Hulder släpper årets hittills bästa black metal-album

25 februari, 2021

Wow!

Senaste månaden har har jag återkommit ständigt till Hulders debut Godslastering: Hymns of a Forlorn Peasantry – ett otroligt bra black metal-album med stor variation utan att överskrida några oskrivna regler. I min begränsade fantasi tolkade jag bandnamnet ”Hulder” som en skäggig duo i munkkläder i en skog i norra USA, men även om det är ganska nära så är det också otroligt långt ifrån rätt.

Godslastering: Hymns of a Forlorn Peasantry släpptes i slutet av januari via Iron Bonehead.

Här är Mustaschs elva bästa låtar

21 februari, 2021

Det var bättre förr.

Okej. Mustaschs låt i Melodifestivalen var inte mycket att hänga i julgranen, men vi vet alla att bandet kan bättre – och att gitarrljudet kan bli mycket mörkare och styggare.

Tyvärr har Mustasch varit fast en längre tid i att försöka kopiera sina bästa låtar men ändå förnya sig. Ett grepp som inte har fungerat. Men en gång i tiden, långt innan Änglahund, var bandet fantastiskt bra. Här är Mustaschs tio bästa låtar.

1. Dogwash

Inget snack om saken. Bättre än så här blir det inte. Strömlinjeformade riff utan några som helst onödigheter. 

2. Haunted by Myself

Precis som med Dogwash. På albumet Powerhouse var Mustasch som bäst. Mörka hoodie-riff med elaka bends och tuggiga trummor. 

3. I Hunt Alone

Tänk att den här låten är med redan på första albumet, då Mustasch fortfarande var en produkt av ett gäng killar som såg upp till Kyuss. En fantastisk låt som kommer när utomhusspelningen lider mot sitt slut. Regnet har börjat falla och mörkret tar plats på stadsfestivalen. Vad finns då kvar. Jo, detta fantastiska versriff. 

4. Black City

Idén med Mustasch är att bygga allt runt ett tufft riff, Ralf fantastiska sångröst och gärna en text som ruffig självdekadens. Och det är väl i princip vad som helt och hållet utgör den här låten? Perfektion. 

5. Double Nature

Detta var låten som gjorde Mustasch folkliga. Så där Sweden Rock-stora. Fullt förståeligt, eftersom den följer samma idé som Mustasch hade utvecklats till när bandet väl släppt sin beundran till Kyuss helt och hållet och blivit mer hårdrock: riff, Ralf och rufftext.

6. Bring Me Everyone

Från samma album som Double Nature. Men till skillnad mot låtarna från 1-5 – som är riff- och versbaserade – så är det här refrängen som lyfter låten. 

7. Fredrika

Mustaschs bästa Black Sabbath-hyllning. 

8. I’m Alright

Kiss a la 1976. Svårt att inte gilla.

9. Accident Black Spot

På albumet Powerhouse gick allting rätt. 

10. I Lied

På albumet Powerhouse gick allting rätt. Även balladerna. 

11. Heresy Blasphemy

Ett sista rama-dama-dam-riff och en sista låt i sann Mustasch-anda, där Ralf emellanåt låter som Danzig och Jim Morrison.

Gojira är födda för en enda sak – nytt album

18 februari, 2021

På tiden.

Gojira har uppdatarat sin facebooksida med följande tydliga besked: ”Our new album Fortitude will be released on April 30 and the first single Born For One Thing is out now!” Lyssna här.

Sacred Son har slutat överraska

12 februari, 2021

Nu kan vi detta.

Mitt under pandemin förra året gav Sacred Son ut sitt tredje album – något jag helt har missat. Det brittiska black metal-bandet har hela tiden varit känt för sin köksbänksrealism till omslag, där de skildrar en form av verklighet utifrån turism (!), och det är likadant på Levania som ser ut att vara hämtad från en engelsmans reseskildring från en spansk by, typ den lokala krogen.

Men vad som slog ned som ett bombnedslag med första album-omslaget 2017 tas idag mer emot med ett ryck på axlarna. ”Sacred Son? Låt mig gissa. Sunkigt foto så långt bort från black metal du kan komma.” Vad som hade blivit en schysst kontrast är någonting i stil med Darkthrones Transylvanian Hunger.

