Krönika: Skräcken inför att se idoler dö

Journalisten Kristian Svensson skriver idag gästkrönika i Bara Metal: Om metalmännens ålder, deras värdighet och sin egen ångest.

Jag älskar AC/DC. Bandets första plattor älskar jag förbehållslöst. Ändå – eller kanske just därför – känner jag mest skräck inför sommarens spelning i Roskilde.

När jag såg AC/DC sist, tror det var i samband med Stiff Upper Lip-turnen år 2000, var det en lite speciell känsla som dröjde sig kvar: ”Ja, det här var väl bra, men det räcker nu.”

Jag hade verkligen inte tänkt se bandet igen, men när svågern ville ha sällskap på denna (möjligen sista) spelning i Danmark var det så klart svårt att säga nej. En utomhuskonsert en ljummen sommarkväll? Självklart!

Sedan dess har ångest varit min arvedel.

Riktigt bra.
___

Faktum är att hårdrocken börjar komma upp i åldern då många inblandade riskerar dö rent kroppsligt. Alltså ta ner skylten. Trilla av pinnen. Kasta in den svettiga handduken en sista gång.

Jag tänker på folket som var med när det hela började, typ Lemmy, Ozzy – och grabbarna i AC/DC.

Alla som följt Australiens stolthet känner också till den sviktande hälsan hos musikaliska motorn Malcolm Young. Men det som verkligen skrämmer är inte den fysiska döden, utan döden som idoler.

Musikaliskt sett kan det i princip bara gå utför för band som AC/DC. Det har det också gjort. Senaste studioplattorna har varit skräp, och nu hänger alltså den sista värdigheten på en skör tråd när det som är kvar av originalgänget än en gång ska rullas ut i scenljuset.

Angus kommer försöka hålla skenet uppe. Men en skolpojke i 60-årsåldern? Brian har alltid kraxat, så röstmässigt finns inte mycket att förlora. Men den tidigare så kaxiga gubba-kepsen gör nu skäl för namnet.

Och visst ser Cliff Williams i sin kalufs mest ut som en silvergrånad Florida-pensionär?

 

Inte så bra.
___

Nej, våndan inför vad gänget kan lyckas åstadkomma (eller rent krasst åstadkomma i form av skada för sig själv) lämnar mig ingen ro. Bandet har blivit mer gimmick än rock ’n’ roll.

Inom metalscenen har vi redan tvingats ta fysiskt farväl av ikoner betydligt yngre än nämnda herrar. Det känns också som att liemannen kommer gå in och skörda rejält i leden närmaste åren, men tyvärr är det ändå den idolmässiga döden som löper störst risk att inträffa i närtid.

Kristian Svensson
Gästskribent

Vill du också skriva för Bara Metal – gör det då! Hör av dig via meddelanden på Facebook.

The mind blowing 80’s metal list of Amulet’s Dave Sherwood On Drums: The best 7’’

History lesson. Part I.

British Amulet is about to release its debut on Century Media, logically called The First, with a great in-touch-with-history cover.

This is not by chance, metal history and heritage happen to be vital for the band. Exclusively for the blog Bara Metal, the drummer of Amulet Dave Sherwood On Drums has chosen some of his favourite metal releases of the 80’s and added his motivations for each of them. In his own words: ”I hope there are some bands in the list you have not heard before as discovering new music is the best thing in the world.”

Take heed, you intelligent readers – the list is full of great old school heavy metal to discover: 13 years old singers, the weakest work of Heavy Load and drunk as fuck singalong chorus are guaranteed.

This is part 1 of the list, called The best 7’’ of Dave Sherwood On Drums from Amulet. Want to read part 2? You find it here!

Carl Stjärnlöv i Diabolical: ”Bästa metalalbumen hittills i år”

Diabolical är just nu upptagna med att spela in sitt femte album, Neogenesis, i Studio Necromorbus i Stockholm. Du kan smyglyssna, titta på studiodokumentärer och följa inspelningen på facebook.com/diabolicalofficial.

Carl Stjärnlöv (gitarr) har varit schysst nog att ta en paus i renset, och plitat ihop en halvårsbästa-lista över vad som är bäst just nu, efter att år 2012 har avverkat sina första åtta månader. Så brygg lite kaffe, knäpp upp den där black metal-colan eller kör vidare utan något av det – och läs hela listan här:

.

