Interview – Leila Abdul-Rauf of Vastum: ”Many incels falsely believe the song is an anthem written in their honor”

22 oktober, 2019

”…and have no clue the song was written by a woman.”


Best album of 2019? Could very well be Vastum’s Orificial Purge. Bara Metal contacted  singer and guitarist Leila Abdul-Rauf and spoke about almost everything from two word titles and bitter misogynists to the eroticism of eating yourself. Oh, and usual music stuff as well, like the pain of scheduling rehearsals and her best sounding board.

When I read interviews with you, you seem to be the hub of Vastum. Without Leila – no Vastum. Is that so?

– Dan, Luca and I are the only members who’ve been in the band since the beginning. Shelby has also become crucial to the songwriting process since our third album Hole Below. However, I can’t imagine Vastum existing without Dan and me, but stranger things have happened I guess. We’re fortunate to keep attracting talented members after people leave the band. Despite our other priorities, we are committed to keeping the band alive and do as much as we can with what little time we have.

So, it has been four years since your last album. Are you surprised that Vastum still exists? 

– It is a bit surprising to me that we’ve managed to keep it together for almost ten years, but we seem to come out of each record stronger than before. And four years goes by more quickly than you think!

– In that time, collectively, we’ve toured and recorded with the following projects in addition to Vastum: Necrot, Acephalix, Ulthar, Extremity, Ionophore, Cardinal Wyrm, Fyrhtu, my solo project, and that’s not an exhaustive list. Dan began a PhD program. Needless to say, we’ve been extremely busy. Although once we have the time to begin writing a new Vastum record, things usually happen pretty quickly.

And what does Vastum actually do to you that you cannot do with your other bands? Why do you need Vastum?

– Vastum is a vehicle for my aggression in a way that none of my other projects are, lyrically, performatively and in songwriting. The energy of our live shows surpasses that of any metal band I’ve ever played with; it can be addictive.

How often do you meet each others to rehearse all of you together? I mean, going to the cinema with two friends takes like months to plan when you no longer is a teenager.

– Scheduling rehearsals is the most challenging part of being in this band, and most of the time the five of us can’t all be there because we’re all so busy. We rehearse together only about a month to a few weeks before we are about to play live. I’ll practice on my own as often as I can to the recordings before a show.

– Much of our writing happens separately, but when we’re working on new material, Shelby, Chad and I will often together just the three of us to learn the material first before we play through it as a full band. Dan and I meet separately to work on dividing up lyrics before recording.

Yes, you are two singers in Vastum. How much do you, Leila, sing – in percentage?

– I would say it’s roughly 60 % Dan and 40 % me doing vocals on each record. And it can be hard to tell who’s singing to the non-discerning ear. Dan and I split the vocals a bit more evenly on Orifical Purge, and made more of an effort to have both of our voices on all of the songs. I think having a more even distribution of Dan’s and my vocals makes for a more interesting listen.

A lot of your songs include spoken parts – is that kind of Vastum’s thing? 

– All of the spoken vocals are Dan’s. I see these vocals as part of Dan’s signature which contribute to evoking a dark, cavernous, all-enveloping atmosphere. There is something significant in the sound of an isolated spoken voice; it speaks to the introspection of many of the lyrics.

On this album you sing about the first and second wound. What two wounds?

– Dan wrote all of the lyrics for both Dispossessed in Rapture (First Wound) and I on the Knife (Second Wound). In Dan’s words: “Both songs riff on a line from Bataille about life as a wound. Sometimes Dispossessed in Rapture sounds like it’s about sexual abuse and perversion, while at others times it sounds like the narration of mystical experience. I on the Knife is partly written as if from a dissociative trance in which someone commands themselves to mutilate their own body. These sound like personal experiences – and maybe they are in ways – but I’m more interested in how they evoke ecstatic, often violent psychic states and how the narration of those states could double as something like demiurgic myths.”

At least four bands have made songs about autophagia this year so far. My question: How come you did a song about autophagia – I had never heard of it until these songs showed up.

– This is a striking coincidence that I only very recently discovered months after having written the lyrics to this song that there are so many death metal bands writing on this topic. When I came up with the idea, it wasn’t meant to be entirely literal, even though I like using literal imagery in the lyrics. Literally or psychically speaking, the act of eating yourself is the ultimate erotic act – you are simultaneously merging with yourself and making yourself disappear.

