Dreadful Fate tar med lyssnaren till Sodoms mörkaste hål

18 september, 2017

Gomorrah.

3540430075_photo

Aftonbladet skulle ha kallat det en supergrupp, men eftersom tidningen aldrig skriver om denna typ av metal så slipper vi det epitetet. Det är dock värt att ta upp några bandmedlemmars namn i nybildade Dreadful Fate, eftersom både Fredrik Karlén (Merciless) och Per Karlsson (Destöyer 666) ingår i bandet. Så, då var det avklarat.

Svenska Dreadful Fate har släppt en demo och är på gång med sitt debutalbum via Iron Fist. Lyssna på Unholy Lust från The Sin of Sodom-demon som släpptes i augusti. Mäkta bra musik, texten är lika trve som blodsmak i munnen en söndagsmorgon – men så har också bandet rutin. Demon är till exempel döpt efter något som alla metalband med aktning har en egen låt om: Sodom.

Annonser

Dallas Toler-Wade (ex-Nile) på väg med nytt knark-album

17 september, 2017

En ny flodfåra.

I februari blev det känt, något som tydligen var ett faktum flera månader innan – Dallas Toler-Wade hoppade av Nile för att istället satsa på sitt eget band till 100 procent. Narcotic Wasteland (jag har tyvärr lite svårt för namnet) släpper nytt album i oktober, och musiken låter typ teknisk dödsmetall.

Narcotic Wastelands debutalbum släpptes redan 2014, och i och med att bandet har fått en nystart släpptes en reissue på det albumet i mars i år via Megaforce Records.

Lyssna på Faces of Meth och tyck till – har Nilen delat upp sig i två flodfåror, eller är detta en ökenvandring bort från vattendraget? Eller, så klart, none of the above.

Au-Dessus, omslaget och mynten

16 september, 2017

Slantar till den döde.

637228

Ingen som har sett Au-Dessus omslag till utmärkta debutalbumet kan ha undgått vad konstnären Metastazis vill förmedla – död.

Bilden till omslaget heter Mathilde, och förställer ett dött barn – det går inte att tolka mynten på ögonen på något annat sätt.

Så varför placerar man mynt på den dödes ögon? Det finns två förklaringar. Till en början, i grekiska och latinska områden, placerades ofta ett mynt i munnen på den döde. Den pengen, en obol, skulle den döde ge till Charon för att fraktas över floden Styx. Den andra förklaringen är mer praktisk. Mynten på ögonen tynger ned ögonlocken så att den döde inte stirrar på betraktaren. Kanske är det en kombination av de två som förklarar traditionen bäst? Om man använder random sidor på internet som pålitlig källa går det också att läsa sig till att mynt på den dödes ögon var en tradition som kom från Italien och spreds via italienska immigranter till USA- samt att Gudfader-filmerna gjorde traditionen världsberömd. och det låter väl troligt?

Konstnären Metastazis säger så här om de mynt vi ser:

I needed something quite neutral, beautiful but still hard to identify. What I did is that I took a norwegian coin that had some sort of ”sub-coin” embossed on it (this round coat of arm), I destroyed the coin, shot it, ad extracted this coat of arm and photoshopped it on the original coin I used during the shooting. That was a 1€ coin.

Lite bakgrundsfakta: Det lejon som Metastazis har valt som myntsymbol har funnits inom norska kungahuset sedan 1100-talet, och yxan som lejonet bär tillkom under kung Erik II:s tid runt 1285.

Au-Dessus kommer till Köpenhamn 1 november och till Göteborg 3 november.

Hårdrocksfossiler blir hård bok

14 september, 2017

Kingnites Diamondi.

6375bbc0a8901b9a56b2b3b70accceb8_original

”Vad har supermodeller och heavy metal gemensamt med fossil? Hur kan döden vara ett framgångsrecept för livet? Hur gammal är världens äldsta spya? Vilket är Sveriges fulaste djur och kan blixtar verkligen förstenas?”

Är det frågor du går igång på kanske bokprojektet Hårdrocksfossil är något du borde stötta? Författare till boken är Mats E. Eriksson, professor i paleontologi vid Lunds universitet – känd för att ha döpt fossiler efter sina musikhjältar, så som Motörhead, King Diamond och Cannibal Corpse. Så här förklarar han bokens uppkomst:

Jag har en stark böjelse för vetenskapshistoria, kuriositeter och tankeväckande udda kombinationer. Därför bestämde jag mig för att samla sådana exempel från mitt eget forskningsfält – paleontologi – i bokform.

