocessen med kort som ligger på bordet. På Relics och Cult of Lazarus försökte vi få med alla korten, alltså olika ingångar till hur man skriver en låt, olika känslostämningar. På senaste albumet har vi plockat upp färre kort. Men jag har faktiskt en polare som säger att varje låt har ett eget känsloläge, och det håller jag med om.

Jonas:

– Det är något vi har jobbat med mycket. Man måste våga skala av låtarna, och det har vi gjort på senaste. Vi komplicerar inte, vi gör det hellre mindre komplicerat. Som på Relics. Och tempot sätter vi sedan ju närmre vi ska spela in. När vi börjar repa bara vi kör. Den Klentrognes Klagan gick till exempel mycket snabbare från början.

Hur går det till när ni skriver musik då? Rick Rubin brukar kräva 20-30 låtar för att sedan kunna slänga de sämsta. Gör ni likadant?

– Så gör vi inte. Jag har läst att Megadeth tänker likadant. Vi kör ett riff, sedan testar vi fem riff till det, och sedan lägger vi undan de som inte funkar. Vi jobbar med en låt i taget på det sättet.

Jonas:

– Jag tror att när en producent begär tjugo låtar, och sedan handplockar tio låtar, det är då det blir enkelspårigt.

Apropå produktion – ni har en tyst minut i sista låten Allt Hopp är Förbi. En paus som är drygt två minuter lång?

– Det där är ett missförstånd. Vi trodde att alla skulle fatta den grejen. Det är en typisk CD-grej, att gömma en låt ett par minuter efter sista låten. Men alla tror ju att det är samma låt som fortsätter.

Ja? Det är det väl?

– Nja, men det är ju samma låt som börjar om från början. Men i snabbare tempo.

Är det? Åh fan, vad dum jag känner mig nu.

– Ja, men alla säger samma som du. Ingen fattar! Jag har läst flera recensioner och ingen fattar.

Okej. Jag hör ju att de hör ihop, men har inte kopplat grejen.

– På vinylen ligger den låten själv. Och det är Jimmy som sjunger den versionen. Och en annan sak som jag har läst är att många har missförstått trumpeten. Nästan alla tror att det är en keyboard.

– Det är lite synd att folk tror att det är en keyboard när det just är en riktig trumpet, säger Jonas.

– Vi skulle ha lagt upp ett klipp på när Jan-Helge spelade in det, säger Mattias.

– Vi skulle aldrig nånsin ha en keyboard, då hade vi hellre skitit i det, slår Jonas fast. Men sedan är diskussionen igång i bandet:

– Men vi har ju haft keyboard!

– Men då har inte keyboarden ersatt en riktigt instrument.

– Piano då? Det hade jag aldrig mickat upp. Då har jag hellre keyboard.

– Visst. Men har vi möjlighet att spela in riktigt instrument så väljer vi ju det.

En annan sak jag har upptäckt med Phobos är att det flyter på väldigt bra. Liksom, hoppsan, redan spår sju?

– Det är Jimmys förtjänst! Han har känsla för låtordning. Även du Jonas, där backade jag och lät er sköta det.

– Ja, säger Jonas. Vi hade en låt som vi strök, den passade helt enkelt inte in. Den blev inspelad, men fick inget namn, inte ens ett projektnamn, men den fick en text och handlar om svält. Fast den låten hade sabbat albumkänslan.

Jonas, jag måste fråga dig. Kallar du Mattias för ”Flesh”? Det står att han kallas det på Metal Archives, och på Pulverised Records hemsida.

– Nej, nej. Det finns det ingen som gör längre, svarar Mattias.

– Nja. Ibland när jag förklarar för andra så säger jag ”Flesh” och då fattar de med en gång, men aldrig personligen till honom.

– Det är folk från gymnasietiden som förstår det, det var ju då jag kallades det. Det kommer från det första band jag spelade i, ihop med Jimmy, då skulle vi ha artistnamn och jag kallade mig Flesh. Och sedan har det kommit in på Metal Archives och såna saker. Men jag skulle aldrig kalla mig det.

Nu måste jag ändå ställa denna fråga igen – jag trodde Vanhelgds popularitet skulle skjuta i höjden, att ni skulle ha 100 000 likes på Facebook, ni får bra recensioner och musiken talar ju för sig själv. Men jag ser inte att resten av Sverige och världen fattar hur bra ni är. Varför? Är det så enkelt som att ni inte turnerar?