I have a follow up question to that. I have sometimes read descriptions of your lyrics as being about sex. I think the word eroticism is a much better term. Would it be more correct to say that most of your lyrics are about eroticism from a negative, and sometimes a positive, side – but mostly a dark side?

– Sex and eroticism are related but not the same thing. Dan could give a better psychoanalytic definition and distinction of sex vs eroticism, but eroticism transcends the sex act itself and can be associated with any act if it triggers feelings of sexual desire. Our lyrics mostly indulge in the dark and violent aspects of desire. Defining it in positive versus negative terms isn’t relevant to us.

Still on this topic – I thought Incel was about the hating women, until I read the lyrics; It is simply a song about aching for sex and caress. With all the terror acts done by incels today – would Incel have another kind of text in 2019, about the act of killing and hating women and being bitter?

– I wrote the lyrics to Incel in 2012, having never heard of the underground right wing internet community even though I heard, years later, it was quite active at the time. Now many incels falsely believe this is an anthem written in their honor, that Vastum is identifying with them, and have no clue the song was written by a woman. For me, the song was simply evoking the pain of involuntary celibacy, and violence to the self; I had absolutely no intention of identifying with a particular group of people, and I am probably the antithesis of anything they would want to identify with.

Okay. Your new album has a two words title. Like all of your albums. Was this deliberate from the very start? Or did it just happen and you discovered it like three albums into your career?

– Having two word album titles which are also song titles was never deliberate on our part. It just kind of stuck after the third album, and more or less became a template that works well for our aesthetic. Who knows, maybe the fifth album will have a different syntax just to change things up! We’re not too attached to the two word template.

Musicwise – How do you actually know the difference between a riff that passes through the filter, and one who you discard?

– For me, if I start with a riff that doesn’t go anywhere after many months of working on it, I’ll usually abandon it in favor of something else. I don’t have piles of unrecorded songs lying around; everything I write gets used.  I find that the more quickly a full song comes together, the stronger of a song it usually is.

And who is your best sounding board?

My bandmates, especially Dan, are my best sounding board – I appreciate how very supportive they are of my writing, and of course they know Vastum’s sound better than anybody. My partner Nathan too, is an especially tough critic. If he likes something I’ve written, then I know I’ve succeeded!

Finally, what do you prefer? Playing solo in Matteuskyrkan in Göteborg, or playing with Vastum at Kill-Town in Denmark?

– I love both! They are opposite experiences that I crave equally. The violent energy of a Vastum show is electrifying, but the experience of playing an intimate ambient set in a church with visuals is just as powerful; to be able to put people into a trance from my compositions and improvisations is a magical thing.

Göteborg just happens to be my hometown, although I live in Malmö. How come you ended up playing in Matteuskyrkan in Göteborg? That sounds truly odd to me!

– My friend Peter Johansson, drummer of the Swedish death metal band Bastard Grave, helped book a short tour for me through Scandinavia in October 2018 and drove us on the tour. His friend connected me with the wonderful Farsot Records folks in Gothenburg. Even though they have their own venue where they usually book, this was the very first show they booked at the Matteuskyrkan, a beautiful church near the center of town. It was the perfect venue and atmosphere for my ambient solo project, where I performed with my partner Nathan Verrill. We played every kind of venue you can think of on this tour, but this venue and Dunkers Kulturhus, an established arts and culture center in Helsingborg, were my favorites.


Teitanblood släpper tredje fullängdare

20 oktober, 2019

En studie i rött.

Har du för mycket harmoni i livet? Går allting bra? Dags att släppa in lite Teitanblood som skaver där det som mest behövs. Tio år efter debuten Seven Chalices kommer tredje fullängdaren The Baneful Choir. Lyssna på Black Vertebrae ovan.

Bandet har som vanligt släppt väldigt lite info via sina officiella kanaler, men en sak står klart: Teitanblood pendlar på sina fullängdare och EP-släpp mellan att gå från svartvita omslag till väldigt blodröda omslag. Den här gången blev det rött. Och snyggt. För er som gillar bandets interludium och vill lyssna extra på dem finns det två korta sådana i form av spår 6 och 7 samt i slutet av titelspåret.

