Exklusiv intervju – Jordablod: ”När folk kallar oss för black metal ser jag det som en komplimang”

20 juni, 2017

Black Metal från Skåne.

3540401388_photo

Jordablod släppte sitt debutalbum i maj via Iron Bonehead och den råa musiken har redan väckt stor uppmärksamhet, inte minst i Close-Up Magazine där svårflörtade recensenten Tony Ernst gav den toppbetyg.

Bara Metal har intervjuat Filip Lundström (som inte gillar att hans namn har blivit offentliggjort) som förklarar varför de spelar black metal med gitarrsolon trots att trve-isterna inte gillar det, och som berättar hur inställda spelningar och bandmedlemmar som hoppar av kan leda till goda saker och ett unikt mys-stökigt sound.

För två år sedan var ni ett okänt band som spelade på Bulltofta Rock. Nu ligger ni på ett bolag de flesta band inom er genre drömmer om, Iron Bonehead – hur kommer det sig? Hur fick ni kontakt? Och hur snabbt har ni utvecklats egentligen?

– Vi spelade faktiskt aldrig på Bulltofta Rock, vi var i kontakt med arrangören som gärna ville att vi skulle spela men vi var tvungna att ställa in på grund av medlemsavhopp och sedan dess har vi inte ens haft planer på att spela live, fram tills nu vill säga. I efterhand är vi bara glada över att den där konserten aldrig blev av eftersom vi var ett väldigt ofärdigt band som inte hade någon klar bild av vad vi ville göra. Konserten hade förmodligen blivit hemskt dålig och på grund av att vi inte syntes där och då har vi kunnat jobba i det dolda för att nu framträda som ett starkt band med en väldigt tydlig bild av vem vi är och vad vi ska utföra.

– Mycket har hänt på dessa två åren, inte långt efter att vår första demo släpptes hösten 2015 hoppade alla andra medlemmar av bandet, vilket gjorde att jag fick tid och utrymme att odla fram en stark vision och utöva min kreativitet till fullo utan att hämmas av medlemmar som inte stod på samma sida, ideologiskt och musikaliskt. Jag skaffade två nya medlemmar som har bidragit till en bra kemi i bandet, som har gjort att Jordablod blivit en plats där kreativitet flödar och visioner blir verklighet.

– När det gäller Iron Bonehead är det så att skickade vi en kassett, den som sedan släpptes som promo 2017, och berättade om bandet och skivan vi skulle göra och så svarade de och berättade att de var intresserade av att arbeta med oss. Iron Bonehead är ett fantastiskt skivbolag med stor vördnad för black och death metal-traditionen samtidigt som de är villiga att satsa på mer experimentella band också. Vårt samarbete har varit mycket givande och med deras hjälp har vi lyckats göra Upon My Cremation Pyre till det verk vi såg framför oss sensommaren 2016.

Jag läste i en italiensk recension att framtidens black metal går via Jordablod. Är det den visionen ni hade, att skapa bästa möjliga black metal? Och vad kände ni när låtarna till Upon My Creamtion Pyre växte fram? 

– Vår vision var att skapa en väldigt stark skiva, en skiva som drivs av passion och en hängivenhet till konsten. Målet var inte att skapa en strikt black metal skiva, genrebenämningar och fack är av minsta vikt när vi skriver vår musik. När jag skriver en låt tänker jag inte på vilka influenser jag tar in i sammanhanget, eller vilken genre musiken kommer hamna under. Jag skriver och låter det bara fortgå utan analys, det kommer kanske mer i efterhand. Black Metal har varit och är väldigt viktigt för oss och när folk kallar oss för black metal ser jag det som en komplimang, det finns en mängd skivor från den genren som jag alltid kommer ha stor vördnad för.

Upon My Cremation Pyre skrevs under en intensiv men relativt kort period, lite mer än ett år skulle jag tro. Att skriva skivan var till en början rätt så rörigt men efter hand när fler och fler låtar blev klara och texterna började falla på plats insåg jag att denna skivan inte bara var en samling låtar utan att de tillsammans bildade en väldigt stark enhet. Den starkaste upplevelsen under skrivprocessen var när jag hade skrivit klart sista spåret på skivan och spelade upp min demo för bandet för att sedan repa in den. Då förstod vi att allt hade fallit på plats.

