Posts Tagged ‘W.A.S.P.’

Chris Holmes släpper världens sämsta låt

7 december, 2012

Är detta sant?! Den här videon dök upp i mitt Facebookflöde, och jag hoppades länge att det var en plojgrej, men Blabbermouth bekräftar att det är på riktigt.

Dålig produktion, missade anslag, kass tajming och trummor som är så slöa att man vill slå nån på käften. Till det en tjej – Chris Holmes flickvän? – som säger massa jobbiga grejer stup i kvarten. På trummor förresten, Phil ”Philthy Animal” Taylor. Inget skivbolag backar upp det.

Är detta all samlad kunskap Chris Holmes fick efter så många år med Blackie Lawless? Vad gjorde han under inspelningarna? Söp så klart. Och lärde sig tydligen inte ett dugg. Eller är det meningen att vara så här dåligt? Vetenskapsmännen sitter i detta nu och försöker räkna ut hur kasst det egentligen är.

Math-300x187

Recension – W.A.S.P. Sting in the Tale: “…förundras över hur mycket jag har lärt mig”

2 oktober, 2012

Jaså. Jaha. Där ser man. Jag har läst Darren Uptons inofficiella bok om W.A.S.P. – eller egentligen om Blackie Lawless – och förundras över hur mycket jag har lärt mig.

De flesta metalfans födda på tidiga 1970-talet har en relation till W.A.S.P.s röjardagar under 80-talet. Även jag – ett tag var det mitt favoritband, nån gång när Inside the Elecric Circus släpptes. Trots det känner jag att jag vet väldigt lite om bandet. Hur träffades de? Varför försvann första trummisen så snabbt? Biografin Sting in the Tale täpper till många av de där luckorna.

Visst, det är fler stavfel än man trodde var möjligt för ett boksläpp. Layouten är ganska tafflig och intervjuerna med ex-medlemmar kunde ha fått gå igenom en redaktörs vassa sax (alla dessa hej-hur-mår-du-jag-mår-bra-och-du-då i början av varje intervju borde ha gått i soporna). Som en helhet är den inte lika slipad som andra spökskrivna rockbiografier.

Men det är de där bitarna som bygger helheten, nördiga kunskaper som att Blackie Lawless syns i Spinal Tap-filmen, eller att Steve Riley och Johnny Rod inte kom överens, eller att trummisen Stet Howland till slut inte kunde komma på fler rytmvariationer till Blackies ganska snarlika riffstrukturer. Det är de byggstenarna som utgör min behållning. De och många fler.

Darren Upton har anklagats för att vara anti-Blackie med den här boken, som är skriven av ett fan för fans. Det tycker inte jag att han är. Han har lyckats intervjua de flesta av de viktiga bandmedlemmarna: Chris Holmes, Randy Piper, Steve Riley, Johnny Rod med flera. Blackie framstår som en hårdför bandledare, ovillig att släppa ifrån sig kontrollen och med en förmåga att alltid få som han vill. Och på den punkten levererar Sting in the Tale snarare en uppfattning som de flesta redan visste om. Eller anade.

Blackie är så klart inte intervjuad, och han kan i framtiden komma att ge ut sin egen version av sitt liv och W.A.S.P. Till dess rekommenderar jag den här.

Du hittar boken här. Officiell sida här.

Blackie – den vedervärdige mannen från LA?

4 september, 2012

Blackie Lawless. Känd för att ställa in konserter (fråga Svedala SommarRock).

Känd för att gå runt i kortkorta shorts och vara dryg.

Nu ska han fira 25 år i medieskugga och fem år i medias rampljus (30 år sammanlagt) och skriver bland annat därför en dagbok på nätet (tja, typ en blogg alltså), som Blabbermouth har uppmärksammat. Där tar han upp ett välkänt bråk med Lemmy, vilket ledde till att en (halv) turné ställdes in 1997.

Det lustiga i denna öppna dagboksbekännelse är att…

1) …han inte vill förklara varför det blev bråk. Nån sa något och någon annan sa något. Totalt värdelös information.

2) …han påstår att han och Lemmy blev såta vänner igen bara några månader efter bråket 1997. De redde ut allt. Allt!

3) …Lemmy – enligt Blabbermouth – nio år efter att de blev ”såta vänner”, sa följande om Blackie:

– Jag vet inte vad det är med Blackie. Jag har känt honom i 20 år, och de första fem åren gick han bara förbi oss och upp på scenen – inga hej, ingenting. Han la inte märke till oss. Och han har fortfarande har sin gamla cellulitröv som hänger ut ur brallorna.

– Vid en spelning var vi tvungna att dela ett omklädningsrum – ja, det fanns bara ett – så vi sa ”okej, vi går på scenen och sedan packar vi ihop riktigt snabbt så kan du använda det.” När vi kom tillbaka från scenen dyblöta låg alla våra kläder utslängda i korridoren. Där och då sa vi ”Fuck you” och hoppade av turnén.

Slipknot = prettotrams x 2 (+ en kille som säger som det är)

2 mars, 2012

Senaste avsnittet av Hårdrockens Historia var riktigt bra. Sam Dunn skildrade den visuella genren chockrock på ett väldigt bra och snyggt linjärt sätt. Från svenskt håll saknades W.A.S.P. som rev stora hål hos svenska moralpredikanter, men som i USA kanske aldrig var lika unika.

