Ash Borer lyser upp december i grått

6 december, 2016

Ge dig själv en tidig julklapp: Mycket tid till att lyssna på Ash Borers senaste album The Irrepassable Gate. Vill du ha enkel väg in, börja med fjärde spåret Grey Marrow.

Xavlegbm… alltså – detta bandnamn och denna logga är bortom allt du sett tidigare

6 december, 2016

Så du gillar att bra saker inte tar slut? Då gillar du kanske även detta bandnamn, citerat från deras facebooksida:

We are Acidic Vaginal Liquid Explosion Generated By Mass Amounts Of Filthy Fecal Fisting And Sadistic Septic Syphilic Sodomy Inside The Infected Maggot Infested Womb Of A Molested Nun Dying Under The Roof Of A Burning Church While A Priest Watches And Ejaculates In Immense Perverse Pleasure Over His First Fresh Fetus.

Är det svårt att komma ihåg går det också bra att ta det alternativa bandnamnet: XavlegbmaofffassssitimiwoamndutroabcwapwaeiippohfffX

XavlegbmaofffassssitimiwoamndutroabcwapwaeiippohfffX, hädanefter refererade till ”bandet”, är från Sydafrika. Jag stötte på det i samband med att bandets logga var uppe på tapeten i en sån där ”unreadable band logo of the week”-tävling som Metal Sucks har då och då. Men nu när man vet vad bandet heter är loggan enkel att tyda – eh va?

15107226_699307156883746_5392652025159121889_n

Bandets mest kända låtsläpp bygger på memen/sloganen Dicks out for Harambe, som skapades av en amerikansk ståuppare i samband med att zoo-gorillan Harambe sköts till döds.

Exklusiv intervju – Domkraft: ”Låten tar det utrymme den behöver – det handlar om en känsla i ryggraden”

5 december, 2016

…nog för att lyfta en bil.

 

Utan tvekan har Domkraft förgyllt din gråa vardag med doom som får spikarna i svenska röda stugor att skallra. The End of Electricity, uppföljaren till ett debutalbum som gavs ut 2015, bör med stor sannolikhet få gå varm i din musikspelarapparat. Bara Metal fick tips om Domkraft via en läsare (mer sånt tack!). Anders Dahlgren (trummor) svarar på frågorna.

domkraft7-copy

Jämfört med debuten har detta album fler låtar och kortare låtar – varför?

– Våra låtar bygger alltid på ett riff eller ett tema i grunden som växer fram. Låten tar det utrymme den behöver. Senaste skivan jobbar mer med tyngd än rymd och det är inget självändamål att låtarna ska vara varken långa eller korta. Vi brukar känna när en låt är färdig och då handlar det mer om en känsla i ryggraden än att titta på klockan.

– Dessutom ser vi själva snarare förra plattan som en EP än en fullängdare. En EP med ganska långa låtar.

Okej. Drones är en av de kortare låtarna, men jag tycker den hade varit utmärkt med dist, bas och trummor som slog in efter ett tag. Vad var det som fick er att hålla just den så nedskalad och kort? 

– Temat i Drones förekommer på flera olika sätt på andra ställen på skivan. Den fungerar som både vägvisare och andningspaus och gjorde sig bäst som kort och nedtonad i motsats till övriga låtar. Vi öppnar ofta våra spelningar med den.

The End of Electricity – varför valde ni den titeln?

I takt med att texterna tog form visade det sig ganska snabbt att det fanns ett underliggade undergångstema där. Slutet på något, slutet på elektriciteten – slutet på allt. En sista jävla urladdning.

Ni verkar nästan överrumplade av och överösta av beröm och kommande spelningar, så som i Las Vegas. Visste ni att ni hade något väldigt bra på gång med detta album?

– Ja. Vi har arbetat med vår idé och vårt sound ganska länge. Vi påbörjade arbetet med nya skivan nästan omedelbart när EP:n kom ut och börjar nu närma oss det vi letat efter. Sen har saker gått snabbare än vi räknat med.

– Spelningen Psycho Las Vegas till sommaren känns till exempel fortfarande lite ogreppbar. Bara en sån sak som att vara på samma affisch som Neurosis och Swans är ju i sig helt enormt eftersom det är två band som betytt väldigt mycket för oss.

Vad är er bakgrund som band-polare? Stämmer de att ni delade replokal i Göteborg, men började spela ihop först i Stockholm?

– Det stämmer. Vi bodde i Göteborg samtidigt under många år. Martin [Widholm] och Martin [Wegeland] spelade tillsammans på den tiden, medan jag spelade i ett annat band i samma replokal. Vi umgicks i samma kretsar, gick på samma spelningar och stötte på varandra ute hela tiden. Men där och då var det inte aktuellt att spela tillsammans eftersom vi alla var upptagna med vårt.

– Sen flyttade alla till Stockholm ungefär samtidigt. Det dröjde dock ganska många år innan vi faktiskt kom till skott och startade Domkraft. Martin och Martin hade en idé om att spela riktigt tungt och malande. De kontaktade mig som direkt nappade på idén. Ganska fort fann vi varandra musikaliskt och sedan har det bara rullat på.

När ni spelade under Göteborgstiden – då var det inga av de band ni spelade i som höll på med metal? Hur har förvandlingen fram till doombandet Domkraft sett ut?

– Vi har lyssnat på den här typen av musik väldigt länge. Tanken med bandet var från början att jobba med doom- och krautinfluenser i låtskrivandet. Vi är ju en trio och alla har en fri roll i låtskrivandet. Musiken får sitt eget liv på ett sätt. I dag känner vi inte att vi tillhör någon exakt genre även om vår besatthet av groove, fuzz, drones och tyngd styr oss mot doomscenen och dom som gillar den –  även om våra skivsamlingar och influenser sträcker sig betydligt bredare än så.

 När jag hör Domkraft kommer jag att tänka på fantastiska UK-bandet Conan – är det ett band ni känner er musikaliskt besläktade med? 

– Conan är grymma! De har ett konsekventare och mer minimalistiskt förhållningssätt till tyngd men det finns definitivt ett släktskap!

Black metal-band ger ut konceptalbum på Astrid Lindgrens verk

30 november, 2016

”Jag har inget band”.

cover_art

Du kan ta allt på dödligt allvar. Eller driva med allvaret. Och ibland, ibland, när du gör det ena eller det andra kan det vara svårt att veta var du står. Skojarna i Svartur Dödur har i alla fall stenhjärtat på rätta stället, och innan de har tagit sina liv har de hunnit fylla en helt album med Mattisskogen-metal. Så här lät meddelandet till Bara Metal:

Mitt band Svartur Dödur släpper ny fullängdare nu på torsdag den 1 december. Konceptalbum baserat på Astrid Lindgrens verk. Det rör sig givetvis BARA om metal, i någon slags deathblackdoomheavyröra.

Så – vill du fortsätta kolla på Astrid Lindgren-filmer, men dina barn har övergett dig genom ett hopp över Helvetesgapet, så har du nu ett alternativ. Svartur Dödur ger er Nu ska blodet flyta, med följande låtlista:

I Skymningslandet

Vi Ses i Nangijala

Vildvittra

Stenhjärta

Helvetesgapet

Katla

Eld

Utan tvekan visar det sig att Astrid Lindgren var black metal långt innan musikstilen uppfanns. Min favorit på albumet är Vi Ses i Nangijala.

Detta är bra metal med nostalgiska filmsamplingar, rim och väldigt, väldigt bra sång – Allt makt åt Svartur Dödur.

Hör mer på bandets bandcampsida. Mata Katla med en tumme på bandets facebooksida.

 

Dethskwad thrashar Sverige på kartan

29 november, 2016

Svensk thrash.

Påstående: I slutet av 80-talet hoppade den unga, svenska metalrörelsen i stort sett över thrash metal och gick direkt på dödsmetal, främst med Grotesque och Nihilist som stilbildare.

Njae, helt sant är det inte, men ganska – svensk thrash rönte inte stor framgång.

Men det är aldrig för sent att ändra sig. Svenska Dethskwad från Eskilstuna visar var riffskåpet ska stå. Bandet består av Johan Vidner som tidigare sjöng i Machinery. Han bygger badrum på vardagarna och riffar på nätterna.

– Skulle detta projekt uppskattas så kommer jag definitivt fortsätta, och även hitta likasinnade som kanske faktiskt vill uppträda också.

