Utan oss är de ingenting – Anvil tackar sina nya vänner med omslag

Jag är förtjust i Anvils nya omslag. Av alla typiska bilder på ett städ man kunde tänka sig lyckades de göra något som dels förvånar mig, dels tackar alla oss nyblivna Anvil-vänner för att vi återupptäckt dem och stöttat dem i form av cd-köp, dvd-köp eller Anvil Aid-kampanjer. Det är schysst. Det är respektfullt. Det är genialiskt sammanfattat i en enda bild.

Havet som delar sig för att släppa fram bandet Anvil, men inte på grund av Anvil/städet självt, utan på grund av massorna, vi Anvil-vänner, som lyfter fram det enormt tunga och trögflyttade städet. Utan oss kan inte Anvil dela havet. Utan oss kan inte städet flytta sig. Utan oss är bandet fortfarande ingenting mer än två, tre snubbar som en gång på åttiotalet fick lite mer än femton minuter i rampljuset och just därför hela tiden längtat tillbaka.

Ett hav som delar sig är så klart gammeltestamentligt, och kan också syfta på Robb Reiners och Steve Kudlows judiska rötter. Snyggt. Igen.

Det för också tankarna till den där scenen i dokumentären när Robb Reiner visar tavlan på ett gigantiskt städ som en staty i en park, som dyrkas av folket. Detta är samma städ, men det ska inte dyrkas på avstånd, eller stå stilla.

Det ska röra på sig, det ska tas på. Det vill uppleva nya saker.

 

MER METAL: DN om Deep Purple

Etiketter: Anvil, Juggernaut of justice