Dread Sovereign hyllar naturen – ”Djävulens kyrka”

28 november, 2020

Och gör det med den äran.

Irländska Dread Sovereign, med Primordials sångare Alan Averill Nemtheanga, släpper nytt album med den fantastiska titeln Alchemical Warfare. Lika fantastiskt är första låtsläppet från albumet, som du kan höra här via Youtube, eller via Soundcloud.

Alchemical Warfare släpps i mitten av januari via Metal Blade. Det är bandets tredje fullängdare, och verkar vara ett eller flera steg framåt jämfört med förra släppet For Doom the Bell Tolls (2017).

Dokken levererar årets sämsta konsert

25 november, 2020

Pinsamt.

Stapplande, lika vinglig som Ozzy Osbourne, tar sig Don Dokken fram till mikrofonen på scen i Virigina. Hans sånginsats, och utstrålning, kommenteras så här på Youtube: ”Jag var inte där men vill ändå ha pengarna tillbaka”.

En annan kommentar är lika dräpande som lustig: ”If I’m going to go to a show where I could die from Covid, it sure as hell isn’t going to be anything like this.”

Ja, så kasst är det. Men för att vara rättvis – Don Dokken har gått igenom en del trassel med kroppen, och käkar förmodligen smärtstillande. Och så långt ifrån Ozzys ålder är han inte. Det skiljer bara fem år.

Frostnatt fortsätter släppa makalösa EP

24 november, 2020

Ryska vintern är här.

Ryska enmansbandet Frostnatt gav i mars ut en EP som fick beröm av Bara Metal. Det var då bandets tredje EP sedan november 2019. Nu har det hunnit gå ytterligare åtta månader man skulle kunna tro att bandet var slut och försvunnet på grund av tystnaden – men icke! Häromdagarna kom fjärde EPn När Vinteren Kommer och det är fortfarande bland det bästa jag har hört från Ryssland i år. Ruggig produktion – ruskig kvalitet.

Beherit släpper ambient ritualmusik

16 november, 2020

Gäsp eller hurra?

Älska det eller hata det. Du kan ju också känna att du inte bryr dig. Någonstans runt dessa poler hamnar väl Beherits senaste släpp, som är en återgång till albumen H418ov21.C (1994) och Electric Doom Synthesis (1996), det vill säga synthbaserad ambient ritual-musik.

Huruvida detta album Bardo Exist innebär att Beherit har tappat medlemmar eller om det bara var hög tid att släppa den här typen av musik – ingen aning. Att döma av vad fansen säger internet runt så verkar albumet tas emot ungefär som detta inlägg inleds: Älska det eller hata det.

Tribulation sjunger om havsmonster på nya singeln

15 november, 2020

Följer i Entombeds fotspår.

Tribulation är tillbaka på kartan igen i och med att bandet släpper första singeln Leviathan från kommande femte albumet Where the Gloom becomes Sound som släpps i slutet av januari 2021 av Century Media.

Leviathan är en typisk mysig och mörk sagostundslåt från Tribuation, men inte det bästa bandet har gjort. En snygg detalj är musiken från skräckfilmen Phantasm (1979) som ju även Entombed mejslade in i sitt debutlabum.

Undeath visar att dödsmetallen är odöd

13 november, 2020

Så många bra släpp.

Undeath från Rochester i staten New York visar var likkistan ska stå – långt ned i fuktigaste möjliga källarutrymme. Ur ett damm av skallkross reser sig album Lesions of a Different Kind, ett album som kommer att lyfta ditt 2020. Gillade du Tomb Mold 2019? Här är den naturliga fortsättningen.

Dessutom har bandet hållit i budgeten och låtit sin trummis rita omslaget, mycket mer old school kan det inte bli.

Ny låt från ett övertygande AC/DC

11 november, 2020

Fin liten bit.

Två dagar innan AC/DC släpper sitt nya album Power Up passar bandet på att släppa yttelrigare en singel, med en låt som låter tidigt 80-tal. Realize visar att bandet, med sin egen unika stil, fortsätter att uppfinna sig själva på nytt. Ja, det låter ju AC/DC, men det låter ju som en bra version av AC/DC.

Intervju – Puteraeon: ”Ska man vara krånglig så ska man”

7 november, 2020

Nya albumet breddar musiken.

