Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Kristian Svensson.
Jag är inte bara hårdrockare, jag är pappa också. Detta jubelfaktum brukar som bekant få de tuffaste killar att fundera på livets väsentligheter.
Så även mig.
Därför: Hur går egentligen hårdrocken i arv? Hur säkerställer vi genrens långsiktiga överlevnad? Ser till att våra efterkommande spisar bredbenta riff på Roskildefestivalen, istället för formstöpta miffon i Melodifestivalen?
(Tycker du detta låter tillspetsat och elitistiskt? Lugn, det är helt med glimten i ögat. Samtidigt tror jag att Bara Metals läsare fullt ut håller med om hårdrockens särställning och att dessa filosofiska frågor är viktiga…)
Det vore såklart oförsvarligt att tvinga en viss musikstil på våra barn. Naturlagarna säger nämligen att effekten då blir den rakt motsatta. Så istället för att direkt öka utbudet av relevant ljudmaterial gäller det att analysera efterfrågesidan.
Gå tillbaka till dig själv. Vad var det som fick in dig på metal? För egen del kan jag konstatera att image och uttryck var avgörande när det begav sig.
Kiss var en tidig favorit. Min allra första platta var ”The best of soloalbums”, alltså samlingen med tre låtar från respektive sologiv med Gene, Paul, Ace och Peter. Inköpet gjordes helt baserat på skivomslaget.
Jag ville ha ett album där alla medlemmars sminkning syntes tydligt, och det gör det här. Inte förrän i efterhand begrep jag att det inte var en vanlig Kissplatta. Men strunt samma. Ace rockade fett och denna älskar jag fortfarande:
Vad är då slutsatsen?
Jo, att band som Lordi, som ofta får skäll av puritaner och för den delen också apat sig i just Melodifestivalen, är oerhört betydelsefulla. Siewert Öholm skulle utryckt det så här: Det är en inkörsport till tyngre grejer.
Kul är att min femåring gillar Danko Jones. Han kan några låtar men har framförallt fastnat för omslaget till Below the belt, där Danko poserar med ett livs levande lejon. Hans eget smeknamn på The Mango Kid – Lejonet Danko – sätter fingret på värdet av yttre attribut som talar om att detta är något annat än det vanliga skvalet.
Kristian Svensson, Journalist
Etiketter: barn, Danko Jones, Gästinlägg, generationsväxling, Kiss, Lordi
Bara Metal 
15 maj, 2012 kl. 12:45 |
Definitivt skivomslagen,men också den skönt rebelliska känslan man fick när man lyssnade på musik som man kanske inte fattade fullt ut, men som föräldrarna garanterat inte gillade. Eller som en ”Ring P1”-lyssnare uttryckte det för inte så länge sedan:
– Men hårdrock, det är ju inte musik, det är ju dunster från underjorden!
15 maj, 2012 kl. 14:36 |
Även om min första LP-skiva var glamrockarna Slades ”The Amazing Kamikaze Syndrome” från 1983 – som jag för övrigt vann på en minigolftävling – väcktes mitt intresse för metal på en semesterresa med grabbgänget till Cypern sommaren 1991. AC/DC:s låt ”Thunderstruck” och över huvud taget albumet ”The Razors Edge”, spelat på kassettband på balkongen, det var tider det!
15 maj, 2012 kl. 14:46 |
Fasar lite för vad sonen ska börja lyssna på när han blir äldre. Vore ju ett litet misslyckande som hårdrockande farsa om han skulle börja lyssna på RNB eller någon liknande sörja. Får plocka fram så många plattor som möjligt med hemska/farliga/tuffa/häftiga omslag.
15 maj, 2012 kl. 17:34 |
Kan det vara så att det är extra viktigt, på ett oviktigt viktigt plan så klart, att vi hårdrockare vill att vara barn väljer samma musik? Ungefär som fotbollsfans vill lära sina barn rätt lag.
Jag har själv gett upp med att påverka min son. Han älskar Melodifestivalen, och känner inget alls för metal. Men det är väl en mognadssak? Och Kristian skriver – folkliga band som Lordi och Dead by April kan lära kidsen att gå vidare till tyngre grejer.
15 maj, 2012 kl. 18:37 |
Det vore ju väldigt kul om ens barn lyssnade på samma typ av musik som en själv. Själv tog jag ju den folkliga vägen och började med Twisted Sisters platta Stay Hungry så chansen finns ju att sonen går en liknande väg. Men som du säger, det ligger ju på ett ganska oviktigt plan egentligen.
15 maj, 2012 kl. 22:29 |
Visst, omslagen är en historia för sig (och en del historier är väl värda att konsumera) men för mig har omslagen ändå bara blivit ett id-kort för den känsla som musiken på skivan fick mig att uppleva. , Och eftersom jag heller inte är någon ”album-konsument” utan plockar mina russin från olika kakor blev omslagen ett sätt att visualisera den eller de låtar jag gillade och känna igen en albumet i skivsamlingen (en ganska liten sådan).
Och vad var det som fick mig att fastna för vissa av spåren, oavsett om det var ELO (första plattan) eller Iron Maiden? Då fattade jag inte riktigt hur det hängde ihop men på senare år har jag insett att det handlar mycket om glädjen som artisten/gruppen drivs av.
Det handlar alltså inte om nått ful-tjack i dansbandskostym eller överpositiva pojkbands-alster. De flesta låta som hjälpt mig genom livet har varit allt annat än glada slagdängor. Vi pratar om glädjen som finns bakom, glädjen att få dela med sig av den musik man skapat, glädjen att se eller veta att musiken har en mottagare som förstår.
Det finns artister/grupper som gör musik för att få något, ofta uppmärksamhet eller tjockare kreditkort.
Det finns andra som gör det för att ge något.
Och att kunna vräka fram hotelser, skräck-varningar och löften om jordens undergång (Sad but true, Fear of the dark,…) och ändå låta den glädjen synas, märkas, förnimmas…
Hur skulle man kunna stå emot det???
16 maj, 2012 kl. 12:48 |
Underbar läsning och ganska bra tips.
härligt att se andra skriva nu när det är jubelium.
Grattis till 2 år med bloggen också!
17 maj, 2012 kl. 08:44 |
Filmer som t.e.x. ”Detroit Rock City” och ”Rockstar” fungerar utmärkt som Indoktrinering.