Ni är tre musiker i Jordablod. Har ni tre skrivit musik ihop, eller är detta en kompositörs verk? Berätta hur en låt växer fram!

– Man skulle kunna säga att det är en kompositör bakom skivan eftersom det är jag som skrivit alla låtar och texter, men det skulle vara en lite orättvist att säga att det är enbart en persons verk. Vi har bearbetat låtarna tillsammans i repan också. Det är den gemensamma bearbetningen som får låtarna att svänga och komma till liv.

Men musiken på albumet, är det alla tre eller bara du Filip som spelar?

– Alla spelar, både jag och vår basist sjunger.

Ni har valt att hålla övriga bandmedlemmars namn anonyma? Är det ”ett misstag” att ditt namn är offentligt?

– Vi har aldrig försökt gömma våra identiteter eller haft strategier för att förbli dolda från allmänheten. Vi har bara inte kommenterat eller gått ut med vem som spelar i bandet. I skivkonvolutet står det till exempel inte några pseudonymer för vem som spelar i bandet eller så. Det står bara att musiken och texterna är skrivna och framförda av Jordablod, och det är så vi vill att vår musik ska presenteras. Vi är inte tre privatpersoner som har ett band och spelar musik, när vi spelar är vi bara Jordablod, en enhet. Så klart finns det folk som inte accepterar detta och tvunget måste ta reda på vem som är vem och gör en massa research. Detta hände för ett par månader sedan då någon hittade mitt namn och la upp det på metal archives, hur denna personen hittade namnet är fortfarande ett mysterium. Så det är inget direkt misstag att namnet finns ute och det är inget vi försökt dölja eller förhindra, men om vi hade fått ha det som vi ville så hade det inte funnits några offentliga namn.

Jag tycker ofta anonymitet ökar intresset kring ett band, så som Ghost eller fler black/death metalband – men ni vill tvärtom dra bort intresse från er och bara peka musiken. Går det att göra det när man håller sig anonym? Är inte anonymitet ett sätt att locka till nyfikenhet kring bandet?

– Vad vi lärt oss är att det inte går att dra från sig nyfikenhet kring personerna i bandet oavsett hur man gör. Är man helt öppen om bandmedlemmarnas identitet blir bandet en samling privatpersoner, och det kan inte bara döda mystiken kring musiken utan våra tidigare band och musikaliska bakgrunder blir betydelsefulla för vissa lyssnare och deras bild av bandet. Om man däremot är helt anonym kan det skapa ett oerhört intresse för bandmedlemmarnas identiteter och musiken hamlar lite i skymundan. När diskussionerna om ett band främst handlar om vem som är med i bandet och inte om musiken, då har något gått fel. Så vad vi försöker göra är något av en mellanväg. Det viktigaste for oss är att folk uppfattar Jordablod som en enhet vars musik är viktigare än bandmedlemmarna. Allt viktigt som finns att veta om oss kan man med lite ansträngning hitta i musiken.

Ni kallar er musik för ”black metal från Skåne” – är den skånska kopplingen viktig?

– Det tycker jag nog att den är, fast Skåne är nog viktigare för oss som personer än för bandet. Att vi kallat oss ”black metal från Skåne”, är en gammal grej vi kom på före första demon mest för att ha någon sorts beskrivning av bandet, sen har det bara hängt med. Jordablods musik och texter handlar ju aldrig om Skåne eller något skånskt men det är här vi levt hela våra liv och det har s äkert påverkat oss på ett eller annat sätt.

Albumet Upon my cremation pyre sätter fokus på gitarrsolot, något som jag tycker många av dagens black metal-band undviker. Hur har ni tänkt kring det?

– Många verkar ha reagerat mycket på gitarrspelet på skivan, men det är inget medvetet att göra en så pass gitarrdriven skiva. Jag har varit besatt av gitarr merparten av mitt liv och har lyssnat väldigt noga på gitarrister. Framförallt gitarristers personliga uttryck, som är väldigt viktigt för mig. De gitarrister som influerat mig mest, Gary Moore, Jimi Hendrix och John Mclaughlin för att nämna några, är gitarrister med en stark musikalisk personlighet som tar väldigt mycket plats i deras arrangemang. Med de influenserna i åtanke är det inte så konstigt att det blir en del gitarrsolon, dock är jag ganska ointresserad av solon för teknikens skull utan strävar mot att de ska tillföra en melodi eller atmosfär till låten.