Venoms trummis Abaddons berättelse om prästen var obetalbar. Alltså: en präst var korkad noga att spela Venoms bitar av Venoms låt In League with Satan baklänges (typ intro och outro) för att bevisa att Venom var i maskopi med Satan – vilket var totalt slöseri med tiden, eftersom det liksom var namnet på låten. Det var knappast något Venom dolde.

Men medan Abadon i Venom hade ett avslappnat förhållande till sin insats på scen och i historien, var Slipknot närmast pretentiösa – vilket egentligen inte är något fel i sig. Shawn ”Clown” Crahan, skrämmande lik Fredrik Virtanen i skägg, hävdar att han bär mask för att dölja sin smärta. Ehhh? Dölja för vem? Skulle inte publiken tåla att se denna stora smärta? Ursäkta, men vilken bild som helst från vilket krig som helst innehåller mer smärta än hans ansikte när han spelar live. Trams.

Joey Jordison gör inte saken mindre pretentiös i tv-serien: ”När folk frågar varför vi har masker så svarar jag: ‘Vi har inga masker’. Min mask reflekterar mig själv.” Okej.

Det känns tydligt att bandet, som debutade så sent som 1999, inte har hunnit få samma distans till sig själva som Abaddon har.

Men för drygt åtta år sedan intervjuade jag Chris Fehn, och av hans svar att döma är masken en fysisk grej man tar på sig på när man står på scen, som ett nitbälte:

”Precis som Slipknots sound känns nytt så har också deras visuella signatur förnyats. Maskerna är visserligen kvar, men en del medlemmar kommer att se annorlunda ut. Chris pinocchionäsa är dock oförändrad. Och han har aldrig ångrat valet av mask.

– Jag har haft två masker under hela tiden. Den jag hade under våra första hundra turnéer föll i bitar, så jag fick en ny som ser exakt likadan ut, bara lite starkare.

Så vad händer om någon snor din mask backstage?

– Då är det kört för min del. Det är en av reglerna vi har i bandet – blir du av med masken är du död.

– Jag har heller aldrig tagit på mig nån av de andra killarnas masker, och gissa varför? Dom är svinäckliga, dom stinker och det finns till och med spyrester inuti dom.

Har du nånsin själv spytt i masken?

– Japp. Det var varmt så in i helvete, vi spelade i öknen vid Las Vegas och bara körde på, gasen i botten hela showen. Det var som ett maraton. Till slut bara det kom. Men jag fortsatte spela.

Det finns dagar när Fantomen går på stans gator som en vanlig man. Likadant är det med Slipknot och Chris Fehn. Medan Corey Taylor och gitarristen Jim Root har satsat tid på sitt andra band Stone Sour har Chris Fehn tagit det lugnt hemma i Des Moines och repat med gamla polare. Och passat på att hälsa på en kompis.

– Han sitter i fängelse nu. Det var helläskigt att gå dit. Jag minns hur jag först fick gå igenom en säkerhetskontroll och sedan gå ut. Dörren bakom mig stängdes igen med ett ekande KA-CHONG och låstes. Och där inne var en av mina polare. Helskumt. Jag har aldrig besökt nån i ett fängelse förut. Det kändes helt overkligt ända tills dörren slängde igen.”

”Hans flickvän var bondage-brud i W.A.S.P.s skräckfilmsinspirerade framträdande”

8 november, 2011

Den mest klickade ledtrådslänken i förra veckans litteratur-knåp var Duff McKagans. Kanske för att citatet var så intetsägande. ”I’ve known a lot of junkies” – vem har inte det, liksom? Men redan några rader ner berättar han om hur namnet Duff blev ett ölmärke i välkänd tv-serie – boken är alltså väl värd att läsa ganska snabbt.

Jag vill dessutom citera en annan grej jag hajade till på: ”Hans flickvän [Robert John, Guns N’ Roses fotograf], som jobbade som dominatrix på någon klubb i Hollywood, var bondage-bruden i den gruppens [W.A.S.P.] skräckfilmsinspirerade framträdande.”

Bondagebrud? Var det bondage? Har Duff McKagan någonsin sett W.A.S.P. live 1984? Om inte – varsågod. En scenshow värd dina pengar, och W.A.S.P.s bästa låt någonsin. Bondaget börjar vid 06:00.

Bilder från Blackie Lawless skogsröj

15 augusti, 2011

Han må se ut som en välsminkad mormor, och hans röst är inte vad den en gång var, men en gång Blackie Lawless alltid Blackie Lawless. MrMikaelShultz har gjort kulturgärningen att lägga upp bilder från Skogsröjet, bland annat den här Vasp W.A.S.P.-klassikern:

Mer om Skogsröjet: NT, Folkbladet

För blodet genom tiderna: Gene, Blackie, en kjol i New York

3 december, 2010

Blodig – 1976 (cirka)

Blodigare – 1984 (cirka)

Blodigast – 2010 (utan tvekan)

 

FOTNOT: Igår avslutade Watain sin USA-turné i New York. Tweeten dök upp strax innan – ett typiskt black metal-fan anno 2010.

Nedan Watain live med mästerverket Malfeitor i Seattle: