Exclusive Interview – Lorn: ”There’s an aim to induce a sort of trance, but without forgetting the pain.”

10 december, 2017

Lorn was born in South Tyro, ltaly, back in the winter of 2000. The inspiration and direction was in the way of primitive black metal, in the Darkthrone tradition, until the release of the full-lenght Towards the Abyss of Disease. At that point guitarist Radok and bassist Deadchrist started all over, making more atonal and experimental black metal.

621473

The music has since evolved, and in 2017 Lorn released an album, Arrayed Claws, that is truly a contender of the AOTY-title. You can visit the band’s Facebook here – the band does not exist on Spotify (”I don’t even know what it is…”). Bara Metal spoke to the bands founder Radok, in a place where minus temperature is ever present 1200 meters above sea level:

I know you have been busy working in a mountain farm the last months, without Internet, and it has been quite hard to reach you. Is that important for you, getting away from everything and logging out?

– I have always been sort of a coy person, selective and limited socialization was always a primary exigence. Definitely I’m not alone with this tendency, but probably not everyone organizes their lives in order to satisfy this necessity. It’s not a particular aim, it’s just an attitude.

Your music has been described as catchy and violent/unfriendly at the same time. Schizofrenic someone else wrote. That is kind of spot on, don’t you think so yourself?

– Oh yeah! Those definitions correspond to the feelings that have triggered the majority of the songs. The impending unknown, the fate, can arouse deranged reactions and reflexes in human being. Abstract Trap for example, describes a kind of struggling escape, from inner subconscious revelations, turned from seductive Insights, towards a vivid fate, closing inexorably his jaws: unpredictable forces of the invisible and visible realm of nature far away from human control.

Your music is quite monotonous as well. What does that mean to a song, sticking to the same riffing for so long? What does it do to the music?

– The monotony in music, to induce trance where the spiritual/mystical elements are important, is almost predominant in all the traditional music. Also in Lorn there’s an aim to induce a sort of trance, but without forgetting the pain, then there’s a split and layered cohabitation between apathy and neurosis, sleep and anxiety. Internally the nature of the riffs is not static, but is resulting in a draining hypnosis, especially for the first two tracks of the album.

Arrayed Claws is full of dissonant endings to riffs and atonal structure in many places. I like it, and I would like to hear how you think about it.

– Well, I think there is a disharmonic relation between today’s society and nature’s order. Somebody can ignore it and just smile, others can become sick, with consequences in any sphere of the human condition.

Listening to the album, I get the impression that singing and vocals are secondary, the instruments are in the centrum. How do you regard the vocal part of making music? Unnecessary? Not as interesting as guitars? Or am I wrong about this?

– Yeah you get it right! Well, due to my lack of experience with singing I’m forced to keep vocals marginary.

Shorter songs are quite unusual for Lorn. Why? Is, like, three minutes not enough time to build the atmosphere that you are trying to achieve?

– I try to give a sense of journey in my songs, therefore to approach and experience varied states of minds that resides in different longitudes, it needs time. Even if there’s sudden riff changes, they belong to the same feelings’ dominion of struggle and anxiety. The endings of the songs are prevalently related to contemplative moments, binding consequences after the energy spent by fighting and aberring!

Wow. I had not noticed that the calmer endings kept reoccurring in the songs!

– Well, this is more evident in the first song. In general the change is in terms of going from disharmony to harmony. The final part of the second song is not calmed down at all, but it has a kind of realigning tonality, with high anxiety and trying to escape that feeling. In the third and fourth songs, the change is made by the keyboard presence.

That instrumental part in Abstract Trap, between 02:40 – 04:00 is one the best pieces in black metal I’ve heard in a long time. Totally uniqe and genious. Tell us how you came up with that structure!

– Oh, thank you for your words. Honestly the riffs were born in an afternoon of improvisation, thereafter I met the drummer, Chimsicrin, and together we have defined the structure in another afternoon thanks to his clever and lucid contribute.

So, how much time did it take to make and release Arrayed Claws?

