Intervju – Wolf: ”Det är inget löfte, men det borde vi fixa”

18 januari, 2018

Nytt album?

759_photo

Wolf har för första gången någonsin inte gett ut album efter två, tre år som annars är bandets standard. Vad har hänt? Bara Metal ringde upp Niklas Stålvind [sång, gitarr] för att få veta hur läget är, och passade även på att fråga om det där omslaget som alla undrar över till och från.

Det har dröjt fyra år sedan ni gav ut ett album. Så länge brukar det inte dröja. Varför?

– Jag brände ut mig 2012. Sedan dess har jag börjat jobba heltid igen, ja, alla i bandet jobbar heltid, och nu har alla fått barn och vi är dessutom äldre allihop. Och så spelar vi mer live. Pengarna till familjen måste ju in, så när vi kommer hem från en turné går vi sedan direkt till jobbet dagen därpå.

– Vi känner ingen stress, då blir det bara dåliga låtar. Men jag skriver låtar som en liten blå just nu, och nya albumet är i stort sett klart, kanske nån låt till. Vi ska spela in det denna vår och ge ut till hösten. Det är inget löfte, men det borde vi fixa.

Jag har hört att du har åkt på en inflammation i händerna?

– Ja, det är från jobbet. Jag lyfter tungt och kör bil och använder händerna hela, hela tiden. Det vill aldrig bli bra i musarmen, även om jag har kört en iprenkur. Jag kunde knappt knappra på tangenbordet förra veckan. Jag har dessutom tennisarmbåge. Men gitarren fungerar skitbra. Jag har min flying-V och har tydligen en väldigt ergonomisk spelteknik.

Jag läste i en intervju med dig på bloggen heavymetale.se att du har hittat en ny nivå i ditt låtskrivande. Innebär det att du inte gillar era äldre låtar?

– Njae. Då skrev vi mer som en trio. Vi skrev på ett annat sätt. Nu har jag nått en ny nivå på det konstnärliga, och jag har slutat tänka så mycket på låten. Nu är det mer från själen, jag stänger liksom av en kran och öppnar en helt annan. Det är som en resa. Jag går in i en låt och reser med den. Jag är också mer lyhörd för vart den för mig. Förr var det mycket problemlösningar med alla riff och låtar, och visst, det är en del problemlösning fortfarande. Men jag tycker vi höjde nivån med albumet Black Flame, det är musik som fler än de som bara gillar old school kan ta till sig.

Jag har alltid undrat om er Hans Arnold-bild är unik för ert album. Är den det?

– Ja, den är unik för vårt album. Faktum är att jag pratade med en italiensk journalist förra veckan och han frågade samma sak. Det finns en liknande bild, men vår är unik. Från början var Hans Arnold en barndomsidol till mig. Morsan läste böckerna, hon kunde komma och säga ”Det är Arnold” om nån bok, och jag svarade ”Ja, Arnold!” och så läste hon för mig. Jag gillade särskilt Jag är en Varulvsunge av författaren Gunnel Linde. Jag tyckte han målade intressanta fantasifulla grej.

– Vi tänkte typ i stil med Maiden-skolan, att Hans kunde vara vår Derek Riggs. Det var så det kom till. Sedan var tanken från början att det skulle vara vi i bandet på omslaget, med en del detaljer från låtarna och teman på plattan. Han började med det, jag har sett skisserna, men han kände väl att det inte höll och nånstans på vägen tänkte han fuck it! och körde på sin grej. Vi fattade att omslaget var fulsnyggt. Att det var en vattendelare. Men det kändes helt rätt. Jag har förresten varit i hans ateljé, han hade tusentals bilder.

Varför blev han inte er Derek Riggs?

– Vi fick ju så mycket skit för det där omslaget. Och så var han redan väldigt gammal när han målade det. Jag mötte honom på stan när han säkert var runt 80 några år senare men han kände inte igen mig. Det skulle han nog inte ha gjort även om jag förklarade vem jag var, han var inte helt med på slutet. Sedan gjorde ju Thomas Holm ett klockrent omslag till Black Wings, så då var det inte mycket att snacka om.

5169

 

Annonser

Summoning med nytt doom-album

18 januari, 2018

Frodo ger detta album max antal fingrar: nio och en halv.

29_photo-2

Österrikiska duon Summoning har strävsamt gett ut album efter album med mysig musik sedan debuten Lugburz 1995. With Doom We Come är atmosfärisk black metal som redan nu har fått fina betyg. Det är perfekt musik att varva hårdare rens med.