Här nedan, en kavalkad av tidigare omslag, för er som har glömt dem:

Stefan of Havukruunu: ”It’s stupid as fuck to pose in the woods”

25 januari, 2021

Anxious crusty punks.

Finnish Havukruunu have released three great albums in a row. Their latest one came in the middle of August last year. The same year the band expanded to a four-piece, with Stefan (vocals, guitars) being the only founding member. Bara Metal took the chance to know more about the music, the future, the dark humor and what’s wrong with oaks and beeches. Stefan answered the questions.

First of all – what did 2020 and corona-virus mean to you? Did it affect the album in anyway, slow things down, hurry things up? 

– Well, all gigs have been cancelled thus far, and we have been trying to rehearse this whole time and I just wrote new music for us to record and EP during the remaining winter time. All is at standstill, but we are trying. The positive thing is that I got time to finish Uinuos Syömein Sota, but besides that it has fucked everything up and shaken our existence, as with many other musicians and artists.

Did understand correctly. A new EP – already? When will it be released? 

– No release date, sometime maybe this year. We will not wait for another full lenght, because EP is a wonderful footnote, to try different things out without the pressure, so to speak, of full lenghts. And its hardcore, well, not really, but hardcore enough for die hards to check out.

So, how many song? 

– Five-ish songs. Can’t spill more beans, everything is uncertain and this makes me calm.

Okay. So your latest album Uinuos Syömein Sota has been described/reviewed as “experimental” with “livelier drums”. How would you describe the music of Havukruunu overall, and the progress you have made?

– Our drummer is so good, he doesn’t break a sweat playing like he plays, so he can play lively, easily. The progress has been natural, I think, no wonky decisions to do things different on purpose, but a natural progression and elevation of the music. To the point where I think we have had to now kill what our music became and you will see the “spectre” of Havukruunu in the future, metaphorically speaking. 

The spec… What does that mean?!

– Well, it’s just more of the unnecessary shit cut off. And maybe the more accessible stuff cut out. More evil, but you’ll know it’s us, so no need to be afraid. Just embrace the dark. Ha ha! 

You have a good sense of humor. When I look at the photos of you at Facebook, I noticed that you call yourselves: “…cityboys tryin to be cool black metal woodsmen.” Is that important? To laugh at yourselves? 

– Yes, and more importantly to laugh at others. We have had this problem of trying to take cool black metal photos, but we end up laughing at each other and the stupid pompousness that this shit really is. So it hasn’t ever turned out as we planned. Also, it’s stupid as fuck to pose in the woods, as if that’s what you were doing naturally. The rotting cellar in the city where we dial in guitar sounds and smoke indoors is our natural habitat. Being anxious crusty punks, with nothing better to do.

Do you think black metal bands, and folk metal bands with folky instruments, take themselves too seriously?

– Well, yeah. And you have to be serious to some extent, about your music, about your writing. But the way many act, is so full of shit, it’s unbearable. Luckily I do not know these people, and have no interest whatsoever in knowing them. I don’t really give a fuck, and do not need to, I have my personal record collection of the old godz to listen to, and I have my own little world that no one can ever enter or understand.

So, what is it with a coniferous crown (kronan på ett barrträd), or a desolate dark forest that captures the feeling of your music that much, that it became your band name?

– You speak of what you know. I was a very lonely kid, growing up in the middle of the woods, so I think it’s only natural that the name came out as it did.

– The woodlands capture my whole being and existence, there’s nothing else to it. 

So, what’s wrong with broad-leaved trees like oaks and beeches? 

– They drop the leaves and hibernate through winter. We strive in winter, and do our dark rituals when it’s cold and dark and no one is there to hear or see you, that’s why.

Ha ha ha! Do you ever go out trekkeing in the forest? 

– Yes I do, it’s mainly for my well being, and brain health. We are not meant to live in cubicles and dwell in dark thought. Stop internet and stop focusing on the wrong things. We’d be better off just surviving from day to day, and living in rural small communities.   

Is that how you live? A small place in Suomi? 

– We are small town boys, but even this way the problems of society are painfully obvious. People living in “suicide cubicles”, how can this be healthy?