Spawn of Possession – Incurso
Spawn of Possession kommer från mina hemtrakter och redan när jag började min metal-karriär i slutet av 1900-talet så hade de etablerat sig i Kalmar med omnejd som ett jävligt skickligt dödsgäng. Nuförtiden är de så bra att de borde ha stryk.

När jag såg dem på Debaser för ett tag sedan så stod jag och Pär, trummisen i Diabolical, och bara gapade åt dem. De här snubbarna lär inte ha några kompisar, de sitter bara hemma och övar.

Jag minns en anekdot om en av gitarristerna där en liten flicka tittade på honom när han satt och vevade gura utan att ha den inkopplad varpå hon utbrast: ”Du kan ju inte spela på riktigt, du bara låtsas!”. Tro mig, Spawn of Possession är fan inte på låtsas. Grymt bra tekniskt rens – på riktigt.

Dead Can Dance – Anastasis
Visst, bloggen heter Bara Metal, men den här skivan kan jag inte låta bli att ta med ändå. Dead Can Dance spelar inte en tillstymmelse till metal men deras nya platta, den första på sexton år, är för bra för att inte få vara med. Dead Can Dance är fjolligt bra i allmänhet och hela deras diskografi kan jag rekommendera för den som behöver vila öronen efter en god stunds grindrens och kaggemangel.

Det här är atmosfäriskt, svävande, vackert och jävligt äkta. Brendan Perrys gamla sköna gubbröst står i skarp kontrast mot Lisa Gerrards multioktavpipa som smeker trumhinnan lika ljuvt som ett norskt skogsblackmetalriff. I stället för feta gitarrmattor och blastbeats hittar vi diverse världsinstrument, stråkar, flöjtar och märkliga trummor och rytminstrument som ingen i västvärlden hört talas om.

Låten Opium byggs upp av en Marockansk 6/8-Sufirytm och är ett typexempel på DCDs genialiska låtstrukturer där en tämligen enkel grund varieras och byggs upp i flera lager. Nya skivan är kanske inte lika true som de gamla old school-skivorna från 80-talet (Within the Realm of a Dying Sun och Aion rekommenderas), men jag kan redan nu säga att den kommer att ligga i toppen av min årsbästalista. Även om DCD ligger tämligen långt ifrån Diabolical musikaliskt så har deras musik varit en stor källa till inspiration under skapandet av nya Diabolical-plattan – Neogenesis. Lustigt nog så valde de en liknande titel till sin skiva. Great minds think…

Burzum  – Umskiptar
Något oväntat så har ju gamle greven skärpt till sig rejält sen skivorna han knarkade ihop på kåken. Nuförtiden så låter det ju nästan som när jag som korthårig tonåring introducerades till black metal i och med Hvis Lyset Tar Oss. Nej, det gör det fan inte alls förresten. Men det är bra mycket bättre än de där förbannade synttrumpeterna på Dauði Baldrs. Inte alls oävet.

Ihsahn – Eremita
Det har varit ett jävla gnäll om den där saxofonen. Jag är dock helt klart positiv till alla initiativ till framåtskridande och kreativitet  – så länge det är bra. Och saxofonen är fan bra. Slutdiskuterat.

Deathspell Omega – Drought (EP)
Jag fattar inte alls hur de här snubbarna skriver sina låtar, spelar in dem eller ens stämmer sina instrument. Ett unikum. Så svårsmält att jag inte pallar med att lyssna på en hel fullängdare med dem i ett svep så EP-formatet är helt klart till deras fördel. Väldigt inspirerande och udda black metal.

The Faceless – Autotheism
Den här har jag sett fram emot! Förra käftsmällen, Planetary Duality, har jag avnjutit många gånger och förväntningarna på den här från min sida var höga. Nu blev det ju inte riktigt som jag, eller förmodligen någon annan heller, tänkt sig. Symfoniska inslag, piano, barnskrik, ett softrockigt introspår, massor av rensång, och tungmetallens nya spottkopp – en saxofon. Jag gillar’t.