– Well, all the songs, except Abstract Trap are older than the previous album. I have eliminated them from subconscious metamorphosis due to the mood differences between them and the album. Since I had the opportunity to record them many years have passed. I had the opportunity to track the drum line in August 2013 during the recording session of Chimsicrin’s death metal side project Inverted, then in December 2015 I started to track the guitars. I wish I could have been faster actually, but also other commitments and problems of different origin, have delayed the release of this album.

With that much time on your hands, it sounds like you own your own studio where you put the songs together?

– Yes, I have my home recording studio, since 2013 I’ve moved twice and since 2015 I have a good mixing environment, and in January I will move yet again into yet another place. There I will arrange my definitive production studio, finally! I have produced also Earth and Pillars, both are now close to release their third albums, Gorrch and Inverted.

Some of your titles are words that I, admittingly, have not heard before. Iv’e read that “Toybodïm” and “Süt-aq-Köl”, are lakes in the Altaian mythology – could you please explain this further, 

– The Altayan mythology has many things in common with European mythology like the Nordic and Celtic and so on, like the concept of Axis Mundi for example: Alti Bùrlù in the altayan myth corresponds to YggrdrasIl or Imrinsul in the Nordic and Germanic Myth. Still today these beliefs are existing in many siberian Tribes.

– Toybodïm is a black lake where impure spirits, after death, are damned to be immersed, being transformed into horrible larvas. The song Süt-aq-Köl, refers to the place where the souls are ”generated”, taken by the ”Yayuci” which is the guardian angels of the Lake. Here the souls are also purified after life. My interest in that myths comes also from my fascination towards those Majestic Lands, the Altai Muontains, with their  people, able to survive in such extreme enviroinment.

And what does the Altaian mythology mean to you?

– It’s seeking a spirituality outside the everyday life, emptied by any reference towards the trascendent.

 

Annonser

Lyssna på Slovakiens bästa band – V hustej hore na stračích nohách striga chalupu svoju ukrýva

30 november, 2017

Bland gökar och häxor.

Slovakiska Malokarpatan från Bratislava släppte i höstas ett album som inte får gå obemärkt förbi. Nordkarpatenland är ett album med fin, udda heavy/black metal vars texter verkar handla om vattentomtar, trollbrygder, will-o’-the-wisps och annat sagolikt.

Spår nummer sex heter på engelska Within the dense woods, the witch is hiding her hut on magpie legs och är en bra ingångslåt, men hela albumet är definitivt värd din tid.

Blixt och dunder! Här är listan över de bästa metallåtarna med åsk-effekter

26 november, 2017

Ka-Boom!

AtmosphericDischarges

Gillar du hög musik? Då gillar du säkert ljudet av åska. Mullret är lika fascinerande som skrämmande. Självklart är det en del band som inser att åska är ganska metal, och ljudet måste därför få ingå i musiken.

Bara Metal ger er topplistan.

11. Accept – Thunder and Lightning (1980)

Thunder and Lightning är en rock’n roll-låt som får det mycket unga Accept att låta som gamla gubbar. Bandet väger upp det med att inleda låten med tuff åska, och genom att försöka få till lite instrumentala åsknedslag i refrängen. Låten pendlar mellan löjlig och barnslig, men hallå, bandmedlemmarna var runt tjugo år gamla, och allt det valpiga kom att ändras med Breaker och Restless and Wild två år senare.

10. Testament – Souls of Black (1990)

Black Sabbath lärde oss att sätta in åsksmällar som stämningsbyggare innan en mörk låt drar igång. Testament har tagit efter, men det är en ganska underlig inledare på låt som handlar om att vi alla är i händerna på topparna inom näringslivet. Eller inte.

9. The Doors – Riders on the Storm (1971)

Innan det var hårdrock, var det hård rock. Detta var den sista låten som the Doors spelade in, och även Morrisons sista inspelning. Låten inkluderar både åska och regn.