Vill du se boken komma till liv – gå in på bokens kickstarterkonto och stötta kampanjen.

 

Exclusive interview – Temple of Void: ”The gamble paid off”

9 september, 2017

Soundtracks to terrifying tales.

unnamed

You drink your coffee black. You enjoy a horror flick once in a while, and you listen to Temple of Void. Well, that goes for me at least. Bara Metal wanted to know more about the band’s album Lords of Death that definitely will be on this year’s album of the year-list. Guitarist Alex Awn answered the questions.

Your album is called Lords of Death – are you the Lords of death? If not – then who? 

– I think if you look at the album title and think about it you can build your own narrative in your mind. Hopefully the vision and the music is evocative and gets your mind going to unlock some realms of fantasy and horror. Are we the Lords of Death? To me, yes. Are there other Lords of Death? Definitely. Are our fans the Lords of Death marching along side us? Absolutely. So take it however you’d like. I don’t think there’s a right or wrong answer to the listener. And I think other guys in the band may even have a different answer.

Every riff in each song goes hand in hand with the next one on this album. You’ve glued it together perfectly and smoothly. How did you do it?

– Patience. And never settling for anything less than our best. You can be the fastest or most technical or most whatever, but if your songs don’t flow and they’re not memorable then you’re simply going to be boring and forgettable. None of us are wizards on our instruments, but it’s not about the utmost technical competency. We write the kind of metal we want to listen to. It’s the kind of shit that you headbang to and pound your steering wheel along to the drums when you’re driving. We strive to write memorable tracks that stick in your brain. Bands like Death or Deicide or Bolt Thrower or Entombed for instance, they all have verses, bridges and choruses. It doesn’t stop them from being heavy as fuck. You don’t have to compromise intensity and heaviness for the sake of writing catchy songs. The best bands know how to fuse it all together.

So, how does a song progress within the band?

– As far as song-writing… The guitarists, Don and I, will write riffs and bring them to practice, then we’ll arrange songs as a whole band. No one ever writes a complete song by themselves. It’s always a collaboration between Brent, Jason, Mike, Don and me. Five heads are better than one for us. Each person has their own unique ideas and no one’s afraid to speak up and try new things. So Don and I will hash out a couple of riffs and everyone comes together to turn it into Temple of Void.

I think most people consider you a death/doom metal-band, and maybe especially since you started this band with a Paradise Lost influence. Do you make sure that there is a doomy feeling to your death metal, or do you make sure there is a death metal vibe to your doom?

– On Of Terror and the Supernatural we made sure there was some death in our doom, but on Lords of Death we turned that equation around. We made sure to put some doom in our death. I think the most successful bands are the ones that often have an identity and a goal from the start and stick to it. We intend to stay death doom, but how much death and how much doom may vary from time to time. The pendulum might swing in favor of one or the other, and then back again. I think it’s important for us to stay focused on the genre as a whole, though. We won’t get sidetracked. Temple of Void is death doom.

I read that you don’t want to play your slower songs live – is this true? How come? 

– That’s true. That goes back to the whole death vs doom question. We found that in live settings we favored playing the more up-tempo and physically intense songs. They simply carried more energy on stage. So if you’ve got a choice between some lumbering track with huge open chords or something closer to Asphyx, then we’ll typically side with the Asphyx-esque track. It’s just more engaging and fun for both us and the crowd. I still love everything on Of Terror and the Supernatural, but what sounds great on record doesn’t always translate live. You live and learn. And you adapt.

Around 03:30 into A Watery Interment there is a spinning guitar chaos, quite effective – how much do you plan these instrumental bonus details? And what do they deliver to the song?

– Recording an album is a chance to do things you don’t always get to do in a live situation. We can spend the time to add extra layers of guitar or ambience or synths or whatever we want to add to the vibe of the music. Sometimes we have premeditated ideas before we go in. Other times we just make things up on the spot when we feel inspired. We had my friend, Omar, play synths on two or three tracks on both albums. They’re never overpowering. Just the kind of thing that you subtly pick up to add tension to the mood. It’s very ambient. We’re not writing In the Nightside Eclipse or anything. I like writing and recording the kind of albums that you can continually pick up little details the more you dig into them. You listen on headphones and hear things you didn’t hear before, for instance. It keeps things layered and interesting.

– Omar used an analog synth on the first album that had this ring modulator effect. It was actually an accident but we loved it and kept it. That prompted me to buy a ring modulator guitar pedal so I could approximate it live. So on Lords of Death I actually used the ring modulator pedal for the specific point of chaos that you reference here. It’s interesting how doing spontaneous things in the studio can affect you later on.

What more details in your songs can you mention for us to discover?

– We used a couple of Tibetan singing bowls for the intro to Graven Desires. Brent’s wife, Amy, played them. I picked one up in Thailand at a monastery and never expected to  play it on an album, but these are the kinds of things that happen!

Googling Aswang, from the lyrics to The Hidden Fiend, I found several movies – is that how most of your lyrics come about, from horror movies?

– Mike gets inspired by literature, film, and his own morbid mind. His whole concept is to make each song stand alone like a short story. We approach the albums like horror or fantasy paperback anthologies. The music is a soundtrack to a uniquely grotesque or terrifying tale.

You are from Detroit right? Do you consider yourself a local band, a national band with the US as your audience, or an international band ready to tour Europe and other contintents? Please put this question in time comparison, before your debut album and today.

– Our music has been released on multiple labels around the globe and we have people ordering from us from the Middle East, Europe, India, Japan and so on. So on that level we’re certainly international. But given that we haven’t played outside of the United States – I’ll leave that up to message boards to argue about whether that negates “international status.” We are planning on a brief European tour in the summer of 2018 with some good friends. We’ll know more this winter when we start logistical planning.

– Also, as far as a timeline, our demo was released in the Ukraine and in Poland. Then the first album came out on a German label. So to us we were international from day one pretty much. I think our European following was stronger at the beginning and then things started to pick up steam in the US later on.

How did you discuss the clean vocals within the band, knowing that a lot of death metal fans consider clean vocals quite unorthodox?

– We’ve wanted some clean vocals since the beginning. As you know, Paradise Lost is a huge influence on us and we’re not afraid to throw in some clean vocals from time to time. Mike belted out these classic doom vocals and we were really excited to hear them in the studio. That track, Graven Desires, seems to be everyone’s favorite track on the album. So the gamble paid off.

Your last album had quite a Hammer Movie-feeling to the album art on the cover. This one is still there, but more medieval/zombie war. How much time do you spend on getting the right image to your covers? And how many ideas do you discard before you are there?

– I don’t think you can take any of this lightly. This is your album. Your art. You don’t get a second chance, so you need to make sure it’s fucking awesome. When we started out we didn’t have a budget from our label so everything was coming out of our own pockets. Brent picked up this book by a renowned fantasy artist named Bruce Pennington. He brought it to practice and we fell in love with his style and thought it would be amazing to license some of his artwork. So we hunted him down online and got in contact with him through one of his friends. The piece really fit our style and garnered us a lot of attention, to be honest.

– For the second album we had enough money to commission an original piece. Paolo Girardi has become very popular as of late and we really gravitated towards his bizarre, tripped out, almost psychedelic horrific style. He’s like a Renaissance Master on a bad trip. But in working with him you don’t get a first or second chance…you just get what he paints. He doesn’t sketch. You give him a ballpark concept, he takes his shirt off, listens to some heavy metal, and paints. Thankfully he’s got a great track record of some amazing work. So it all worked out for us.

Where did you find your name? And do you know that the greek black metal band Ravencult has a song from 2016 called Temple of the void?

– I didn’t know that about Ravencult. I’ve heard them and actually really dug what I heard. It was like early Watain before they got carried away. Anyhow, given that we’ve been around since 2013, what can ya do? We’re actually on the same label, too. Hells Headbangers Records co-released our new album with Shadow Kingdom Records, and Ravencult is on Hells Headbangers as well.

– The origin of the name goes back to Eric [Blanchard, former guitarist] actually. He was reading the Watchmen and there was a line about the void winds or the winds of the void or something like that. I think maybe Doc Manhattan was doing some metaphysical contemplation about the universe. I don’t recall the context. Anyway, he liked that phrase and we kicked around some ideas. We were trying my friend out for vocals at the time because this was before we actually solidified our line-up with Mike, and my friend turned void winds into Temple of Void. We knew we wanted a name that was open to interpretation. We didn’t want to pigeonhole ourselves with a very specific and evocative name. We preferred something that was more ambiguous, cryptic and sinister. Temple of Void was born. I think in truth we’ve all got our own meanings behind the name. And I’d encourage the listeners and fans to arrive at their own conclusions, too. The music, the name, the art – it should all come together in your brain like a Lovecraftian tale of death, terror, and the supernatural.

Chocken: Bara Metal en del av bevisningen i Ghost-stämningen

6 september, 2017

Stämningen mot Tobias Forge har dragit igång igen efter sommaren och semestern. Den 31 augusti, förra veckan, tog Linköpings tingsrätt emot ett yttrande – ett svar – på Tobias Forges långa svaromål.

Döm av min förvåning när det visar sig att Bara Metals intervju med Pelle Hällje refereras till i yttrandet. Och inte bara det. Hela intervjun i sin helhet är utskriven och ingår som bevismaterial och en egen bilaga. Så här står det i slutet, under punkt 3.

”3. Bevisning

Skriftlig bevisning

3.1 Artikeln i ”Bara Metal” avseende Ghost. Artikeln åberopas till styrkande av att figuren ”papa Emeritus” skapats av Peter Hällje och att Peter Hällje lämnat sitt tillstånd, vad gäller användning av figuren i Ghosts verksamhet, till Martin Persner.”

Från Bara Metals sida – bloggen hoppas att detta löser sig och att alla parter kommer överens och blir nöjda.

Men det verkar ju väldigt låst.

Bara Metal har läst det långa svar som Simon Söderberg, Mauro Rubino, Martin Hjertstedt och Henrik Palm har lämnat till Linköpings Tingsrätt. Nedan är några av de mest intressanta påståenden som de fyra musikerna tar upp (i listan nedan kallas de ”ghoulsen” eller ”kärandena”):

  • Simon Söderberg hävdar att Ghost från början var ett ”plojprojekt”, eller ett hobbyprojekt, från Tobias Forges sida, som egentligen hade tänkt att satsa på Repugnant.
  • Söderberg och Forge spelade in Ghosts demo tillsammans – en ny version av de låtar Forge tidigare spelat in i Stockholm.
  • Forge må ha tagit initiativet till Ghost, men ghoulsen lyfter även fram Martin Persner till en drivande kraft.
  • Ghoulsen lyfter också fram att utvecklingen av scenshowen, så som låtval, koregorafi, ljussättning och dekor gjordes gemensamt.
  • Intervjun med Pelle Hällje refereras till (se ovan).
  • Ghoulsen lyfter fram att Ghost har spelat in mängder av covers – förmodligen för att visa att det är inte enbart Forge som skriver de låtar Ghost spelar in/framför.
  • Ghoulsen har inte mekaniskt lytt direktiv vid inspelning utan på egen hand tolkat och levandegjort musiken de har spelat in.
  • Ghoulsen bestrider att de har varit ”musicians for hire” – och har aldrig någonsin hört Forge påstå att de var att anse som inhyrda konsulter eller anställda av Forge. Verksamheten har hela tiden antagits vara ett samarbete.
  • Inte heller nytillkomna musiker i bandet har fått uppfattningen av att de skulle vara musicians for hire, utan snarare fullvärdiga gruppmedlemmar.
  • De flesta strategiska beslut har fattats inom bandet.
  • Gustaf Lindström sa vid ett tidigt bandmöte att han hade rätt till 40 % av varumärket Ghost och bandets verksamhet.
  • Förutom Forge har även Söderberg och Mauro Rubino avtal med Rick Sales Entertainment – avtal som ännu inte har sagts upp.
  • Martin Persner har aldrig utsetts till företrädare eller talesperson för övriga, han utmålas som en ”dominant person” som är bra på att framföra sin egen sak. Han har dock aldrig haft någon rätt att företräda de fyra ghoulsen (mycket av Forges försvar går ut på att citera Persners e-post till Forge eller andra på Forges sida).
  • Söderberg har föreslagit, kontaktat och erbjudit fyra av bandmedlemmarna medelmskap i Ghost: Aksel Holmgren, Mauro Rubino, Linton Rubino, Martin Hjertstedt.
  • En stor del av yttrandet bygger på att det som sägs eller mailas mellan Persner och Forge eller Forges stall (så som juristen Sissi Haglind) inte har med de fyra att göra, och de känner inte heller till dessa mail sedan tidigare. Därav betoningen att Martin Persner aldrig har utsetts till företrädare eller talesperson.
  • Månatliga a-contobetalningar (detta är om jag förstår rätt en delbetalning, ofta en förskottsbetalning, under pågående arbete) som kärandena har erhalit har varierat mellan 10 000-30 000 kronor per månad. Förmodligen f-skatt, eftersom efter skatt har det motsvarat 5 000-15 000 kronor. Dessa pengar, betonas det, har kommit från ”gemensamma intäkter”.
  • Ghoulsen har känt sig underlägsna Forge och Hagald.

Topplistan: Femton album med kyrkor på omslaget

2 september, 2017

Kyrkobyggnaden är ett återkommande visuellt tema inom metal. Symboliskt står den ofta för makt, maktfullkomlighet och förtryck – och i det ryms ödslighet, skräck, terror men också mystik och kult.

Bara Metal har listat de femton snyggaste omslagen, med kommentarer till varje. Premisserna var att omslagen skulle skildra kyrkobyggnaden utifrån, så Incantations Decimate Christendom försvann direkt, likaså gravvalvet från Gorguts debut.  Alla omslag följs av en kommentar.

302919

15. Finska Gorephilia skildrar tydligt makten genom sitt grodperspektiv. Omslaget är i mitt tycke fortfarande på ett skisstadium, men det ansåg tydligen inte bandet. Korset är upp och ned, och antingen ska det vara provocerande (värsta hädelsen liksom) eller så tillber man något annat i byggnaden (precis som man förmodligen gör på Dismas debutomslag).

.

58721

14. Blodsrits album från 2004 handlar mest om självmord, men omslaget skildrar en träkyrka a la medeltiden och en flod av blod som utgör bildens enda kulör bortom kolsvart och snövitt. Har en massaker skett där inne? Har ett massjälvmord ägt rum?

.

2946700

13. Hour of Penances omslag är snyggt, men aningen förbryllande. Till vänster står ett par pestdoktorer, ett yrke som dök upp under pestens härjningar. Pesten och digerdöden sades i sin tur vara ett straff från Gud. Pestdoktorerna tittar på en kyrka som rämnar och brinner. Ska vi tolka det som att Gud helt och hållet överger människan?

.

492817

12. Ödelagda landskap, ödelagda städer och byggnader som brinner är vanliga inom metal. Peace Sells med Megadeth är ett tidigt praktexempel, liksom Game Over med Nuclear Assault. Unleashed skildrar på Dawn of the Nine just ett öde landskap, och där i bakgrunden syns en kall, förmodligen tom, kyrka.

.

235867

11. Asphyx har gjort samma sak som Unleashed ovan – ett öde landskap. Och varför då inte slänga in en kyrka tillsammans med gravsymbolerna? Allt i snygg gråskala.

.

1786333

10. En kyrka brinner. Den förtryckande makten är på väg att gå under. En man i medeltida kläder ser nedstämd ut, och tvingas bort. Med stor sannolikhet är demonerna som svävar i himlen nöjda nu (jag är inte helt förtjust i dem, de passar liksom inte in). Omslaget skildrar klassiska religiösa symboler och är skapat av Necrophobics trummis Joakim Sterner.

.

3117

9. Vader har precis som Necrophobic skildrat en kyrka som går under, och en annan makt som verkar ta över. Klassiska religiösa symboler som funnits inom kristendomen och västvärlden i århundraden.

.

296683

8. Det mest uppseendeväckande med Portraits omslag är att det är skapat av Tobias Forge, även känd som Papa Emeritus. En annan sak som skiljer detta ödesmättade omslag från andra är att kyrkan står pall. Men omgivningen verkar dö.

.

Grave-into-the-grave

7. Grave. En grön sörja. En kyrka som förpestas. Omslaget är skapat av Axel Hermann som har gjort mängder av omslag, bland annat åt Asphyx.

.

447461

6. Temple of Void skildrar på sin debut en kyrka som ser ganska skabbig ut, och män i kåpor som hämtade ur en Hammer-film från 70-talet. Allt som tidigare nämnts finns med: Medeltida känsla, kyrka med klocktorn, religiösa symboler. Men dessutom – vallmo. Eh…? underligt, men jag gillar det. Mannen till vänster får mig att tänka på ett klassiskt Death-omslag. Med andra ord – mycket bra!

