Posts Tagged ‘Gästinlägg’

Gästskribent – intervju med Heljarmadr från Grá: ”En hyllning till döden”

18 juni, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, King Diamond gjort comeback, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Isac Nordgren, som har intervjuat Heljarmadr från Grá – för Bara Metals läsare att ta del av:

Ett av landets intressantaste nytillskott på blackmetalscenen heter Grá. Bandet har funnits i två år ungefär men medlemmarna är allt annat än oerfarna. Heljarmadr är sångare, låtskrivare, basist och gitarrist i Grá. Han är också medlem i Domgård och frontfiguren i Cursed 13, där även Grás trummis Dimman ingår.

– Vi spelade in en skiva med Cursed 13 som vi inte var så nöjda med, berättar Heljarmadr. Jag bodde för tillfället hemma hos Dimman, och vi hade en massa dödtid så vi startade Grá som ett sidoprojekt.

Som en duo spelade, mastrade och mixade Heljarmadr och Dimman in Grás första ep på en vecka. Ursprungligen var det inte meningen att låtarna skulle släppas men det grekiska bolaget Sonic Death Armageddon hörde av sig och var intresserade. Efter några medlemsbyten ingår nu också en tredje medlem i bandet, gitarristen Isengrim som redan spelade med Dimman i Eskilstunabaserade WAN. På basis av ep:n erbjöds Grá ett kontrakt på två album med det skånska bolaget Unexploded och i slutet av förra året släpptes det självbetitlade debutalbumet.

– Vi har fullt upp med alla våra projekt men om man bara vet var man ska lägga prioriteringarna så är det inget problem. Grá uppstod inte för att vi saknade forum för att göra musik utan mer för att vi upplevde ett själsligt tomrum efter de misslyckade inspelningarna med Cursed 13. Vi behövde pröva en annan stig.

Heljarmadr skriver merparten av musiken i Grá, precis som han gör i Cursed 13, men hur låtarna blir till varierar.
– Det går i perioder. Ibland skriver jag mest musik och ibland mest texter. Sedan dras de olika delarna till varandra och det mynnar till sist ut i en färdig skapelse. Den enda låt vi gjort som ett band på plattan är Döden ger, döden tar som bara tog tio minuter att skriva.

Ett genomgående och tydligt tema för Grás musik är döden.
– Inte bara döden som det slutgiltiga tillståndet utan också resan dit, själaflykten. Skivan är en hyllning till döden. Vi kommer alla att dö, det är det enda vi vet med absolut säkerhet. Jag tycker det är en trevlig tanke faktiskt.

Domgård är kraftigt inspirerade av nordisk mytologi, något som också förekommer i ett par av Grás låtar.
– Jag vill väcka liv i de gamla myterna. Jag tror inte på en viss gud men jag kan tro på själva konceptet, om man går hela vägen tillbaka till religionens ursprung. Mitt intresse är mer för det hedniska, särskilt det som har fokus på mörkret. Låten Skelmisdrep exempelvis, vilket betyder djävulens slag, handlar om pesten. Där har jag använt vinkeln med sjukdom som en väg mot döden. Sedan leker jag mycket med Charon-myten i våra texter.

Många av texterna på skivan är skrivna på vers, och Heljarmadr säger sig ha blivit inspirerad av artonhundratalsromantiker som Tegnér, Geijer och Stagnelius. Musikaliskt har han lite oväntat inspirerats av folkmusik, vilket bland annat hörs tydligt i ”Det sista han sade”.

– Jag har skrivit en hel del folkmusik genom åren men inte vetat vad jag ska använda det till tidigare. En stor orsak till att jag tagit intryck av folkmusik kommer givetvis genom norsk black metal som tidiga Satyricon och Isengard, grupper som använder sig av liknande harmonier.

När jag pratar med Heljarmadr har Grá precis spelat på Klubben i hemstaden Stockholm, som förband till norska Taake. En viktig spelning, som var den blott fjärde för bandet.

– Det har varit för invecklat att spela live med Cursed 13. Grá är mycket rakare och funkar bättre live. Ett av de tydligaste målen med projektet är att bli ett live-aktivt band. Vi är fyra man på scen och det gör att det kommer fram saker som inte hörs på skivan. Allt är dock rigoröst intränat, vi repar väldigt strikt.