– Small community where you matter, and can help one another, would make life meaningful, and I guess it could ease with all the mental problems today’s people are facing.

A lot of people care about what you do, and you are constantly on so called AOTY-lists. How do you notice this? And what does it mean to you? 

– It does not matter at all. Labels can stand in line to nothing, festivals can keep mailing. We can choose what we want to do, and we do only shit that matters. No sense in burning all your firewood the first night, when the wolves howl many a night to come.

You stick to finnish in your lyrics, and titles. And even the first message on Facebook is in finnish: “Valovokaa koko talvi sytyttäkää yön taivas palamaan” – why? 

– The message, the very first and last message, is in essence our very being. I have been sticking to finnish, because I have been writing my whole life, in finnish, and it’s my native language, and I can express myself best that way in writing, otherwise my first language is Music with a capital M.

You have been writing your whole life? Do you write things besides lyrics? Like novels or poetry? 

– Well, it’s all anyway going into my lyrics, or rather, my lyrics are rewritten poems, I have written some novellas and short stories, but only for myself and/or for fun. I am not going to release any in other format than lyrics.

– It’s just something to put my thoughts into, like in music and painting. I watched too much Bob Ross younger, and found the joy and calm in painting, though all my pictures are much darker and nasty.

So, you speak perfect English, do you speak Swedish as well?

– I speak a bit of Swedish, yes. I’m of the understanding that I come from an immigrant family från Sverige so I can exchange a few words, and hold up a basic conversation.

I’m impressed. Well, Havukruunu are now a four piece band. What does that mean to the input? 

– Well, I still write all the music and lyrics. The individual arrangements come from the remaining members, and as of yet I have been producing and overseeing everything. Henkka might be more participating in production and mixing in the future releases though, but it’s mainly me writing.

Why did Humö leave? And who are the founding members of Havukruunu?

– Humö left because of personal reasons, and the fact that we wanted to do different things. As I am the sole, and only founding member, the child was left with me. No court cases here, ha ha, we have an understanding still to this day, and are in contact and in many other mutual musical projects.

– I did the first album by myself, and I have been doing things mainly alone until the current line up.

Is there anyone outside of the four of you that is very important to Havukruunu? 

– The artist who has done our cover art all the way, we have a very working relationship and communication. And Robert of Naturmacht Productions helps a lot with everything. We have much support from the label, and basically total freedom to do whatever the fuck we like, no pressure at all. Very relaxed and easy.

Från skiss till färdigt omslag – Puteraeons The Cthulian Pulse: Call from the Dead City

24 januari, 2021

Bara Metal fick en unik inblick.

I en lång intervju med Puteraeons Jonas Lindblood, som Bara Metal gjorde i höstas, berättade han hur omslaget till The Cthulhian Pulse: Call from the Dead City kom till:

– När jag insåg att jag inte kommer att ha tid att göra något själv så skrev jag till Juanjo Castellano [illustratören] då vi varit facebookvänner under ett antal år. Han var väldigt glad över att få göra omslaget. Jag skickade en snabb enkel skiss över vad vi ville ha och han gjorde en grym målning rätt utifrån den. Jag tycker omslaget skriker Call of Cthulhu och det är precis det vi ville. Jag hade inte kunnat göra detta bättre själv ens om jag hade haft tid. Så det blev sketbra helt enkelt!

Jonas Lindblood har sparat den där skissen, och varit schysst nog att dela med sig av den. Så här är den. Det var detta Juanjo Castellano hade att jobba med:

Uppenbart hette albumet Call of the Dead City just då, när Juanjo fick skissen och uppdraget. Eller? Bara Metal frågade Jonas Lindblood:

– Ja, titeln varierade fram och tillbaka. Det var ett hoppande fram och tillbaka och jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket som blev bäst. Tydligt att då jag gjorde skissen var det ”Call of the dead city” som gällde. Jag tror ”The Cthulhian Pulse” kom till efteråt. Och jag vill minnas att ”Call of R’lyeh” var uppe på tapeten med. Men slutgiltiga titeln var som sagt inte satt där ännu. 

