Vi måste snacka Bruce Pennington, Blood Incantation och återkommande omslag

22 september, 2019

BI. Sci-Fi.

Blood-Incantation-Interdimensional-Extinction-T-Shirt

I samband med att Blood Incantation avslöjade omslaget till kommande albumet dök genast Agonys omslag till Apocalyptic Dawning (1995) upp i flera diskussioner på nätet. Tydligen var Agonys omslag en ren stöld, taget utan att kontakta sci-fi-konstnären och upphovsmannen Bruce Pennington, medan Blood Incantation använde sig av originalbilden och körde allt lagligt genom att höra av sig till Pennington för att köpa rättigheterna.

Agony har hur som helst fått stor uppmärksamhet som band genom omslagskrocken, och eftersom bandet ligger i träda kanske detta är skohornet som får dem att dra igång igen. Det förtjänar dem. En enda lyssning på Apocalyptic Dawning säger mig att jag kommer att komma tillbaka till bandet ofta.

Blood Incantations kommande omslag var för övrigt ursprungligen ett bokomslag till Brian Aldiss bok Space, Time And Nathaniel utgiven 1971. Faktum är att Atari Teenage Riot-snubben Alec Empire hade samma motiv på sitt sitt album Hypermodern Jazz 2000.5 som gavs ut 1996.

Så varför väljer Blood Incantation att väcka liv i denna redan välanvända bild egentligen? Gissningsvis för att den är grymt fascinerande att titta på, för att den följer bandets utomjordiska tema men också för att Blood Incantation redan har ett bra samarbete med Bruce Pennington. På sin EP Interdimensional Extinction (2015) är det också en Pennington-målning på omslaget, och samma motiv tryckte Blood Incantation på sina t-shirts – saturnusringar av dödskallar. Den originalbilden var dock i färg, men Blood Incantation föredrog då svartvitt. För färgversionen, kolla in Malmöbaserade Bombers omslag från 2017.

Även amerikanska Temple of Void har ett Bruce Pennington-motiv på sitt album Of Terror and the Supernatural (2014). När Bara Metal intervjuade bandet om saken svarade de så här:

When we started out we didn’t have a budget from our label so everything was coming out of our own pockets. Brent picked up this book by a renowned fantasy artist named Bruce Pennington. He brought it to practice and we fell in love with his style and thought it would be amazing to license some of his artwork. So we hunted him down online and got in contact with him through one of his friends. The piece really fit our style and garnered us a lot of attention, to be honest.

Är du sugen på att sätta Bruce Pennington på ditt nästa skivsläpp? Kontakta honom via hans hemsida här.

Annonser

Blood Incantation avslöjar människans dolda historia genom nytt album

20 september, 2019

Äntligen på riktigt.

fb_img_156893864513586689096.jpg

Ett av årets mest efterlängtade och omtalade album landar den 22 november – Blood Incantation släpper då Hidden History of the Human Race via Century Media i Europa och Dark Descent Records i Amerika.

Omslaget är hämtat från sci-fi-konstnären Bruce Pennington, och användes faktiskt redan av Agony på nittiotalet.

fb_img_15689386096741881123418.jpg

Dark Descent kommenterar valet av krockande omslag så här:

The band has their reasons. The best question is, why not? It’s obviously different and this version will include a lot more of the associated artwork with this piece.

Den första teaser-låten från albumet kommer att släppas i oktober via bandcamp men eftersom bandet turnerar från och med idag lär låtmaterial ligga på Youtube vilken sekund som helst.

Låtlistan är som följer:

1. Slave Species of the Gods
2. The Giza Power Plant
3. Inner Paths (to Outer Space)
4. Awakening From the Dream of Existence to the Multidimensional Nature of Our Reality (Mirror of the
Soul)

Hour of Penance släpper nytt album – och en förstasingel

18 september, 2019

Vaffanculo.

Italienarna i Hour of Penance har släppt första singeln från kommande albumet Misotheism som släpps 25 oktober.