Annars finns tre nya låtar redan klara och ska släppas på en split med Domgård och Panphage, vilket är basisten i Domgårds band.
– Det är seriös inavel. Men när man väl har hittat en grupp människor som man trivs att spela med så blir det lätt så.

Isac Nordgren

Läs Isac Nordgrens blogg här.

Gästskribent: ”Första gången jag hörde…”

23 maj, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Grimgoth, som berättar hur han blev hårdrockare – från far till son – och som sedan för det vidare till sin son. Tredje generationen hårdrockare på gång?

När jag var 8-9 år fick jag ett kassetband av min pappa, på detta fanns Come Out And Play (Twisted Sister) och Asylum (Kiss) inspelat från vinyl.

Ni förstår det var så det mer eller mindre fungerade på den tiden, vinyl var kungen och kassetband var prinsen. Det var här min resa mer eller mindre skulle börja in i hårdrockens värld, senare följde jag upp med upptäckter av Iron Maiden, W.A.S.P samt Judas Priest.

Innan vi fortsätter så kanske jag ska säga att jag har detta band kvar (samt en hel del andra inspelade/köpta band) i min samling, så klart finns en del vinylskivor också.

Senare kommer jag ihåg att man såg och upplevde massor av musikvideos på MTV, ja så klart var det bara hårdrock som gällde på den kanalen då och vi ”alla” minns än idag ”Headbanger’s Ball”?

Twisted Sisters alla videos är nog de jag minns bäst från den tiden om jag ska vara ärlig, det var här man också fick frågan ”What do you wanna do with your life?” och jag svarar än idag som Dee Snider: ”I Wanna Rock”. Att man nu år 2012 skulle sitta med sin sjuåriga son bredvid sig och se dessa videos igen hade jag då ingen aning om så klart, men det är helt underbart att få göra det. Arvet kanske går vidare?

Skulle kanske utöka denna historia mer hur man sedan gick vidare från hårdrocken och in i döds/black metalens värld? Att jag under tre års tid senare runt 2000 sjöng själv i ett dödsmetalband? För att sedan inte göra något kreativt på ungefär tre år för att sedan den 25 Januari 2009 starta min blogg som i dagens läge är en av Sveriges största musikbloggar?

Hur lång tid har vi på oss och hur mycket får jag skriva? (säger han och ler)

Jag brinner likt en flamma som troligen aldrig kommer slockna för denna underbara genre, och trots att min resa börja tidigt och sedan dess fortsatt så måste jag säga att än idag hittar jag nästan ständigt och jämnt nya spännande band att lyssna på samt följa.

Och det är ju det som är charmen med det hela!

Hårdrocken (Metal) dör aldrig, den bara sover!

Cheers!!
/Grimgoth

GRIMGOTHS BLOGG HITTAR NI HÄR

Gästskribent: ”Dags att återupptäcka osminkade Kiss” Del II

21 maj, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia – del II.

”They try to tell us we don’t belong, that’s alright, we’re millions strong, This is my music, it makes me proud, these are my people and this is my crowd.” Så öppnas KISS Crazy Nights-album med låten som blev en megahit i England. Makalösa I’ll Fight Hell To Hold You följer där Paul Stanley sjunger starkt och passionerat.

Innan vi kliver på minan No No No, låttiteln borde varit producentens svar när de tog med denna låt på albumet och ratade fenomenala Sword and Stone. Bon Fire gjorde en cover på låten (till filmen Shocker) likaså Loverboys Paul Dean. Paul Stanley pressar rösten i smittande My Way, powerballaden Reason To Live som gjorde Gene Simmons stum i telefonen första gången Paul spelade upp den. Crazy Nights når klimax i Turn On the Night.

Albumet Hot In The Shade från 1989 lider av den undermåliga produktionen och alldeles för många låtar, hela 15 stycken, där en del inte håller klass. Som ett trotsigt barn springer Eric Carr ut ur en intervju när Paul och Gene berättar att det är tveksamt ifall hans låt Little Caesar kommer med på albumet.

Tyvärr viker sig Gene och Paul och tar med denna styggelse till låt på albumet. Men bland alla dessa låtar hittar man skatter som bland andra fantastiska King of Hearts, megaballadhiten Forever och Hide Your Heart som Robin Beck, Molly Hatchet, Bonnie Tyler och Ace Frehley gjort cover på.