8. Dream Theater – A Nightmare to Remember (2009)

Har du sett en klassisk skräckfilm har du med stor sannolikhet sett åska. Åskan förebådar att något hemskt kommer att hända. När Dream Theater skriver en låt om en bilolycka är det just den känslan de vill ge lyssnaren med åska och regn – snart kommer det: ”Crushing glass, Rubber and steel, Scorching fire, Glowing lights, Screams of terror, Pain of fear.” Tänk på, metalfans, att bromssträckan dessutom blir mycket längre på vått underlag.

7. Black Sabbath – Black Sabbath (1970)

Åska och metal? De flesta tänker på Black Sabbath. Producenten Rodger Bain kom över lite ljudeffekter med bland annat klockor och åska på ett kassettband. Han föreslog ljuden som inslag i låten, och bandet tyckte det lät bra. Fin stämning som inleder en av Black Sabbaths mest kända låtar – se Testament ovan.

6. Pantera – Floods (1996)

Floods tar upp behovet av att tömma jorden på människoliv genom att fylla densamma med vatten. Ja, precis som i Bibeln. Och en låt om ohyggliga regn innehåller självklart åska. Detta är enigt Wikipedia den tredje längsta låt som bandet någonsin har spelat in. En sekund kortare än Hard Lines, Sunken Cheeks och två sekunder kortare än Cemetery Gates.

5. Judas Priest – Night Crawler (1990)

Det finns en hel akademisk analys av texten till Night Crawler, och självklart tar analysen upp även åskan i början av låten: ”Musically, the song opens with the sound of thunder accompanied by atmospheric keyboards and a non-distorted guitar figure, all of which generates an eerie and dark atmosphere.”

4. At the gates – The Red in the Sky is ours (1992)

Enligt Jonas Björler hade bandet, som de flesta svenska dödsmetall på den tiden, en tajt budget och ont om studiotid. Trots det ägnade producenten två dagar uppe på en vind för att få till det perfekta åskljudet. Tyvärr följs det upp av fiolspel som visserligen känns rätt, men är alldeles för gnälligt och långt.

3. Ulver –  Capitel III: Graablick blev hun vaer (1995)

Pang! Plötsligt är den bara där. Som norrmännen säger: ”Torden er en kraftig lyd som oppstår som følge av lyn.”

2. Slayer – Raining Blood (1986)

Introt till Raining Blood är regn, åska, rundgång och några ensamma trumslag som signalerar att snart, snart kommer ett av världens bästa introriff. Tillsammans är detta så perfekt, från övergången i Postmortem till hur gitarrerna vaknar upp genom ett åsknedslag. Kanske thrashmetal-erans mest perfekta minut? Fullkomligt genialiskt.

1. Kreator – When The Sun Burns Red (1990)

Varnade vi inte för att det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn skulle leda till jordens undergång kanske? Kreator tycks i alla fall ha tänkt redan långt innan fiaakomötet ägde rum. When The Sun Burns Red handlar om jordens undergång genom miljöförstörelse. Dundren i When the Sun Burns Red är genomtänkta, rytmiska och dyker upp på ett perfekt ställe i låten. De flesta lägger åska i början av låten, och sen är det det klart. Inte Kreator. De infogar åskan som en del av musiken. Men det finns fläckar på solen. Tyvärr är det alldeles för modest volymmässigt, och knallarna kunde gått ha fått rulla på ett tag till.

Detta album, låten inleder Coma of Souls, var Kreators sista thrash metal-album innan bandet började experimentera på Renewal två år senare.

Intervju – Exhumed: ”Vi gör poppiga låtar, men det får man väl inte säga i den här genren”

22 november, 2017

Hooky.

Exhumed_JehN.W.A._2

Burke och Hare-morden var en serie mord som skedde i Edinburgh 1828 under loppet av tio månader. 16 personer mördades. I år har händelserna blivit tonsatta, när dödsmetal-bandet Exhumed släpper ett helt temaalbum på något som var en skandal i 1800-talets England, eftersom kropparna såldes för att dissikeras av läkarstudenter. Jag intervjuade Matt Harvey för Close-Ups del när bandet släppte utmärkta albumet Death Revenge i slutet av oktober. Här är hela intervjun, fråga för fråga.