Dethskwad släpper en EP med fyra låtar (nedbantad från 17) den 9 december via Spotify, Apple Music och andra tjänster. Kan du inte hålla dig till dess kan du lyssna på ytterligare en sång här nedan. Gå in på deras facebooksida för mer info.

Exklusiv intervju – Chronophobia: ”Jag tog ett ensamt beslut mitt i natten och det blev som det blev”

24 november, 2016

Dödsen dör aldrig.

a0975403920_10

 

Du vill stötta gravvårdens inspirationsmusik för att jobba vidare med mer lava, mer mossa och mer buxbom ute på arbetsfältet? Köp Chronophobias senaste demo End Eternal via deras bandcampsida. Du kommer inte blir besviken. Läs också den här intervjun med Tobbe Hellman, gitarr:

Enligt Metal Archives är ni uppdelade mellan Ängelholm, Göteborg och Malmö – hur får ni ihop den biten med att till exempel repa nya låtar?

– Stämmer att vi bor utspritt. En viktig del av bandet är att ha rätt medlemmar, därför har geografin inte prioriterats. Vi repar inte jätteofta, men lite extra inför till exempel gig. Vi försöker istället se till att öva så mycket vi behöver hemma och kunna grejerna när vi möts för att repa. Det funkar faktiskt bättre än man kan tro.

– Låtskisser kommer till hemma hos någon och spelas in enkelt på datorn med programmerade trummor. Sen skickas det till alla medlemmar via nätet så alla kan förbereda sig. Sen finslipar vi arrangemanget gemensamt i replokalen samt spelar in repningen så alla kan få en , typ, riktig version att öva till hemma.

Kan du berätta om Chronophobias tillkomst? Jag vet att bandet består av en del medlemmar med bakgrund i Nominon.

– Man ska inte dra för stora paralleller mellan Chronophobia och Nominon, bra att denna intervjun blev av så eventuella frågetecken kan rätas ut. Jag är vän med Juha Sulasalmi sen tidigt 90-tal då vi gick på massa döds-konserter ihop. Vi spelade ihop i en del olika band under första hälften av 90-talet och runt 1995 sattes Nominon ihop som ett fullt band av Juha och då lirade jag bas, jag var med fram till omkring 1997. Efter det sammanstrålade jag med Chronophobias vokalist Daniel Garptoft som då hade ett band som hette Insomnia, jag lirade bas även där och samarbetet mellan mig och Daniel som låtskrivare var väldigt bra. Insomnia upplöstes runt 2002 tror jag och efter det var Daniel vokalist i Nominon några år.

– Själv var jag helt passiv med musiken under en lång period, men i början av 2014 blev jag uppringd av Juha som jag haft ganska sparsam kontakt med efter Nominon. Han undrade om jag kunde hoppa in på bas under en liten Spanien-turne sommaren 2014. Självklart gjorde jag detta. Då blev gnistan tänd igen och jag var sugen på att spela i band igen. Jag hoppade med i ett Malmöbaserat band som jag inte vill nämna vid namn, där träffade jag Robin Nilsson, basist och vi kände genast att vi var som gjorda att spela med varann.

Och han spelar i Chronophobia idag, eller hur?

– Absolult. I alla fall. Det uppstod lite osämja i malmöbandet och jag hoppade av. Började skriva låtar hemma med programmerade trummor, hederlig dödsmetall såklart. Robin var sugen på att vara med och efter ett tag lämnade även han malmöbandet. Vi två letade efter en trummis så vi skulle kunna komma igång och repa.

– Efter ett tag dök det upp en kille vid namn Johnny Augustsson bakom trummorna, även han en mycket kompetent trummis. Tyvärr föll det i slutänden på en torftigt fungerande kommunikation och personkemi. Under tiden med Johnny på trummor hade jag även typ övertalat min gamle vapendragare Daniel Garptoft att ta hand om growlande och texter, vilket såklart fungerar klockrent.

Men idag har ni en annan trummis?

– Precis. Vi var precis i färd med att spela in första demon när det gick i stöpet med Johnny, påsken 2016. Panik uppstod och en av killarna som svarat på annons när vi sökte trummis stod redo att hoppa in, Johannes Eklund. Så skedde och efter inte allt för mycket repande så fångades trummorna upp på band live under en repning.