REVENGE: ”I was there through the ages, Chained slaves to their cages, I have seen you eat your own!” knockar Gene dig med i det brutala öppningsspåret Unholy som följs upp av tuffa Take It Off innehållande en brygga med snygga körstämmor. Grooviga Though Love tar över, i God Gave Rock ‘N’ Roll to You II delar Gene och Paul på sången som blev en topp-tio-hit i England och Tyskland.

Revenge är ett av KISS mest helgjutna album som avslutas med Carr Jam 1981 en sann tribut till en fallen hjälte (Eric Carr dog i cancer under inspelningarna).

KISS Alive III är ett enastående livealbum som kommit i skymundan. Det är det perfekta albumet för KISS-novisen. Från den mäktiga öppningen med låten Creatures of the Night, där de briserande bomberna får ditt högtalarmembran att be om nåd, till elaka tunga Watchin’ You och avslutande Star Spangled Banner blandar ett KISS i musikalisk högform låtar från hela sin karriär.

Gillar man inte KISS Alive III gillar man inte musik.

Seance blogg hittar du här.

DEL I HITTAR DU HÄR

Gästskribent: ”Dags att återupptäcka osminkade Kiss” Del I

16 maj, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Seance, som ger oss en professionell (och humoristisk) guidad tur genom Kiss osminkade historia.

I dagens KISStorik hafsas KISS osminkade era oftast igenom snabbt.  Nu är det dags för dig att upptäcka eller återupptäcka denna i mångas ögon ganska bortglömda period.

KISS producerade fantastiska låtar under den osminkade eran. Många har missbedömt denna era genom att bara lyssna på hitsen från albumen som kom under den perioden och hitsen är inte alltid är helt representativa hur resten av materialet på albumen låter.

Efter Creatures of the Night (ett måste i alla skivsamlingar och ett utmärkt vapen när du krigar med dina grannars dåliga musiksmak, trummorna i I Love It Loud brer ut som om ett ogenomträngligt ljudtäcke över grannskapet) var det dags att återvända till studion. Trots Creatures of the Nights briljans hade albumet just då inte sålt så bra som önskat. Skulle KISS nu lägga sitt sista trumfkort? Sminka av sig och avslöja sina identiteter? (Ingen på den tiden visste vilka identiteter medlemmarna i KISS hade eller hur de såg ut utan smink).

Den 18 september 1983 på MTV var det dags för världen att för första gången se KISS-medlemmarna utan smink. Paul Stanley fann sig snabbt tillrätta i det nya osminkade KISS, likaså Eric Carr. Gene Simmons hade svårt att hitta rätt image och som han själv säger såg han ut som någonting han förmodligen själv skulle ha satt på, speciellt under Asylum-perioden. Det tog ända till Revenge innan Gene riktigt hittade hem imagemässigt men i gengäld gjorde han det med besked då han såg grymmast ut av alla. Att Vinnie Vincent inte passade in imagemässigt i det osminkade KISS blev alldeles uppenbart när man såg videona till Lick It Up och All Hell’s Breakin’ Loose. Han såg ut som en hen bredvid karlakarlarna Gene och Paul.

Lick It Up är något av en systerskiva till Creatures of the Night med samma producent och liknande ljudbild. ”Life’s such a treat and it’s time you taste it, There ain’t a reason on earth to waste it, It ain’t a crime to be good to yourself” mässade partytitelspåret.

Men albumet öppnar med hårda och snabba Exciter (en låt som gör att du lätt blir tung i högerfoten under bilkörning) som följs av tunga maniska Not For the Innocent – ”Hey Man, I am Cool, I am the breeze” pratsjunger Paul Stanley i början på All Hell’s Breakin’ Loose i den fantastiska halvballaden A Million To One sjunger en smäd Paul med en innerlig känsla. I avslutande tunga And On The 8th Day skrovlar en Gene i högform. Du kan också be cool and the breeze, bara lätta på lädret och inhandla remastrade Lick It Up för det facila priset 49kr.

Hen (Vinnie Vincent) fick något egobryt och avpolleterades och gitarrfantomen Mark St John rekryterades samt briljerade med sitt smakfulla gitarrspel på Animalize som öppnar stenhårt med I’ve had enough (Into the Fire) (låten som spelas när du kör ifrån polisen). Megahiten Heaven’s On Fire följer, Under the Gun drar upp tempot igen och i Thrills In the Night tar passionen över.

