Gästskribent: ”Första gången jag hörde…”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Grimgoth, som berättar hur han blev hårdrockare – från far till son – och som sedan för det vidare till sin son. Tredje generationen hårdrockare på gång?

När jag var 8-9 år fick jag ett kassetband av min pappa, på detta fanns Come Out And Play (Twisted Sister) och Asylum (Kiss) inspelat från vinyl.

Ni förstår det var så det mer eller mindre fungerade på den tiden, vinyl var kungen och kassetband var prinsen. Det var här min resa mer eller mindre skulle börja in i hårdrockens värld, senare följde jag upp med upptäckter av Iron Maiden, W.A.S.P samt Judas Priest.

Innan vi fortsätter så kanske jag ska säga att jag har detta band kvar (samt en hel del andra inspelade/köpta band) i min samling, så klart finns en del vinylskivor också.

Senare kommer jag ihåg att man såg och upplevde massor av musikvideos på MTV, ja så klart var det bara hårdrock som gällde på den kanalen då och vi ”alla” minns än idag ”Headbanger’s Ball”?

Twisted Sisters alla videos är nog de jag minns bäst från den tiden om jag ska vara ärlig, det var här man också fick frågan ”What do you wanna do with your life?” och jag svarar än idag som Dee Snider: ”I Wanna Rock”. Att man nu år 2012 skulle sitta med sin sjuåriga son bredvid sig och se dessa videos igen hade jag då ingen aning om så klart, men det är helt underbart att få göra det. Arvet kanske går vidare?

Skulle kanske utöka denna historia mer hur man sedan gick vidare från hårdrocken och in i döds/black metalens värld? Att jag under tre års tid senare runt 2000 sjöng själv i ett dödsmetalband? För att sedan inte göra något kreativt på ungefär tre år för att sedan den 25 Januari 2009 starta min blogg som i dagens läge är en av Sveriges största musikbloggar?

Hur lång tid har vi på oss och hur mycket får jag skriva? (säger han och ler)

Jag brinner likt en flamma som troligen aldrig kommer slockna för denna underbara genre, och trots att min resa börja tidigt och sedan dess fortsatt så måste jag säga att än idag hittar jag nästan ständigt och jämnt nya spännande band att lyssna på samt följa.

Och det är ju det som är charmen med det hela!

Hårdrocken (Metal) dör aldrig, den bara sover!

Cheers!!
/Grimgoth

GRIMGOTHS BLOGG HITTAR NI HÄR

Gästskribent: ”Attributen avgörande för generationsväxling”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen kalasar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Kristian Svensson.

Jag är inte bara hårdrockare, jag är pappa också. Detta jubelfaktum brukar som bekant få de tuffaste killar att fundera på livets väsentligheter.

Så även mig.

Därför: Hur går egentligen hårdrocken i arv? Hur säkerställer vi genrens långsiktiga överlevnad? Ser till att våra efterkommande spisar bredbenta riff på Roskildefestivalen, istället för formstöpta miffon i Melodifestivalen?

(Tycker du detta låter tillspetsat och elitistiskt? Lugn, det är helt med glimten i ögat. Samtidigt tror jag att Bara Metals läsare fullt ut håller med om hårdrockens särställning och att dessa filosofiska frågor är viktiga…)

Det vore såklart oförsvarligt att tvinga en viss musikstil på våra barn. Naturlagarna säger nämligen att effekten då blir den rakt motsatta. Så istället för att direkt öka utbudet av relevant ljudmaterial gäller det att analysera efterfrågesidan.

Gå tillbaka till dig själv. Vad var det som fick in dig på metal? För egen del kan jag konstatera att image och uttryck var avgörande när det begav sig.

Kiss var en tidig favorit. Min allra första platta var ”The best of soloalbums”, alltså samlingen med tre låtar från respektive sologiv med Gene, Paul, Ace och Peter. Inköpet gjordes helt baserat på skivomslaget.

Jag ville ha ett album där alla medlemmars sminkning syntes tydligt, och det gör det här. Inte förrän i efterhand begrep jag att det inte var en vanlig Kissplatta. Men strunt samma. Ace rockade fett och denna älskar jag fortfarande:

Vad är då slutsatsen?

Jo, att band som Lordi, som ofta får skäll av puritaner och för den delen också apat sig i just Melodifestivalen, är oerhört betydelsefulla. Siewert Öholm skulle utryckt det så här: Det är en inkörsport till tyngre grejer.

Kul är att min femåring gillar Danko Jones. Han kan några låtar men har framförallt fastnat för omslaget till Below the belt, där Danko poserar med ett livs levande lejon. Hans eget smeknamn på The Mango Kid – Lejonet Danko – sätter fingret på värdet av yttre attribut som talar om att detta är något annat än det vanliga skvalet.

Kristian Svensson, Journalist