Esoctrilihum – underlig och väldigt bra black metal

24 maj, 2020

Skumt är bra.

Franska enmansbandet Esoctrilihum är löjligt effektivt. Bandet har i dagarna släppt sin femte fullängdare sedan debuten 2017, men utan att tumma på kvalitet. Eternity of Shaog håller mycket hög klass i jämförelse med andra black metal-släpp, och är definitivt Esoctrilihum bästa album hittills: All atmosfär, alla underliga ljud samt udda och symfoniska instrument, är på topp – och riffen likaså.

Headbanger Review har gjort en intervju med musikern bakom Esoctrilihum, Asthâgul, där han bland annat pratar om vad som inspirerar honom:

I also make some reference to Clark Ashton Smith, another author who, like Lovecraft, knew some secrets about a certain race having decided to take various forms and various names to communicate their knowledge. I also base myself on some work by H.P. Blavatsky. Her understanding of the lower and upper globes from a chain of an earthly scheme is remarkable. Otherwise, I am inspired by my own experiences.

Du kan läsa hela intervjun här. Lyssna på Shayr-Thàs (6th Passage: Walk The Oracular Way) och Aylowenn Aela (3rd Passage: The Undying Citadel) för snabba ingångar till albumet. 

 

Keyboardist i Kardinal Sin talar ut om Paolo Roberto

23 maj, 2020

Bladet från munnen.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Keyboardisten i heavy metal-bandet Kardinal Sin, Thomas Geson Gustafsson, har sett tillbaka på sina möten med Paolo Roberto – vilka ofta handlade om sparkar mot rygg och huvud. I ett öppet och offentligt inlägg på Facebook skriver han av sig:

Nu ska jag göra ett litet uttalande om vad jag anser om den här kändisen som köpt sex, som dessutom var väl medveten om att det handlade om trafficing.
Någon kanske tycker att jag nu drar på mig offerkoftan, men jag struntar faktiskt i det, jag måste helt enkelt lufta min åsikt.
Jag tror också att jag talar för ett relativt stort antal människor i detta. Jag rubricerar det med följande:

”Det här visar bara att en gång svin alltid svin.”

Jag är ett av ”Kungen av kungsan” med sitt gäng av skitstövlars* offer. Jag blev nersparkad och misshandlad vid fem tillfällen av honom och hans förbannade* gäng med wannabes, Alltid när jag var ensam och de var minst fyra eller fem stycken, ibland fler…

Ni kan läsa hela inägget på hans facebooksida, ett inlägg som snart har delats 100 gånger. Gör gärna det, för det är långt och intressant och visar på de skador sparkar mot huvudet kan ge långt senare i livet.

De flesta av oss visste väl redan detta, men som ofta i svensk media är det förövaren som får medialjuset, och inte offret. I Paolo Robertos fall var han ju en kicker som dessutom blev ungdomskändis tack vare att han slog ned människor – och fick medverka i en film regisserad av samma regissör som bara några år tidigare föraktade och förkastade hårdrock som en perverterad ungdomsyttring.

Intervju – Sweven: ”Det är väl så nära galenskap jag någonsin har kommit”

20 maj, 2020

Turerna bakom nya albumet, avslutet med Morbus Chron och jakten på perfektion.

sweven_2

I slutet av februari 2014 såg allting ut att vara frid och fröjd. Morbus Chron släppte sitt andra album, döpt till Sweven, och en efter en hyllade recensenterna musiken. Drygt ett och ett halvt år senare var det slut. Bandet la ned. Allt var över.

Men så plötsligt i år, från ingenstans, dök fortsättningen upp. Bandet Morbus Chron hade blivit bandet Sweven, döpt efter albumet, med bandmedlemmen Robert Andersson som minsta gemensamma nämnare.

Jag har lyssnat på Swevens debutalbum The Eternal Resonance ända sedan det släpptes i mars, och har ännu inte tröttnat. Det är utan tvekan ett av årets bästa släpp. Robert Andersson tog sig tid att svara på Bara Metals frågor.