Upon my cremation pyre – titeln känns som en vink till döden, vad syftar den på?

– Det är mycket riktigt en titel som syftar till döden eller snarare vad som händer därefter. Döden är ett centralt tema för allt som Jordablod gör. Dock tänker vi inte kommentera titlar eller låttexter allt för mycket, i alla fal intel i nuläget. Det är en del av upplevelsen att lyssnaren själv får försöka n avigera sig genom skivan.

Enligt dig – vad skiljer EPn från albumet?

– EPn, som egentligen är en demo men som av någon anledning kallas EP på internet, är ett resultat av ett band som inte riktigt visste vad de ville, som inte hade mycket att säga utan bara ville spela för att det kändes bra. Det fanns inget egentligt syfte med musiken, det är några coola riff och häftiga ord i en ganska meningslös sörja. Jag kanske låter lite hård, men det är inte så att jag t ycker det är jättedåligt men det är meningslös musik utan någon riktig ingen eld bakom den.
– Denna skiva är raka motsatsen i alla avseenden. Här finns det eld och ett verkligt driv bakom musiken. Det är en kompromisslös skiva som strävar någonstans. Den har varit föremål för besatthet det senaste året i alla stadier av dess skapande och ingenting är lämnat till slumpen. Allt är där av en anledning.

Är jordablod ett eget ord? Vad syftar det på?

– Jag antar att det är ett eget ord. Namnet Jordablod kom från en rad diskussioner vi hade i bandet för länge sedan om kretsloppet av liv och död, både för människan och naturen. Ordet säger kanske inte särskilt mycket i sig själv men som de flesta bandnamn så får det genom vår musik en större innebörd, i alla fall för oss.

Omslaget. Vem har gjort det och varför blev det den illustrationen?

– Det är en konstnär som heter Martin Andersson, också bosatt i Malmö. Jag har känt honom ett tag och tycker om hans målningar väldigt mycket. För ungefär ett år sedan, långt innan skivan var färdigskriven pratades vi vid om ett samarbete vilket båda parter var intresserade av. Så när skivan var färdigskriven och vi gick in i studion för att spela in så skrev jag en kort introduktion om skivan och berättade vad den handlande om, lite om vilka teman som den berör och så sa jag att jag vill ha eld och aska, smärta och passion. Sen fick Martin fria händer att börja måla. Trots att han inte hade hört skivan än var resultatet otroligt överensstämmande med vad vi hade tänkt oss, och vi blev väldigt nöjda.

Varför finns ni inte på Spotify – är det ni eller bolaget som inte vill det?

– Vi har aldrig diskuterat Spotify varken i bandet eller med Iron Bonehead. Vi är inga flitiga användare av Spotify själva så där ligger nog svaret till varför vi inte tänkt på det.

Danmarks bästa band känner förfall och vemod – men finner tröst i mörker (och ger ut nytt album)

18 juni, 2017

Glæde.

3540326599_logo

När Olof Pederson Luk inte spelar i Afsky sjunger han i Solbrud. Bandet har precis släppt nytt album, Vemod, och jag tror definitivt detta kommer att vara den musik jag lyssnar mest intensivt på under sommaren (plus alla band jag inte hunnit med under våren).

Lyssna på Besat af Mørke och Forfald och skriv sedan en somrig kommentar på Bara Metal facebooksida om vad du tycker – visst är detta Danmarks bästa band (näst efter King Diamond)?!

 

Tombs driver igenom den stora förstörelsen på nytt album

17 juni, 2017

Mike Hills i Tombs be like:

Om du har följt Tombs, vet du förmodligen att du kan förvänta dig det oväntade, och jag strävar alltid efter att presentera ett komplett utbud av känslor på allt som bär bandets namn. Detta ett mycket mörkt och introvert album som gräver ned sig i tankar om dödlighet, oändlighet och kosmiska mysterier.

Så låter det i alla fall i pressreleasen. Brooklyn-baserade Tombs har precis släppt nytt album och det hyllas av recensenterna. Lyssna på Cold och November Wolves, så kanske du hyllar det också. Tyvärr har jag själv svårt för den osäkra och ganska kassa rensången, men älskar gitarrerna.

.