Okej. Ni har gjort en King Diamond och släppt en temaskiva. Hur kommer det sig? Varför just nu?

–  Jag satt vid datorn och surfade runt på internet för att hitta bra idéer till låttexter, när jag råkade snubbla över detta med Burke och Hare. Jag läste vidare om kriminalfallet på Wikipedia och upptäckte att det var riktigt intressant och ganska köttigt. När jag sedan började låna böcker om det så var det så många grejer i historien som stämmer överens med vad Exhumed sjunger om och vad Exhumed har handlat om sedan starten – det är gravplundrare, det är mord. Om vi någonsin skulle göra ett konceptalbum, så var det nu. Dessutom var det inte särskilt många death metal-band som har gjort låtar om det här fallet tidigare. Och det är ju ganska ovanligt, alla mördare och alla möjliga ämnen har annars redan tagits upp av de flesta, så när jag förstod att vi var ensamma om det var det bara att köra.

Kollade ni upp det, att ni var ensamma om Burke och Hare-morden?

– Vår basist Ross säger att Impaled har en låt som snuddat vid detta. Men fler känner vi inte till. Det måste så klart finnas en Macabre-sång om det, de har väl täckt upp alla mördare som finns. Men annars känner jag inte till några andra grupper som tagit upp fallet.

Så, var det från början tänkt att bli en enda liten låttext, men du upptäckte snabbt att det var ett för stort ämne för en enda låt?

– Jo, alltså, vi skriver alltid musiken först, och sedan texterna. Men när jag läste om det insåg jag att det alldeles för stort för bara en enda liten låt.

Ni verkar vara ett band med mycket humor…

– Definitivt.

…jag har sett er spela ihop med Supremes till exempel.

– Ja, ha ha ha!

Och jag har sett promobilden med katten.

– Ja, vi tar inte oss själva på dödligt allvar.

Är det viktigt? Att ha självdistans?

– Ja, det är viktigt inte bara inom musiken utan även i livet rent generellt. Det är bra att göra sitt bästa. Vi älskar den här musiken och är uppriktiga. Men att varje dag gå runt och vara gravallvarlig varje sekund. Det går inte. Jag avskyr att möta människor som är på det sättet, helt seriösa och allvarsamma hela tiden. Vi är varken morbida eller onda. Vi gillar att skratta. Och att spela den här typen av musik ger tillräckligt mycket utlopp för allvar. Resten av tiden kan vi skratta och slippa vara så djupt allvarliga.

– Jag tror att det finns mängder av band där ute som låtsas försöka framstå som skrämmande och skumma. Alltså, liksom, kom igen!

Och den där katten, vems katt är det?

– Det är vår basists katt. Han har två. En av dem heter Bon och en heter Angus. Jag minns inte vilken det är som syns på bilden. En av dem är jävligt lömsk och ondsint, men det är inte den som är på bilden. Det är den snälla på bilden.

Så, jag läste i en intervju med dig att förra albumet Necrocracy ”is full of socioeconomics comments” – är det likadant nu?

– Nej, det här albumet är helt och hållet åt ett annat håll. Visst, det finns kanske socioekonomiska trådar så som att de som mördades var migranter. Nyanlända människor utan familj och som inte kände någon. Burke och Hare var själva immigranter. Så, på det sättet rör det sig om fattiga människor. Folk var förresten livrädda för att få sina gravar plundrade på den tiden, att deras kroppar skulle dissekeras, så det fanns en hel industri kring att bygga säkra mausoleum och säkra kistor som var omöjliga att öppna och så vidare. Sådant som de fattiga i Edinburgh inte hade råd med det. Men jag hade inte plats för den typen av reflexioner. Historien i sig är så stor att jag inte fick plats med sånt.

Jag läste även din krönika på Decibel magazine, där du bland annat skriver så här: “In closing, one thing I love about metal is that it is apolitical. If we turn metal into yet another political thing to disagree about we lose something irreplaceable.” Vill du utveckla?

