Krypts cirkulerar en tredje fullängdare

15 augusti, 2019

Dödsmetall från en skogsgrav.

Överst i min egen att höra-lista har Krypts legat sedan juni, och det går ganska snabbt att konstatera att finländarnas tredje fullängdare är gravsten som dänger ned på bordet tämligen tungt.

Bandets medlemmar har beröringspunkter med bland andra Hooded Menace, Devouring Star och Gorephilia. Albumet Cadaver Circulation kom ut 31 maj via Dark Descent Records.

Annonser

Motorsågsparaden – Exhumed, Accept och ett gäng till

14 augusti, 2019

Vrrrrrrrmmmmmm.

Exhumed har annonserat nytt album, och med det kommer även nytt snyggt omslag – med en motorsåg i centrum. Precis som på debuten Gore Metal (1998). En sådan härlig flört med sig själv drog igång maskineriet och Bara Metal presenterar därför motoriserade kedjesågar vi minns, alltså, omslag med motorsågar.

För även om det från början var ett verktyg som revolutionerande sågandet, särskilt av träd eftersom motorsågen är mobil och effektiv, så är det utan tvekan ett redskap som förknippas med metal idag – den är obehaglig och passivt våldsam för att inte säga dödlig, dess ljud påminner om distade gitarrer (ni har definitivt läst liknelsen i flera recensioner) och filmen, ni vet vilken, dyker då och då upp i texterna. Och vilken metalskalle gillar inte Ash i Evil Dead-serien?

Och nej, denna uppradning av omslag innehåller inte någonting från Diminished eller andra band med övertydliga våldsamma massakrer på kvinnor. Gränsen går vi Mortician.

791779

Omslaget till Exhumeds kommande album är utformat som en videofilm, med etiketten ”please be kind – rewind” uppe i högra hörnet. Motorsågen ser ut att innehålla rosor snarare än köttslamsor. En mycket snällt omslag.

2285

Exhumeds debut. Döpt till Gore Metal och det är precis vad omslaget föreställer. I en ganska barnslig ton.

2580

Omslagsartisten Axel Hermann skapade två omslag för Sodom. Till albumet M-16 blev det en M-16. Till Code Red blev det en motorsåg.

403_speedtraprawdeallp_bg

Speedtrap från Finland spelade heavy och speed metal, med texter om slagsmål och strider. Skulle bandet återförenas är Muskelrock en given festival.

701

Dismembers mean lean killing machine är så klart utrustad med motorsåg – ifall det skulle dyka upp några enter att såga ned. Titelspåret på Massive Killing Capacity (1995) handlar egentligen dock om bombning från ett flygplan. Omslaget, skapat av Kristian Wåhlin, föreställer något helt annat.

819

Båda Scorpions och Accept släppte udda, underliga omslag i slutet av 70-talet som ingen förstår sig på.

105979

Johan Sahlin kallar sig Master of the Watery Depths i Tehom. I Bestial Mockery kallade han sig Master Motorsåg.

11432

Morticians albumomslag till Chainsaw Dismemberment (1999) från lämnar mer till fantasin än man tror. Ljuset från huset, siluetten som öppnar – är det en good guy som precis har besegrat den onde motorsågsmannen och avväpnat honom? Man kan ju hoppas.

15580

Singelomslaget till W.A.S.P.s Chainsaw Charlie känns sååå hastigt improviserat hemma hos Blackie Lawless i hans troférum. En himla massa guldskivor, ett skrivbord, lite snabbinköpta köttben från slaktaren och en motorsåg inkörd i bordet. Där satt den.

Exhumed nya album heter Horror, släpps 4 oktober via Relapse Records. Läs mer om släppet på Exhumeds facebooksida.

Toxic Holocaust tillbaka som enmansband – visar hur thrash ska spelas 2019

13 augusti, 2019

Going outro in style.

Pålitliga Toxic Holocaust, som i stort sett är Joel Grinds enmansband, släpper ny thrashrökare 4 oktober, och är hela albumet lika bra som första smakprovet så är det något riktigt riktigt bra på gång. Chemical Warlords är förmodligen den bästa thrash metal-sång jag har hört i år – kompromisslös och stenhård i varenda detalj, inte minst i det snygga fade out-outrot.

Primal Future: 2019 släpps via bolaget eOne. Det har gått hela sex år sedan senaste släppet Chemistry of Consciousness (då via Relapse) och den stora nyheten, förutom att det är en strålande ny grym låt, är att Joel Grind har gått tillbaka att jobba ensam i studion. Så här skrev han på Facebook inför nyårsdagen 2017:

…this will sort of be a return to the origins of the band in a way as it will be a solo effort like back in the old days. I get a lot of questions and requests about doing a solo record again (ala Evil Never Dies and Hell on Earth…hence the Yellowgoat record) so I thought it would be a cool change and something different than what most bands do. This doesn’t effect the lineup, they will still be playing live with the band.

Har du missat Tomb Mold? Sätt på din att höra-lista

11 augusti, 2019

Beg for more.

Tomb Mold har dragit ned fina beröm överallt på internet, och det är lätt att förstå varför. Sluskig, riffig dödsmetall som luktar så där fränt och svartmulligt som orörd jord från risig buske i en pensionärs övervuxna trädgård. Jag har lyssnat på albumet hela sommaren, ihop med bland andra detta och detta. Med andra ord – missa inte Tomb Mold.

Bandet kommer från Toronto, och Planetary clarvoyance är deras tredje fullängdare, utgiven på 20 Buck Spin. Gitarristen Derrick Vella har uppgett att The Blue Niles album Hats är stor inspiration till hur han vill lägga upp ett perfekt album, och kanske är det därför albumet bara är sju låtar långt varav spår 3, Phosphorene Ultimate, tyvärr är en filler som jag inte står ut att höra på.

Tomb Mold kommer till Danmark och Kill Town Death Fest VII i september – men festivalen är sedan länge slutsåld.

Nu kan du köpa fina Fenriz-klistermärken från hans valkampanj

11 augusti, 2019

Please don’t vote for me.

Fen

Minns du Fenriz kampanj när han råkade bli vald till något han inte ville bli vald till? Ja ggör det knappt själv, men det går att läsa om den här. Till denna kampanj hade han en fin bild på sig själv där han häll en katt. Den bilden kan nu bli din i form av ett klistermärke, som enligt bolaget…

…is waterproof, you can use it on your car, laptop, refrigerator, guitar, closet, skateboard, hydroflask or anything with flat and clean surface.

Sugen på att slå till? Du beställer här.

Recension – King Diamond live i Köpenhamn: ”Mycket mer får du inte för svenska pengar”

11 augusti, 2019

Trollkarl.

0-2

“So we made the de-e-e-eal under the sta-arry night and Amon belongs to the-e-em no-o-ow”

Det är när man försöker sjunger med i det fantastiska partiet i Sleepless Nights, och man ser att grannen till höger sjunger med, och grannen till vänster sjunger med lika mycket och säkert lika dåligt som du, som man inser hur satans stor upplevelsen är – bandet som startade i en liten lägenhet i Köpenhamn är på hemmaplan och spelar för tusentals danskar och svenskar – och alla älskar det. Alla kan texterna som om de vore sina barns personnummer. Eller till och med bättre förmodligen.

King Diamond live 2019, med en sångare som har hunnit bli 63 år gammal, ger allt vad de har, och får därför också lika mycket tillbaka i form av applåder och rop. Farhågorna huruvida hans röst ska hålla för de högre tonerna faller platt på marken, och när det för en millisekund kanske inte håller, ”Missy and Mother, they are dying to meet you”, finns backup-sångerskan Livia Zita på plats för att täcka upp. Och hon gör ett fantastiskt jobb i det dolda genom hela konserten.

Hela scenbygget, ordentligt påkostat med två olika våningar och parallella trappor på varsin sida, är som hämtat från ett skräckhus i någon temapark, eller från interiören i Motorsågsmassakern. Till sin hjälp på scenen har King Diamond skådespelerskan Jodi Cachia som får spela alla möjliga kvinnoroller från King Diamonds texter, så som nunnor, voodoo-besatta Lula, Miriam och grandma.

Just den sista rollen skulle jag dock önska kunde skäras ned på till att bara figurera på en av de två låtarna hämtade från Them. Ibland blir det för mycket fokus kring vad hon gör och bandet blir inte ens statister utan mer av ett undanstoppat kompband i en TV-studio som visuellt försvinner i periferin. Bandet, med Andy La Rocque och Mike Wead på varsin flank, gör för övrigt ett otroligt bra jobb. Det är tajt, och de båda gitarristerna prickar in tonerna till ett perfekt ljud som sveper över publiken.