Så, när bestämde du dig för att avsluta Morbus Chron?

– Först och främst så var det ett beslut som Edvin och jag tog tillsammans. Vi hängde en kväll någon gång 2015 och kom helt oplanerat in på bandets framtid. Hans missnöje med vår musikaliska riktning hade bubblat under ytan ett tag och vi insåg där och då att det inte gick att förena våra viljor längre.

– Från Splendour of Disease till Sweven hade mycket hänt. Det fanns ganska få spår kvar av den musik som ursprungligen fört oss samman. När vi snackade började jag själv också inse det absurda i att släppa den här musiken under ett namn vi valde eftersom man fick blodig avföring. Det om något blev väl en tydlig signal på att det var dags att börja på ny kula.

…och när bestämde du dig för att fortsätta med Sweven? 

– Samma sekund som vi la ner. Tankarna om den här skivan har funnits länge. Jag hade redan under den sista tiden med Morbus börjat jobba på det som skulle bli The Eternal Resonance. Då tänkte jag att jag skrev på vår tredje skiva. Det var fortfarande väldigt tidigt i processen och vi repade aldrig något, men visionen började sakta ta form. 

Var det aldrig aktuellt att fortsätta med någon Morbus Chron-tiden? 

– Nej, det var ett avslutat kapitel. Men Isak, som jag spelar med nu, spelade ju dock live-gitarr med Morbus Chron på slutet.

 Så varför och hur blev det de musiker du jobbar ihop med idag?

– Att Isak skulle vara med kändes självklart. Isaks gitarrspel kompletterar mitt på ett bra sätt. Jag är en bedrövlig lead-gitarrist, och det är trevligt att kunna överlåta allt sånt till någon som verkligen kan sin grej. I och med att vi hade spelat tillsammans tidigare har han också utvecklat ett bra öra för vad jag försöker förmedla. Det finns en grundläggande förståelse där som har varit viktig. Jesper har jag känt en längre tid också. Jag drogs med på trash-gig i slutet av tonåren och han lirade trummor i ett av banden. Vi sprang på varandra lite under årens lopp och jag uttryckte flera gånger, ofta under total berusning, en önskan om att få lira ihop. 2016 började vi repa tillsammans som en trio och kort därefter började dom spela med varandra i Speglas också. 

Varför valde du Sweven som bandnamn? För att visa på fortsättningen från Morbus Chron? Jag antar att en förklaring är att du är förtjust i ordet. 

– Ja, huvudet på spiken. Skivan Sweven kom att betyda jävligt mycket personligen. Hela den processen formade mig rejält. Det var som att hitta hem. När vi ett år efter släppet var färdiga som band, var jag långt ifrån färdig med vår musik. Så samtidigt som jag ville göra det tydligt att det här var ett nytt projekt, ville jag också belysa släktskapet med det jag gjort tidigare, att The Eternal Resonance var att betrakta som en andlig uppföljare. 

När började du, och hur länge har du jobbat, med låtarna på The Eternal Resonance?

– Den största delen av arbetet skedde under 2015-2017, även om du kan hitta de första fröna tidigare än så. Jag vill minnas att jag i samma veva som Sweven släpptes åtminstone hade börjat jobba på en första demo-version av låten By Virtue of a Promise.

– Ofta åkte jag bort och jobbade mer intensivt någon vecka. Annars tog jag min goda tid hemma och la pusslet där. Vi hade dessutom ett kontinuerligt repande parallellt med att jag färdigställde låtarna och det gav många värdefulla perspektiv. 

The Eternal Resonance är ett av de mest kompletta album jag har hört på senare år. Det är som en enda våg av samma musik, knappt uppdelad i det vi kallar ”låtar”. En fantastikt flyt. Håller du med om det, och var det detta du siktade mot?