Tyvärr tvingades Mark St John lämna gruppen sedan han ådrog sig Reiters syndrom och mannen som föddes utan karisma – Bruce Kulick – rekryterades.  Klarar din psykiska hälsa av det fruktansvärt hiskligt fula Asylum-omslaget kan du hitta låtskatter som inledande King of the Mountain där Eric Carr får glänsa, i denna suveräna albumöppnare. Missa inte heller suggestiva Who Wants To Be Lonley och Tears Are Falling.

Seance blogg hittar du här.

FORTSÄTTNING HITTAR DU HÄR

Gästskribent: ”Attributen avgörande för generationsväxling”

15 maj, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Kristian Svensson.

Jag är inte bara hårdrockare, jag är pappa också. Detta jubelfaktum brukar som bekant få de tuffaste killar att fundera på livets väsentligheter.

Så även mig.

Därför: Hur går egentligen hårdrocken i arv? Hur säkerställer vi genrens långsiktiga överlevnad? Ser till att våra efterkommande spisar bredbenta riff på Roskildefestivalen, istället för formstöpta miffon i Melodifestivalen?

(Tycker du detta låter tillspetsat och elitistiskt? Lugn, det är helt med glimten i ögat. Samtidigt tror jag att Bara Metals läsare fullt ut håller med om hårdrockens särställning och att dessa filosofiska frågor är viktiga…)

Det vore såklart oförsvarligt att tvinga en viss musikstil på våra barn. Naturlagarna säger nämligen att effekten då blir den rakt motsatta. Så istället för att direkt öka utbudet av relevant ljudmaterial gäller det att analysera efterfrågesidan.

Gå tillbaka till dig själv. Vad var det som fick in dig på metal? För egen del kan jag konstatera att image och uttryck var avgörande när det begav sig.

Kiss var en tidig favorit. Min allra första platta var ”The best of soloalbums”, alltså samlingen med tre låtar från respektive sologiv med Gene, Paul, Ace och Peter. Inköpet gjordes helt baserat på skivomslaget.

Jag ville ha ett album där alla medlemmars sminkning syntes tydligt, och det gör det här. Inte förrän i efterhand begrep jag att det inte var en vanlig Kissplatta. Men strunt samma. Ace rockade fett och denna älskar jag fortfarande:

Vad är då slutsatsen?

Jo, att band som Lordi, som ofta får skäll av puritaner och för den delen också apat sig i just Melodifestivalen, är oerhört betydelsefulla. Siewert Öholm skulle utryckt det så här: Det är en inkörsport till tyngre grejer.

Kul är att min femåring gillar Danko Jones. Han kan några låtar men har framförallt fastnat för omslaget till Below the belt, där Danko poserar med ett livs levande lejon. Hans eget smeknamn på The Mango Kid – Lejonet Danko – sätter fingret på värdet av yttre attribut som talar om att detta är något annat än det vanliga skvalet.

Kristian Svensson, Journalist

Bara Metal firar två år – vill du skriva gästinlägg?

9 maj, 2012

Nu har jag drivit den här bloggen i två år. Jag vill fira det genom att ha gästskribenter och släppa fram andra än bara mig och mitt tjöt. Vill någon av er där ute skriva något? Tycka till om något? Göra den ultimata listan? Eller berätta ett bra, vansinnigt minne från en konsert, en fest eller liknande, kanske ”första gången jag hörde…” eller ”Så här tillverkade jag mitt spikarmband a la Kerry King”? Eller något helt nytt sätt att skriva på som jag inte fattat.

Det enda förbehållen är att du skrivit det själv och att det måste handla om metal. Bara metal. På något vagt sätt. Men det fattar nog de flesta av er.

Hör av dig till bloggen genom Bara Metals Facebooksida – genom att skicka ett meddelande på den sidan. Eller lämna bara en kommentar här om att du är på. Bara Metal drivs ideellt. Det finns inget pröjs att dela ut. Men en del läsare att nå ut till. Så hör av dig! Deadline är nån gång i maj.

Japp, det var väl typ det. Avslutar med Dee Snider och en låt från albumet Dee Does Broadway som släpps idag. Vänligen stäm mig inte för det.