With Doom We Come är vad både Aragorn och Sauron lyssnar på när fredagskvällen infaller. Så här skriver bolaget Napalm Records:

Sagas and myths culled from J.R.R. Tolkien’s vast universe are the black blood that courses through SUMMONING`s veins, and With Doom We Come the ultimate soundtrack to a fantastic journey!

Panphage släpper svanesången Jord

12 januari, 2018

Tillbaka till myllan.

Fjällbrandts enmansband Panphage finns inte längre. Black metal-bandets sista släpp kom idag ut på Nordvis, och det låter väldigt väldigt bra. Synd att det inte får fortsätta, men man kanske aldrig ska säga aldrig. Lyssna på makalösa Odalmarkerna ovan, eller ta dig till Spotify för att höra hela albumet Jord – med bland annat spännande körsång på spår fyra Skadinawjo. Tyvärr är den låten lite fucked up på Spotify. Den slutar abrupt 30 sekunder för tidigt. Vi får hoppas att det löser sig.

Panphage släppte 2015 albumet Storm. År 2016 kom Drengskapr. Jord är tredje (och alltså sista) släppet.

Hela original-Motörhead har gått i graven – länge leve Motörhead

11 januari, 2018

3, 2, 1, 0.

Fast Eddie Clarke dog idag på ett sjukhus efter en lunginflammation. Han blev 67 år gammal. Därmed är hela originaluppsättningen av Motörhead numer helt förlorad. 2015 dog Philthy Animal som blev 61 år gammal. Lemmy Kilmister blev äldst, och hann bli 70 innan han dog en månad efter Animal. Men varken 70, 67 eller 61 år är särskilt mycket med eftersom dagens engelsmän lever tills de blir cirka 81 år gamla i snitt. Vi kan väl konstatera att livet i Motörhead inte direkt var en livsförlängare, men det gav förmodligen mycket livsglädje.

Horgh och Demonaz, aka Immortal, klara med nytt album

10 januari, 2018

Men håller det?

15622323_10154909852927318_1238131242982257814_n

Inspelningen av det nya Immortal-albumet är klart.

Immortal är numer bara Demonaz och trummisen Horgh. Ingen Abbath alltså. På sin facebooksida har man noga poängterat att detta är bandets nionde album, vilket med andra ord innebär att Immortal är Immortal med eller utan Abbath.

För att ytterligare knyta an till Immortal har man anlitat Peter Tägtgren, som har en lång historia ihop med bandet, på den tiden Abbath var en del av det.

Återstår att se om Demonaz och Horgh verkligen är Immortal. Det var Abbath som skrev musiken i bandet, och som utgjorde den stora personligheten. Det var dessutom hans skabbiga röst som gav liv åt sången. Demonaz stod för texter, efter att han ofrivilligt tvingades hoppa av som musiker på grund av sjukdom. På kommande album är det Demonaz som sjunger.

Albumet släpps på Nuclear Blast nån gång under 2018 och innhåller åtminstone typiska patenterade Immortal-titlar kring permafrost, nordlig riktning och krig, eller vad sägs om Northern Chaos Gods, In Battle Ride, Gates To Blashyrkh och Called To Ice?

Felched by the Goat om sina fem viktigaste inspirationer: ”…Quorthons inflytande är på Beatlesnivå”

7 januari, 2018

Fem fina.

FBTG - NWOBBM framsida

Felched by The Goat är aktuella med dubbel-CDn New Wave Of Black Beastiality Metal, som följer 2016 års Goat Prophet. Bandet spelar pervers och eklektisk black metal, ibland med vissa noisejazzinslag.

Felched By the Goat har en lång förhistoria men startades i slutet av 2011 av frontmannen Felcher Goat. Bara Metal har bett honom lyfta fram bandets fem viktigaste inspirationskällor – i form av en låt från vardera fem.

1. VenomRip Ride

Snackar man black metal måste man givetvis börja med Venom. När min gamle vän, Slöphead-kollega och allmänne metalintroduktör Ryktner spelade upp Rip Ride för mig nån gång 1985 (vi hade ännu inte fyllt 12 år) tog de genast platsen som nytt favoritband. Det var ganska billigt att bygga upp sin samling via Ginza på den tiden, ett oerhört nöje. Skitigt och skorvigt, kanske därför jag föredrar Welcome To Hell och At War With Satan-plattorna framför den mer hitspäckade Black Metal, även om de fränaste höjdpunkterna hittades på maxisinglar och samlingar (Seven Gates of Hell och Senile Decay gör sig omedelbart påminda). Galghumorn i Venom är också viktig, den där fanatiska utblicken som 90-talsbanden har är för befängd, jag fick tillräcklig JVVF-dos på Smålands Nation i Lund. Jag är oerhört sugen på att se Venom Inc. live nån gång, Cronos-ledda Venom såg jag på Fryshuset 2007. Tyckte det var fint att han verkade lite genuint tagen av hur publiken vägrade sluta skandera refrängen till In League With Satan.