– Det tror jag definitivt har att göra med det. Jag jobbar mycket mot skivbolaget Gaphals, och Kaj på bolaget säger att han märker jättestor skillnad när bandet är ute och turnerar. De ser att skivförsäljningen ökar jättemycket.

– Det handlar också om vilka bolag man ligger på. Hur mycket marknadsföring det finns, säger Jonas. Och vilka man rör sig med. Vi bor på landet. Det gör också jävligt mycket. Vi är inte ute… alltså vi söker oss inte till framgång. Det har inte vi aldrig gjort.

– Jag tror man kan snacka sig till en hype genom att hänga med rätt folk. Vi har aldrig varit på det sättet. Vi sitter instängda i replokalen.

Om ni var från Uppsala, Stockholm eller Göteborg? Skulle det vara annorlunda då?

– Ju närmre du är scenen, ju lättare är det nog.

Men är ni Sveriges bästa death metal-band? Eller, vad tycker ni om det epitetet, som har poppat upp ibland.

– Suget för Vanhelgd kom när Relics kom. Vi blev inget headlinerband, det dröjer länge, men många har hittat till oss. När folk säger till mig att de verkligen tycker att Relics är det bästa döds de har hört på tio-tjugo år, då känns det väldigt konstigt. För det betyder att de tycker lika mycket om vårt band, så som jag har känt för andra band. Och det fick vi aldrig höra innan Relics.

– Vi kände att Relics var bra, men att det skulle uppskattas så mycket. Det trodde vi inte. Jag träffar ibland folk som säger till mig att vi är Sveriges bästa dödsmetallband, men jag tycker det är skitkonstigt. Jag vet inte vad jag ska förvalta det med. Det är roligt, men det finns så många bra band som vi själva uppskattar väldigt mycket.

– Sedan har folk sagt att de gillar detta nya album ännu bättre än förra. Det är också konstigt. För ofta när man fastnat för ett album är det bara nedåt sedan. Jag minns hur jag hatade Wolverine Blues när den kom. Fast nu, i efterhand tycker jag visserligen den är jättebra.

Intervjun är slut. Igen. Pizzan är uppäten. Det dags att ta en bild och Jonas säger ”Fram med kåporna, Mattias!” Det är ett skämt så klart.

Det är förresten Jonas som har lagt ut pengar för min pizza (Hallå, jag glömde plånboken hemma i stugan liksom), och jag lovar att svischa pengar till Mattias, som i sin tur kan ge pengarna till Jonas.

– Ingen fara. Vi är ju rock stars nu va?! skojar Jonas.

Mattias drar vidare på ämnet pengar på ett seriöst plan:

– För första gången någonsin har vi nu en bandkassa. Det har vi aldrig haft tidigare, utan vi har alltid bidragit själva. Vi har fått skivor och sålt dem. Och tröjor.

Så ni tjänar pengar på att sälja skivor och merch?

– Ja. Och på en del spelningar som vi har fått betalt för. Sedan har vi fått betalt för att spela in skivorna, både Relics och Tempel of Phobos har Pulverised betalat. Vi har haft kontrakt på en skiva varje gång med dem. Det är grymt.

Så nu kan vilket skivbolag som helst dyka upp?

– Ja. Så det är ju jättebra för oss.

– Vi visste inte hur Pulverised var, så vi bestämde oss för att bara skriva kontrakt på en skiva i taget.

Och har nya bolag hört av sig?

– Det har varit lite intresse från en del småbolag, men när de hör att vi inte turnerar tappar de intresse. Men jag är hellre större och prioriterat band på litet bolag än minsta bandet på stort bolag.

På vägen ut passerar jag omslaget till Temple of Phobos. Originalet. Det som sedan plåtades för att hamna på albumet. Mattias har i intervjuer berättat att det är inspirerat av den tyska konstnären Arnold Böcklins ”Dödens Ö”.

– Jag började måla omslaget i december. Men då hade albumet ingen titel –

Apropå det, heter den Temple för att det ska stämma med era övriga album som har religiösa öppningsord i sig: Church, Cult, Relics…

– Du är den förste som upptäcker det!

– I alla fall. Jag hade en idé om en målning, egentligen inte för bandets räkning, med en överfylld flyktingbåt över Medelhavet med färjekarlen, ovanifrån, som rodde över dem. Men när titeln kom så fungerade det inte. Då fick det bli det här istället.