Posts Tagged ‘Pearl Jam’

Orphaned Land lobbar för Pearl Jam till Israel – spelar in cover för att övertyga

22 november, 2013

Så här ska en flört flörtas.

pearljamsuits

Pearl Jam är bjudna på fest. Men inbjudan kommer inte via post och kort med blommor på, utan via Youtube och Orphaned Lands cover på Jeremy. Så ska en flört se ut! Nu vet vi hur vi ska göra för att få hit Anaal Nathrakh eller Aosoth eller andra band som måste ses live i Sverige (igen) – be landets största band spela in en cover.

Remix eller remaster? Expert reder ut begreppen

28 februari, 2012

Hur ofta springer vi inte på orden ”remastrad” och ”remixad” när gammal musik ges ut på nytt? Svar: Ofta. Den egentligen frågan är – vad sjutton betyder de orden egentligen?

Martin Holmström är en av Sveriges kunnigaste ljudtekniker, han har fått fritt spelrum att förklara tekniken bakom orden för Bara Metal:

 • Remix

Remix är det som kan göra klart störst skillnad. Då har man tillgång till multitrack-materialet, det vill säga alla kanaler var för sig, som de blev inspelade. Baskagge på ett spår, virvel på ett annat och så vidare. Remixaren har full kontroll över mixning, inbördes förhållande, reverb, eq med mera. Man kan ta bort ett kasst pålägg, eller tajta till ett pålägg till exempel.

En eventuell farhåga med remix är att man hamnar för långt från originalet. Brendan O’Brien mixade om Pearl Jams Ten för några år sen, och det fick rätt dåligt mottagande. Klassiska plattor som man lyssnat tusen gånger på ska låta som de lät (om de inte lät verkligt uselt), med fel och brister. Vem bryr sig om remixaren har tillgång till mycket dyrare reverb till exempel, om det plötsligt låter annorlunda. If it ain’t broke… Men visst finns det exempel på bra remixar också. Då menar jag inte remix som i till exempel klubbmusik, där nån bara behåller sångspåret och gör ny musik till.

 • Remaster

Mastring är finputs av helheten. Man kan inte ändra volym på enskilda instrument, utan man jobbar med eq och kompression på helheten.

Vid remastring har man då inte tillgång till multitracken. Däremot har man förhoppningsvis tillgång till den omastrade mixen. Det vill ssäga som det lät när låten mixades. En gammal platta mastrades för att låta bra på vinyl, med dess för- och nackdelar. Vinyl har exempelvis inte samma dynamik (skillnad mellan starka och svaga partier), och inte samma möjlighet att ha fett med bas. En remastring kan i teorin göra att man behåller mer dynamik till exempel.  Tyvärr har remastring oftare inneburit att man pressat upp volymen ännu mer (mindre dynamik) bara för att man kan. Lex Loudness War.

Men en duktig mastringstekniker med tillgång till omastrade mixarna, kan få det att låta bättre på cd än tidigare versioner, som ofta fördes över rakt av till cd. Utan att ta hänsyn till skillnaderna mellan cd och vinyl. Ibland får man dock mastra det redan vinylmastrade materialet, då är det svårare – blir mastring på mastring.

Min uppfattning är dock att skivbolagen många gånger använder det som förevändning för att få sälja skivan en gång till.

Martin Holmström, ljudtekniker

Omslag under vatten fick metal-blogg att tappa hakan

13 december, 2011

Mastodon hurrade precis till på sin facebooksida eftersom Kerrang rangar deras albumomslag som årets näst snyggaste. Så när jag glad i hågen surfade dit och glodde på 25 hyllade omslag var självklart det enda omslag som jag har (orkat) hyllat i år inte ens med. Så kan det vara, smaken är som baken.

Men en annan sak slog mig också. Eddie Vedders omslag är underbart. Så mycket cred faller kanske inte på honom, men han har haft tentaklerna ute och hittat en fantastisk konstnär (precis som Mastodon gjort – fast de beställde ett eget konstverk, och tog inte bara ett redan existerande): Jason deCaires Taylor – undervattenskonstnär.

Den som söker på namnet, och framförallt på konstverkets namn The Lost Correspondent, kommer hit. Och det är väl värt att klicka på länken, för där kan du se Eddie Vedders omslag från tjugoelva olika vinklar. Alla lika häftiga.

Premiär för filmen Pearl Jam Twenty överallt utom i Sverige

20 september, 2011

När jag var litet tafatt, menlöst barn brukade jag säga till min mor att ”alla har” ditten och datten utom jag, för att sänka oddsen till chansen att verkligen få det jag ville ha, så som converse som var så poppigt populära när jag gick på mellanstadiet (detta var på den tiden Mötley Crüe var ett hett band).

Nu känner jag så igen. Alla städer och länder i Europa, i hela världen, ska visa Cameron Crowes dokumentär Pearl Jam Twenty idag. Till och med Spijkenisse, Tallinn och Nora. Men inte Sverige. Ingen distributör har tagit sig an filmen, och folkrörelsen Folkets Hus och Parker väljer idag oftare att satsa på livespelningar (så som Big 4 förra sommaren).

Å andra sidan, det går att köpa dvd:n tämligen snart, och SVT kan säkert få för sig att visa filmen. Och den kanske är helt värdelös. Fast det sistnämnda tror jag inte på. Converse klarade man sig dock utan på åttiotalet.

MER OM DETTA: Guardian inför Englandspremiären, Canada.com (efter världspremiären på Toronto filmfestival)