.

284573-1

5. Detta omslag är egentligen en enda stor hyllning, eller anspelning, till omslaget till filmen Salem’s Lot. Och vem gillar inte snygga populärkulturreferenser? Som synes ovan är omslagets tema i gott sällskap.

.

9688

4. Det vara udda. Och det kanske mest liknar ett omslag på en deckare eller italiensk giallo. Men det är tufft som tusan. Gorefests False släpptes för nästan exakt 25 år sedan, musiken håller än, men det är framförallt omslaget som ramar in upplevelsen.

..

346106

3. Är det en borg eller är det en kyrka? Fler omslag inom metalgenren skildrar en borg, som väl egentligen står för samma sak som kyrkan – makt. Men till skillnad från kyrkan är borgen elitistisk och mäktig, på det sätt som många black metal-band vill framstå. Borgen står emot. Ta Emperors klassiska album som exempel. Ni får ge mig the benefit of the doubt när det kommer Hooded Menace, här finns gravar vilket brukar finnas i sällskap med kyrkor, och visst ser det ut som ett klocktorn? Hur som helst – det är ett snyggt omslag.

.

254

2. Kyrka? Omslag? Metal? Alla borde tänka på Nidarosdomen i Trondheim, som på Mayhems omslag går i två färger – mörkblått och svart. Enkelt. Och snyggt.

.

530428

1. Under the Church. Med ett sådant namn måste man skildra en kyrka på omslaget. Första gången jag såg det trodde jag det var Pär Olofsson, men det är skapat av Mattias Frisk (jag borde ju ha sett det på hans signum, de knotiga rötterna) – som i somras ställde ut sina verk i Linköping.

Jag gillar mycket med detta omslag: Kyrkan är som en huvudbonad (det är vanligt inom kyrkan dessutom med underligt formade hattar), det finns ingen klar väg in vad jag kan se (eller ut), däremot en utväg mot ljuset, där molnen bildar en slags trappa. Det olustiga finns under kyrkan. I många av albumen ovan finns det ovanför kyrkan. Men här är det olustiga och det obekväma ett med byggnaden. Snyggt.

PS Jag tycker mig se att molnen bildar en dödskalle till sin form. Men det är nog bara jag som ser det.

 

Dyscarnate klämmer dit förrädarna

1 september, 2017

Make way for the king.

Dyscarnate släpper sitt tredje album With All Their Might 15 september, vilket så klart är bra nyheter. I augusti kom första singeln, Iron strengthens Iron, och bandet har i dagarna släppt ytterligare en singel som håller mycket hög klass: Traitors in the Palace.

In Flames-ex släpper poppig hårdrock

27 augusti, 2017

Jesper är tillbaka.

Unknown

Vad får du om du slår ihop In Flames och Amaranthe? Du får 50 procent In Flames och 50 procent Amaranthe. Det är precis vad som har hänt när Jesper Strömblad, In Flames grundare, slår sig ihop med sångaren Jake E från Amaranthe. Tillsammans med Peter Iwers (ex-In Flames) och tyske trummisen Alex Landenburg bildar de bandet Cyhra vars första singel nu finns på Spotify – Karma är en hårdrockig poplåt som först drar på stort med ett svängigt Jesper Strömblad-riff, sedan har en lugn vers med rensång och sedan drar på igen med en bredbent refräng. Ganska mallat och ganska förutsägbart.

Den 20 oktober släpps hela albumet, döpt till Letters to myself med spännande låttitlar så verkar syfta på den historia som somliga bandmedlemmar bär med sig, så som Closure, Dark Clarity och Dead to Me.

Det är inte min typ av musik, men det finns självklart många fans att vinna. Lyssna här, på förstasingeln Karma.

Temple of Void utnämner sig till herre på dödstäppan

24 augusti, 2017

Tunga steg.

0010217725_10

Vilket år för dödsmetallen. Albumen står som spön i backen, och bland de mest intressanta släppen måste definitivt Temple of Void hyllas extra mycket. Deras senaste album växer för varje lyssning, och titeln Lords of Death talar väl för sig själv? Lyssna – det enda som drar ned betyget är rensången som dyker upp i  sjunde spåret Graven Desire.