Posts Tagged ‘Taake’

Banjometal nu igen

21 augusti, 2013

BanjoAmerikanska thrasharna Revocation har släppt nytt album, och första livstecknet bjöd på en svängom med ett ständigt okrönt instrument inom metal – banjo.

Det är ett sånt där instrument vars pajasaktiga ljud krockar mot hård och vemodig musik. Jag menar, kyrkklockor och fioler är ju mer metal än elbas någonsin blir. Men Revocation är knappast först. Vem minns inte Taakes krafttag om banjon i fantastiska låten Myr från 2011. Som inte heller var först. Bloggen No Clean Singing har en hel lista (lite gammal dock) med banjolåtar inom metal, med bland annat The Absences låt The Murder där gitarr och banjo dubbar varandra väldigt snyggt.

Gå och läs deras lista, eller lyssna på musiken här nedan (ett band som listan inte tar upp är Finntroll, som kompar på banjo i balladen Galgasång från albumet Nifelvind – kan ni fler?)

.

 

 

Annonser

Taake med tre förband svärtar ned Stockholm i maj

2 april, 2012

På Klubben i Stockholm dyker norska Taake upp i mitten av maj. Arrangör är Black Metal-projekt Stockholm, vars livsfilosofi är att ordna konsertarrangemang på egen hand eller i samarbete med andra.

För en vecka sedan blev det klart med förband till Taakes konsert 20 maj: CAVUS från Finland, Apostasy och Grá från Sverige.

.

.

De åtta mest märkliga sakerna under 2011 – listan

10 januari, 2012

2011 var ett märkligt år. Lika märkligt som året innan, och dess för innan. Men på ett eget och märkligt underligt sätt. Här är förra årets mest märkliga underligheter i metalvärlden:

8. Megadeth behåller sin gruppering intakt under hela året

Det är stort, åtminstone för de fyra i bandet. Mustaine har bytt medlemmar i sitt band i stort sett varje år.

7. Förbandet under Big 4 släpper bättre musik än huvudattraktionerna

Metallica floppade, Megadeth körde status quo med Thirteen men Anthrax både levererade och knockade. In the End är bästa låten på ett mycket bra album, Worship Music.

6. Ettan tog allt, tvåan fick ingenting

När svenska dagstidningars musikrecensenters betyg sammanfattades kom Graveyard etta. Inget konstigt med det. Det har skrivits spaltmeter om bandet under året, inget konstigt med det heller.

Tvåa kom Vomitory. Men jag kan knappt minnas en enda rad, en enda intervju med bandet. Inget konstigt med det, en tvåa är en tvåa. Eller, lite konstigt är det väl? Bandet lyckades besegra giganter som In Flames och Amon Amarth. När Sveriges näst bästa metalalbum inte leder till åtminstone en liten notis i Aftonbladets hårdrockssatsning, då är det märkligt. Eller kanske inte.

5. En hel hop av metalmusiker hyllar Illud Divinum Insanus

I marknadsföringssyfte inför Morbid Angels comeback skickade Season of Mist ut en pressrelease som gjorde hela världen misstänksam. Skivbolaget samlade ihop ett enormt stort garde av etablerade metalmusiker, som alla på något sätt hyllade kommande albumet: Nergal från Behemoth, Karl Sanders, Mikael Åkerfeldt, Mikael Stanne, Vorph från Samael, Anders Nyström från Katatonia, Mayhemsnubbar och Ola Lindgren i Grave.

Morbid Angel gav oss allt 2011: Ett hiskeligt album att dansa till, en marknadsföringskampanj som brände allt krut, intervjuer som skyllde uppståndelsen på obildade fans, ett facebookkrig med Morbid Angels moderator på ena sidan och hundratals arga fans på andra sidan. Morbid Angel gav oss allt utom ett rykande bra album.

4. Mayhembasisten Necrobutcher fick sina onda andar utdrivna


…och det mest märkliga med detta är att det var fullkomligt astråkigt att titta på.

NRK slog på stora trumman och all metalmedia hängde på – Jørn Stubberud ska träffa en tv-präst i USA, en sån där högerkristen som helar folk i direktsändning. Wow! Kan bli något riktigt bra av det här, trodde vi och köpte pop corn och Norrlands Guld för att bänka oss framför tv:n. Tråkigare tv-show får man leta efter. ”Ring mig om nåt skulle hända.” Det föll pladask.

3. Liturgy släpper manifest

Det är inte alla som skriver ett helt manifest om sina tankar kring musiken: Men visst skulle man önska att fler gjorde det. När Hunter Hunt-Hendrix skriver saker som ”the backbone of Transcendental Black Metal is the Burst Beat. The burst beat is a hyper blast beat, a blast beat that ebbs, flows, expands and contracts…” då blir man glad och varm. Någon som tar sin musik på allvar.

Fler band skulle våga prata om metal på det sättet. Sonic Syndicate kan börja med att förklara sin musik. I djupa termer.

2. Metallica och Lulu.

Vad var inte märkligt med detta? Möjligen musiken. Den var fullt logiskt riktigt usel. Har ni inte läst nog om detta så sök på ordet Lulu i Bara metal.

Kirk Hammetts frågande, superkoncentrerade blick när han kikar mot James Hetfield, under något av deras gemensamma framträdanden med Lou Reed, säger allt: ”Är det nu refrängen kommer? Är det nu? Eller nu? När har Lou Reed rabblat klart sin vers egentligen? Nu?”

1. Banjo i Taake

Det mest underliga är kanske att de flesta verka ge banjon tummen upp. Alltså. Det är en banjo. Bara för att bandet är ett creddigt norskt svartmetalband och heter Taake och inte tar skit från nån, och har gjort ett mycket bra album, så är det ändå banjo.

Precis utanför listan: När Jeff Hanneman blir sjuk – då är det inget mesigt bråck eller en golfboll på handen. Då får han en köttätande virussjukdom på halsen (på armen, alltså) som käkar upp honom centimeter för centimeter. Hårt. Och märkligt.