Enslaved – RIITIIR
Den har visserligen inte ens släppts än, men jag skulle bli förvånad om jag inte kommer att ranka den som ett av årets bästa skivsläpp. Sedan Vertebrae håller jag dem som ett av mina absoluta favoritband. Innovativt, eget, och med riff som ljuder likt kluckandet av ett nytjärat vikingaskepp som sakta glider mellan dimhöljda fjordar.

Carl Stjärnlöv, Diabolical (Foto: Oana Mereuta, Blackwater Photography)

Gästskribent – intervju med Heljarmadr från Grá: ”En hyllning till döden”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, King Diamond gjort comeback, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Isac Nordgren, som har intervjuat Heljarmadr från Grá – för Bara Metals läsare att ta del av:

Ett av landets intressantaste nytillskott på blackmetalscenen heter Grá. Bandet har funnits i två år ungefär men medlemmarna är allt annat än oerfarna. Heljarmadr är sångare, låtskrivare, basist och gitarrist i Grá. Han är också medlem i Domgård och frontfiguren i Cursed 13, där även Grás trummis Dimman ingår.

– Vi spelade in en skiva med Cursed 13 som vi inte var så nöjda med, berättar Heljarmadr. Jag bodde för tillfället hemma hos Dimman, och vi hade en massa dödtid så vi startade Grá som ett sidoprojekt.

Som en duo spelade, mastrade och mixade Heljarmadr och Dimman in Grás första ep på en vecka. Ursprungligen var det inte meningen att låtarna skulle släppas men det grekiska bolaget Sonic Death Armageddon hörde av sig och var intresserade. Efter några medlemsbyten ingår nu också en tredje medlem i bandet, gitarristen Isengrim som redan spelade med Dimman i Eskilstunabaserade WAN. På basis av ep:n erbjöds Grá ett kontrakt på två album med det skånska bolaget Unexploded och i slutet av förra året släpptes det självbetitlade debutalbumet.

– Vi har fullt upp med alla våra projekt men om man bara vet var man ska lägga prioriteringarna så är det inget problem. Grá uppstod inte för att vi saknade forum för att göra musik utan mer för att vi upplevde ett själsligt tomrum efter de misslyckade inspelningarna med Cursed 13. Vi behövde pröva en annan stig.

Heljarmadr skriver merparten av musiken i Grá, precis som han gör i Cursed 13, men hur låtarna blir till varierar.
– Det går i perioder. Ibland skriver jag mest musik och ibland mest texter. Sedan dras de olika delarna till varandra och det mynnar till sist ut i en färdig skapelse. Den enda låt vi gjort som ett band på plattan är Döden ger, döden tar som bara tog tio minuter att skriva.

Ett genomgående och tydligt tema för Grás musik är döden.
– Inte bara döden som det slutgiltiga tillståndet utan också resan dit, själaflykten. Skivan är en hyllning till döden. Vi kommer alla att dö, det är det enda vi vet med absolut säkerhet. Jag tycker det är en trevlig tanke faktiskt.

Domgård är kraftigt inspirerade av nordisk mytologi, något som också förekommer i ett par av Grás låtar.
– Jag vill väcka liv i de gamla myterna. Jag tror inte på en viss gud men jag kan tro på själva konceptet, om man går hela vägen tillbaka till religionens ursprung. Mitt intresse är mer för det hedniska, särskilt det som har fokus på mörkret. Låten Skelmisdrep exempelvis, vilket betyder djävulens slag, handlar om pesten. Där har jag använt vinkeln med sjukdom som en väg mot döden. Sedan leker jag mycket med Charon-myten i våra texter.

Många av texterna på skivan är skrivna på vers, och Heljarmadr säger sig ha blivit inspirerad av artonhundratalsromantiker som Tegnér, Geijer och Stagnelius. Musikaliskt har han lite oväntat inspirerats av folkmusik, vilket bland annat hörs tydligt i ”Det sista han sade”.

– Jag har skrivit en hel del folkmusik genom åren men inte vetat vad jag ska använda det till tidigare. En stor orsak till att jag tagit intryck av folkmusik kommer givetvis genom norsk black metal som tidiga Satyricon och Isengard, grupper som använder sig av liknande harmonier.

När jag pratar med Heljarmadr har Grá precis spelat på Klubben i hemstaden Stockholm, som förband till norska Taake. En viktig spelning, som var den blott fjärde för bandet.

– Det har varit för invecklat att spela live med Cursed 13. Grá är mycket rakare och funkar bättre live. Ett av de tydligaste målen med projektet är att bli ett live-aktivt band. Vi är fyra man på scen och det gör att det kommer fram saker som inte hörs på skivan. Allt är dock rigoröst intränat, vi repar väldigt strikt.

Annars finns tre nya låtar redan klara och ska släppas på en split med Domgård och Panphage, vilket är basisten i Domgårds band.
– Det är seriös inavel. Men när man väl har hittat en grupp människor som man trivs att spela med så blir det lätt så.

Isac Nordgren

Läs Isac Nordgrens blogg här.

Gästskribent: ”Trots töntstämpeln – det var kärlek från första tonen”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Vibeke Specht, som berättar om ett band som hon inte kan sluta lyssna på – trots tönstämpeln.

– Men är det långt härifrån alltså, låtsades jag fråga. Det var mest ett konstaterande. Vi hade gått upp mitt i natten för att åka billighetsflyg till södra Tyskland och landat några timmars bussresa från målet. Det ingen inte hade haft i huvudet fick nu alla plocka fram ur plånboken och ge till biluthyraren.

Det var den allra första dagen i juni. Sommaren 2007 var officiell, regnet hängde i luften och vi var på autobahn mot kempefestivalen – Rock im park. En tredagarshistoria i Nürnberg (och Nürnburgring) med en så stor, hård och mäktig line-up att alla 150 000 biljetter var slutsålda i förväg.

Fint folk kan inte köra tillräckligt fort på autobahn och kommer därför sent och får tälta på gräsremsa utanför inhägnaden med cykel- och bilväg som sällskap. Att sätta upp tält är för övrigt ingen sport om det inte genomförs i ösregn.

Lagom blöta, halvt sura och pissetrötta promenerade vi slutligen in till kalaset – med hyfsat bestämda steg mot inomhusscenen Clubstage. Namnet till trots ett givet val. Chimaira skulle strax gå på och två band senare tänkte vi titta på Dave Mustaine och hans underläpp. Megadeth hade släppt ny skiva i maj men med lite tur hoppades vi få höra legendariskt material från fornstora dagar.

Chimaira gjorde skäl för sitt namn. Monstruöst tunga med en osannolik basist, Jim Lemarca, som spottade (!) på publiken. Till skillnad från annat metalcore är detta ett band jag hellre lyssnar på hemma i soffhörnet än ”cirkelpitar” till med andra metal heads …

– Dom här kommer du att gilla, sa en av mina vänner till mig medan vi satt vid kravallstaketet och väntade på bandet mellan banden.

Föga anade jag hur rätt min vän skulle få, att det här skulle bli kvällens “krämet mellan kexen”, än mindre en livslång kärlek.

Dragonforce.

Power metal är inte kreddit och allt annat än “bara metal”, men jesus christus när de gjorde entré – vilken tryckvåg.

Som ett fyrverkeri av endorfiner och dopaminer i regnbågens alla färger. Det var kärlek från första tonen. En explosion av ljuvlig musikaliskt uppåttjack.

När den stumma beundran släppte kändes inget mer naturligt än att lyfta händerna till hjärtformation. Det här var musik bortom alla metalhorn. Det här var toner som skulle få mig att halvera tiden i löparspåret. Eufori i samklang med min livspuls när den mår som bäst.

Allting med powermetalbandet Dragonforce imponerade. Från Herma Lis knälånga hår och omänskligt snabba riff till ZP Thearts klockrena röst eller hur hans krulliga hårman blåste i den Carola-inspirerade stormvinden.

Dragonforces extrema form av power metal kallas ibland nedlåtande för nintendometal eller Manowar på speed och jag förstår töntstämpeln. Detta är en syndig förälskelse.

Men jag är inte intresserad av avgiftning.