Puteraeon har gjort sitt bästa album någonsin, och troligtvis slår bandet även övriga världen på fingrarna med The Cthulhian Pulse: Call from the Dead City. En lång titel, men värd att memorera. Albumet växer för varje lyssning.

Temat bygger på den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecrafts novell ”The Call of Cthulhu” som publicerades 1928. Mejslandet att få texterna att vara trogen berättelsen och samtidigt passa in i musiken tyder på en lång process i textskrivar-verkstaden.

Bara Metal lyckades intervjua sångaren och gitarristen Jonas Lindblood en kall dag i oktober.

Vem är det som är drivande i att hämta inspiration från Lovecraft – och är hela bandet lika engagerade?

– Jag får nog erkänna att jag är skyldig på den punkten. De andra är inte lika engagerade i det men stöttar mina idéer fullt ut och kommer själva ibland med egna idéer. 

Så, vad var det som fick dig att en gång i tiden fastna för Lovecraft? Metallicas låtar?

– Nej, faktist inte. Jag hade ju sett ”Re-animator” och uppföljare i slutet av 80-talet och i början av 90-talet, men det var först runt år 2006 kanske som jag fastnade i träsket i och med tv-spelet ”Call of Cthulhu: Dark corners of the Earth”. Spelet fokuserar runt ”Shadow over Innsmouth” och det fick mig att gräva vidare. Läsa böcker, lyssna på böcker och gräva i Wikipedia. 

Hur långt sträcker sig entusiasmen för Lovecraft? Samlar du böcker och prylar? Har du Lovecraft-tatueringar?

– Nej, samlare är jag inte. Jag läser eller lyssnar på ljudböcker. Kollar youtube-fanfilmer och så vidare. Även större filmer som ”The colour out of space”, ”Dagon” eller filmer med liknande känsla tex ”In the mouth of madness”. Och jag älskar verkligen Lovecraft-inspirerade spel till exempel ”The sinking city” och ”Call of Cthulhu”. 

Är varenda en av era texter hämtade från Lovecrafts historier? 

– Inte genom tiderna. Det är något som växt fram under åren. Från första plattan och framåt har det dominerat mer och mer för varje release och på senaste plattan är det 100 procent. Men tidigare har det till exempel kunnat vara inspirerat av någon film så som ”Shapeshifter” som inspirerades av filmen ”The Thing” (1982) som för den delen även är en av mina favoriter. Ett annat exempel är Path to Oblivion som är inspirerad av Clive Barkers ”Lord of Illusions”. Men som sagt, Lovecraft-inspirationen har varit dominant sedan platta ett och är under senaste plattan total.

Kan ni tänka er att skapa egna historier med karaktärer från Lovecrafts värld, ungefär som fan fiction? 

– Ja, det är väl lite det vi gör hela tiden. Vi fokuserar på delar av Lovecrafts berättelser och baserar låttexten runt detta. Men det, delat med faktiska text-lån rätt från böckerna, bygger jag ihop texten tillsammans med låten för att få det resultat jag vill ha. Texterna med all rätt, men det är slutgiltigt låten som bestämmer. Det har ju hänt att jag har fått stryka delar av text för att rytmiken i texten inte funkar ihop med låten och behövs göras om. 

Nu har ni gjort ett helt album baserat på novellen Call of Chtulu. Redan ert debutalbum tog upp Chtulu, och andra albumet döptes till Cult Chtulhu. Tvekade ni inför att döpa ännu ett album till någonting med Chtulhu i titeln? 

– Ja, det fanns med i bakhuvudet att nu kanske vi är lite tjötiga. Men samtidigt så sket jag lite i det och kände att vi kör på. Ingen skall bestämma över vad vi skall göra eller kalla våra låtar eller album. Dels hade jag både The sleeping dread och Call of R’lyeh mer eller mindre klara när jag bestämde att inriktningen skulle vara ”Call of Cthulhu”. Så det blev rätt naturligt i slutändan.

Och var detta långa album-namn hela tiden tänkt som namnet på albumet: The Cthulhian Pulse: Call from the Dead City? Hade ni andra titlar i åtanke? 

– Det var inte tänkt så från början. Jag hade flera idéer bland annat Call of R’lyeh, men det slutade med att det stod mellan The Cthulhian Pulse och Call from the dead city, så jag kom med idén att slå ihop det. Ska man vara krånglig så ska man – ha ha! 

