Den stora intervjun med Mortuus om döden: ”Dödsanspelningar är en av de få saker som det bara inte kan bli för mycket av”

Bättre lämpad som kyrkogårdsförvaltare?

Detta är den enda intervju du behöver läsa i år. Allt annat bleknar. Mortuus, sångare i Marduk, säger allt han har att säga om döden. Det kräver så klart lite bakgrund, som ni får här. Och när ni har läst det – här är Bara Metals intervju med Mortuus:

Är döden ett bra tema för ett metalband?

– Absolut. Döden är i mitt tycke lika relevant och gångbar som vilket tema som helst – om inte mer, oavsett musikstil. Det är trots allt en frågeställning som i allra högsta grad berör oss alla. Lika sträng och kompromisslös som osvikligt demokratisk, ständigt höljd i mystik och ovisshet; ett spörsmål som skapt för att dryftas tonsatt med andra ord.

– Nu är väl kanske temat inte överdrivet utbrett inom metal överlag men i black och death metal bör döden i alla dess former vara central, eller åtminstone en av huvudingredienserna, då det delvis är just detta som definierar nämnda genrer, iallafall enligt den lära vi tillskriver oss. Visst finns det fortfarande förvirrade själar som vill göra gällande att det primärt är hur ett band låter som avgör dess berättigande i denna konstform, detta är naturligtvis ett förkastligt påstående som illa kvickt bör avfärdas som trams och nonsens.

När ett band sjunger om döden och verkligen menar det, hur skiljer sig det från band som bara har döden och dödssymboler (dödskalle, bandfoton från kyrkogårdar et cetera) som en image?

– Precis vad du just beskrev; att verkligen mena det – när vi avhandlar ämnet i text, musik och bild görs det för att vi de facto har en genuin hängivenhet och andäktighet till döden i all sin härlighet, vem den än må drabba. Till skillnad från de gycklare som endast begagnar sig av tillhörande symbolik i syfte att kultivera en ytlig image utan genuin förankring, i fruktlösa försök till att framstå som förhärdad eller fräck… förkastligt!

– Nog kan gränsen mellan de två vara diffus men ett tränat öga skiljer dem åt som dag och natt.

Ditt scennamn Mortuus betyder ”Död person” om jag förstått rätt. Varför valde du det scennamnet?

– Det är korrekt – död person, död eller avliden. Jag var ute efter någonting enkelt och tidlöst men ändå kraftfult och målande, att det passar såväl vår musik som vårt budskap råder föga tvivel. Dödsanspelningar är en av de få saker som det bara inte kan bli för mycket av, men trots detta tycker jag det är ett tämligen neutralt namn, fritt från titelsnobberi, narcissism och politiska undertoner. Ett namn med bred grund, således.

Du har haft (och har fortfarande?) en Fonus-tröja på dig på scen med Marduk? Hur kom den tröjan till?

– Den syddes upp av Fonus främsta förgängelsepredikanter och vanitasförkunnare under högst rituella former. Trådar spanns av de dödas hår och nålar täljdes ur framlidna prästers ben, den vita färgen är saltet från nyblivna änkors tårar. Jag kan även ha köpt den på någon form av krematoriebasar, eller så tryckte jag upp den själv på ett lokalt tryckeri – jag minns inte riktigt.

Ha ha! Okej. Den är genialisk om du frågar mig. Varför har du en sådan tröja?

– Nog för vi må verka ständigt sammanbitna och barnsligt ihärdiga i vår allvarsamhet men humorn finns där, även om den är svart som natten. Detta specifika klädesplagg är ett adekvat exempel på just detta, när allt kommer omkring är det få logotyper som osar så mycket död som just Fonus, inte sant?

Har Fonus varit i kontakt med dig för detta? Vad har de sagt?

– Nej, de är ännu ihärdiga i sin tystnad. Oerhört märkligt då samtliga begravningsbyråer, gravsättare och likbränningsinrättningar torde stå i kö för att sponsra oss, vi är ju ändå deras främsta härolder.

Du bär corpse paint – är det av tradition inom musikgenren, eller för att det betyder något för dig?

– Bäggedera, skulle jag säga. Liksmink är ett attribut som hört genren till från ett väldigt tidigt stadie, numera lika självklart som distade gitarrer, långt hår och dålig attityd. Visst finns det band som utövar fullt legitim black metal utan att använda sig utav corpse paint, men det känns aldrig lika kraftfullt – det saknas helt enkelt någonting. Utövar man black metal, eller death metal också för den delen, bör man ta det hela vägen. Det blir liksom meningslöst annars, eftersom dessa genrer handlar mycket om att driva saker och ting till sin spets.

– Visst kan det kännas juvenilt och snudd på löjligt när man pratar om det så här – att som vuxen karl måla sig i ansiktet som en djävla idiot, men väl på scen inför en hängiven åhörarskara eller med ett färskt skivkonvolut i handen faller bitarna på plats. Det blir en självklar del av konceptet och helheten, blotta tanken på att utelämna anleteskonsten blir genast otänkbar.

Finns det band i din åsikt som är väldigt bra på att lyfta fram döden som tema, utan att bli smaklösa, typ?

– Jodå, det finns en uppsjö band som skildrar hädanfärden med galans. Få gör det dock med samma sinnrikhet och raffinemang som Marduk. Sen är frågan vad man anser vara smaklöst och inte – musikgenren vi representerar delar traditionellt sett inte riktigt resten av samhällets syn på just den frågan.

Vad betyder döden för dig? Tänker du någonsin på det temat?

– Det första jag kommer att tänka på är att det är Slutet; den yttersta ändpunkten och upplösandet av vår existens. I och med denna insikt föds naturligtvis tanken om att nämnda slut även innebär början på någonting nytt. Den eviga frågan är som bekant ”vad?”. Självutnämnda profeter mumlar om Himmel och Helvete, reinkarnationens läror talar om ytterligare jordeliv i annan kropp och en annan populär teori innebär en enda svart tomhet. Jag vågar dock påstå att det enda vi vet med säkerhet i frågan, är just att vi inte vet! Inte jag, inte du och inte heller dina läsare.

– Den som påstår sig veta säkert är med största sannolikhet en skojare och lögnare som bör behandlas därefter. Nog är det så, att det är just denna ovetskap som tar fascinationen för döden till en helt annan nivå. Det är som sagt livets största gåta, den yttersta mystiken – vi hatar att inte veta och det är väl delvis därför så många sprider lögnen om att just de hyser denna vetskap.

Skulle du kunna tänka dig att jobba som begravningsentreprenör?

– Tja, det låter inte helt orimligt – jag skulle nog kunna tillföra en hel drös kreativa förslag rörande utformning och utsmyckning av allt som hör en begravning till. Och med ett visst mått av ihärdighet kanske lyckas återinföra 1600-talets memento mori-predikningar som standard i och omkring själva ceremonin. Men vid närmare eftertanke vore jag nog bättre lämpad som kyrkogårdförvaltare, så jag slipper kontakten med människor som fortfarande är i livet.

Funeral Mist, du döpte ditt egna band till det som ung tonåring – var det genomtänkt eller lät det bara fräckt? Hur ser du på det namnet idag?

– Nej, jag kan inte påstå att det var särskilt genomtänkt utan mer som du säger, att det med den tidens black metal-mått mätt lät fräckt och rätt. Det spelar dock mindre roll i dagens läge då namnets ursprungliga betydelse fullkomligt suddats ut och ersatts av vad bandet i sig representerar och har frambringat i form av text och musik genom åren. Jag kan i och för sig fortfarande känna att det kanske inte är världens bästa namn och skulle med största sannolikhet valt något helt annat om jag skulle upprätta ett band idag, men det är också med betydande stolthet och viss självbelåtenhet jag ser på det, då det fullkomligt stinker av black metal.

Alla foton: K. Forsberg