Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Kristian Svensson.
Jag är inte bara hårdrockare, jag är pappa också. Detta jubelfaktum brukar som bekant få de tuffaste killar att fundera på livets väsentligheter.
Så även mig.
Därför: Hur går egentligen hårdrocken i arv? Hur säkerställer vi genrens långsiktiga överlevnad? Ser till att våra efterkommande spisar bredbenta riff på Roskildefestivalen, istället för formstöpta miffon i Melodifestivalen?
(Tycker du detta låter tillspetsat och elitistiskt? Lugn, det är helt med glimten i ögat. Samtidigt tror jag att Bara Metals läsare fullt ut håller med om hårdrockens särställning och att dessa filosofiska frågor är viktiga…)
Det vore såklart oförsvarligt att tvinga en viss musikstil på våra barn. Naturlagarna säger nämligen att effekten då blir den rakt motsatta. Så istället för att direkt öka utbudet av relevant ljudmaterial gäller det att analysera efterfrågesidan.
Gå tillbaka till dig själv. Vad var det som fick in dig på metal? För egen del kan jag konstatera att image och uttryck var avgörande när det begav sig.
Kiss var en tidig favorit. Min allra första platta var ”The best of soloalbums”, alltså samlingen med tre låtar från respektive sologiv med Gene, Paul, Ace och Peter. Inköpet gjordes helt baserat på skivomslaget.
Jag ville ha ett album där alla medlemmars sminkning syntes tydligt, och det gör det här. Inte förrän i efterhand begrep jag att det inte var en vanlig Kissplatta. Men strunt samma. Ace rockade fett och denna älskar jag fortfarande:
Vad är då slutsatsen?
Jo, att band som Lordi, som ofta får skäll av puritaner och för den delen också apat sig i just Melodifestivalen, är oerhört betydelsefulla. Siewert Öholm skulle utryckt det så här: Det är en inkörsport till tyngre grejer.
Kul är att min femåring gillar Danko Jones. Han kan några låtar men har framförallt fastnat för omslaget till Below the belt, där Danko poserar med ett livs levande lejon. Hans eget smeknamn på The Mango Kid – Lejonet Danko – sätter fingret på värdet av yttre attribut som talar om att detta är något annat än det vanliga skvalet.
Kristian Svensson, Journalist
Bara Metal 