– En av de värsta sakerna med det politiska klimatet idag är att allt blir politiskt. Allt går att argumentera om. Och det är så tröttsamt. Jag har alltid hatat Donald Trump. Jag hatade honom när han var affärsman. Jag hatade honom när han var TV-snubbe. Han är bara en skitstövel och en narcissistisk idiot. Jag avskyr att han är president och det faktum att jag måste prata om honom och tänka på honom, för det är ju det han vill – att alla pratar om honom. Det är hemskt.

– Med Necrocracy så skrev vi om den negativa effekten av vad lobbyism har på politiken, övervakningsstaten och kapitalism som går ut på att tvinga andra företag från marknaden. Allt det som vi skrev om då har blivit ännu värre idag och kommer att bli värre innan det vänder. Det var skönt att inte skriva om sånt denna gång.

Kan man säga att ta ställning för att inte vara politisk, är också ett politiskt ställningstagande i somligas ögon?

– En av de saker som jag gillar med metal är att folk… alltså jag är en del åt vänster, jag har vänner som är mer vänster än mig, jag har vänner som definitivt är mer höger än mig, och vi kommer överens ändå för vi behöver inte prata politik. Vi snackar om UFO-teorier eller vad som helst, och att inte prata politik gör att vi inte begränsar oss. Jag har vänner från Europa, Sydamerika, Asien, och vi kan alla hålla ihop. Men all den andra skiten får oss bara att gräla med varandra. Och det är dötråkigt.

Okej, vi lämnar politiken. Ni har funnits sedan 1991, ni har en gång splittrats, åtminstone officiellt, och sedan kommit tillbaka och kört på sedan dess. Med så mycket erfarenhet. Vad skulle du säga är de mest riskabla perioderna i ett bands liv?

– När du kör en grej, och den fungerar, och den verkar vara populär eller hur man ska säga det. Och så vänder det. Det du gör blir helt kallt. Då kommer en av de största farorna med den här musiken, att överge sitt koncept. Att inte vara trogen sitt ursprung. Det hände till exempel alla Bay Area-thrashband. Du vet, jag kommer därifrån, och att plötsligt se dessa band börja spela Pantera och Machine Head… Det var ganska intressant. För det riskfyllt att fortsätta som försöka sig på något nytt. Och det hade varit definitivt ännu mer riskfyllt att fortsätta som vanligt. Men jag tror att det är värt risken att vara trogen sin stil hur impopulär den än blir. Thrash metal blev omodernt. Dödsmetal blev omodernt. Men allt kom tillbaka.

Så har ni någonsin lagt ned bandet, men inte talat om det för omvärlden?

– Vi har aldrig riktigt lagt ned bandet. Jag vet att 2005 så sa vi att vi tog ett avbrott, för det är så pinsamt att lägga ned och säga att vi aldrig mer ska spela, och sedan efter några år typ säga ”nu kör vi igen!” Men vi har aldrig efter det tagit något officiellt avbrott. Det har varit en del lugna perioder när vi har försvunnit nåt år eller två, vi har ägnat oss åt annat, för det är ju knappast en lukrativ bransch det här. Vi måste ibland koncentrera oss på att dra in pengar, plugga eller annat.

Night Work är en av de bästa låtarna på albumet. Är det meningen att vi ska upptäcka flörtarna till Metallica och Slayer i introriffet?

– Haha! Well, Metallica and Slayer är två av mina favoritband, och de är definitivt influenser. Fast det är inte avsiktligt. Vi var medvetna om att det lät som Metallica och Slayer. Men vi tänkte, visst, det är okej att det gör det.

Ja, men det är ju fortfarande ett unikt riff. Det är ditt riff, det är inte snott.

– Precis. För mig är det bara en komplimang. ”Det låter som Metallica och Slayer”. Wow. Coolt. Grymt!

Du har haft en hel del framgång med Gruesome.

– Ja, haha! Det har varit minst sagt ganska överraskande.