2. BathorySacrifice

Med Bathory fick svartmetallen sitt karakteristiska sound, eller rättare sagt flera av dem, beroende på vilken platta man snöat in på. För black metal är Quorthons inflytande ungefär som på Beatlesnivå i övriga musikvärlden. Allra första gången jag hörde Bathory var när War spelades på radio, osäker på exakt när och i vilket program. kanske Hårdrock med Micke Rosengren? Eller tidig Rockbox? Jag skulle dock tippa på att det var 1985 eller kanske i samband med att Scandinavian Metal Attack II släpptes. Jag vet inte om jag hade hört Venom vid det laget, det var med bred marginal det mest extrema jag dittills hört, men refrängen och namnet satte sig och 28 maj 1986 köpte jag den underbart murkiga The Return…….

Rockboxintervjun 1987 gjorde stort intryck – ”det räcker med att skrika” om sångrösten, plus att Pär Fontander lät nästan kallsvettigt rädd! Notera även den hälsosamma distansen. Sen följde jag släppen fram till Quorthons paus efter Twilight Of The Gods, i samma veva tog jag också själv en paus vad gällde ny metal och lyssnade på annat i olika andra genrer. De sista Bathoryplattorna kompletteringsköpte jag efter hans död (de album som han wallraffar i Slayerland har jag svårt för). Jag valde LP-versionen av Sacrifice här på grund av det furiösa tempot, därtill en videolänk med vit get eftersom musiken är viktigast, inte armbrytning i vem som kan betala mest tusenlappar för en gul get.

3. Celtic Frost – Totengott

UGH! Troligen var det en av Ryktners äldre kompisar, Pata, som lånade ut Emperor’s Return och Morbid Tales-mini-LP:na, och de föll i god jord såklart. Jag blev särskilt förtjust i Into The Pandemonium på högstadiet, jag tänkte nog inte på hur kreativ den var i sitt stilblandande, jag bara gillade det. Egentligen borde sånt inte vara så märkvärdigt, med tanke på standarden som sattes med första Velvet Underground eller Beatles vita album, men undergenrer har inte sällan sina konservativa, rigida förespråkare. Blotta tanken på ”ortodox” black metal är en bisarr oxymoron för en som vuxit upp med första BM-vågen och dess experimentlusta. Efteråt skrämdes jag bort av Cold Lake – i synnerhet det pudliga fotot på baksidan – som så många andra, och det var mycket intressant att långt senare läsa i Are You Morbid-boken hur det där snedsteget alls blev möjligt. Med tanke på lärdomen som drogs, får man ändå säga att det var värt det.

Min gamle DN/NoN-chef Niclas gav mig deras mästerliga comebackplatta Monotheist, den golvade mig totalt och förnyade mitt intresse för den svartare metallen, tillsammans med Blod Eld Död-boken. Monotheist är för Celtic Frost ungefär vad Trilogin är för Bruno K. Öijers författarskap, en fullständig renodling, en svart diamant som även förtydligar de tidigaste alstren. Först då hajade jag grejen med Hellhammer, när jag skaffade Apocalyptic Raids i slutet av 80-talet tyckte jag ärligt talat att det mest var ett B-Celtic Frost, och bytte bort den på en skivmässa runt 1994 i desperation att få ett ex av Lou Reeds Metal Machine Music (ett ex som inte ens var fold-out!). Jag fick plikta dyrt på eBay sen för den missen.

Triptykon är nästan lika bra, men jag saknar de udda låtarna som Totengott (Martin Ains största stund bakom micken, eventuellt inspirerad av Blixa Bargeld i någon mån? De lösa tyglarna i tidiga Neubauten är också en FBTG-influens av rang) och Winter (ska spelas på min begravning). Även 13 med Black Sabbath saknar sådana där udda spår som förhöjer så mycket, alltså fy fan för Rick Rubins skitnödiga inskränkta produktion där, tacka vet jag Never Say Die och Sabotage! Har ännu ej sett Tom G. Warrior & c:o live, mycket förtretligt. Order som förband hade varit optimalt!