Bandet beskriver nya låten Flames of Merciless Gods så här:

…a song about a new empire built on the illuministic values of reason and equality, who wages war against the wealthy ones hidden in their ivory towers, worshipping their only god: Money. They are the ‘bastard race’, because they have no fatherland and no motherland: their loyalty stands to no one but themselves. Their way of life is a blasphemy to everyone who is exploited by the inequalities created by their greed and is starving because of that. They are so afraid to atone for their crimes that they choose to commit mass suicide rather than face justice.

Okej. Då så. Återstår att lyssna på en habil, gedigen metallåt.

 

 

Ett tredje Batushka-band har dykt upp

17 september, 2019

Med y.

Först fanns Batushka. Det skapades av Krzysztof ”Христофоръ” Drabikowski. Bandet behövde en sångare och anlitade Bart, som heter och kallas Bartłomiej ”Варфоломей” Krysiuk. Bart och Krzysztof blev ovänner och gick skilda vägar. Två Batushka uppstod.

Och i dagarna dök ett tredje upp. Batyushka, med ett y, skriver så här om sig själva på sin bandcamp:

A true БАТЮШКА band formed by the orthodox priests from Russia. We are not some bunch of larping posers, but true christianscomparing to some fake larpers who can’t even spell the name correctly. We stand against satanism or mockery of our christian religion in any form.

Ärligt talat, jag vet inte vilka eller vem som är bakom bandet, om det är satir eller på riktigt. Jag bryr mig inte ens om att lyssna på musiken. Men jag fascineras av tilltaget och undrar – varför?

Intervju – Bastard Grave: ”Nåt äckligt ska man väl skriva om?”

12 september, 2019

Från skaparkris till skaparkonst.

BG

Dödsmetallarna och helsingborgarna i Bastard Grave har släppt en uppföljare i Diorama of Human Suffering som slår debutalbumet What Lies Beyond (2015) på ett ödmjukt sätt – lite bättre på allt. Bara Metal hörde av sig till bandet med ett knippe av undringar, och gitarristen Andreas Hjort tog sig tid att förklara förändringen i ljudbilden och berätta om låtarna, äcklet – och sin kris.

Jag tycker ljudet på nya albumet är betydligt bättre än What Lies Beyond – hur kommer det sig?

– Jag ska väl inte ljuga och säga att vi jobbat överdrivet mycket med det. Vi spelade in med samma kille, Ulf på Hoborec, men i en annan mycket finare studio. Sen spelade vi in live den här gången, vilket jag tycker märks. Vi ville väl ha en lite skitigare och mer organisk ljudbild tror jag.

– Jag tror förra skivan lät mer hardcore medan denna låter mer döds i ljudbilden, fast ärligt talat så har jag ingen aning hur skivan låter nu. Man är så inne i det när man spelar in och mixar, men efter det har jag inte hört den. Det här med att man släpper en skiva betyder nog mycket att jag faktiskt släpper den och går vidare till att skriva nya grejer.

Men… ska det verkligen ta fyra år mellan album ett och album två?

– Nej, det ska det ju inte. Men det har hänt en del däremellan, det har bytts gitarrist två gånger, tre barn har kommit till. Sen var det väl nån form av skaparkris hos mig, då jag skriver låtarna. Ville jag göra ett sunlight-album till, kunde jag fortsätta skriva HM2-stänkare? Vi skrev några låtar som lät som förra albumet What Lies Beyond, men dom skrotades ganska direkt. Jag kände mig ganska tömd på det stuket direkt efter vi spelat in första skivan, och ville göra något helt annat. Sen tog det ett tag att komma fram till hur jag ville att det skulle låta, och då rök HM2-pedalerna. Men nu känns det som vi hittat hem lite mer, och vi har en stabil lineup, så nästa album ska inte ta fyra år.

Skaparkris? Kan du utveckla det?