Era texter på detta album, och de partier från novellen ni valde/valde bort, är fantastiskt bearbetade. Det måste ha tagit lång tid. Berätta om processen med texterna!

– Det har ju vart en process helt klart. Med justeringar fram och tillbaka. Vet inte hur många gånger jag gått tillbaka till Lovecrafts berättelse och dubbelkollat saker eller letat efter någon specifik fras som kan passa in eller efter något som kan ge färg till den känsla jag försökt skapa. Vissa ord eller fraser följer med och dyker upp i olika spår för att hjälpa till att bygga röda trådar genom plattan.

Jag har läst i en intervju att er musik ska ha någon form av ”putrid” [sv. rutten] för att vara Puteraeon. Okej, det förstår jag, men mängder av riff och gitarrmelodier på The Cthulhian Pulseär ju magiska och vackra. Berätta hur ni kombinerar och doserar det ruttna med det vackra! 

– Det är nog mer ett litet motto för oss själva. Vi glömmer inte varifrån vi kommer musikaliskt där vi har band som Dismember och Entombed som en slags rot i vår musik. Jag tycker att vi har tagit ett litet kliv i annan riktning i och med nya plattan fast det ändå finns uppenbara trådar till svensk gammeldöds. Dessa influenser sitter så djupt rotade att jag dessutom tror det skulle vara svårt att tvätta bort dem – inte för att vi vill. Med nya plattan ville vi bredda det en aning. Jag känner själv att en låt kan vara vacker och brutal samtidigt och jag har personligen svårt att skriva musik som jag är nöjd med om det inte finns ett driv i det. Så det är ganska stort fokus på att få låtarna att fungera och att sedan fungera som en helhet på plattan. 

På tal om vackert: pianot, och atmosfärsljudet på slutet av andra spåret, sätter tonen för något sakta krälande ondskefullt och kommande obehagligt. Hur mycket har ni jobbat med just atmosfär på detta album?   

– Pianot var en idé vi fick när vi var på ett par kompisars bröllop faktiskt. Slingan pianot spelar är mer eller mindre samma slinga gitarren spelar i refrängen till The Curse fast i en annan tonart. Det var egentligen samma tanke här, att man skall kunna ana en röd tråd genom plattan.

Vänta lite. Det där är ju genialiskt. Pianoslingan i andra spåret är detsamma som refrängriffet i femte spåret?! Hur kom du på det? 

– Jag fick idén från W.A.S.P-plattan The Crimson Idol. Jag har alltid tyckt att det var jävligt coolt. Det blir rätt coolt när man upptäcker det och det ger plattan mer utav en konceptkänsla. Samma slinga finns även med på ytterligare ett ställe på plattan och det finns andra liknande grejer på plattan. Jag ska inte avslöja allt men det finns tydliga röda trådar även mellan Horror in Clay, The Curse och The End Cometh. Happy hunting när plattan släpps.

Okej. Mässandet i slutet av Call of R’lyeh lyfter hela låten och ger lyssnaren den där mystiken till musiken som man vill ha. Var det en självklarhet, mässandet? 

– Det var aldrig självklart från början utan den idén kom egentligen till utav otaliga lyssningar av de demospår jag gjort innan. Det kändes helt enkelt rätt. Slingan kom jag på i bilen på väg från jobbet för övrigt. 

Hur gör du då, när musik plötsligt dyker upp i huvudet och gitarren inte är med dig. Tar fram mobilen och sjunger och spelar in? 

– Ibland gör jag så. Ibland kan jag sjunga partiet om och om och om igen tills jag minns det tillräckligt bra. Sen när jag kommer hem spelar jag in det. Det händer ju att jag kommer på ett riff i bilen, då brukar jag nynna in det i telefonen. 

I slutet av The End Comethkommer mässandet igen: ”Ia! Ia! Cthulhu Fthagn”. Den gång mycket bättre än på låten The Innsmouth Insanity. Om du jämför, varför valde ni hederligt growl första gången, men ett mässanade denna gång? 

– I Innsmouth vad första tanken att det skulle vara en sampling från filmen ”Dagon” men det blev aldrig riktigt bra så det blev growl istället. I The End Comethså ville jag ha lite mer kultkänsla eftersom det menades att vara sista spåret och lite extra ”stort”. Kören består av mig och Rune, men tanken var från början att samla ett gäng polare och lägga detta, men du vet Corona och känslan för stora grupper i mitten/slutet av mars… så jag och Rune la en jävla massa kanaler där i olika toner osv. Tittar jag tillbaka och jämför som du gjorde så är detta mycket coolare.