Hela konserten är indelad i albumteman, som bryts upp av kortare atmosfäriska spår innan nästa tema inleds. Upplägget är kort och gott genialiskt, även om det är ganska onödigt att ha inskriften ”Abigail” på sidan av Abigails kista, den sida som riktas mot publiken. Det finns inte en enda person inne i konsertlokalen som inte fattar att det är Abigail som är på tapeten och som ska spikas fast i kistan när Funeral bryter av de inledande låtarna.

Upplägget visar också vilken låtskatt bandet har. Det är de översta russinen i russinhögen som får komma med ut på turnén, så som Halloween, A Mansion in Darkness, Sleepless Nights, Arrival och Welcome Home. Tyvärr är Bye Bye Missy inte med, på bekostnad av Invisible Guests – men det är okej. Värre är det med Voodoo. Den låten går inte riktigt hem, dels för att det är en mycket sämre låt med en kass dansant refräng, men också för att publike till stor del är 45+ och har lyssnat betydligt mindre på King Diamonds ”senare” album efter Conspiracy. Sådana detaljer till trots – den nya låten Masquerade of Madness, som kommer att hamna på nya albumet, lät stabil trots det ganska barnsliga rimmet på madness och sadness.

När konserten är över är sångaren Kim Petersen tydligt tagen. Han hälsar publiken genom att lägga handen över sitt hjärta och tacka och tacka och tacka. Han har kommit hem till Köpenhamn och spelat inför ett packat KB-hallen, inför en entusiastisk publik som glatt festade längs hela Peter Bangs vej, några av dem corpse paint-sminkade som King själv. Konserten inleddes med Uriah Heeps The Wizard för att bygga upp stämningen, och nu har The Wizard gjort sitt trollerinummer. Ett gäng svenskar lämnar konserten lyriska efter att ha hört The Black Horsemen som sista låt. En dansk man säger glatt till dem: ”Mycket mer får du inte för svenska pengar.” Så rätt.

Torbjörn Hallgren

 

Setlist:

St Lucifer’s Hospital (intro) *

The Candle

Voodoo

Funeral (intro till Abigail-sviten)

Arrival

A Mansion in Darkness

Let it Be Done

Behind these Walls

Halloween

Masquerade of Madness (ny låt)

Out from the Asylum (intro till Them-Conspiracy-sviten)

Welcome Home

The Invisible Guests

Sleepless Nights

The Lake

— — —

Burn (extranummer I)

Black Horsemen (extranummer II)

 

* Detta intro lär vara det kommande introt på nya albumet, som enligt rykten ska heta The Institution.

Vad är pornogrind – och varför ska vi veta?

7 augusti, 2019

Bad Taste.

I samband med masskjutningen i Dayton, Ohio, kom det efter ett tag fram att mördaren inte bara gillade vår musik – han spelade även i ett band som, typ, spelade en avart av vår musik. Jag kallar det avart eftersom det rör sig om pornogrind. Så vad är det egentligen?

Pornogrind är en form av goregrind, som i sin tur är en mix av grindcore och death metal – de mest kända banden inom goregrind kan sägas vara Exhumed och General Surgery, medan jag ärligt talat inte känner till ett enda band pornogrind-band utan att ta wikipedia eller Metal Archives till hjälp. Vi snackar inte underground, utan underground underground – och förmodligen uselt genomtänkta låtar och riff, förutom när det gäller en sak – texterna är genomtänkta för att nå så mycket chock-effekt som möjligt.

Medan goregrind hämtar sina texter med ett öga i medicinböcker och slaskiga mord, bygger pornogrind sina texter på porr och inälvor – fokusen ligger på att skriva så äckliga och skruvade texter som möjligt, typ Licking the Brown Line of Fat Old Granny Bitch, Ejaculation Feast on a Baked Fetus och lyckade ordvitsar a la Hard Cock Cafe och Clit’Em All. Sjuk humor, våld, perversioner, kvinnohat och gore – inälvor – är grejen.

De flesta, eller alla, viftar bort denna musik och dess låttitlar (jag refererar bara till låttitlar, för vem orkar läsa texten till en låt som Sodomize Her Virgin Ass) som just sjuk humor och löjliga försök till att vara lustiga och överträffa sin förra text i vidrighet – även om texterna faktiskt kan spegla världssynen hos vissa individer.