Dödsbandet Gatecreeper känner sig övergivna på nya albumet

14 oktober, 2019

En fläkt av Sverige.

Gillar du Entombed-kross a la svenskt 90-tal, kombinerat med en sångare som låter som Obituarys John Tardy? Arizona-bandet Gatecreeper kan vara din grej, aktuella med nya albumet Deserted.

Detta är bandets andra släpp, och det är ingen tvekan om att Gatecreeper och därmed även Relapse Records har prickat in en femetta. Lyssna på From the Ashes, Boiled Over, titelspåret eller Absence of Light för enkla låtar in i albumet.


Svinbra band har precis spelat in ett nytt album

14 oktober, 2019

2020 blir ett bra år.


Invictus Records och slovakiska old school heavy metal-bandet Malokarpatan har nyligen uppdaterat sina facebooksidor. Med goda nyheter:

Slovakia’s Malokarpatan have completed recordings in Prague for their forthcoming “Krupinské ohne (The Fires of Krupina)” with Zdeněk Šikýř who, rather infamously, three decades previously recorded Master’s Hammer ‘The Mass’ in the same studio during the Velvet Revolution! The album is out next March […].

SRFs inlägg om Yngwie Malmsteen är lysande

12 oktober, 2019

Sprätter plektrum.


Ibland skrattar man högt för sig själv rakt ut i luften. Så som när Sweden Rock Festival uppdaterar sin facebooksida med följande briljanta glidtackling mot Yngwie Malmsteen som är både regelrätt och ful – både snäll och elak. Och genialisk.

Senast han [Yngwie Malmsteen] spelade hos oss var 2005 och aldrig förr har vi sett en gitarrist sprätta iväg så många plektrum som då. 14 år senare kan vi fortfarande hitta Yngwie-plektrum i gräset! Någon som var där och lyckades fånga ett?

Finn din inre väg med Blood Incantations låt Inner Paths

11 oktober, 2019

Första officiella släppet.

På Youtube har det funnits en del låtar från Blood Incatations kommande album sedan några veckor tillbaka – men det är halvsunkiga liveinspelningar med tämligen kasst ljud. Idag kom dock första singeln från Hidden History of the Human Race, och det är tyvärr en låt som känns alldeles för kort – ynka fem minuter. Den lämnar lyssnaren abrupt med blodad tand.

På albumet kommer dock denna låt, Inner Paths (to Outer Space), precis innan avslutande fjärde spåret Awakening from the Dream of Existence to the Multidimensional Nature of Our Reality (Mirror of the Soul) som i sin tur är 18 minuter lång – och nog känns proggiga Inner Paths mer som ett intro?

Sammanlagt är hela albumet 36 minuter. Det känns kort.

Vastum med andra låten från kommande albumet

10 oktober, 2019


Kaliforniabandet Vastum har släppt ifrån sig ännu ett livstecken från kommande album, och precis som premiärspåret lovar I on the Knife (Second Wound) att ett svinigt bra album är på gång. Det är musik i form av tryggt rusk, tyngdlös börda och livlig döds – vad innebär det? Lyssna.

Albumet Orificial Purge släpps 25 oktober via 20 Buck Spin.

Svampdöds när Blood Spore debuterar

8 oktober, 2019

Bland rör och skivor.

Mykologi är alltid ett lika spännande ämne att skriva döds om, eller hur? Så tänker åtminstone Blood Spore från Pennsylvania, som i år debuterar med EPn Fungal Warfare upon All Life. Egentligen kom albumet redan i våras, men det är först nu under höstens svamptider som bandet får den uppmärksamhet som det förjänar – eftersom det är trovärdig och bra döds, trots texttemat.

Lyssna på Apex Colony som bästa ingångslåten. Lyssna gärna till smaken av en kantarell-toast, och sjung med i texter som denna:

Fungal apex colony
And psychokinetic
Declares its ancient warfare
Upon all life

Rutten messias, dödssynder och geometri – intervju med Mattias Frisk om skapandet av Year of the Goats senaste albumomslag

8 oktober, 2019

Bakom kulisserna.