– Det var nog en mix av lite medlemsbyten och turnéer, då ligger fokus på att få in en ny i bandet och repa in gammalt. Samtidigt försvinner fokus från att skriva nya riff, och det är nåt jag måste göra kontinuerligt för att hålla igång, annars tappar jag det.

Gav det dig ångest? Nu är jag slut som låtskrivare?

– Jag kan inte säga att det nåt som gav nån särskild ångest, jag visste bara inte vad jag ville skriva. Men när vi skippade HM2an och drog ner på tempot så löste det sig.

På nya albumet har ni en låt som är perfekt: Life in the Sewers.  Från det krossande introt följt av riff på riff. Hur kom den till?

– Vanligtvis brukar jag ha massa riff och låtar som byter plats, ligger i träda, skrotas, tas upp igen, sys ihop med nåt annat. Till slut står vi där med en frankensteinad låt som låter bra. Men med Life in the Sewers tror jag allt föll ganska naturligt på plats direkt.

– Versriffet och refrängriffet är ju bara varianter av varandra, samma grund i botten. Jag gillar när man bara ändrar små saker men att det ändå kan få det att låta helt annorlunda. Texten kom till när jag lyssnade på en podd om första världskriget med många ögonvittnesskildringar om hur brutalt och jävligt det var; det första industriella dödandet, hur folk inte var beredda på vad det kunde göra med människor.

Apropå Life in the Sewers. Jag ser ett sorts stinkande tema: sewer, inner carnivore, bile, feces, pile of rot och stench – era låttitlar anspelar nästan bara på verdervärdiga lukter och kladdiga saker. Varför har det blivit så?

– Nåt äckligt ska man väl skriva om? Det är jag som har skrivit de flesta texterna på nya skivan, och jag tror jag har inspirerats mycket av Cronenbergs filmer och annan klassisk body horror.

– Det fysiska äcklet, den egna kroppen som ruttnar eller på annat vis faller sönder är långt mer intressant, och skrämmande, än att skriva om monster och krig. Den egna kroppen är alltid nära, och det är obehagligt att tänka på hur skör och bräcklig den kan vara. Tänk bara på en sån enkel scen som i Flugan när Jeff Goldblum drar av sin nagel som sitter löst. Simpelt och skitvidrigt. Sen när man väl börjat blir det väl lite av en grej att försöka överträffa sig själv i äckel. Det är alltid kul när man kommer på en bra idé, som transubstantiation into feces, som handlar om att äta upp och skita ut sig själv, och att koppla det till transsubstantiationstanken inom den katolska kyrkan.

Vilken låt är du mest nöjd med på Diorama…? Vilken låt representerar bandet bäst?

Inner Carnivore kanske. Inte för att det är en given favorit, men den har lite av alla element av hur vi låter just nu, med lite tvära vändningar. Men jag skulle nog inte säga att det är den jag är mest nöjd med, det är nog Life in the Sewers, eller Drowning in an Ocean of Bile.

Vad är en bastard grave egentligen? Vad syftar det på?

– Namnet är en klassisk ”tryck ihop två balla ord så blir det väl bra”. Vi satt hemma och drack och skulle komma på ett namn: ut med massa ord och se vad som funkar ihop bara. Jag önskar jag kom ihåg några andra förslag vi hade på bordet.

– Men det låter ju som ett band som du redan har hört, inget unikt med det. Bastard Grave kan väl betyda en grav för en oäkting, eller en oäkta grav kanske? Men vad fan är det? Jag har ärligt talat inte tänkt på namnet sen vi bestämde det.

Märker man som band att man har blivit bättre? Bättre musiker, bättre samspel och så vidare. Eller är det bara vi fans som ser framstegen?

– Absolut märker man det. Grejer som vi i början fick kämpa med går nu på automatik. Men eftersom man är människa och aldrig är nöjd så fuckar man ju till det för sig och gör knepigare och svårare grejer så man fortsatt kan känna sig värdelös och inte kunna spela det. Men det är ju det som är roligt, man får passa sig bara så man inte blir ett tekniskt as som bara inspekterar sitt eget anus. Men vi är knappast så skillade musiker att det nånsin kommer bli ett problem.