Sommartipset – Död och undergång i Linköping

16 juni, 2017

Death and destruction.

death_and_destruction_PUFF

Är du i Linköping nåt denna sommar? Då så! Konstnären och Vanhelgds frontman Mattias Frisk ställer ut skisser, teckningar, printar på digitalt målade grejer och oljemålningar samt skivor och tröjor – allt skapat för metalband. Med andra ord konst som påminner oss om död och undergång, vilket passande nog är namnet på utställningen.

För er som bara går på sånt här om det handlar om Ghost och inget annat än Ghost, ja, ni kommer också bli nöjda. Mattias Frisk har förutom Ghost-omslag även gjort Ghosts backdrop och konfettipengar för bandet.

Andra band som kommer att synas är bland andra Maim, Entrapment och självklart Vanhelgd.

Åk och se. Detta är något helt unikt, och vi pratar om en av de bästa metal-omslagsartisterna i världen.

Död & undergång visas i Lilla galleriet och nedre trapphallen på Östergötlands museum i Linköping under hela sommaren. Den invigs lördag 17/6 kl 14 och kan ses fram till 20/8.

Mannen bakom Ghosts huvudkaraktär: ”Jag är alltså den förste Papa Emeritus – inte Tobias Forge”

14 juni, 2017

Bara Metal möter Papas upphovsman.

20160225_214826

I april blev Ghosts sångare, och kommande sommarpratare 2017, Tobias Forge stämd av sina tidigare bandkamrater Simon Söderberg, Mauro Rubino, Martin Hjertstedt och Henrik Palm (dock ej av Martin Persner, som lämnade Ghost redan sommaren 2016).

Förra veckan svarade Tobias Forge på deras stämningsansökan, och han bestrider den. I hans svar till tingsrätten dyker en intressant fotnot upp ganska tidigt: ”Namnet Papa Emeritus hittades på av Peter Hällje, som 2010 godkände att det användes i verksamheten GHOST”. Samtidigt, lite tidigare i svaret, står det att ”Tobias Forge skapade en image och ett sceneri med en påveliknande figur i huvudrollen”.

Hur hänger det ihop?

Peter Hällje heter egentligen Pelle Hällje. Bara Metal har lyckats intervjua honom, och hans historia är häpnadsväckande – Papa Emeritus var inte bara ett namn han kom på. Pelle Hällje kom på hela karaktären, och han har hållit tyst om det fram till nu.

Var du musiker i Linköping runt 2009, eller en kompis till bandet – med andra ord, vad gjorde du runt 2009-2010 när Ghost drog igång och du blev inblandad i bandets kommande historia?

– Man kan nog säga att upprinnelsen till Ghost finns på lite olika håll. Jag var inte inblandad i allt, men en del, och jag var mest inblandad innan de åren som du nämner. Jag är var aktiv bland musikerna i Linköping runt 2002-2003, sedan flyttade jag till Göteborg. Jag spelade aldrig ihop med någon av killarna i Ghost, men umgicks mycket med några av dem. Inte Tobias dock, jag tror han fortfarande bodde i Stockholm då, eller om han möjligen just fimpat Crashdïet då och flyttad till Linköping för att starta Subvision. Hur som helst hade Martin (Omega) och Simon (Alpha) ett band tillsammans med Claudio Marino – som gjorde det mesta av Ghosts grafiska design i början. De hette först Roswell och sedan blev de Tid, men det dröjde nog ett tag.

– När jag flyttade till Göteborg kom Martin Persner och några andra killar ned till Göteborg i olika omgångar, för jag hade mest inspelningsutrustning. Vi spelade in olika demos hemma hos mig runt 2004 – bland annat första versionen av Martins låt Sway. Där kom Martin, Per Glendor och jag på idén med Magna Carta Cartel. Det var ingen seriös idé men i brist på annat, tror jag, så drog Martin in Simon i det också och så spelade de tre in lite låtar med Martins lillebror Arvid på trummor. Samtidigt kom Tobbe med Subvision och ville ha deras hjälp, varpå jag tror att Subvision och MCC existerade samtidigt ett tag med ungefär samma uppsättning bandmedlemmar fast i lite olika roller.