Och så här blev resultatet:

Tribulation släpper nytt album – och tredje singel

24 januari, 2021

En man mindre. En man mer.

I början av december 2020 stod det klart att gitarristen och låtskrivaren Jonathan Hulthén lämnade Tribulation för att satsa på en egen solokarriär. Han hann dock medverka på och spela in Tribulations femte fullängdare sedan 2009, ett album som släpps på fredag. Albumet heter Where the Gloom Becomes Sound, och i veckan kom tredje singeln: Funeral Pyre.

Under sitt egna namn släppte Jonathan Hulthén ett album förra året, Chants From Another Place, från vilket låten Where Devils Weep kommer. Det är inte min typ av min musik, men det är min typ av animation, och visar väl på vilken tusenkonstnär Jonathan är.

Tribulation har ersatt Jonathan med Joseph Toll (VOJD).

Earache skänker intäkter till LG Petrov

23 januari, 2021

Krya på dig LG!

På Earaches bandcampsida för Entombed står följande: ”100% of the proceeds Earache receives from all Entombed albums will go to the LG Petrov fund:  www.gofundme.com/f/support-petrov.” Klicka här för att komma till bandcampsidan.

Detta är en utmärkt möjlighet för er som vill äga lite Entombed men ännu inte köpt något. På bandcampsidan finns till exempel Wolverine Blues, Clandestine och Left Hand Path till salu.

LG Petrov berättade i augusti att han hade diagnosticerats med obotlig gallvägscancer.

Ny låt från Panopticon – album kommer till sommaren

22 januari, 2021

Ljusterapi.

Panopticon med Austin Lunn i spetsen, och på alla andra platser också för den delen, är på gång med nytt album. Om jag räknar rätt borde det vara bandets nionde fullängdare sedan 2008 (nej, jag räknar inte in Scars II (The Basics)). En första lyssning på Know Hope fick mig att reagera på att trummorna överröstar gitarrerna, men man vänjer sig, och mittenpartiet är hur skönt som helst – videon får mig att längta till svenska skogar och ängsmark.

Trump benådar rappare – skiter i sin stora MAGA-supporter Schaffer

20 januari, 2021

Så klart.

Nej, Jon Schaffer – trogen Trump-supporter som gjorde allt vad han kunde för att hålla kvar president Donald Trump vid makten – fick ingen förtida benådning av Donald Trump. Det fick inte de andra upprorsmännen heller, trots att de och deras försvare spelade det kortet enligt flera amerikanska medier.

Det fick däremot rapparen Lil Wayne, även känd som Dwayne Michael Carter Jr. Hans brott, som han alltså inte kan dömas för längre, var att han i december 2019 åkte fast med pistol under en resa på ett privatflyg – samt en del knark.

Det är så klart ingen som trodde att Jon Schaffer skulle benådas. Till att börja med så har han inga pengar, till skillnad mot Lil Wayne. Detta sagt med tanke på att Trumps advokatvän Giuliani sålde Trump-benådningar för ett pris på två miljoner dollar, enligt The Guardian.

Bortom brist på pengar på banken, så är Jon Schaffer också en B-kändis i en musikstil som de flesta inte ens känner till, till skillnad mot superkändisen Lil Wayne. Det ger större eko och Lil Waynes miljontals fans tar tacksamt emot det. Dessutom stöttade Lil Wayne Trump under hans presidentkampanj, och de två hade i höstas ett möte för att diskutera reformering av straffrätten i USA. Uppenbart spelar Lil Wayne och Jon Schaffer i olika ligor, och det är därför Jon Schaffer sitter där han sitter – i häkte. Den ena träffar presidenten ansikte mot ansikte, den andre är en loser som hänger med presidentens bittraste supportrar, långt bort från pengar, makt och Lil Waynes och Donalds Trumps livsstil.

Sedan är det ju det att det rör sig om olika brott – det brott som Schaffer har gjort sig skyldig till är i sig också i en helt annan liga. Men brottets karaktär bryr sig knappast Trump om. Han föredrar helt enkelt det populära beslutet att benåda Lil Wayne, framför att beblanda sig med upprorsmakarna – även om han skrev till dem, inför hela världen, samma kväll: ”We love you, you’re very special.”