Har den framgången, har Gruesome old school-döds fått influera hur du skrev låtarna till detta album?

– Ja, Gruesome har definitivt påverkat Exhumed. Åtminstone lite grann. Gruesome har en väldigt nostalgisk ådra, och att skriva de låtarna… ta Dimensions of Horror till exempel, att skriva de låtarna tog mig tillbaka till inte bara min egen tid som ett ungt fan, utan till vad hela genren handlade om. De tidiga generationens band sjung om stansism eller skräck och gore. Så jag satte mig ned och såg om alla de där filmerna: Hallraiser, the Beyond, Suspiria, Evil Dead. Allt det där som hade inspirerat de tidigare bandens låtar fick inspirera Gruesome. Och med Necrocracy kände jag att vi hade kommit lite för långt bort från det där. Jag ville tillbaka till skräcken med Death Revenge, och det gjorde att vi förenklade många riffstrukturer. Det är så lätt hänt att man komplicerar saker och ting. Fyra toner räcker. Och det höll jag mig till nu.

Apropå det. Death Revenge? Var kommer titeln ifrån?

– Den titeln har hängt med ett par år nu. När vi gjorde första albumet, som vi döpte till All guts and gory, nämnde jag Death revenge som en albumtitel. Alla i bandet sa då att det hade varit en mycket bättre titel, visst, coolt, så då bestämde jag mig för att använda den nån gång. Och så fort vi började tänka på att skapa ett nytt album sa jag till alla att det kommande albumet skulle heta Death Revenge. Och när jag sedan kom på det här konceptet med Burke och Hares så kände jag att visst, det funkar som titel ändå. Hahaha! Det är lite Nietsche över det, att när vi ser ned i avgrunden, så tittar avgrunden tillbaka på oss. Karaktärerna i storyn är en del av att utnyttja andras död, vilket till slut leder till deras egen död: Death Revenge.

Jämför Exhumed idag med Exhumed på 90-talet.

– Jag tror att det vi försökte göra med Gore Metal [1998] och ännu tidigare, så försökte vi skriva låtar med hooks, med mer traditionell struktur som inom rock och pop, och vi försökte förstå hur man skulle bära sig åt för att lyckas med det inom vår stil. Sedan dess, idag, tycker jag att vi bemästrar det där. Om det sedan är bra låtar, det får lyssnaren avgöra. Vi lyckas göra poppiga låtar, vilket man så klart inte får säga inom death metal, men vi vill skapa så många tillgängliga hook-orienterade låtar som möjligt. För mig, som lyssnar på brutal death metal eller teknisk dödsmetall så är det ofta låtar fyllda med massa grejer, låtar packade med grejer, och det är ganska tråkigt. Då måste man vara väldigt väldigt bra låtskrivare om det ska hålla.

Snart kommer den där dagen då ert album släpps [släpptes i slutet av oktober]. Vad gör du just den dagen? Firar med extra fin middag? Klär dig i finkläderna? Sitter vid datorn och letar efter respons från fansen?

– Hehe! Nej, jag har en normal dag. Vi spelade ju in detta i april, och låtarna var färdigskrivna ett år innan vi spelade in dem, så för mig känns albumet ganska gammalt. Jag menar inte att jag inte bryr mig, jag är stolt över albumet, men den där releasedagen är bara en vanlig dag. Det är lite mer speciellt när vi turnerar och albumet kommer ut, men det här albumet släpps en fredag. Vi tar några öl som vanligt och sen åker jag hem till min fru.

Men varför är det så? Det är 2017, internet har kortat alla avstånd, men det tar fortfarande jättelång tid att ge ut ett album. Nästan ett och ett halvt år?