– Sådär håller de på i några år och inget särskilt händer annat än att de spelar in låtar i olika omgångar. Sen vet jag att Tobbe mer eller mindre på egen hand, det vill säga utan de andras inblandning, spelade in en demo med lite mer hårdrock igen – MCC var ju flumrock. Jag minns det som att han kommer så långt att projektet får namnet Ghost och ett par låtar lades upp på Myspace under det namnet. Jag tyckte det lät bra. Då hör Martin Persner plötsligt av sig till mig och vill prata om en idé som han visste att jag filat på några år tidigare.

Okej. Vad då?

– Jo, runt 2005 skissade jag på en scenkaraktär till mig själv som skulle heta Papa Emeritus. Jag pluggade filosofi på universitetet då och började grubbla på titeln ”professor emeritus”, som ju är den titeln som en pensionerad professor får och som man ser då och då i media när journalister inte får tag på någon aktiv forskare att intervjua. ”Papa” är helt enkelt vad italienarna kallar påven. Grejen med Papa Emeritus bygger på att en påve ju aldrig blir pensionerad – det här var innan Benedikt XVI abdikerade – utan påve är man tills man dör liksom. Och då tänkte jag att en före detta påve, alltså en påve eller papa emeritus, måste ju i så fall ha varit och vänt någonstans. Och inte fan hade min pensionerade påve varit på övervåningen så att säga.

Övervåningen? Ursäkta om jag är dum.

– Ja, alltså om påven jobbar som påve tills han dör. Då är en pensionerad påve alltså en som har dött och kommit tillbaka. Och hela konceptet med Papa Emeritus är att han inte hamnade i himlen – övervåningen.

Okej. Jag fattar. 

– Först hade jag en idé om en klassisk bluesrock-reverend á la Horton Heat eller Danko Jones. I den skissen skulle han ha vit prästskjorta med svart prästkrage, det vill säga inverterad. Men det är ju inte så påvligt, så det blev rätt givet att det istället landade i en rockpåve som återvänt från de döda nere i källaren. Det blev inte mycket mer med den idén annat än en väl utarbetad skiss, så jag är alltså den förste Papa Emeritus – inte Tobias Forge.

Tobias Forge skriver i sitt svaromål till tingsrätten att du gav ”verksamheten” Ghost lov att använda sig av namnet Papa Emeritus. Berätta hur det gick till!

– Martin Persner var en av de få personerna som jag vädrade idén med Papa Emeritus inför, för vi hade fortfarande bra kontakt och jag följde MCC med visst intresse eftersom jag kände en viss samhörighet med musiken de pysslade med. Tobbe var väl med och spelade med dem också lite då och då tror jag, men honom hade jag absolut ingen kontakt med. Tror inte vi sågs eller hördes av alls mellan 2003 och 2011-2012. Det betyder att det alltså var Martin som kände till Papa Emeritus, och tog upp idén med Tobbe.

– Jag tror de insåg båda två att Papa Emeritus var den pusselbit som behövdes för att göra Tobbes Ghost-idé intressant. Innan det så var det ju bara ett hemligt band med klatschiga låtar, vanliga metal-texter och några lokala fans på Myspace. Så Martin hörde av sig till mig och berättade att han tyckte att Papa Emeritus skulle passa himla bra ihop med Ghost, och frågade om det var okej att de körde på det. Vilket jag sade okej till, eftersom jag också fick uppfattningen att även Martin blivit inblandad i Ghost och det var på den premissen jag lämnade ifrån mig konceptet. På så vis kunde de också jobba vidare med hela paketet med ”vi har kommit tillbaka från helvetet med ett uppdrag: rockmusik, som alltså är en del av min ursprungsidé.

– Jag sade till Tobbe någon gång när de var i Göteborg långt senare, typ 2014 eller nåt sånt, att jag tyckte att han gett lite väl lite kredd med tanke på framgången, men han sade rakt ut att han tyckte att eftersom han hade sagt ”tack” vid ett tidigare tillfälle så var saken utredd.

– Tobbe vet alltså att han inte äger upphovsrätten till varumärket Papa Emeritus. Det är klart att det är Ghost – hela bandet – som har jobbat upp ett värde i namnet, men han har hela tiden vetat att det är jag som äger upphovsrätten. Jag har gett muntlig tillåtelse till ”verksamheten”, som han så fint kallar det, att använda namnet och konceptet men that’s it. Och eftersom uppgörelsen är gjord med Martin Persner och ingen annan så hade jag övervägt en annan attityd om jag vore Tobbe.