– Jag tänker mycket på hur allt kommer fungera som en helhet. Det är inte bara en samling låtar. Jag är nog lite The Dark Side of the Moon-skadad. Det är absolut en utmaning när man skriver friare musik att inte tappa samhörigheten i materialet. Men jag skulle säga att jag har en väldigt klar bild av vad jag vill känna av musiken, och den känslan blir liksom limmet som håller ihop allting. Det är svårt att beskriva exakt vad jag är ute efter. Det liknar väl någon slags hoppfull melankoli, hur motsägelsefullt det än låter. För mig är det denna underliggande stämning som binder ihop alla delarna, som vid första anblick kan verka svåra att foga samman.

Vad hade du för riktmärke för att acceptera, eller förkasta, det du komponerade?Eller jag kanske ska fråga så här – hur mycket musik har du slängt bort?

– Man hör om band som skriver en massa låtar till en skiva och sen bantar ner det till de tio bästa. Jag fungerar inte så. Vad jag minns så finns det inga låtar eller ens större delar som skrotats. Materialet som jag la ner tid på är det som i slutändan hamnade på skivan. Givetvis skriver man mer eller mindre skit också. Det är en biprodukt av allt skapande. Men det sållas ofta bort i ett första skede, redan när jag plinkar på gitarren. Har jag väl bestämt mig för att något är värt att spela in och spara så är det ganska sällan jag kommer tillbaka och ändrar åsikt. Det är klart, vissa idéer är svårare än andra att få till i ett större sammanhang och blir liggande i väntan på den matchande pusselbiten. Och ibland passar något inte in överhuvudtaget. Då hamnar det i sidoprojektsfoldern, som börjar bli lite väl tung nu.

Varför gick det fem år mellan albumet albumet Sweven och Swevens egna debutalbum?

– Vi började spela in 2017. Det mesta gick relativt bra fram till det att man kunde se mållinjen. Slutetappen blev extremt utdragen. Jag greppade efter perfektion och det satte käppar i hjulet för mig. Jag tog flera längre pauser och distanserade mig från allt arbete på skivan, varpå jag försökte igen med liknande resultat. Ett steg fram, två steg tillbaka. Det är väl så nära galenskap jag kommit. Plötsligt har två år passerat och man är måttligt klokare. När jag väl avslutade lidandet så kändes det inte riktigt som en seger. Det kändes mest som att jag accepterade förlust. Jag förlikar mig fortfarande med vissa aspekter av skivan och hur allt förlöpte. Men läxorna är lärda. Nästa gång blir kanske en behagligare resa.

Albumet släpptes mitt i corona-pandemin. Hur har det påverkat lanseringen för er? Har ni lagt ned idéer om att spela live et c?

– Med tanke på hur kaotiskt mycket kring skivan var, så var det väl inte mer än lämpligt att den fick födas in i en kaotisk värld. Vi hade inga stora planer som gick i kras. Den enda prion var bara att få klart skivan. Allt det andra runt omkring fick åsidosättas. Vi är fortfarande en trio, och det blir lite för mycket multitasking på scen. Vi får se hur det blir lite längre fram.

Vad fick dig att till slut inse att du inte kunde göra så mycket mer?

– Det var inget speciellt som hände. Jag var bara så förbannat trött och utarbetad att jag inte klarade av att kritiskt lyssna på skivan längre. Det var dags att gå vidare. Antingen skrotade jag allting, vilket såklart kändes galet och aldrig något jag seriöst övervägde, eller så fick jag tumma på perfektionen och finna mig i att jag i alla fall kom nära målet.

– När allt kommer omkring så är det nog så bra det blir för mig ändå. Jag har väldigt svårt att föreställa mig ett scenario där något blir på pricken som jag vill. Missnöje och självtvivel är en naturlig del av skapandet för mig. Och det är nog inte helt lätt att hitta en kreativ person som inte till viss del känner igen sig.

Är du fortfarande en del av Temisto som det står på Metal Archives? Vad händer där, och vad var din roll?