Apropå Corona. Har pandemin ställt till med fler förändringar för Puteraeon i år? 

– Främsta grejen var nog vårt planerade gig i Protzen Open Air i Tyskland som skulle ha varit runt midsommar. Det flyttades till 2021 och vi får hoppas att det blir av då istället. 

Jag har nog lyssnat på albumet säkert 20 gånger sedan jag fick det, och det växer för varje gång. Är det på samma sätt för övriga bandmedlemmar som lär sig riffen, att det tar några gånger innan de, och kanske hela bandet, fattar hur jävla bra det? 

– Alla i bandet har uttryckt att detta är bra innan när vi lyssnat igenom demolåtarna men det var nog inte förrän vi hörde slutmixen som vi förstod hur bra det faktiskt var. Dan Swanö har verkligen fått det att briljera med både mix och ljudbild. 

– Det känns väldigt roligt att få släppa något som vi är så nöjda med och skall bli väldigt kul att höra vad världen tycker om detta vi snickrat ihop.

För min del tycker jag albumet kunde vara någon eller några låtar längre eftersom det håller så hög klass rakt igenom. Inga låtar är svaga.

– Jag hade tanken att jag ville inte ha en för lång platta. Hellre att man vill ha mer än att man upplever att det blev för mycket. 

Men jag undrar över korta låten Horror in Clay. Var det en sista minuten-grej? Eller ett riff som blev över? Eller ett intro till en annan låt som fick bli ett eget spår?

Horror in Clay var det kanske 3:e låten som skrevs. Dock så gjordes den ganska fort. Jag hade bytt inspelningsprogram hemma från Cubase till Reaper och denna låt var den första låten jag gjorde i det nya programmet. Den är mer eller mindre orörd från den tagningen. Ja, allt är såklart inspelat igen och så men ni fattar. Jag gillade den väldigt mycket och tänkte att detta är vår variant av March of the S.O.D. Ypperlig tung instrumental introlåt. 

Är det Revel in Fleshs omslag som fick er att kontakta Juanjo Castellano? 

– Ja, det är helt rätt. Vi har varit ute med Revel in Flesh några småvändor under åren och det är ett roligt gäng som vi funkar bra ihop med. Så självklart har vi sett deras omslag och när jag insåg att jag inte kommer att ha tid att göra något själv så skrev jag till Juanjo då vi varit facebookvänner under ett antal år. Han var väldigt glad över att få göra omslaget. Jag skickade en snabb enkel skiss över vad vi ville ha och han gjorde en grym målning rätt utifrån den. Jag tycker omslaget skriker Call of Cthulhu och det är precis det vi ville. Jag hade inte kunnat göra detta bättre själv ens om jag hade haft tid. Så det blev sketbra helt enkelt!

Vitryska Mora Prokaza river tak med sin underliga metal

1 november, 2020

Woka koziki pu ta.

Det är inte ofta det blir kommentarer när skivbolaget lägger upp ny musik på sina facebooksidor. Cirka 57 tummar upp and that’s it. Med vitryska Mora Prokaza är det annorlunda. Deras form av metal, som enligt Metal Archives kallas black metal/trap, river upp känslor.

Låten I See it this Way, ja hela albumet, är långt ifrån den musik jag lyssnar på, men det är ändå något med detta som hypnotiserar och som gör att det är svårt att sluta lyssna på. Tre minuter av I See it this Way går väldigt fort.

Albumet By Chance släpptes i somras. Det växer för varje lyssning.

Black Sabbath och Björn Skifs – höstens enda mashup som du behöver

28 oktober, 2020

Soittakaa Michelangelo!

Jag har dålig koll på vem Johannes Müntzing är, men han har lyckats med höstens bedrift – att få en mashup intressant. Black Sabbaths paranoid utan Ozzy, och Björn Skifs låt Michelangelo utan kompbandet Blåblus, låter fantastiskt bra ihop.

För er som vill ha lite historia: Michelangelo skrevs av Skifs och Bengt Palmers till Melodifestivalen 1975. Paranoid skrevs av Black Sabbath och släpptes 1970. Låtarna är alltså hyfsat samtida.