Gästskribent: ”Mörkret från Aston ritade om rockkartan för alltid”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Rickard Jakbo, som berättar om mörkret från Aston som för alltid ritade om rockkartan – en hyllning till de som ska hyllas:

En döende knarkare.  En deprimerad paranoid person. En man utan talförmåga som försöker varna för en annalkande katastrof. Persongalleriet i låtarna på Black Sabbaths andra album Paranoid gick rakt in i dåtidens manliga tonårshjärtan. Bandet ritade om den kommersiella rockkartan för alltid genom att locka en stor och ung publik, oftast från arbetarklassen. Det var en reaktion som hämtade näring ur bandmedlemmarnas liv och bakgrund, inte minst Ozzys.

Den blivande rockstjärnan hade 1966 dömts för inbrott och hamnat i fängelse eftersom hans pappa hade vägrat att betala böterna. Ett kort tag efter att Ozzy muckat upptäckte han till sin stora besvikelse att både radion och pubarna i Birmingham hade börjat spela hippielåtar. Överallt kvittrade idioter om blommor i håret överallt, muttrade 18-åringen, som inte alls kände sig som en del av The Summer of Love. Under skolåren hade han tvingats kryssa mellan mobbare och ungdomsgäng i ökända stadsdelen Aston, där han växt upp med de andra gruppmedlemmarna. Han hade ofta somnat till de bråkande föräldrarnas skrik och avskydde skolan eftersom han hade dyslexi och det som senare döptes till ADHD. Framtiden innebar att ”jobba i fabrik och sakta ta livet av sig med nattskiften vid ett löpande band”, som Ozzy säger i sin självbiografi.

Med den bakgrunden var det alltså inte konstigt att han ett par år senare nappade på gitarristen Tony Iommis idé: att sjunga läskiga texter i stället för att fortsätta med de jazziga bluescovers de brukade spela. Iommi hade ända sedan tiden i den ”eländiga skola” han och Ozzy gick i varit en typisk ledare. Då lutade han sig på kunskaper i boxning och kampsport, nu kom hans auktoritet av målmedvetenhet och disciplin. Även den idogt läsande basisten Geezer Butler och den genomsnälle trummisen Bill Ward tog till sig idén.

Till saken hör att bandet hade upptäckt att köerna till de lokala biograferna ringlade långa då skräckfilmer stod på repertoaren. En mörkare inriktning skulle också passa deras andra ambition: att bli tyngre och spela ännu mer distat än de hårt rockande Birminghamkollegerna Led Zeppelin.

Av böckerna om Black Sabbath att döma verkade de fyra medlemmarna komplettera varandra på ett utmärkt sätt.  Ibland växte låtarna fram kollektivt genom att Ozzy improviserade fram en vokal melodi till Iommis riff. Teman och ord som ”Iron Man” och ”Black Sabbath” från den brainstormande Ozzy fångades upp och knådades till en story av basisten Butler. Texterna var eskapistiska eller beskrivningar av verklighetens olidliga dysterhet. Flertalet låtar handlade om yttre och inre konflikter. ”Det är bara en observation av samhället. Jag predikar inte och försöker inte komma med några svar”, sa Butler till en början. (En linje som dock bröts i till exempel antikrigssången War Pigs).

Det var oftast inga muntra observationer: världsliga och metafysiska helveten, djävulen, krig, apokalyps, droger och väldigt ofta psykisk ohälsa, ämnen som i varierande grad präglar metalscenen än i dag. Men trots svärtan har det alltid funnits en känsla av styrka och revansch i såväl bandets musik som den musikstil de format, mycket tack vare den kraftfulla sången. Ozzy låter sina bästa stunder lika okuvad och upprorisk som plågad och Geezer Butler skrev in rader av hopp i flera av låtarna. Bra terapi för bandet och lyssnarna, konstaterade den unge Ozzy. En teater- och filmvetare skulle nog kalla upplevelsen katharsisk. Geezer Butler var inne på den linjen i en tidig intervju: ”Vi försöker att lindra spänningen i de människor som lyssnar på oss. Att få allt ur deras kroppar – det onda och allt”.

I cirka tio år höll grunduppsättningen innan den föll ihop under trycket av alkohol, depressioner och personliga konflikter 1978.