Det är här Dayton, Ohio, kommer in. Mördaren skrev denna typ av texter och sjung i ett pornogrind-band. Och sköt sedan ihjäl nio personer. De flesta av oss ser texterna som ett skämt, på samma sätt som Peter Jacksons överdrivna splatter och gore-filmer var skämtsamma. För mördaren i Dayton var texterna något helt annat, och speglade hans verkliga känslor – och kvinnohat. Det är för jävligt, och visar att rörelser som Kill The King behövs.

Vill du läsa mer om ämnet? Vice var först med nyheten, och Vince Neil på Metal Sucks, som precis som Bara Metal i stort sett aldrig skriver om genren, har en lång ledare om saken och sin egen framtida roll gentemot pornogrind.

Yellow Eyes släpper labyrint av fantastisk black metal

2 augusti, 2019

No dust.

20190802_184036

Jagad. Eller tvärtom. I en labyrint med vita, trista kalkväggar som för varje steg obemärkt stiger högre och högre upp, fast med små luckor att ta genvägar i för att snabbt kana nedåt igen. Det är väl en perfekt beskrivning av Yellow Eyes fascinerande album Rare Field Ceiling? Eller är musiken mer som att blicka ut över en svart ovälkomnande göl i Norra Kvill?

Oavsett vilket – missa inte årets hittills bästa USBM. Yellow Eyes kommer från New York och skapades av bröderna Skarstad långt ifrån våra svenska gölar. Musiken rymmer så oerhört mycket att det är omöjligt att inte få fram mängder av olika bilder och upplevelser, trots ett ganska lamt namn.

För första gången – Abigail sågas vid fotknölarna. Av en idiot så klart

1 augusti, 2019

Bara Metal sågar tillbaka.

Abigail

Abigail med King Diamond. De flesta är överens om att det är ett mästerverk. Tycker man inte att det är ett mästerverk, så tycker man att det är snudd på ett mästerverk. Eller så lyssnar man inte alls på albumet och arkiverar det som ”musik för hårdrockare – inte för mig”. Det finns inga andra alternativ. Även hårdrockare som är födda efter 1987 gillar detta album. Albumet har haft idel nära på 100-procentiga betyg på Metal Archives recensioner. Tills nu.

En betygsättare har fullständigt sågat Abigail – men vad som ska sågas är recensionen.

Till att börja, recensenten har aldrig tidigare hört talas om King Diamond, än mindre Abigail:

So, after a quick look at King Diamond’s Archives page, I see that they have this album called ”Abigail”. Due to its abnormally high rating, it must be good, I think. I go somewhere to listen to the album.

Dessutom är recensenten helt historielös, och okunnig. King Diamond anses sakna originalitet. Say what? Och bandet har dessutom helt kopierat sitt upplägg:

Every single musical aspect on this album was lifted directly from the Iron Maiden/NWOBHM playbook. […] the drums play predominately four-on-the-floor patterns and the bass adds nothing interesting at all. […] It’s all lifted from Iron Maiden, one hundred percent.

Vad säger du om det Mikkey Dee? Det är förmodligen rena turen att recensenten inte hänvisat till Mercyful Fate, eller rättare sagt, okunskap. Vi gissar att denna recensent inte känner till King Diamonds förra band.

Så till de sista dragen av sågen på denna recension:

Unoriginal musical content aside, though, the one thing that really puts that seventh nail in Abigail’s coffin is the vocals of the man whose band bears his name: King Diamond. And you thought that Chris Barnes was a bad vocalist! King Diamond’s awful voice takes away any punch the already weak music

Det var droppen! Om denna recension inte är ett skämt så blir slutklämmen denna: Ska du recensera hip hop? Gilla hip hop. Känn till en del om hip hop. Lär dig skilja på bra och dålig hip hop. Annars framstår du som ett okunnig skämt.

En recension är meningslös när personen i fråga inte fattar grejen. Den var det när Tomas Tengby recenserade Kiss album Destroyer (en klassisk kalkon), och samma grej gäller idag.

Förresten, en sak till:

I could barely tolerate listening to this album the whole way through (mostly because of the royally cringe-worthy vocals) and I’m so glad it’s over.

Ska du recensera något – lyssna på albumet fyra fem gånger. Unik, genomtänkt musik kräver det.