– En del av det beror på vinyl. Alla ska ge ut vinyl nu för tiden, och att få den pressad måste du räkna med en lång väntetid, för först ska vinylföretaget göra massa återutgivningar av Fleetwood Mac och annat som går före dig i kön. Alla oberoende skivbolag och små bolag hamnar långt ned på listan. Och Relapse tar dessutom ännu längre tid på sig än alla andra för långt tillbaka i tiden så har de haft problem med bokade pressningar som inte blivit av, så Relapse bokar inget förrän allt är inspelat och klart. Dessutom har två av oss gift sig, vi har förhandlat om kontraktet med skivbolaget, fått barn och bla bla bla. Gruseome-skivan, ja, du ser, det kommer så mycket skit i vägen hela tiden när man ska ge ut ett rockalbum. Fick jag bestämma skulle vi vara som Kiss en gång var, ge ut ett album var nionde månad och alltid vara ute på turné.

Torbjörn Hallgren

 

Vad finns att ogilla med senaste Tribulation? Inget.

21 november, 2017

Inget att sörja här.

In Solitude må ha gått i graven, men Tribulation finns kvar och det med råge. Kommande albumet Down Below släpps 26 januari och ni kan redan nu höra The Lament. En utmärkt sång.

Bandet drar ut på en lång Europaturné i och med albumsläppet, och du kan se dem live enligt följande schema:

31 januari – KB i Malmö

1 februari – Rockefeller i Oslo

2 februari – Arenan i Stockholm

3 februari – Trädgarn i Göteborg

Venom Inc svarar på anklagelserna om sexism: ”I was taught to respect women”

20 november, 2017

Ett av banden som exemplifieras i uppropet mot sexism inom rock och metal är Venom Inc med bandmedlemmarna Mantas (gitarr), Abaddon (trummor) och Tony ”Demolition Man” Dolan (sång, bas).

3540428312_photo

Bandet citeras i uppropet med följande från scenen:

“This next song is dedicated to all the guys in the room. Thank you for the support! But also the girls, with your nice tits and ass and little perky lips!”

Detta är något som Tony Dolan brukar säga innan Venom Inc drar igång låten Poison från Venoms debutalbum Welcome to Hell. Det är alltså en så kallad in-between banter, eller ett mellansnack på hederlig rock-svenska.

Bara Metal hörde av sig till Venom Inc om citatet ovan. Bloggen ville också höra om bandets syn på saken – är Venom Inc en del av sexismen inom genren? Tony Dolan svarar:

– I think the ”banter” was taken out of context… what is said is actually “this next song is dedicated to the boys in the room with the greatest respect to the girls” we love them with their perky little tits, tight ass and pretty lips but just to warn you, inside every fucking little one, is a tiny little piece of… Poison!”

– The song is about a young guy who goes with a prostitute and falls in love with her. But his naivety doesn’t allow him to realize she is for everyone for money and NOT with him for love.

– So I know WE all respect women, I employ women to work for Venom Inc always, I have only sisters and was raised by my mother and grandmother so I was taught to respect women.

– The song is the context for the banter. It is always said at the start, with “respect” to the women in the room. I do not care if the fans are tall, short, male, female, young, old or what sexual leanings they have… I respect all fans because they are fans and part of us… full stop.

– And I would defend women’s rights and equality against any detractors.

Du kan höra citatet, mellansnacket inför låten Poison, runt 23:15 in i videon nedan. Klicka igång bara, om tekniken fungerar så kommer du till 23:10 in i konserten:

Svenskt upprop mot sexism inom rock och metal

20 november, 2017

Organisationen Hårdrock mot Rasism, feministiska rockcommunityn Dear Darkness och spelarrangören Heavy Metal Action Night har tillsammans gjort ett hårdrocksupprop mot sexism vid namn Kill the King med hashtaggen #KILLTHE KING.

Syftet är att uppmärksamma sexism specifikt inom rock och metal, och att få det att upphöra. Alltså i samma anda som alla #metoo-kampanjer. Ett bra initiativ i en bransch, eller genre, som till och med har ett ironiserande band vars humoristiska image bygger på att driva med hela genrens flata inställning till sexism. Sexism är ett problem, precis som rasism och antiseitism. Bort med skiten.