– Jag har aldrig varit en del av Temisto. Av någon outgrundlig anledning fick någon för sig att det är jag som sjunger. Du är inte den första som frågar. Jag producerade skivan och fanns där som ett bollplank om det skulle jobbas på något. Men jag varken sjunger eller spelar en enda ton. Det är Leo och Sebastian som ska ha all cred. Temisto ligger på is för tillfället. Däremot vet jag att något annat brygger i huvudstaden. Håll ögonen öppna!

Det låter spännande! Till slut, ditt bästa minne från Morbus Chron? Och visste ni förresten att ”Beyond The Gates” i Bergen skulle bli er sista spelning?

– Ja, beslutet togs innan. Det var inget vi skyltade med dock. Vi gjorde det giget och så var det Party San innan. Vi var alla ganska till freds med Bergen-spelningen. Det blev ett värdigt avslut. 

– Mitt bästa minne? Det är nog långt tillbaka när vi precis hade börjat. Dom första repen då allt var nytt och spännande. Tre ynglingar i en replokal i Kungsängen som hoppar fram och tillbaka mellan instrumenten och Nintendo 64. 

Mantar släpper hyllning till grungen

20 maj, 2020

Saker folk gör under lockdown.

Tyska duon Mantar har hastigt och lustigt spelat in ett gäng covers och döpt albumet till Grungetown Hooligans II. Albumet är, som ni hör, en hyllning till grungen. Varför detta är volym II har jag ingen aning, kanske är detta en del i något större?

Man kan också fråga sig om detta album verkligen behövs? Är ytterligare ett coveralbum vad världen suktar efter? Kanske det. Metallicas mycket lyckade Garage Days Re-Revisited öppnade ögonen på fansen för äldre mindre kända band i deras värld. Förhoppningsvis kan Mantars album ha samma effekt.

Albumet släpps på bandets egna bolag i juni, och låtlistan är som följer:

L7 – The Bomb
The Jesus Lizard – Puss
Sonic Youth – 100%
Mazzy Star – Ghost Highway
L7 – Can I Run
Babes In Toyland – Bruise Violet
Mudhoney – Who You Drivin’ Now
7 Year Bitch – Knot

 

Mike Patton och S.O.D. låter väldigt, väldigt bra tillsammans

18 maj, 2020

Habla espanol!

Tidigare i år, pre-corona, gjorde Mr Bungle en del spelningar i USA. I live-setet ingick en cover på S.O.D.s Speak English or Die, fast i Mr Bungles och sångaren Mike Pattons version: Speak Spanish or Die.

Det var förmodligen anledning nog för att Charlie Benante, som har en mycket aktiv youtube-kanal under sin hemma-karatän, satte ihop 3/4-delar av S.O.D. och ersatte Billy Milano med Mike Patton. Och vem vet, kanske är detta fröet till en kommande, riktig bortom youtube, S.O.D.-turné?

 

 

…and Oceans tillbaka efter 18 år

16 maj, 2020

Black metal-atmosfär a la -90-tal.

Ni som fick barn runt år 2002 vet hur mycket som händer under 18 år. All den där tiden och alla nya intryck har …and Oceans lagt ned i sitt comeback-album, som nyligen släpptes via Season of Mist. Albumet, döpt till Cosmic World Mother, har fått fina recensioner världen över.

LyssnaThe Dissolution of Mind and Matter och sjunk iväg till tid och rum bortom corona.

 

Falconer överraskar med nytt album

13 maj, 2020

Hoppsan.

Den 23 februari berättade Falconer att de hade spelat in ett nytt album i Andy La Rocques studio (läs intervjun med honom här). Alltså, spelat in instrumenten. Inte mixat.  Det brukar ta sjukt lång tid till ett släpp efter det. Men redan idag kom första singeln från den inspelningen: Desert Dreams. Måste vara rekordsnabbt i dessa sammanhang.

