Carl Stjärnlöv i Diabolical: ”Bästa metalalbumen hittills i år”

Diabolical är just nu upptagna med att spela in sitt femte album, Neogenesis, i Studio Necromorbus i Stockholm. Du kan smyglyssna, titta på studiodokumentärer och följa inspelningen på facebook.com/diabolicalofficial.

Carl Stjärnlöv (gitarr) har varit schysst nog att ta en paus i renset, och plitat ihop en halvårsbästa-lista över vad som är bäst just nu, efter att år 2012 har avverkat sina första åtta månader. Så brygg lite kaffe, knäpp upp den där black metal-colan eller kör vidare utan något av det – och läs hela listan här:

.

Spawn of Possession – Incurso
Spawn of Possession kommer från mina hemtrakter och redan när jag började min metal-karriär i slutet av 1900-talet så hade de etablerat sig i Kalmar med omnejd som ett jävligt skickligt dödsgäng. Nuförtiden är de så bra att de borde ha stryk.

När jag såg dem på Debaser för ett tag sedan så stod jag och Pär, trummisen i Diabolical, och bara gapade åt dem. De här snubbarna lär inte ha några kompisar, de sitter bara hemma och övar.

Jag minns en anekdot om en av gitarristerna där en liten flicka tittade på honom när han satt och vevade gura utan att ha den inkopplad varpå hon utbrast: ”Du kan ju inte spela på riktigt, du bara låtsas!”. Tro mig, Spawn of Possession är fan inte på låtsas. Grymt bra tekniskt rens – på riktigt.

Dead Can Dance – Anastasis
Visst, bloggen heter Bara Metal, men den här skivan kan jag inte låta bli att ta med ändå. Dead Can Dance spelar inte en tillstymmelse till metal men deras nya platta, den första på sexton år, är för bra för att inte få vara med. Dead Can Dance är fjolligt bra i allmänhet och hela deras diskografi kan jag rekommendera för den som behöver vila öronen efter en god stunds grindrens och kaggemangel.

Det här är atmosfäriskt, svävande, vackert och jävligt äkta. Brendan Perrys gamla sköna gubbröst står i skarp kontrast mot Lisa Gerrards multioktavpipa som smeker trumhinnan lika ljuvt som ett norskt skogsblackmetalriff. I stället för feta gitarrmattor och blastbeats hittar vi diverse världsinstrument, stråkar, flöjtar och märkliga trummor och rytminstrument som ingen i västvärlden hört talas om.

Låten Opium byggs upp av en Marockansk 6/8-Sufirytm och är ett typexempel på DCDs genialiska låtstrukturer där en tämligen enkel grund varieras och byggs upp i flera lager. Nya skivan är kanske inte lika true som de gamla old school-skivorna från 80-talet (Within the Realm of a Dying Sun och Aion rekommenderas), men jag kan redan nu säga att den kommer att ligga i toppen av min årsbästalista. Även om DCD ligger tämligen långt ifrån Diabolical musikaliskt så har deras musik varit en stor källa till inspiration under skapandet av nya Diabolical-plattan – Neogenesis. Lustigt nog så valde de en liknande titel till sin skiva. Great minds think…

Burzum  – Umskiptar
Något oväntat så har ju gamle greven skärpt till sig rejält sen skivorna han knarkade ihop på kåken. Nuförtiden så låter det ju nästan som när jag som korthårig tonåring introducerades till black metal i och med Hvis Lyset Tar Oss. Nej, det gör det fan inte alls förresten. Men det är bra mycket bättre än de där förbannade synttrumpeterna på Dauði Baldrs. Inte alls oävet.

Ihsahn – Eremita
Det har varit ett jävla gnäll om den där saxofonen. Jag är dock helt klart positiv till alla initiativ till framåtskridande och kreativitet  – så länge det är bra. Och saxofonen är fan bra. Slutdiskuterat.

Deathspell Omega – Drought (EP)
Jag fattar inte alls hur de här snubbarna skriver sina låtar, spelar in dem eller ens stämmer sina instrument. Ett unikum. Så svårsmält att jag inte pallar med att lyssna på en hel fullängdare med dem i ett svep så EP-formatet är helt klart till deras fördel. Väldigt inspirerande och udda black metal.

The Faceless – Autotheism
Den här har jag sett fram emot! Förra käftsmällen, Planetary Duality, har jag avnjutit många gånger och förväntningarna på den här från min sida var höga. Nu blev det ju inte riktigt som jag, eller förmodligen någon annan heller, tänkt sig. Symfoniska inslag, piano, barnskrik, ett softrockigt introspår, massor av rensång, och tungmetallens nya spottkopp – en saxofon. Jag gillar’t.

Enslaved – RIITIIR
Den har visserligen inte ens släppts än, men jag skulle bli förvånad om jag inte kommer att ranka den som ett av årets bästa skivsläpp. Sedan Vertebrae håller jag dem som ett av mina absoluta favoritband. Innovativt, eget, och med riff som ljuder likt kluckandet av ett nytjärat vikingaskepp som sakta glider mellan dimhöljda fjordar.

Carl Stjärnlöv, Diabolical (Foto: Oana Mereuta, Blackwater Photography)

Etiketter: , , , , , ,

3 svar to “Carl Stjärnlöv i Diabolical: ”Bästa metalalbumen hittills i år””

  1. galacticmutilator Says:

    Hmm…måste nog kolla närmare på Spawn Of Possessions nya. Verkar vara en riktigt smarrig dödsmacka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: