Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia – del II.
”They try to tell us we don’t belong, that’s alright, we’re millions strong, This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd.” Så öppnas KISS Crazy Nights-album med låten som blev en megahit i England. Makalösa I’ll Fight Hell To Hold You följer där Paul Stanley sjunger starkt och passionerat.
Innan vi kliver på minan No No No, låttiteln borde varit producentens svar när de tog med denna låt på albumet och ratade fenomenala Sword and Stone. Bon Fire gjorde en cover på låten (till filmen Shocker) likaså Loverboys Paul Dean. Paul Stanley pressar rösten i smittande My Way, powerballaden Reason To Live som gjorde Gene Simmons stum i telefonen första gången Paul spelade upp den. Crazy Nights når klimax i Turn On the Night.
Albumet Hot In The Shade från 1989 lider av den undermåliga produktionen och alldeles för många låtar, hela 15 stycken, där en del inte håller klass. Som ett trotsigt barn springer Eric Carr ut ur en intervju när Paul och Gene berättar att det är tveksamt ifall hans låt Little Caesar kommer med på albumet.
Tyvärr viker sig Gene och Paul och tar med denna styggelse till låt på albumet. Men bland alla dessa låtar hittar man skatter som bland andra fantastiska King of Hearts, megaballadhiten Forever och Hide Your Heart som Robin Beck, Molly Hatchet, Bonnie Tyler och Ace Frehley gjort cover på.
REVENGE: ”I was there through the ages, Chained slaves to their cages, I have seen you eat your own!” knockar Gene dig med i det brutala öppningsspåret Unholy som följs upp av tuffa Take It Off innehållande en brygga med snygga körstämmor. Grooviga Though Love tar över, i God Gave Rock ‘N’ Roll to You II delar Gene och Paul på sången som blev en topp-tio-hit i England och Tyskland.
Revenge är ett av KISS mest helgjutna album som avslutas med Carr Jam 1981 en sann tribut till en fallen hjälte (Eric Carr dog i cancer under inspelningarna).
KISS Alive III är ett enastående livealbum som kommit i skymundan. Det är det perfekta albumet för KISS-novisen. Från den mäktiga öppningen med låten Creatures of the Night, där de briserande bomberna får ditt högtalarmembran att be om nåd, till elaka tunga Watchin’ You och avslutande Star Spangled Banner blandar ett KISS i musikalisk högform låtar från hela sin karriär.
Gillar man inte KISS Alive III gillar man inte musik.
DEL I HITTAR DU HÄR
Etiketter: Gästinlägg, Kiss, Kiss utan smink
Bara Metal 
26 maj, 2012 kl. 13:52 |
Jag gillar verkligen ”Turn on the night” på albumet ”Crazy Nights”; en catchy och cool låt, som gör en glad och energisk!
Och att Seance ogillar ”No, no, no” får stå för honom – jag har inget emot den låten!
Men jag håller fullständigt med om att det är underligt att ”Sword and stone” inte kom med. Jag hade verkligen uppskattat om den gjort det – jag är väldigt förtjust i den låten.
”Crazy, crazy nights” och ”Reason to live” var två verkliga listklättrare, som passade eran bra. Den sistnämnda är en riktig power ballad i ordets rätta bemärkelse!
”I’ll fight Hell to hold you” och ”Come Hell or high water” är två bortglömda pärlor, som förtjänar flera genomlyssningar. ”My way” är nästan lika bra som ”Reason to live” och en annan liten juvel är ”Good girl gone bad” som skönt gungar på.
Och vad är det för fel på ”Thief in the night”, som ursprungligen skrevs till Plasmatics ex-sångerska Wendy O’Williams?
Allra roligast var nog en dåtida känd, engelsk musiktidnings recension av detta album, då de skrev ned albumet pga. att 3 av låtarna hade ordet ”night” i sig, och 2 låtar innehöll ordet ”hell” (”Crazy, crazy nights”, ”Turn on the night” och ”Thief in the night” samt ”I’ll fight Hell to hold you” och Somewhere between Heaven and Hell”). Jag tvivlar på att recenscenten ens varit i närheten av skivan, som är allt utom en mörk platta ..!
Samlingsalbumet ”Smashes, thrashes and hits”, som kom i slutet av 1988, innehöll förutom mängder av gamla hits och 2 nyskrivna låtar, en nyinspelning av Peter Criss’ gamla slagdänga ”Beth” – nu med Eric Carrs mjuka röst vid mikrofonen. Peter Criss, som inte blivit tillfrågad, blev mycket irriterad, men Eric Carr gör den rättvisa.
Angående albumet ”Hot in the shade” så håller jag med om att det inte håller lika hög kvalitet som föregångaren, och att produktionen tyvärr är dålig, men jag håller inte med om att ”Little Caesar” skulle vara dålig. Jag tycker att det är en rolig låt och jag uppskattade att få höra en rockig låt med Eric.
Ännu lustigare tycker jag att ”Cadillac Dreams” är, haha.
Jag är också förtjust i godingen ”Somewhere between Heaven and Hell”, där Gene sjunger riktigt rart, hahaha.
”Boomerang” är helt klart sämre än ”No, no, no” på förra studioalbumet.
”Forever” och ”Hide your heart” brakade i alla fall ned som åskdunder på listor runt om i världen, och den senare – som sagt – med diverse artister.
Angående ”Revenge” skulle jag gärna vilja tillägga att ”Domino” och ”I just wanna” sätter sig direkt, och att det är väldigt roligt att återigen höra en låt där Paul och Gene delar på sången, så som de gör i ”God gave rock and roll to you II”. Och även jag är lycklig över tributen till Eric Carr, genom ”Carr jam 1981”.