Nu har samtliga Aston-killar utom Bill Ward återförenats igen. Cancer och åldrande (och kanske pengar) gör att bandets framtid är oviss. Men oavsett om det är Black Sabbaths sista dödssuck som ljuder över Donington Park i juni kommer det i alla fall att bli en kraftfull och vida bejublad suck. För till skillnad från 1970 är metal större och starkare än någonsin. Fanbasen har breddats klass- ålders- och könsmässigt över så gott som hela världen. Motståndet från den etablerade kritikerkåren har nästan helt dött ut. Dödsmetallare, blackmetalfans, åldrande hårdrockare och pudelfriserade glammetalrockare tar alla av sig jeansjackorna (eller kavajerna) i respekt för gudfäderna. Det spelar mindre roll att det var länge sedan Ozzy sjöng lika demoniskt som hoppfullt på en scen. Drygt 40 år efter reaktionen mot hippieoptimismen vill många ändå höra originalet, som mer eller mindre omedvetet slog an en renande sträng i den moderna världens tonårssjäl.

För när livet är svårförståeligt och under förändring, vilket det oftast är, står den goda konsten högt i kurs.

Rickard Jakbo

Texten bygger på bland annat följande böcker om Black Sabbath:

Iron Man, Tony Iommi (självbiografi 2011)
Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne (självbiografi 2009)
Black Sabbath –Doom let Loose, Martin Popoff (2006)
Into the void: Ozzy Osbourne and Black Sabbath – artiklar i urval 1970 – 2002, red: Barney Hoskyns (2004)
How black was our Sabbath?, David Tangye and Graham Wright, (2004)

Gästskribent: ”Första gången jag hörde…”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Grimgoth, som berättar hur han blev hårdrockare – från far till son – och som sedan för det vidare till sin son. Tredje generationen hårdrockare på gång?

När jag var 8-9 år fick jag ett kassetband av min pappa, på detta fanns Come Out And Play (Twisted Sister) och Asylum (Kiss) inspelat från vinyl.

Ni förstår det var så det mer eller mindre fungerade på den tiden, vinyl var kungen och kassetband var prinsen. Det var här min resa mer eller mindre skulle börja in i hårdrockens värld, senare följde jag upp med upptäckter av Iron Maiden, W.A.S.P samt Judas Priest.

Innan vi fortsätter så kanske jag ska säga att jag har detta band kvar (samt en hel del andra inspelade/köpta band) i min samling, så klart finns en del vinylskivor också.

Senare kommer jag ihåg att man såg och upplevde massor av musikvideos på MTV, ja så klart var det bara hårdrock som gällde på den kanalen då och vi ”alla” minns än idag ”Headbanger’s Ball”?

Twisted Sisters alla videos är nog de jag minns bäst från den tiden om jag ska vara ärlig, det var här man också fick frågan ”What do you wanna do with your life?” och jag svarar än idag som Dee Snider: ”I Wanna Rock”. Att man nu år 2012 skulle sitta med sin sjuåriga son bredvid sig och se dessa videos igen hade jag då ingen aning om så klart, men det är helt underbart att få göra det. Arvet kanske går vidare?

Skulle kanske utöka denna historia mer hur man sedan gick vidare från hårdrocken och in i döds/black metalens värld? Att jag under tre års tid senare runt 2000 sjöng själv i ett dödsmetalband? För att sedan inte göra något kreativt på ungefär tre år för att sedan den 25 Januari 2009 starta min blogg som i dagens läge är en av Sveriges största musikbloggar?

Hur lång tid har vi på oss och hur mycket får jag skriva? (säger han och ler)

Jag brinner likt en flamma som troligen aldrig kommer slockna för denna underbara genre, och trots att min resa börja tidigt och sedan dess fortsatt så måste jag säga att än idag hittar jag nästan ständigt och jämnt nya spännande band att lyssna på samt följa.

Och det är ju det som är charmen med det hela!

Hårdrocken (Metal) dör aldrig, den bara sover!

Cheers!!
/Grimgoth

GRIMGOTHS BLOGG HITTAR NI HÄR

Gästskribent: ”Dags att återupptäcka osminkade Kiss” Del II

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia – del II.

”They try to tell us we don’t belong, that’s alright, we’re millions strong, This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd.” Så öppnas KISS Crazy Nights-album med låten som blev en megahit i England. Makalösa I’ll Fight Hell To Hold You följer där Paul Stanley sjunger starkt och passionerat.