Uppropet börjar så här:

Vi är så jävla trötta på att alltid skyfflas åt sidan med ursäkter som ”Det finns inte tillräckligt många bra musiker som inte identifierar sig som cismän” eller ”Ja, jag vet att det här bandmedlemmarna är extremt sexistiska men de har ju inte tydligt med det i sina texter, så vi bokar dem i alla fall”. Vi är så jävla trötta på att som ickemän behöva bevisa mer och mer, för att krossa stereotyper om så kallade ”tjejband” men hela tiden bli nedskjutna av den mansdominerade hårdrocksscenen. […]

Några band blir dessutom specifikt utpekade:

Vi är trötta på att band som Deströyer 666, Pentagram och Venom inc. helt oproblematiskt glider in på spelställen och drar sina manifest som dryper av kvinnohat. Att de äcklar sig på tjejer som de bestämmer är ”groupies”, eller varför inte rentav tackar tjejer för våra kroppsdelar*, för att ta några samtida exempel. Vi är trötta på att offer för sexuella övergrepp ständigt misstros bara för att andra vill kunna lyssna på sina vanliga gamla band ifred, utan dåligt samvete. Vi är trötta på att förövarna vandrar runt i publikhavet som om ingenting har hänt. Vi är trötta på de ständiga kommentarerna om hur vi ser ut och för oss. För det är väl klart som fan att om vi accepterar sådant från scen så kommer det aldrig sluta hända nedanför scenen heller.

Uppropet innehåller dessutom tips för hur man ska agera för att komma åt problemet, här är två exempel:

* SLUTA URSÄKTA BAND NI GILLAR! Sluta ursäkta era polare, sluta ge plats åt skiten utan krav på bättring.
* Boka inte deras jävla band utan bevis på bättring samt krav på skärpning. Utan uppbackning kommer de behöva ändra på sig, eller dra.

För att läsa hela uppropet (vilket jag tycker ni ska göra), och för att kunna skriva under, läs här.

LÄS OCKSÅ: Venom Inc svarar – är bandet en del av sexismen inom metal?

Rolig gitarrannons är rolig

15 november, 2017

Kul säljer.

På Blocket kan du hitta det mesta. Därför gäller det att sticka ut. Det gör den här annonsen om en akustisk gitarr, där säljaren ställer tre krav på köparen. Vad då? Läs och se själv. Bara Metal kan åtminstone avslöja att den klassiska gitarrposen som var vanlig på 70- och 80-talet ingår i kravbilden.

Under the Church, bäckenben och övernaturligt straff

12 november, 2017

Speed? Thrash? Death? Old school!

996023_495694713859436_1483905163_n

Den tionde november släppte Under the Church sin uppföljare till debuten Rabid Aramgeddon (2015) via Pulverised. Det är death metal av det gamla slaget med samma frenesi och samma svart-rökiga sound, med texter om döden ur hundra olika vinklar, bland annat en låt om det där makabra kapellet i Rom som de flesta av oss har besökt.

Därför behöver metal-puben The Abyss i Göteborg din hjälp

9 november, 2017

Fund raising of Lucifer.

22236131_10214400402233089_128996690_n

Musikpuben The Abyss i Göteborg behöver din hjälp. Ja, alltså, dina pengar.

Anledningen till det är att de nya ägarna har tagit ett lån för att köpa ut en tidigare delägare, men ”kostnader som följer köpet finns ingen chans att de klarar utan er hjälp! Eftersom de blir helt nya ägare så behöver de nya tillstånd, nya inspektioner, nya blueprints…” Så står det på hemsidan i alla fall.

Jag vet ärligt talat inte vilka inspektioner och ”blueprints” man måste köpa för att driva en restaurang med mat, metal och öl, men jag antar att det är dyrt. Och jag vill stötta metal.

Det kanske du också vill? Då kan du antingen skänka pengar via den här länken till deras funding-kampanj, eller så kan du stötta The Abyss genom att köpa biljetter till den fantastiska festivalen som kommer tidigt nästa år, med band som Nifelheim, RAM, Vampire och Necromantheon. Festivalen är den 18-19 januari.