– Strax därefter var debutgiget i Åstorp på tapeten. Jag kände att metal ska spelas med två gitarrer, i synnerhet eftersom jag i princip alltid skriver låtar med två gitarrer i åtanke. Det letades efter en inhoppare som i vart fall kunde hoppa in på detta giget och kanske flera, i slutänden blev det Juha Sulasalmi från Nominon. Från början var det tänkt att Juha bara skulle hoppa in live, men han tog sitt förnuft till fånga och klev på tåget som fast medlem. Han la även sin del av gitarrpåläggen på demon.

– Trummisen Johannes Eklund är för övrigt ett energiknippe utan dess like, troligen den första trummis jag spelat med som inte sackar i tempo efter flera timmars repande.

De tre låtarna på demon End Eternal är högklassiska, och det lät också mycket bra live i Jönköping. Vem skriver musiken?

– De första två låtarna är jag själv skapare till, bortsett från text som är skriven av Daniel. Tredje låten har jag skrivit alla riffen i, men den arrangerades klart i replokalen ihop med vår förra trummis Johnny, samt att Daniel har skrivit text. Han skriver all text.

– Juha kommer väl sannolikt också att bidra med riff i framtiden. Dessa tre låtar på demon har alltså harvats på i evigheter, därför låter dom nog bra både live och på skiva.

Jag minns det som att ni spelade många fler än tre låtar live i Jönköping?

– Vi spelade sex egna låtar i Jönköping. Det finns alltså tre lite nyare låtar, dessa är det främst Daniel som skrivit. Dock blir det nog fler än tre låtar på nästa släpp, runt fem, sex tänker vi och formatet EP känns väl lämpligt.

Skivbolag?

– Nja, så länge ingen erbjuder guld och gröna skogar känns det lika bra att sköta sig själv tills vidare. Jag låter kanske självgod, men marknaden för dödsmetall är ju inte så stor att det känns lönt. Det går ganska bra att spotta fram lite släpp på egen hand, med den respons vi fått hittills känns det som att man har igen sina utlägg och det är gott nog åt oss. Jag kan dock avslöja att en riktig video troligen kommer före en EP.

Uttrycket ”chronophobia” innebär (väl?) att man har ständig ångest över att tiden går. Är det ett typiskt namn för fem rutinerade musiker som lämnat tonåren bakom sig, eller varför valde ni det?

– Chronophobia tycker vi är ett uttryck som kan tolkas lite olika. Vi syftar mest på en rädsla för vad som finns längre fram i tiden, hur ser världen ut i framtiden? Finns det ens någon? Detta är alltså bandets tema om någon missat det. Men det är klart, några tonåringar är vi inte även om medelåldern i bandet är relativt hög. Men faktum är att den yngsta är 25 och den äldsta snart 45.

Er film-sampling från Arnold Schwarzenegger – var det en improvisation, eller något som ni tänkt länge på? Hur diskuterade ni kring det?

– Faktum är att samplingen kom till som en liten nödlösning, dock är Terminator en personlig favorit och temat från filmerna finns ju i musiken. Jag satt och mixade klart demon kvällen innan spelningen och efter att ha städat tomrummet i det breaket från diverse missljud så blev det pinsamt tyst istället. Så jag tog ett ensamt beslut mitt i natten och det blev som det blev. Det är sånt som gör musik så roligt att syssla med, man vet aldrig vad som händer. Alla i bandet var väl inte helt nöjda, men jag tror det smälte in sen.

Är old school dödsmetall den ulitmata formen av metal?

– Nja, musik är väl upp till var och en. Själv gillar jag mycket av den metal som fanns före death metal kom till, alltså hederlig thrash. Grymma riff och ett jäkla tempo. När man sen blandade in tyngre partier, typ doom och det blev dödsmetall då fastnade jag för gott.

– Sen kan jag personligen tycka att uttrycket old school är lite speciellt. Nya band med yngre killar som lirar döds som den lät förr, det är old school. Spelar i så fall de gamla rävarna som fortfarande existerar old school-döds? Jag anser inte det. Vad är då vi? Nåt mellanting antar jag. Menar absolut inget ont om den yngre generationen som spelar old school, de flesta gör det mycket bra att självklart ska traditionen föras vidare.

Vad har ni för förväntningar egentligen, nu när ni börjar om från noll med Chronophobia?