Nya albumet heter From a Dying Ember och innehåller elva låtar. Köper du så kallad digipak CD får du dessutom tre bonuslåtar, bland annat en akustisk version av Portals of Light.

 

Iskall doom från Irland – efter tretton år

11 maj, 2020

Tack vare Black Sabbath.

Den enda musikstil som inte har påverkats negativt av corona är doom metal – antalet fans på spelningarna understiger alltid 50 pers, oavsett vilka tider som råder, och att stå två meter från varandra är inga problem.

Det är så klart goda nyheter för irländska Brigantia, som nyligen har släppt EP – bandet kan i lugn och ro boka in en releasefest i Dublin. Brigantia har dessutom allt att fira, för det har hunnit gå 13 år sedan deras första demo, och detta är första större livstecknet på att Brigantia inte har vikt hädan sedan den där debuten. Faktum är att låten Midnight släpptes som singel redan 2015. Starkt att inte lägga ned trots uppenbart grus i maskineriet.

EPn Midnight är helt okej mys-doom, jag är inte helt övertygad om sången, men däremot är både sound och riff där de ska vara, vid fötterna hos Black Sabbath. Favoritlåt: Sardonicus.

Lyssna på finska Lanterns nya album Dimensions

5 maj, 2020

Bra som vanligt.

Finska Lantern, black death metal, släpper nytt album i mitten på juni. Dimensions blir gruppens tredje album sedan debuten 2013, och precis som tidigare album är det musik du kan ägna dig åt utan att bli besviken.

Albumet släpps via Dark Descent, precis som förra albumet II: Morphosis och debuten Below. Lyssna på Strange Nebula.

Interview – Cattle Decapitation: ”No touring means no income and no travel, and ‘shelter in place’ is miserable”

19 april, 2020

”There is no joking. This sucks.”

cattle-decapitation

We all know what happened.

Instead of playing the Europandemic tour, Cattle Decapitation had to postpone the whole thing and stay at home.

My plan was to see them live in Denmark, but instead I ordered a t-shirt to support the band (you should too – here!), stayed at home, followed the covid-19 statistics and interviewed guitarist Josh Elmore of Cattle Decapitation about the tour that never was, self isolation, the making of Death Atlas and so much more.

So, please, tell us how your daily life is at the moment now when the tour is off. Are you socializing as if corona did not exist? Are you in self-isolation? By the way, is it Illinois you live in?

– I’m from Illinois but haven’t lived there in almost twenty years. I currently reside in San Diego, California.

Oh. Okay. So tell us what you do!

– Daily life is fairly monotonous and of course, very limiting due to the social distancing measures put in place by the government. Nevertheless I am keeping to myself and not socializing or intermingling with others. I do take walks for exercise but do not put myself near other people or in instances where I may have any close contact. With the ample time I have been working on music, but mostly experimentation with styles or ideas that had been put on indefinite hold because of how busy Cattle usually keeps me.

– I’ve had ideas here and there for new Cattle riffs, so I’ve been trying to chronicle those as I go. We’re kind of put in a hard place band-wise as Death Atlas came out in late November 2019 but have had barely any time to tour the record. Technically our cycle is really just beginning. Getting one’s self back in the mind-frame for writing is something I’d rather do out of inspiration and not boredom or a driving need to compete.

Your tour was one of the last tours to be called off. How come you waited that long to cancel, or postpone, the European tour?

– We generally make a practice of not bailing out on tours the second things begin to look grim. That said, we kind of waited until there was absolutely no other choice but to cancel. We saw other bands do it before much was even known and we didn’t want to rush to judgment and pull the plug prematurely. Turned out of course no one will be doing anything for a long time, but we finally decided that touring during that time would not be safe and on top of that travel restrictions were imposed. The End.

How much did this cost you? I mean regarding buses, flights, hotel, merch and other costs that I do not know of? Or could you cancel everything and get most of the money back?

– None yo damn business.