Exklusiv intervju – Mammoth Storm: ”Vi skapar något eget – bara tyngd och riff man hört förut är trist som nageltrång”

25 juli, 2019

Slut på stiltjen.

promosepiamindre

Mammoth Storm har genom sitt andra fullängdsalbum Alruna släppt krossar-musik som garanterat kommer att ge eko på årslistorna nu i december. Bandet har en komplett line up sedan 2012 med Daniel Arvidsson [sång, bas], Emil Ahlman [trummor] och Christer Ström [gitarr] i sättningen. Musik klassas typ doom/stoner.

 Alruna har bandet lyckats skapa tung musik som hela tiden rör på sig och kontinuerligt förnyas – låt för låt. Det är genomtänkt och gediget. Mammoth Storm föredrar korta och tydliga låttitlar framför sju ord på latin och deras musik är lika rak på sak.

Ett sånt band vill man veta mer om. Bara Metal har intervjuat Emil Ahlman om allt relevant – namnet, figuren och soundet.

Till att börja med – vad är en “mammoth storm”?

– En Mammoth Storm är helt enkelt en överjävligt kall och skoningslös storm som begraver allt levande som kommer i dess väg. Det var vår lead gitarrist som lade namnet på minnet efter att ha hört det någonstans.

På era album tycker jag mig se samma figur återkomma på omslagen – vem är det? Och Varför?

– Vem och varför är faktiskt lite svårt att svara på men då det är jag som står bakom denna figur så kan jag ju i alla fall berätta hur den dök upp. Det var när jag satt på tåget med ett ritblock och hade lust att teckna. Minns inte om jag hade idén till denna figur redan innan eller om det bara skedde efterhand som teckningen växte fram, men den hamnade hursomhelst på omslaget till vårt första släpp: EPn Rite of Ascension [2014].

– Jag tecknar en hel del och ibland så får man till något som känns användbart. Just denna teckning kunde jag ta rakt av när jag gjorde resten av layouten till EPn. På Fornjot dyker den upp igen, på insidan av mittuppslaget på LPn och på avstånd i omslagsbilden, men då justerade jag utseendet en aning. På Alruna är placeringen mer central och nu känns det som om figuren har satt sig, så att säga. Vi bestämde väl för ett tag sedan att det kändes klyftigt att ha något som folk känner igen och förknippar oss med.

Har figuren något namn?

– Nej. Den har fortfarande inget namn faktiskt.  Jag tänker mig att personen bakom masken är en shaman som står i kontakt med naturen och har insikter om kosmos som överskrider det mänskliga medvetandets begränsningar.

Alruna är ett fantastiskt album. Vad var drivkraften bakom albumet? Och vad ville ni uppnå?

– Nu när man fått lite distans till plattan och låtarna känns det riktigt bra. Responsen har varit väldigt positiv och det är kul att många fattar grejen, även bland recensenter. Den största drivkraften har nog legat i utmaningen att få ihop ett nytt jäkligt bra album.

– Allt innan Fornjot gick väldigt snabbt, och vi gjorde ett par Europa-turnéer tätt inpå den plattan innan det blev dags att snickra på nytt material. Det hade alltså hunnit gå en del tid innan vi kom igång igen och samtidigt blev vi varse att Napalm, vårat förra bolag, inte var intresserade av att förlänga kontraktet. Det är väl en del av förklaringen till dröjsmålet mellan Fornjot och Alruna. En annan är att vi är mer utspridda nu och inte kan repa lika ofta som förr. När vi väl kom på fötter igen var det bara att köra och då var drivkraften, som sagt, att visa att vi fortfarande är att räkna med och att vi har mycket mer att ge.

Du nämner ”dröjsmålet mellan Fornjot och Alruna”. Så när skrev ni låtarna?

– Den ursprungliga tanken var väl egentligen att ha högst ett par år mellan plattorna, men när vi väl kom så långt att vi hade Alruna inspelad och mastrad var vi fortfarande utan nytt bolag. Tanken var att släppa plattan hösten 2018 men det tog lite tid att hitta en tillräckligt bra ny deal. Argonauta har dock varit helt suveräna att jobba med så nu känns det mycket bra på bolagsfronten måste jag säga.

Finns det någon rädsla för att göra mediokra låtar? Ett mediokert släpp som ingen bryr sig om – och som ni knappt själva gillar inom bandet?