Mattias Frisk, vanligtvis sångare och gitarrist i Vanhelgd, är också en ofta anlitad omslagsartist. Ett av hans senaste verk, senaste i form av senaste utgivna album, sitter på Year of the Goats album Novis Orbis Terrarum Ordinis. Det är ett fängslande och udda omslag med många detaljer att nörda ned sig i. Bara Metal gjorde just det, genom att fråga Mattias Frisk om hela processen.

Hur löd direktivet från Year of the Goat? Fick du fria händer?

– Jag kommer inte riktigt ihåg faktiskt, processen började för så länge sedan som i slutet av 2017 och omslaget var klart i början av sommaren 2018. Konceptet med den ruttne messias var klart tidigt men formen var inte spikad. Jag hade halvfria händer med andra ord. Idéer bollades fram och tillbaka, skivan är väldigt konceptuellt driven men var inte  färdigskriven tror jag.

– Jag argumenterade för en visuell retorik som knöt an till konsthistorien och vi landade i ett uttryck förankrat i ikonmåleri då jag tycker detta signalerar både tidlöshet och har ett profetisk anslag. Det är väldigt symboldrivet men samtidigt en gestaltningskonvention som är ospecifik i sin avsaknad av det naturalistiska eller realistiska återgivandet.

Refererade ni till någon särskild bild eller liknande?

– Vi pratade om Grunewalds korsfästelsescen som inspiration. Jag byggde upp en geometriskt strikt komposition och läste in mig på tekniker för ikonmåleri. Men det fick bli slagmetall och akrylfärg istället för äkta bladguld och äggoljetempera. Jag beställde hem det senare men färgen betedde sig inte så bra som tillverkaren beskrivit så det var bara att gå över till akryl istället vilket är lite trist då den ger ett lite plastigare intryck än tempera.

För att lättare komma ihåg de sju dödsynderna på Medeltiden associerades synderna med djur – är det dessa djur vi ser på omslaget?

– Ja, precis det stämmer, det är dessa djur.

Men albumet handlar om nio dödssynder – man brukar tala om sju. Och du har målat nio cirklar, varav bara sju av dem innehåller djur – övriga två täcks av händer. Hur hänger allt detta ihop?

– När det kommer till det där med nio synder får du fråga bandet, jag kommer inte riktigt ihåg hur vi resonerade. Men det finns mer symbolik i bilden än dessa, himlen är svart och saknar, sol, måne eller stjärnor. Den ruttne messias står på sina knän och spiller 9 bloddroppar ur var handled. I bakgrunden syns sprickande murar och på marken ligger Adams skalle.

Vad har hänt med ansiktet?

– Kort fråga som kräver ett långt svar. Min tidigare ateljékollega och nära vän Martin Frid arbetar mycket med ikonen som koncept och han har inspirerat mig till att vilja arbeta med detta. Dessutom har han så länge jag kan minnas haft en fin liten rysk ikon i sin ägo, en ikon där Jungfru Marias ansikte skavts bort. Det ser ganska creepy ut. Jag tyckte det var en juste väg att gå, att inte visa monstrets ansikte gör att din fantasi istället springer iväg och du applicerar dina egna fasor på det.

– Tänk på filmatiseringar av Stephen Kings böcker, de blir ofta pajiga när monstret väl visar sig.





Metallica live i Seattle 1989 – krossar allt

7 oktober, 2019


Så Metallica har ställt in turnén Down Under, och det är så klart synd om fansen, men ärligt talat – det är mest synd om de som missade Metallica under Damaged Justice-turnén. Jag såg dem i Frölundaborg 19 oktober 1988, men inser nu i efterhand, nästan trettio år senare, hur sjukt bra bandet faktiskt var vid den tiden.

I slutet av augusti nästan ett år efter konserten i Göteborg spelade bandet i Seattle. Och den konserten finns uppladdad på Youtube. Jag ägnade en hel lördagskväll åt den nyligen, och tänker snart göra det igen. Det är så bra – minus det faktum att Lars Ulrich drar upp tempot för högt på Master of Puppets.

Några intressanta fakta:

• Detta är innan svarta albumet. Inte en enda låt från det albumet alltså.

• Bandmedlemmarna brydde sig inte om hårtrender.

• Jason Newstead har varit basist i bandet sedan oktober 1986.

• Videon kommer från Live Shit: Binge and Purge.

• Inga badbollar, ingen crab walk, inget lokalt musikarr av Kirk och basisten.

• Thrash metal at its purest.