Fair enough. As we all know, naming the tour The Europandemic Tour turned out to be ironic beyond any description of the word. How much have you joked about this coincident?

– There is, was, no joking. This sucks. We decided to  make a video where we shot ourselves in an attempt to put a bandage on not being able to tour and make the best of a crappy situation. I think it came off well, but the bind no touring is putting many musicians, crew, riggers and production folks in is not something we are all grab-assing about out behind the shed.

No touring – what do you miss the most?

– Europe; seemingly unlimited bread and cheese. In the US; falling asleep at 5 AM but being totally fine with it.

I think Death Atlas is your best album ever. Do you agree? Regardless – what would you say makes the album that great? And what new things musicwise, songwise, do you think Cattle Decapitaion brought to the table this time?

– I think Death Atlas is our most accomplished record. Best? I operate on whatever our next record is will be our best. Will say that I’m very proud of the job everyone did in all aspects of the writing, recording and production of the album.

– When the record was being conceived we set out to make the album something that the listener would want to put on and experience as an entire piece of music. We’ve long felt that writing an actual album and not just a collection of songs is a dying art, so in that spirit we set out to make each track as dynamically complimentary to the whole as possible. Yes, we wrote some shorter, relatively speaking, ripper songs for the record, but the major emphasis was on textures and dramatic impact. I think we accomplished this goal fairly well.

Could you please give us details about the recording and the song writing that became very emotional, or turned out be more overwhelmingly great than you expected?

– Back when we were discussing what we wanted the record to be like, the general consensus was that we wanted to make the songs more expansive and epic with a somber nature. I think we underestimated how dramatically that would play out on the finished product. Of course you practice the songs for months on end and get a feel for it all, but the home stretch of the last few weeks prior to recording is when all the little details come together and you really start to see songs take shape. Once in the studio all the production candy and layering comes out and it was really awe inspiring to hear Dave Otero’s work. The outro to Death Atlas, Time’s Cruel Curtain and our Dead Can Dance cover all had some heavy and emotional passages. Hearing it all put together for the first time was incredible.

You collaborated with members from Void of Silence and Midnight Odyssey this time. Tell us about it!

– Both of those artists were people we had hoped to work with for quite some time. Travis and I have been fans of Void of Silence for years and he had approached them about assisting with atmospheric elements for this record. Riccardo did a fantastic job with his work on Anthropogenic: End Transmission. All the elements we had asked for; the bleak soundscapes, the drony undertones with a sparsely beautiful melody were there and executed perfectly.

– In regards to Midnight Odyssey, Dave introduced the rest of us to Tony Parker’s music several years ago. He was primarily responsible for initiating contact with Tony and pitching the idea of working together. What Tony submitted to us for The Unerasable Past was absolutely what was needed and the track worked impeccably well as the intro to Death Atlas. We approached both Midnight Odyssey and Void of Silence as fans and admirers of their take on heavy atmospheric music and entrusted their taste and abilities to deliver exactly what we were looking for and we were not disappointed.

You played 70 000 tons of metal recently. I’ve read comments on metal forums that criticize you for that, i.e. regarding big ships and their pollution. What is your respond to these fans?

– I would hope that the folks who are critical of our doing those sorts of things never fly, drive a car, eat meat, smoke, purchase single-use items, own a smart phone or use any sort of environmentally destructive or human labor exploiting technology or products. All of us in the band live our lives as ethically as possible, but there are some unfortunate effects of being in a traveling band.

Finally – despite the nightmare covid-19 is, what is the best thing that the corona virus brought to the world and to Cattle Decapitation?

– Thus far, nothing. I’m sure some folks will try to put a positive spin on things in regards to the ability to write a ton of shit that no label will have the resources to release after things die down, but yeah. No touring means no income and no travel, and “shelter in place” however necessary is miserable.

– I’m someone who enjoys being on a mission and on the move and lockdown takes both of those things off the table.

Torbjörn Hallgren, Bara Metal