– Jag försöker mest bli bättre på att sätta ihop bra låtar, att bli bättre på dynamiken, och att kunna utnyttja det till att ta oväntade svängar i låtarna, som folk kanske inte väntat sig. Men jag vill göra det utan att det känns sökt och påklistrat, det ska kännas organiskt, även om det låter helt uppfuckat.

Jag tycker era albumomslag påminner om varandra, även om de är stora olikheter i stil.

– Själv tycker jag dom är väldigt olika, förutom då att det är ett ruttet lik på båda, men det är vi ju knappast unika med att ha. Först var det tänkt att vår trummis skulle göra omslaget, men det funkade inte, så vi fick leta upp någon annan. Vi hittade Stewart Cole [rotten_realm] och gillade hans grejer. Han hade redan gjort omslaget och lagt upp, och vi hade lite bråttom så vi tog det rakt av.

Jag såg er live i Malmö under något som borde ha varit ert värsta gig. Elektriciteten slutade hela tiden att fungera mitt i låtarna om jag minns rätt. Berätta – hur var det att stå på scenen då? Vad gör man som band?

– Jag kommer inte ihåg så mycket av strömavbrotten när vi spelade, var det så illa? Jag vet att det var massa strul när Deranged spelade.

Hmm. Jag minns det som att ni hade samma problem?

– Det kändes lite som att de fortfarande höll på att bygga Plan B när vi var där, att det inte riktigt var färdigt. Det är ju alltid en lite konstig känsla att stå på en scen och inte spela, även mellan låtar. Men vad gör man? Bara att uthärda och stå där. Hur som helst har vi gjort mycket värre gig än så, där man fått spela i skogen klockan 03:00 på natten, eller där man bara vill packa ihop alla sina prylar och dra så fort man är klar.

Shit. Så illa? Vad hade hänt?

– Inget särskilt uppseendeväckande. Vi spelade på en MC-bar i Belgien som var jävligt miserabel, då ville man ju bara få det överstökat och dra. Men vad fan, hela Belgien är ju ganska jävla miserabelt och grått.

Tycker du vi metalfans i Sverige i tillräckligt stor skala går på livekonserter? Eller är det dålig uppslutning?

– Metalfans är väl den mest dedikerade publiken, men scenen för underground-döds är inte så stor helt enkelt. Jag själv är ingen stor konsertspringare, så jag har ingen rätt att klaga. Rent allmänt klagas det en jävla massa på att folk inte går på spelningar, men det är väl deras val? Vill de inte så är det upp till dem, inget jag ska stå och hänga läpp för.

– Skriv lite låtar och släpp en skiva som folk blir tända på så löser det sig. Och bli ett bra liveband, framför allt det. Du behöver inte hoppa runt som Bruce Dickinson, men lite passion och känsla måste du kunna förmedla. Annars lyssnar jag hellre på skivan.

– Det knepiga med metal och underground är ju att det är lite svårt att arrangera bra spelningar och få det att gå ihop. Jag kommer från en punkbakgrund, och där kan man spela i en grop i marken med pissigt PA och det kan ändå låta OK för det är skitig musik. Med metal är det lite större krav på att det ska låta bättre, och det behövs lite mer kring för att det ska funka, särskilt om du är en trummis. Man spelar med mycket mindre marginaler än en punktrummis, och behöver ha bättre förutsättningar.

Klockan klämtar för Nile – släpper ny låt, nytt album

9 september, 2019

…och sångaren låter perfekt.

Nile och Nuclear Blast fortsätter sitt långa samarbete, och 1 november kommer Niles nionde album Vile Nilotic Rites. Det blir femte släppet ihop med Nuclear Blast, övriga fyra första släpp låg på Relapse Records. Inte dålig att på en 21 år lång karriär bara behöva byta bolag en enda gång.