Men du, var det din idé att han skulle ersättas – och abdikera på scen?

– Nej, det där tyckte jag var skitlöjligt. Fast min idé med Papa Emeritus var ju redan förstörd då ändå, eftersom den katolska påven i Rom ändå hade avgått, det vill säga det som hela mitt koncept byggde på att de absolut inte kan göra. Kampanjen med att samla in namn för att välja Papa Emeritus till ny påve tycker jag också bara var stendum, eftersom de missade att göra en poäng av att karaktären ju redan varit påve en gång. Men, å andra sidan så fick de bra PR för båda grejerna. Synd bara att basera det på ett helt missuppfattat koncept.

Uppträdde du som Papa, eller var han ”bara” en skiss, en idé?

– Det hade varit kul att kunna skryta med, men tyvärr finns det inga pre-Ghost-framträdanden från Papas sida. Jag satt mest och gjorde industri-grejer då, och det var rätt tydligt att Papa behövde ett band bakom sig, vilket jag inte hade då. Jag hade precis fått ungar och lite sånt och hade inte tid med band.

Vet du om det fanns det andra förslag på namn som cirkulerade?

– Inte vad jag vet. Tobbes tanke var nog bara att ha ett band med hemliga medlemmar à la typ Daft Punk eller nåt annat helt anonymt. Det kyrkliga och att det skulle finnas en namngiven karaktär kom in med mitt koncept.

Vems idé var det att Papa Emeritus skulle leda Ghost? 

– Martin Persners och ingen annans. Han var den enda i Linköping som kände till idén innan han spred den till Tobbe.

Varför har du hållit tyst om detta så länge? Och har du aldrig någonsin ens på ett rejält fylleslag råkat berätta att Papa Emeritus var din idé?

– Jo, visst har det väl slunkit ur mig, men inte i musikersammanhang och inte inför folk jag inte känner väl. Men vi bor i Majorna, så här tycker folk att Roffe Ruff är en mycket mer spännande hemlighet.

– Jag höll tyst om det för framförallt Martins skull, eftersom vi känner varandra bäst, och han ville ju såklart inte att Ghost skulle tappa i framgång så länge det fanns en chans för dem att reda ut problemen.

Så när fick du reda på att det var bråkigt inom bandet?

– Det har jag vetat om hela tiden, de har ju i stort sett aldrig blivit behandlade okej av Tobbe – samtidigt som han har haft dem som gisslan eftersom han hela tiden har sprungit ett steg före de andra och haft hand om alla affärskontakter. Fast sista året hängde jag inte med så bra, eftersom de nästan aldrig var hemma i Sverige.

Blev du förvånad att det gick så långt som till tingsrätten?

– Både ja och nej. Jag har full sympati med till exempel Simon och Mauro som blivit så jävla dragna vid näsan av Tobbe. Däremot kan jag inte riktigt begripa hur Tobbe kunde göra sådana dundermissar som han gjorde när han presenterade det ena oseriösa kontraktsförslaget efter det andra. Han är ändå en rätt skicklig strateg, och det här borde han ha kunnat förutse. Han hade ju kunnat få mycket mer och längre framgång med Ghost om han inte blivit besatt av tanken på att roffa åt sig allt själv, eftersom nu är ju magin borta.

Vad gör du idag?

– Jobbar med bistånd och opinionsbildning samt som aktiv på riksnivå i Feministiskt Initiativ. På musikscenen är jag ena halvan av en akustisk countrypunkduo som heter Firepig, där jag spelar trummor och gitarr/banjo samtidigt som min kompis spelar kontrabasbalalajka. Vi är inte seriösa alls och är väldigt noga med att inte boka för många spelningar på raken. Den inställningen har jag faktiskt Ghost att tacka för, för jag har sett vilket skitliv som de i mångt och mycket levt. Jag har tre barn, vilket är mest jämförbart med Tobbes två, och det skulle aldrig i mitt liv falla mig in att vara en så frånvarande farsa som han måste ha varit under dessa år. Jag är alltså inte ett dugg missunnsam eller avundsjuk på deras resa, även om jag samtidigt kan stå för att Tobbe har haft lite väl lätt att sko sig på andras arbete. och då menar jag i första hand Martin, Simon, Mauro och de andra. Och att jag i flera år inte kunnat resa någonstans i världen utan att se min idé på tidningsomslag och t-shirts och utan att få en enda slant för det, ja, det känns också lite underligt.