– Nej, det gör det inte och jag tror att de andra i bandet känner likadant. Vi skulle inte släppa ifrån oss något som vi inte själva gillar. Däremot så är det viktigt för oss att våra låtar inte är några rip-offs på andra band, men den grejen handlar mer om integritet. Den där rädslan som frågan syftar på misstänker jag kan uppstå om man lever på sin musik och har slut på idéer?

Kanske det. Är Mammoth Storm ett enmansband med flera musiker, eller ett demokratisk band där alla jobbar och skriver lika mycket?

– Jag vill gärna se oss som ett demokratiskt band då vi alla bidrar med olika saker och har en lite outtalad men ändå rätt juste arbetsfördelning runt det som rör bandet. Sedan är det Daniel som har skrivit merparten av materialet på båda fullängdarna, men vi har inte nedskrivit i någon stadgar att det är så det ska vara. Det är helt enkelt han som varit mest produktiv. I början var det lite mer att vi satte ihop låtarna i repan och då blev arbetsprocessen per automatik mer demokratisk.

Hur kom det sig att detta album blev döpt till just Alruna? Och måste det finnas ett titelspår?

– Vi har varit eniga om att en tydlig albumtitel är att föredra. Sju ord på latin är inte vår grej utan vi vill hellre ha något enkelt men som ändå betyder något och sätter fantasin i rörelse. Att döpa ett album efter en låt är inte så dumt då man kan använda den låten som referens till hela albumet.

– När jag skrev texten till Alruna var arbetstiteln först ”Mandragorian Forest” då berättelsen handlar om en hel underjordisk skog av denna växt. När sedan låten var klar och vi började fundera på albumtitel kändes det som om ”Alruna” var mer gångbart av de skäl som jag redan nämnt.

Hela albumet är krossande massivt i ljud, men utan att tumma på riffen. Dessutom är varje låt långt ifrån lik de andra. Hur jobbar ni kring detta – variation, riff och tyngd? Och vad är grundbulten?

– Grundbulten är feta riff, men det är också viktigt för oss att skapa något eget som inte redan gjorts tusen gånger förut. Det finns tusentals band som låter tungt men bara tyngd och riff man hört förut är lika trist som nageltrång. Det känns bra när folk inser att vi faktiskt anstränger oss lite för att skapa variation och att låtarna är mer än ett sound.

– Sedan måste vi tacka Johan Ericson för hans insats med att spela in och mixa plattan. Soundet på Alruna är därför långt ifrån det komprimerade fuzz-stuket, det är råare och låter hårdare med en lite luftigare ljudbild, vilket är precis vad vi eftersökte.

Hur förklarar ni för en utomstående, till exempel en ljudtekniker på en spelning, hur Mammoth Storm ska låta?

– Loud as hell, lots of low ends, lots of reverb on vocals.

Ha ha! Glasklart. Ny fråga. En fråga om doom och tålamod. Lokaltidningen VF skrev om era låtar ”Ett upplägg som sällan bäddar för aktiv lyssning”. Håller ni med om det? Kärvs det en speciell lyssnare som har tålamod för att ta till sig doom och Mammoth Storm?

– Nja, det första påståendet håller jag inte med om men där är jag heller inte riktigt säker på vad skribenten menar. Menas det att folk lätt tappar intresset om det händer för lite så kan jag förstå varför man skriver på det viset, men samtidigt kräver långsam musik just aktiv lyssning för att tillägnas på rätt sätt.

– Genren doom har vuxit under senare år eftersom musiken fyller ett behov av att stänga ute bruset och gå ner i tempo. För att det ska funka krävs det att man verkligen går in i musiken.

Ni spelade en vecka efter terroristattackerna i Paris – hur kändes det?

– Nej, vi spelade en vecka innan.

Okej. Sorry.

– Hursomhelst. det kändes naturligtvis lite extra nära när man hörde på nyheterna vad som hänt. Nu spelade vi på ett annat ställe men ändå. Spelningen gick bara fint och på nästa vända spelade vi inte i Paris även om vi hade ett par gig i Frankrike då med. Man får försöka att inte tänka för mycket på sånt för man kan bli paranoid för mindre och det är ju rädsla som driver på den tråkiga politiska utvecklingen tyvärr. Kreativitet och gemenskap är bättre saker att fokusera på.