Nya låten Long Shadows Of Dread är full av Nile-riff, och dessutom strösslad med kyrkklockor. Om jag förstått saken rätt är det nya gitarristen och sångaren Brian Kingsland som sjunger, och det gör han bra, till och med väldigt bra! Och texten? Vem bryr sig. Det är Nile, det handlar om forntida Egypten, och musiken låter bra.

Cattle Decapitation ställer existentiella frågor

6 september, 2019

Slutet närmar sig.

Kalifornienbandet Cattle Decapitation släpper sitt åttonde album Death Atlas i slutet av november via Metal Blade, och första spåret jag ramlar över är så bra att kvarlevor rör på sig av musiken. Lyssna på One Day Closer to the End of the World och håll med eller håll mot.

Year of the Goat dödssyndar – och släpper nya albumets bästa låt hittills

5 september, 2019

Frosseri.

Känner du dig avundsjuk på Year of the Goat? På deras framgång och deras frosseri i att skriva bra låtar? Vad bra. Då är deras senaste album något för dig. Imorgon släpps nämligen Novis Orbis Terrarum Ordinis, ett album som verkar kretsa kring dödsynderna, men inte sju utan nio – med brasklappen att jag kan ha helt fel. Högmod går ju före fall.

Att döma av låten Invidia, som dök upp idag, kan Year of the Goat vara på väg att släppa ett av årets bästa album, åtminstone inom sin genre, alltså den typ av hårdrock som låter 60- och 70-tal.

Tidigare smakprov från albumet har varit handklappiga Superbia och Avaritia, och vad som kännetecknar dem alla är bra driv, bra arrangemang och härliga refränger att tralla med i.

 

Aura Noir: ”Håper det kommer mer musikk!”

4 september, 2019

So you’re telling me there is a chance?

iu

I slutet av augusti avslöjade norska Aura Noir via ett inlägg på Facebook att bandet hade gjort sitt sista gig:

Tonight was our LAST GIG. Thanks so hoobalooba superintendently extremefacely much to NOONE. PISS OFF!!!!!!!!!!!!!!!

De flesta av oss tolkade det som att bandet har lagt ned för gott, och på Metal Archives valde redaktörerna först samma tolkning: ”break up” – men har senare ändrat statusen till ”unkown”.

Bara Metal mailade det norska bandet om saken via Messenger – och fick svar:

Har ni lagt ned bandet helt? Eller ska ni bara sluta turnera, men fortsätta ge ut album?

– Det eneste vi vet er at det ikke blir noen konserter fremover. Håper det kommer mer musikk!

Så där har vi det. Det kan kanske kanske komma nytt album. Vi får helt enkelt hoppas vi också.

Sacred Son – han med turist-omslaget – är tillbaka

4 september, 2019

Minns ni Sacred Son? Dane Cross enmansblack metal-band med det där otroligt anti-black metal-omslaget? Alltså det här omslaget:

669568

Han är nu tillbaka med ny låt, och ett nytt turistomslag. Denna gång i en tweedkavaj, med högskoleskägg men utan solglasögon. Förra gången var bilden tagen i Sydafrika. Den här gången, typ, i England. Kanske?

a1691788284_10

Han är således alltså även tillbaka med ny musik, och det går inte att klaga den här gången heller. Riktigt bra. Lyssna på Black and Lustreless Whiteness och A Grave Countenance för att bli lika övertygad som jag.

Att döma av informationen från bandcamp-sidan är detta bakgrunden till musiken:

Created in the ligature of a third-life crisis sat at my dining room table in my dressing gown, the scent of the flower ‘gypsophilia paniculata’ in my nostrils.

Sacred Sons förra album, med det ökända selfieomslaget, sålde helt slut på vinyl, och på CD två gånger om. Enmansbandet har sedan dess blivit ett band på fyra medlemmar.