Pelle

Pelle Hällje – Copyright: Privat

Sinmara släpper ny EP – hör Ormstunga

11 juni, 2017

∞ 

3540384361_photo

Isländska Sinmara släppte 2014 ett album som hyllades, inte minst på Bara Metal. Flera av medlemmarna är även med i andra framgångsrika band så som Svartidaudi och Slidhr.

Bandet har samlat sig igen, och släpper ny EP under sommaren, och igår var det världspremiär för Ormstunga, en sju minuter lång låt som är som ett enda långt förutsägbart guppande på ett vilt hav. EPn innehåller sammanlagt tre låtar, heter Within the Weaves of Infinity och släpps 24 augusti.

Samtliga låtar på EPn:

1. Within the Weaves of Infinity
2. Ormstunga
3. Nine Halls

Svårt att inte gilla den här Dodecahedron-låten

10 juni, 2017

I våras släppte Dodecahedron sitt andra album, Kwintessens. Bara Metal tipsade om bandet nyligen, och nu har jag tagit mitt eget tips på allvar och ägnat en hel del tid åt holländarnas egensinniga black metal. Och en sak är säker – den här låten måste du höra:

Fansen tokhyllar senaste Iced Earth

7 juni, 2017

Another level?

icedearthpromo2013

Iced Earth släpper nytt album, Incorruptible, den 16 juni. Redan nu har bandet släppt tre låtar – fansen är lyriska. Här är ett så kallat axplock av kommentarer från Youtube, och nedan kan du själv bedöma om det är det är så sjukt bra som fansen påstår:

Unbelievable song. Best from iced earth in a longtime. Instant classic!

Underrated band of the century, single handedly keeping metal alive for me.

Plague and Distopia has awesome songs, but this. This is another level.

Unlike so many bands out there Iced Earth has stayed true to their sound and that’s why I still enjoy listening to their music.

I stopped my porn to watch this.

.

.

 

Tankard spolar kröken – gör låt om syrisk flyktingpojke

6 juni, 2017

Samtiden.

Metal burkar sällan sjunga om det som händer runt omkring oss här och nu. Var det till exempel något band som sjung om HIV när paniken var som störst? Det är hellre poesi om Döden och mer generella saker som får oss fans att tänka, ”hmm, det låter metal om titeln” i stil med Seven storms of doomWolves curse och Raging flames. Inget fel i det (och jag har ingen aning om vad de låtarna handlar om).

Men när tyska Tankard skriver en låt om roten till världens största lidande just nu, det katastrofala kriget i Syrien, då är det äntligen ett band som tar bladet från munnen och sjunger om det svåraste ämne som finns inom metal  – samtiden. Texten om Ahmed, som förmodligen aldrig har gått i skola eftersom kriget har omöjligjort detta för många barn, är det bästa som har hänt metal sedan Vanhelgds Sirens om Lampedusa textmässigt.

Tankard brukar annars mest skriva partylåtar om öl och alkohol, men nu har man alltså dragit in sitt eget alkoholtillstånd (tillfälligt), och växlat upp från Alcoholic Nightmares till Syrian Nightmare, med bland annat följande textrader:

Our so called leaders
Slaying us for years
Gas policy
Cruel interrogations
People disappear
War Crimes
Many fled the country
Millions like I’m told
Now I am one of them
You can call med Ahmed
Will I live again?

Se textvideon här.

Riivaus prickar in alla dina black metal-krav

1 juni, 2017

Checklistan.

649689

Vad sägs om lite one man finnish black metal band nu i juni? Riivaus har precis släppt debutalbum, och jag gillar det. Detta är musik att ta på största allvar, trogen sin genre, och långt ifrån hipster-trenden. Lyssna på Uhrirovio och Vihan Temppeli som ingångslåtar.

Om du inte går igång på mina lovord kan du kolla in checklistan nedan, som täcker vad Riivaus lyckas uppbåda på sitt debutalbum, och då snackar vi bara omslaget:

Träd?  

Snö?  

Texter på modersmålet?  

Dödskalle?  

Ondskefull pose?  

Osynliga apelsinen?  

Black metal-känsla?  

Munkkåpa?