Posts Tagged ‘rock’n roll’

Recension – Metallica av Mick Wall

1 mars, 2013

Titel: Metallica – Terapi, Droger och Rock’n Roll

Författare: Mick Wall

metallica-terapi-droger-och-rocknrollNi vet den där känslan. Besvikelsen. Ditt lag förlorar mot ett bonkegäng. Den aptitretande maten på menyn var på sin höjd ordinär. Resan till Thailand regnade bort.

Så känner jag för Mick Walls bok om Metallica. Upplägget är så bra, sju stycken av världens mest kända metalmusiker samsas i en otrolig framgångssaga som kryddas med alla de där välkända motgångarna som har hänt Metallica – men det fungerar ändå inte. Ungefär vid halva boken tröttnar jag.

Ett stort problem är de många upprepningarna. Jag vet inte hur många gånger författaren skriver att ”alla i bandet såg upp till Cliff Burton.” Tröttsamt. Ett annat problem är alla gånger han avviker från ämnet. Det blir så många sidospår när han artigt, faktakorrekt och knivskarpt förklarar vad alla personer som korsat Metallicas väg är för några typer. Men det är tröttsamt.
Annat som stör läsningen är detta in och ut-schasandet när Mick Wall citerar folk. För det är han väldigt mån att göra. Ett exempel:

Han kallar Paul Baloff för ”kungen av utsvävningar” och jämfört med honom ”var Dave inte så farlig”.

Boken måste slå rekord i onödigt många citationstecken.

Å andra sidan – all reserach, alla intervjuer och roliga detaljer kring kontrakt och skivförsäljning gör boken värd att läsa. Framförallt gillar jag den första halvan, de tidiga åren med Brian Slagel och Ron McGovney.

Sedan finns det en hel del som inte besvaras i boken, trots att den är så tjock och tar upp så mycket. Till exempel nämns Lars Ulrich som en kille med gott om pengar under tonåren, men Ron McGovney hävdar, när han kommer in i bilden, att han stod för alla utlägg. Och Mick Wall verkar inte ens medveten om hur motsägelsefullt det låter. Just McGovneys alla utlägg nämns nämligen som en bidragande orsak till att han tröttnade och ruttnade på bandet.

Inte heller lyckas Mick Wall förklara hur Metallica har växt sig så gigantiskt stora trots att allt efter svarta albumet har varit tämligen dåligt. Den gåtan förblir olöst efter 500 sidors läsning.

Torbjörn Hallgren