– Vi har absolut inga förväntningar. Vi spelar för att det är kul och en musik vi brinner för. Spela live är höjdpunkten och att spela in saker och få positiv respons är också riktigt kul. Vi marknadsför oss lite lagom för att få ut demon, vi behöver ju främst ha igen våra utlägg. I övrigt sköter den här fina uppfinningen internet spridningen väldigt bra idag.

– Nån mindre turné hade varit kul, men vi är mestadels gamla gubbar med familjer, barn, hus, jobb och diverse krämpor så harva runt i nåt vrak och sova på stengolv får vi vänligt men bestämt tacka nej till. Jag kanske återigen låter självgod, men det är inte så jag menar. Jag menar att vi klarar oss ändå, så länge vi har kul och folk uppskattar det vi gör är vi mer än nöjda.

 

Recension Lilla Vega: Alcest, MONO och pg.lost

23 november, 2016

20161122_211609

Istedgade är lång. Det är den vägen man måste vandra för att ta sig till Vega från centralen i Köpenhamn. För pundaren som golvades av en vänsterkrok nånstans där i mitten på Istedgade, runt klockan ett på natten, är dock vägen ännu längre. För honom är vägen alltid lång.

Tur då att det går att fly till musik. Och det finns väl få band som bättre kan skapa eskapism än franska Alcest, japanska MONO och svenska pg.lost? Det sistnämnda bandet missade jag tyvärr en del låtar av (Istedgade är lång…) men det som hördes var fantastisk postrock.

MONO tog med sig pedal-parker och skor från Japan och satt bokstavligen och tittade på dem genom hela konserten dolda bakom långa luggar – med undantag för basisten Tamaki Kunishi. Hon stod upp och rörde sig lika monotont som musiken, när hon inte spelade klockpel eller keyboard. Snygg inramning, och det var liksom ingen tvekan om att detta var konst som de tog på allvar, och jag – jag gillade det. Deras oändliga tuggande rullade ut sig längs väggar och golv och steg hela tiden mot någon form av klimax.

Jag var dock ute efter Alcest – som spelade förband till Mono.

Musiken är enkel att ta till sig, blir som allra bäst när growlet stöter in (det får ju gärna hända liiite oftare), och spelningen håller hög klass rakt igenom. Neige har kvar sitt långa hår från black metal-tiden [ex-Peste Noir], headbangar när tunggunget blir som svårast, smågungar när det lugnar ned sig. Alcest är en ljud- och ljusshow, ödmjuka bandmedlemmar (märktes i Neiges mellansnack) helt befriade från manér (skönt) och rekvisita på scen (tyvärr) med svepande låtar som hamnar någonstans mellan postrock och postmetal.

Okej. Varken Alcest, MONO eller pg.lost är band jag lyssnar på till vardagen, men klart värt golgatavandringen längs Istedgade fram och tillbaka. Det halvtimmeslånga tågbytet för ID-kontroll för att ta sig vidare till Sverige sänker dock betyget på hela upplevelsen.

Vill du lyssna in dig inför Alcest-spelningarna i Sverige? Från senaste albumet spelades Onyx, Kodama, Je suis D’ailleurs och Oiseaux de proie.

20161122_221436

20161122_235127

20161122_203018

20161122_232546

 

Bölzer släpper nytt album på fredag

22 november, 2016

Fågelkvitter.

På fredag den 25 november kommer Bölzers första fullängdare. Jag recenserade albumet för Close-Up och gav det 8/10 i betyg (om jag inte minns fel). Mina favoritlåtar är The Archer och Hero. Ingen av dem har blivit släppt som singel, men Spiritual Athleticism har, och går att höra idag och fram tills ni äntligen kan höra hela släppet. Och nej, jag har inget emot hur Okoi Jones trollar med sin röst fram och tillbaka.

Lägg märke till samplingen i slutet av låten.

 

Cynabare Urne livar upp din måndag

21 november, 2016

Dekoration.

cynabare

Jag har precis upptäckt Cynabare Urne genom vän på Facebook. Förträfflig death metal. Får mig att vilja dekorera mitt rum med rödfärgade urnor.

Bandets riffmaestro är Jani Koskela som även spelar i Saattue. Inte riktigt min kopp, men Cynabare Urne prickar däremot in där musiken ska träffa. Lyssna och gilla.

