Posts Tagged ‘Recension’

Gästinlägg: Bara Metal recenserar svalkande öls

24 maj, 2013

Det är fredag. Snart sommar. Nu blir det alkoholhets. Bara Metal har bett formgivaren, metalskallen och ölälskaren Micke Kvick recensera, eller åtminstone nämna, några av hans favoritöl. DEL I.

***

Hmmmm. Svårt att lista sina favoriter bland öl, ungefär som att favorisera bland de bästa låtarna av Motörhead.
Vissa stunder är det enkelt, men för det mesta omöjligt. Man bara älskar dem.
De kommande ”recensionerna” är mer som tips på bryggerier som gör skojiga saker värda att prova.

När det gäller öl så utgår jag mycket efter etiketten/namnet. Ja, ja, ytligt, jag vet, men innehållet räknas faktiskt också!

Det känns nästan som att gå tillbaka till vinylskivorna och deras omslag när jag sitter och begrundar konstverken samtidigt som jag otörstar mig. En del av dessa öl är dyra, men inte om man jämför med ett fint vin eller bra whisky, egentligen.

VARNING: Ta det försiktigt med spriten, så att du inte spiller!

Hel & Verdoemenis 10%, Brouwerij De Molen, Nederländerna (nr 89556)
28626361En svindyr, smakrik, stark och mullig öl som varken skäms eller bryr sig om du råkar glömma den i källaren i ett par årtionden.

Så länge kan nämligen denna säregna brygd med sin jästfällning stå och bida sin tid i väntan på en törstig, fördömd själ.

Men varför vänta tills helvetet fryser till is? Sälj din själ och beställ idag! Ta 2 lådor. Det är varmt därnere.

Tips: En ny Limited version av H&V med denna ascoola etikett (bilden) gör ju att man nu bara måste testa. Hel & Verdoemenis 666 BA – Limited hittas i deras webbshop. Klicka på länken ovan.

Avnjutes med: Venom Buried Alive – eller vad som helst av King Diamond

Torpedo Extra IPA 7,2%, Sierra Nevada Brewing, USA (nr 11528)
Ni vet, när man slitit med snöskottning, klippt gräsmattan eller rakat ryggen. Då blir man törstig!

Den här IPAn är jättegod! Fullpumpad med humle, god beska, alkoholstark och smakar lite som att åka omkring på hölasset, som i min barndom.

Ja, till och med doften av hästskit förnimmes, men det är nog mest ett hjärnspöke eller delirium.

Pusta ut med: White Zombies Super Charger Heaven

Micke Kvick

Annonser

Volbeat-recension orsakar raseri och applåder

20 oktober, 2010

Norrbottens-Kuriren har lyckats reta upp alla sina Volbeatfans och skapat en storm av reaktioner, både positiva och negativa. Anledningen: deras recensent har sågat Volbeats spelning, och inte varit tillräckligt specfik över vad som var kasst med själva spelningen.

Några av de roligaste kommentarerna bjuder jag på, resten får ni själva kolla upp:

”Stick å recensera Bo-Kaspers istället Ekelund!”

”Skicka inte en människa som inte gillar musikstilen. Skicka hellre en människa som tycker om musiken.”

”Kanske ska du fortsätta att sitta i Jokkmokk och recensera Idol där ditt musikaliska hjärta ändå verkar ligga.”

”Vill man läsa en objektiv text om ett band utan att riskera annorlunda åsikter så gå in på Wikipedia”

”Helt rätt! Världens just nu mest överskatade band!”

”Skolboksexempel på en recenscent som vill bli av med jobbet?”

”Från och med nu bojkottar jag allt som Magnus Ekelund skriver.”

”Du anklagar alltså mig att vara SD sympatisör för att jag kritiserar denna artikel.”

”Utan tvivel så är det här roligaste kommentartråden jag läst på kuriren”

Mer metal, mindre storm: Sydis om Ghost, GP, GP och DB

Mer nöjesnyheter:  SvD, DN och Expressen

Dimmu Borgir tas emot ljummet av svenska recensenter

30 september, 2010

”Snyggt och pampigt men överlastat.” Så beskriver GP Dimmu Borgirs nya album Abrahadabra, och ger albumet en trea (av fem) i betyg. Albumets och gruppens största belastning är dock inte låtmaterialet eller det faktum att de i stor utsträckning använder en symfoniorkester, utan snarare att ”de också vill göra en symfoni.”

Igår hade också Sydsvenskan sin recension i papperstidningen, där albumet får en trea (av fem): Musiken beskrivs som medioker, med den träffsäkra analysen att gitarrer snarare kompletterar än driver. Musiken beskrivs som ”bergochdalbanaarrangerad äventyrsmusik för barn i åldern nio till nittionio.”

Expressen ger albumet en tvåa (av fem) i betyg. Orkester och körer utpekas som den onde satan i musiken: ”Bandets tidigare så medryckande drag fastnar i diket.”  En kort, koncis och kärnfull recension.

Att det är skillnad på treor och treor visar Aftonbladet, vars recension är väldigt positiv, men som ändå landar på en trea (av fem). Shagrath och kompani har därmed fått smaka på det förhatliga 3+ (G+), eller etter värre 3++ (G++). Ni vet, som när läraren berättade muntligt om ditt betyg, och du en vecka senare tittar på betygsblanketten och där står ändå bara en simpel trea.

För norska recensioner, klicka här!

För unika (ja, helt unika!) bilder från inspelningen, klicka här!

För DN:s konsertrecension, klicka här!

Dimmu Borgir hyllas av Norges recensenter

29 september, 2010

Recensioner för Dimmu Borgirs Abrahadabra har börjat dyka upp. Särskilt i Norge – och jag samlar alla här på Bara metal:

VG ger albumet en femma med motiveringen ”I en liga for seg selv.”

Dagbladet skriver att det ”låter fremdeles som Darth Vader og Damien fra The Omen møtes til tvekamp i magi med et metalband i orkestergraven” och lägger till ett att musiken är enformig: ”Dynamikk i utstrakt form er nesten ikkeeksisterende, noe som gjør det vanskelig å skille sangene fra hverandre.” Betyg fyra.

Aftenposten refererar till hur fansen kan uppleva musiken, och medlemsbytena: ”Selv med personellendringer i bandet er det business as usual med Dimmu Borgir. De som er blodfans, vil ikke bli skuffet, mens de som har gitt dem opp, neppe vil komme tilbake.” Betyg fyra (av sex).

Adresseavisen älskar Abrahadabra, och skriver följande: ”Kor og orkester integreres på imponerende vis uten at blir overlesset og pompøst. Episk, mektig og mystisk, ja vel, men alltid med låta i fokus.”

Side 2 ger albumet en femma (av sex) med motiveringen att detta ”er soundtracket til tusen fantasifilmer, til voldelige dataspill og mektige epos.”

Metal Norge ger albumet sju av tio, och vågar gå mot strömmen med lite farhågor: ”…det er noen småting som tilsier at bandet kan ha kjørt inn i ett spor hvor de vil kjøre trygt en stund.”

Puls är den enda tidningen som tycker att albumet är ett tveksamt släpp: ”…denne anmelder ser mer for seg drager, flammer og skinnende riddere enn mørke skoger, urnorske landskap og den grimme atmosfæren blackmetal skal, og burde, fremkalle.”

För svenska recensioner, klicka här!

För smygfilmade filmer från inspelningen, klicka här!

Åttiotalets metal under luppen

20 maj, 2010

Bokrecension:

Jackie Kajzer och Roger Lotring
The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s
Course Technology, Cengage Learning

Jag är imponerad av ambitionen i The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s and the true stories behind their lyrics. Här har Jackie Kajzer (radio-DJ) och Roger Lotring (frilansskribent) samlat vad de anser vara just de 50 mest betydelsefulla metallåtarna för tjugo-trettio år sedan, och intervjuat upphovsmännen bakom dem. Och upphovskvinnan, för Lita Ford får också plats.

Jag är också imponerad över att de har fått tag i alla dessa musiker för intervjuer. Det måste ha tagit lång tid. Det är en journalistisk bedrift, och värdet i vad de intervjuade är villiga att dela med sig av är så klart lite blandat. Jag blir upplyft av Rachel Bolans detaljerade redovisning av texten till 18 and life (Skid Row), Vernon Reids tankar om Cult of personality (Living Colour) och Kerry Kings hyfsat klara minnen om hur Jesus saves (Slayer) kom till. Allra bäst är nog ändå Dee Sniders redogörelse av The Price från Twisted Sisters Stay hungry-album, hur texten från början handlade om hans distansrelation till sin fru, och hur den idag snarare handlar om att vara en kändis på gatorna men ändå vara i stort sett utblottad eftersom musiken har slutat generera pengar sedan lång tid tillbaka. Han låter ärligt bitter och samtidigt så efterklok att man avundas hans förmåga.

Till det mer udda svaren hör numer avlidne Ronnie James Dios svar angående fantasytexten till Holy diver. Jag blir inte riktigt klok på vad han menar.

Det förvånar mig att så många av grupperna på 80-talet var så irriterade över Tipper Gores censurlobbygrupp PMRC. Den måste ha varit ett större hot än vad jag som ung hårdrockare förstod. Lika förvånad är jag över att så många band är så pass fascinerade av George Orwells bok 1984 – men det är klart, den skulle ju skildra 80-talet och var förmodligen högaktuell. Och det leder mig in på vad jag saknar i boken: En redogörelse av urvalsprocessen och nån form av egen slutsats om hårdrocken, texterna och 80-talet. Författarna är trots allt mer insatta än de flesta av oss. Och så föredrar jag ett upplägg med fråga-svar, för köttigare information. Det skulle ta allting en nivå högre.

Eftersom Kajzer och Lotring skämmer bort oss med så många intervjuer, och så många nya nördiga detaljer att lära sig, så blir jag också kräsen: Att ha med två av Metallicas låtar (Fade to black och Master of puppets) men inte intervjua nån i bandet blir kontraproduktivt. Jag känner att jag struntar i Brian Fairs (Shadows Fall) och Ivan Moodys (Five finger death punch) nostalgiska minnen av de låtarna.

Jackie Kajzer och Roger Lotring har gjort en mycket läsvärd bok för oss som gillade 80-talets metal. De kommer säkert att få kritik för att de inte fått med giganterna Iron Maiden och Mötley Crüe. Men å andra sidan är storheter som W.A.S.P., Pantera, Judas Priest, Anthrax, Megadeth, AC/DC, Overkill och Queensrÿche med. Liksom mindre band som Suicidal Tendencies, D.R.I., och Stryper. För att räkna upp ett fåtal. Nånstans måste man dra ett streck, det rör sig ändå om en era som rymmer tusentals band.

Avslutningsvis denna pärla från Frankie Banali (Quiet Riot) om refrängorden ”bang your head” i låten Metal health: ”Randy [Rhoads] berättade att det mest underliga han sett [under turnén med Ozzys soloband] var fansen i England, som svingade huvudet fram och tillbaka medan bandet spelade. Han sa att det kallades headbanging.”
Ljuva åttiotal, hårdrockens trotsiga tonår. Jag ser fram emot nästa bok, om nittiotalet.