4. BrainbombsNo Place

Min kompis Fredrik Jonsson (Det grymma svärdet/Lystring förlag, han som senare hittade en Gul Get för cirka 20 spänn på en loppis i Nyköping) var duktig på att göra reklam för Hudiksvallsbandet Brainbombs, som i många år kört Stooges-influerad garagerock med mer eller mindre atonal trumpet och råa texter ur seriemördarperspektiv, med norrländsk accent för att hålla det än mer gastkramande verkligt. Det dallrar mellan psykopati och buskis, lite som middagsscenen i Motorsågsmassakern. Där har vi ett stilideal för Felched By The Goat! Det var mäktigt att se dem live på Fylkingen 2014 efter att ha varit ett fan sen 1994. No Place var B-sida på Burning Hell-singeln, och alla levererar på maximal topp här, en ofattbar inspelning. Minimalismen, monotonin, det industrimässiga riffet, crescendot som bara ökar och ökar. FBTG valde att covra den lite förbisedda enackordspärlan Queen Of Necrophiles, vars text passade bättre in i getmytologin än alla deras varianter på hormördare med sömnbrist.

5. BorbetomagusDC (från albumet Snuff Jazz)

1994 spelade samme Fredrik även upp noisejazztrion Borbetomagus för mig, B-sidan på Snuff Jazz-LP:n och singeln The Original Chirping Chicken. Omedelbar kärlek för en gammal saxofonblåsare! Fullständigt abstrakt ställ, samtidigt gutturalt och organiskt, inte så maskinellt som mycket japansk noise. Jag antar att den gamla hårdrock/synth-distinktionen spökar. Jag inspirerades att dra igång ett eget rörbitande konceptband, Sugar Daddy, enligt tanken att varje stad bör ha minst ett noisejazzband, även om det inte är i närheten av förebildernas kvalitet – det råder ju ingen brist på pubband som inspirerats av Beatles, om man säger så. Såg Borbeto live på Nefertiti 2005, det bästa jag sett sen återförenade Kiss i Globen 1996. Sen lyfte jag in blåsnoiseinslagen i FBTG istället, till exempel John 6:66, eller ett nowave-skränigt klarinettsolo i låten Blind Date är ju mindre slitet än ännu ett shreddinggitarrsolo. Satyricon i all ära, men deras låt Dissonant var bara för timid och återhållen imho. Apropå shreddingvideor i parodisk mening, så lät FBTG-gitarristen The Burning Dog sig inspireras av Dave Hills stygga solo i slutet av Just A Little Bit från Slades gamla Winterland-konsert 1975 till solot i FBTG:s mest ”radiohittiga” låt Gettin’ Wood. Det måste ju låta jävligt nånstans, inte bli alltför slickt. Lura på folk mer missljud än de trodde att de stod ut med. Raise your hoof and felch!

killtheking-bandet Deströyer 666 släpper EP

6 januari, 2018

Skriet från down under.

Australienska Deströyer 666 släpper ny EP 23 februari. Albumet består av tre nya låtar plus en nyinspelning på live-favoriten Trialed by Fire från EPn Terror Abraxas (2003).

Du kan höra titelspåret här ovan. Albumet inleds med låten Violence is Golden, vilket är en typisk titel i Destöyer 666s anda, bland annat med tanke på bandets officiella kommentar efter terroristattacken i Nice (som de dock tog bort). Den som googlar uttrycket ”Violence is Golden” kan dels hamna hos musikartisten John Fogerty, men också hos politisk debattör känd för sina texter om maskulinitet och för att vara kritisk mot feminism och homosexuellas kultur.

Deströyer 666 var ett av få band som nämndes vid namn när #metoo-rörelsen kom upp till ytan inom svensk metal under taggen #killtheking.

Bara Metals årslista – De absolut bästa metalalbumen 2017: Topp 10

20 december, 2017

År 2017 är i stort sett slut, och tusentals album kommer att begravas i glömska. Dock inte dessa tio.

653635

10. Whoredom Rife: ”Dommedagskvad”

Norges bästa bidrag till att hålla trogen och trägen vakt vid sin nationalskatt black metal.

664817

9. Inconcessus Lux Lucis: “The Crowning Quietus”

Manchester är mer än fotboll. Vad sägs om black metal med invävda inslag av heavy metal? Inconcessus Lux Lucis har valt en helt egen stig att vandra på, och håller kursen rakt fram mot något som för lyssnaren måste anses vara det ”okända”.

667446

8. Malokarpatan: ”Nordkarpatenland”

Jag minns inte hur jag hittade detta, men tydligen har jag behov av slovakisk hårdrock med texter om häxor och annat trolltyg.

671833

7. Aosoth: “V: The inside Scriptures”

Det här albumet höll på att aldrig släppas. Som tur var fick Aosoth ändå till det. Bandets nervösa darriga musik låter fortfarande som ett gäng bevingade varelser som håller likvaka.

640048

6. Jordablod: ”Upon my creamation pyre”

”Upon My Cremation Pyre skrevs under en intensiv men relativt kort period, lite mer än ett år skulle jag tro.” Läs hela intervjun här.

655294

5. Undergang: ”Misantropologi”

En svartmylla på tre fots djup.

641286

4. Havukruunu: ”Kelle Surut Soi”

Otroligt bra finsk medeltida black metal. Musik för oss som gillar tremolo picking.

663545

3. Spectral Voice: “Eroded corridors of Unbeing”

Ungefär så här tänker jag mig att viddlöst mörker och ensamhet känns. Detta är musik från en annan tid och en annan plats.

621473

2. Lorn: ”Arrayed Claws”

Catchigt. Våldsamt. Ovänligt. Schizofrent. Samtidigt. Läs intervjun här.

647045

1. Phrenelith: ”Desolate Endscape”

Phrenelith är ett odjur som dånar och brummar, men i händerna på bandmedlemmarna har den bångstyriga musiken blivit följsam och foglig. Som ett vidunder som lyder sin herre. Det krävs skicklighet för att göra den typen av death metal. Desolate Endscape är det album jag har lyssnat mest på under 2017.

Phrenelith består av Simon (gitarr, sång), Tuna (trummor), David (gitarr, sång) och Jakob (bas). Musiken skrivs av Tuna och Simon.

* * *

Vill du se plats 30-21? Plats 20-11? Klicka dig vidare.

Bästa metalalbumen 2017 (plats 20-11) Bara Metals årslista

17 december, 2017

Första dagen i resten av ditt liv. Här är banden som gjorde våra futtiga dagar lite mindre futtiga. Dessa var bäst 2017 – plats 20-11.

king-of-asgard

20. Maim: Ornaments of severity

King Kong-metal. Läs intervjun här.

19. Necrot: Blood Offerings

Dammig, smutsig dödsmetall full av löss. Lyssna på Rather be Dead.

18. Au-Dessus: End of Chapter

Kamferbrännvin.

17. Temple of Void: Lords of death

Deathdoom-Doomdeath. Läs intervjun här. Läs Heavy MetAles recension här.

16. Ofermod: Sol Nox

Underligt år för Ofermod. Släppte album och förlorade sedan hela banduppsättningen. Lyssna på Smaiut N Set.

15. Immolation: Atonement

Högbröstat och stadigt som vanligt. Lyssna på Jackals.

14. Exhumed: Death Revenge

Går sin egen väg. Läs intervjun här.

13. Wiegedood: De Doden Hebben Het Goed II

Vidunderligheten av att stå högst upp på ett berg och blicka ut. Lyssna på Cataract.

12. Desolate Shrine: Deliverance from the Godless void

Fyller ut sin svarta bandlogga-t-shirt väl. Storlek XL. Lyssna här.

11. King of Asgard: Taudr

En av Sveriges bästa sångare. Lyssna på fantastiska Death and a New Sun. King of Asgard borde få mer uppmärksamhet.

Bästa metalalbumen 2017 (plats 30-21) Bara Metals årslista

16 december, 2017

2017 är snart en raketsmäll från att vara över, du är ett år äldre och genren hårdrock är förmodligen 10 000 nya albumsläpp rikare. Bara Metal har sållat, och tagit fram årets bästa album. Dessa var bäst 2017 – plats 30-21

666067

30. Degial: ”Predator Reign”

Lyssna här.

29. Engulfed: ”Engulfed in Obscurity”

Turkisk death metal.

28. Dyscarante: ”With all their Might”

Britterna är tillbaka, stadiga som ett rejält köksbord.

27. Firespawn: ”The Reprobate”

Full of L-G. Lyssna på det här svänget.

26. Warbringer: ”Woe to the Vanquished”

Rätten att vara årets bästa thrashalbum. Remain violent.

25. The Lurking Fear: ”Out of the Voiceless Grave”

Kallt havsvatten. Lyssna här.

24. Vassafor: ”Malediction”

En förbannelse från Nya Zeeland. Lyssna på Elegy of the Accurser.

23. Rebirth of Nefast: ”Tabernaclum”

Redan nu dessutom ett klassiskt omslag. Lyssna här.

22. Azarath: ”In Extremis”

Kaos på hög volym. Lyssna på The Slain God.

21. Wulkanaz: ”Paralys”

Lyssna på fantastiska Hof II.