Innan vi kliver på minan No No No, låttiteln borde varit producentens svar när de tog med denna låt på albumet och ratade fenomenala Sword and Stone. Bon Fire gjorde en cover på låten (till filmen Shocker) likaså Loverboys Paul Dean. Paul Stanley pressar rösten i smittande My Way, powerballaden Reason To Live som gjorde Gene Simmons stum i telefonen första gången Paul spelade upp den. Crazy Nights når klimax i Turn On the Night.

Albumet Hot In The Shade från 1989 lider av den undermåliga produktionen och alldeles för många låtar, hela 15 stycken, där en del inte håller klass. Som ett trotsigt barn springer Eric Carr ut ur en intervju när Paul och Gene berättar att det är tveksamt ifall hans låt Little Caesar kommer med på albumet.

Tyvärr viker sig Gene och Paul och tar med denna styggelse till låt på albumet. Men bland alla dessa låtar hittar man skatter som bland andra fantastiska King of Hearts, megaballadhiten Forever och Hide Your Heart som Robin Beck, Molly Hatchet, Bonnie Tyler och Ace Frehley gjort cover på.

REVENGE: ”I was there through the ages, Chained slaves to their cages, I have seen you eat your own!” knockar Gene dig med i det brutala öppningsspåret Unholy som följs upp av tuffa Take It Off innehållande en brygga med snygga körstämmor. Grooviga Though Love tar över, i God Gave Rock ‘N’ Roll to You II delar Gene och Paul på sången som blev en topp-tio-hit i England och Tyskland.

Revenge är ett av KISS mest helgjutna album som avslutas med Carr Jam 1981 en sann tribut till en fallen hjälte (Eric Carr dog i cancer under inspelningarna).

KISS Alive III är ett enastående livealbum som kommit i skymundan. Det är det perfekta albumet för KISS-novisen. Från den mäktiga öppningen med låten Creatures of the Night, där de briserande bomberna får ditt högtalarmembran att be om nåd, till elaka tunga Watchin’ You och avslutande Star Spangled Banner blandar ett KISS i musikalisk högform låtar från hela sin karriär.

Gillar man inte KISS Alive III gillar man inte musik.

Seance blogg hittar du här.

DEL I HITTAR DU HÄR

Gästskribent: ”Dags att återupptäcka osminkade Kiss” Del I

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia.

I dagens KISStorik hafsas KISS osminkade era oftast igenom snabbt.  Nu är det dags för dig att upptäcka eller återupptäcka denna i mångas ögon ganska bortglömda period.

KISS producerade fantastiska låtar under den osminkade eran. Många har missbedömt denna era genom att bara lyssna på hitsen från albumen som kom under den perioden och hitsen är inte alltid är helt representativa hur resten av materialet på albumen låter.

Efter Creatures of the Night (ett måste i alla skivsamlingar och ett utmärkt vapen när du krigar med dina grannars dåliga musiksmak, trummorna i I Love It Loud brer ut som om ett ogenomträngligt ljudtäcke över grannskapet) var det dags att återvända till studion. Trots Creatures of the Nights briljans hade albumet just då inte sålt så bra som önskat. Skulle KISS nu lägga sitt sista trumfkort? Sminka av sig och avslöja sina identiteter? (Ingen på den tiden visste vilka identiteter medlemmarna i KISS hade eller hur de såg ut utan smink).

Den 18 september 1983 på MTV var det dags för världen att för första gången se KISS-medlemmarna utan smink. Paul Stanley fann sig snabbt tillrätta i det nya osminkade KISS, likaså Eric Carr. Gene Simmons hade svårt att hitta rätt image och som han själv säger såg han ut som någonting han förmodligen själv skulle ha satt på, speciellt under Asylum-perioden. Det tog ända till Revenge innan Gene riktigt hittade hem imagemässigt men i gengäld gjorde han det med besked då han såg grymmast ut av alla. Att Vinnie Vincent inte passade in imagemässigt i det osminkade KISS blev alldeles uppenbart när man såg videona till Lick It Up och All Hell’s Breakin’ Loose. Han såg ut som en hen bredvid karlakarlarna Gene och Paul.