Exklusiv intervju – Grift: ”Jag skriver för det mesta låtarna på akustisk gitarr”

16 november, 2016

Malmö. Fredag. Text. Titel.

Processed with VSCO with b2 preset

Grift, tillsammans med Coffin Creep, spelar på RETO i Folkets Park i Malmö på fredag. Kom dit, för kvalitetsmetal i Malmö kräver fullt stöd. Arrangör är Club Abraxas.

Erik Gärdefors, alltså Grift, har haft full höst, med två splittar och flera spelningar – bland annat akustiska framträdanden. Bara Metal passade på ge honom ännu mer att göra genom att intervjua honom inför Malmö-spelningen.

Du har precis spelat två live-spelningar helt akustiskt, och gett ut en splitt med akustiska versioner – vad är de stora skillnaderna att spela akustiskt live jämfört med vanligt?

– Den största skillnaden är nog att man känner sig mer utsatt när man framför låtarna akustiskt. Allt blir så avskalat och rent. Man har ingen ljudmatta att gömma sig bakom. Jag gillar den kontrasten mot att spela på stark volym och gallskrika till det smakar blod i munnen. Jag skriver faktiskt för det mesta låtarna på akustisk gitarr, så egentligen är det inte en så stor grej för mig att framföra dem akustiskt.

Det går att se Eremiten Esaias akustiska version på Grifts facebooksida. Testade du att behålla sångstil, eller var det givet att sjunga rent?

– Jag testade flera olika sångstilar när jag repade hemma. Det var inte alls självklart att jag skulle sjunga rent, men efter viss tvekan så bestämde jag mig för att gå all in och göra det så avskalat som möjligt. På vissa låtar, som inte blev filmade, kombinerade jag min rena sång med mina klassiska grift-yl, det beror helt på vad som passar texten och stämningen för stunden.

Grift har nyligen också släppt en split med Drudkh. Hur gick det till när ni två matchades ihop?

– Jag har varit i kontakt med Roman i Drudkh under några år. Han släppte kassetversionen av Fyra Elegier på hans egna bolag. Han är precis som jag intresserad av sitt lands traditioner och sätt att uttrycka sig på. Han läser pre-modernistisk ukrainsk poesi, och jag är som bekant en ganska stor beundrare av svensk skaldekonst från samma tid. Så vi har en del gemensamma element som vi vill föra in i våra respektive band. Han föreslog att vi skulle göra en splitt, och på den vägen är det.

När vi kort träffades i Stockholm, efter din spelning, berättade att du aldrig kom igång som förband till Panopticon – var det bara en fråga om dåligt ljud på scen, eller vad?

– Ja, det var bara lite olyckligt med scenljudet. Det kan vara svårt att komma i rätt stämning då. Hela evenemanget var annars jättelyckat och välordnat av Nordvis och Bored to Death Bookings. Nu ser vi fram emot att för första gången spela i Malmö nu på fredag!

Du verkar föredra korta, gärna enstaviga titlar (till skillnad mot till exempel Nile och Inquisition som har långa komplicerade namn på sina låtar). Hur kommer det sig?

– Ja, jag gillar nog generellt titlar som inte är så tydliga eller precisa. Det gör att mottagaren i högre grad själv får en chans att tolka och delta i verket. Men det beror ju helt på vad för typ av texter man skriver.

– Om jag minns rätt så skriver Nile väldigt ingående episka texter, kopplade till historiska händelser och legender som man redan känner till. Då lämpar det sig bättre med långa beskrivande titlar tycker jag.

Så vad kommer först? Titel eller text? 

– För det mesta betitlar jag låten efter att jag har skrivit texten. Det blir som en summering av hela texten och är såklart jätteviktig för mig. Men på min senaste split med Drudkh, Hägringar, så bestämde jag faktiskt från början att låtarna skulle heta just Källan och Cirkeln och skrev texterna utifrån vad jag såg i titlarna.

– Ibland kan mina låttitlar och texter te sig metaforiska och ganska suggestiva. De texterna öppnar upp för alternativa tolkningar medan texter med en mer berättande ton är mer raka och koncisa, som till exempel texten till Eremiten Esaias. Valet av titel för en hel skiva är såklart på ett sätt allra viktigast eftersom den ska spegla hela innehållet.

Torbjörn Hallgren

Foto: Stormvild