Lick It Up är något av en systerskiva till Creatures of the Night med samma producent och liknande ljudbild. ”Life’s such a treat and it’s time you taste it, There ain’t a reason on earth to waste it, It ain’t a crime to be good to yourself” mässade partytitelspåret.

Men albumet öppnar med hårda och snabba Exciter (en låt som gör att du lätt blir tung i högerfoten under bilkörning) som följs av tunga maniska Not For the Innocent – ”Hey Man, I am Cool, I am the breeze” pratsjunger Paul Stanley i början på All Hell’s Breakin’ Loose i den fantastiska halvballaden A Million To One sjunger en smäd Paul med en innerlig känsla. I avslutande tunga And On The 8th Day skrovlar en Gene i högform. Du kan också be cool and the breeze, bara lätta på lädret och inhandla remastrade Lick It Up för det facila priset 49kr.

Hen (Vinnie Vincent) fick något egobryt och avpolleterades och gitarrfantomen Mark St John rekryterades samt briljerade med sitt smakfulla gitarrspel på Animalize som öppnar stenhårt med I’ve had enough (Into the Fire) (låten som spelas när du kör ifrån polisen). Megahiten Heaven’s On Fire följer, Under the Gun drar upp tempot igen och i Thrills In the Night tar passionen över.

Tyvärr tvingades Mark St John lämna gruppen sedan han ådrog sig Reiters syndrom och mannen som föddes utan karisma – Bruce Kulick – rekryterades.  Klarar din psykiska hälsa av det fruktansvärt hiskligt fula Asylum-omslaget kan du hitta låtskatter som inledande King of the Mountain där Eric Carr får glänsa, i denna suveräna albumöppnare. Missa inte heller suggestiva Who Wants To Be Lonley och Tears Are Falling.

Seance blogg hittar du här.

FORTSÄTTNING HITTAR DU HÄR

Gästskribent: ”Attributen avgörande för generationsväxling”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Kristian Svensson.

Jag är inte bara hårdrockare, jag är pappa också. Detta jubelfaktum brukar som bekant få de tuffaste killar att fundera på livets väsentligheter.

Så även mig.

Därför: Hur går egentligen hårdrocken i arv? Hur säkerställer vi genrens långsiktiga överlevnad? Ser till att våra efterkommande spisar bredbenta riff på Roskildefestivalen, istället för formstöpta miffon i Melodifestivalen?

(Tycker du detta låter tillspetsat och elitistiskt? Lugn, det är helt med glimten i ögat. Samtidigt tror jag att Bara Metals läsare fullt ut håller med om hårdrockens särställning och att dessa filosofiska frågor är viktiga…)

Det vore såklart oförsvarligt att tvinga en viss musikstil på våra barn. Naturlagarna säger nämligen att effekten då blir den rakt motsatta. Så istället för att direkt öka utbudet av relevant ljudmaterial gäller det att analysera efterfrågesidan.

Gå tillbaka till dig själv. Vad var det som fick in dig på metal? För egen del kan jag konstatera att image och uttryck var avgörande när det begav sig.

Kiss var en tidig favorit. Min allra första platta var ”The best of soloalbums”, alltså samlingen med tre låtar från respektive sologiv med Gene, Paul, Ace och Peter. Inköpet gjordes helt baserat på skivomslaget.

Jag ville ha ett album där alla medlemmars sminkning syntes tydligt, och det gör det här. Inte förrän i efterhand begrep jag att det inte var en vanlig Kissplatta. Men strunt samma. Ace rockade fett och denna älskar jag fortfarande:

Vad är då slutsatsen?

Jo, att band som Lordi, som ofta får skäll av puritaner och för den delen också apat sig i just Melodifestivalen, är oerhört betydelsefulla. Siewert Öholm skulle utryckt det så här: Det är en inkörsport till tyngre grejer.

Kul är att min femåring gillar Danko Jones. Han kan några låtar men har framförallt fastnat för omslaget till Below the belt, där Danko poserar med ett livs levande lejon. Hans eget smeknamn på The Mango Kid – Lejonet Danko – sätter fingret på värdet av yttre attribut som talar om att detta är något annat än det vanliga skvalet.

Kristian Svensson, Journalist