Posts Tagged ‘Passion’

Bara Metal i Prag: Tortyrmuséet i bilder

19 april, 2013

Tortyr. Att frivilligt utsätta en annan person för oacceptabel smärta och lidande. Ofta i flera dagar innan döden träder in. Ofta för att skada någon för resten av livet.

Anaal_Nathrakh_-_Passion_(2011)Det är vedervärdigt. Men vedervärdiga saker i vår historia ska inte gömmas undan och glömmas bort – det ska fram i ljuset så att vi lär oss att inte göra om misstagen, därför finns det heller inget absurt i ett tortyrmuseum, tvärtom.

Men jag skulle så klart aldrig skriva på Bara Metal om mitt besök om det inte var för att just detta museum besöktes av Anaal Nathrakh och ledde till att omslaget till Passion ser ut som det gör.

Och … att tortyr är ett återkommande tema i metal har också slagit mig. Två enkla exempel: 1. titeln på Cannibal Corpse tolfte studioalbum. 2. Texten till King Diamonds The Trial (Chambre Ardente) från The Eye (1990):


Carved glass, angry fans and noises from hell – an exclusive interview with Anaal Nathrakh

6 december, 2012

VanitasVanitas. Album of the year. Bara Metal got an interview with David Hunt [vocals, noises] in order to get to know something, anything, behind the release and the great songs:

The summer of 2011, just two months after Passion was released, you announced via Facebook that you were ”writing new songs.”  Were you disappointed with Passion?

– No, we weren’t dissatisfied with it at all – you just have to remember that by the time an album comes out, it’s quite a long time after the band has finished the recording. So when we put that message on the internet, it was a year or more since we’d written any new material.

– Right now, although Vanitas has only just come out, we recorded most of it a year ago, and we’re thinking about what to do next. It’s just part of the business of putting albums out that they take a while.

Were you disappointed with its response from your fans?

– We’re perfectly aware that some people didn’t find Passion to be among their favourite Anaal Nathrakh albums, but a lot of other people thought it was great, and we have a different persepctive – it was what we wanted to do at the time, and so in that respect it was very successful from our point of view. But the facebook thing was nothing to do with that either way, it’s just how things work.

And then, in August 2011, you wrote ”What would you most like to hear on The next Anaal Nathrakh record?” Did those answers affect Vanitas in any way?

– Not really, it’s more a case of simply wanting to know the answer to that specific question. Especially given that the answers were largely what we expected.

– We were on tour in Canada recently and I asked a few people what they thought of the election result in their neighbour to the south. Half the time people bristled because they didn’t want some political lecture, but I really was just interested in if they thought it was good or bad. No further than that.

– And the facebook question was similar. We’ll still do whatever it is we wanted to do, this isn’t music composition by focus group. But we’ll know a little more about how that matches up with what people were expecting.

Vanitas – album of the year if you ask me – was almost finished already in september 2011. Then it took a year to be released. Why is music business that slow?

– Well, part of that was down to us. We spent a much longer time than usual fiddling with the production et cetera to get it exactly how we wanted. There were lots of candidate versions that we ultimately rejected for one reason or another, much more so than for our previous albums.

– So although everything was mostly recorded by the end of last year, it wasn’t actually finished until some time into 2012. And then there’s the fact that when you hand an album over to a record company, they have to work out an appropriate window in their release schedule and so on.

– Given that our previous album only came out last summer, Candlelight weren’t eager to put anything out before a year or so after that. So it all took a while. But once it was out, it still sounded absolutely fresh and current, so I think we did a good job.

Have you started writing new songs for next album as well already?

– We’ve got ideas floating around, but no actual songs written. That’s not to say we won’t have a substantial body of new material quite soon though, because of the way we write.

– We get odd ideas here and there for quite some time, but then it’s as if an internal switch flicks on and then everything comes out very quickly. So Mick could probably have an album’s worth of music in a few weeks’ time, but it wouldn’t be his best work because at the moment we’re in the recharge period still. We haven’t quite reached critical mass yet.

So many songs, so many sounds on Vanitas. Like the blowing/whistling sound you hear on Feeding the Beast [1:25-1:40]. What is that mean sound?

– Ah yes, we like to include ’found sound’, plus I do a lot of background stuff with strange noises and so on. A lot of things which sound like samples or sound effects are really me, whether they sound like vocal samples or just weird sounds.

– The part you’re referring to is actually someone carving glass, which I found when I was out and about in America when I was over at Mick’s for the recording. We’re always coming across things we think sound amazing and get excited about, other people probably think we’re a bit strange, but that’s just how we are.

– While we were away a week or so ago I actually found a few recordings of various things on my computer and played them to Mick. A couple of them I had no idea where they’d come from and Mick said ’are you sure you didn’t actually go to hell?’.

Anaal Natrakh_band2To Spite the Face – what is the story behind the song’s development, like the genius clean guitars during refrain?

– Well, strangely enough I asked Mick about that and the answer he gave was pretty much what I expected. You see, he writes everything extremely instinctively. So his answer was ’it sounded right at the time, same as every other song’. Might not be the most satisfying answer for someone looking for insights into how t write songs, but as far as we’re concerned it’s nonetheless precisely the correct answer.

The last song A Metaphor For the Dead is so beatiful – the guitar melody is a perfect outro, even fading out. Tell us how that came about!

– Thanks, I’m glad you liked it. Unusually enough, that was an idea I had. For reasons I don’t want to go into, I wanted to do something based around part of an opera aria called Vesti La Giubba, so I found a translation of the lyrics and changed them to reflect what I wanted to say, and explained it to Mick, who wrote the song around that chorus.

– It didn’t originally fade out as it does on the album, but when we were mixing it I said I’d like it if it faded out with a load of reverb so that it seemed to drift off into oblivion. I think it came out really well, a lot of people have mentioned the song to me, so I’m very pleased with the result.


Intervju med Anaal Nathrakh: ”Hälften av de jag frågade reste ragg så fort frågan kom”

5 december, 2012

Anaal Natrakh_band2Årets album 2012. Så kan man sammanfatta Vanitas. Det kommer från bandet som började sin bana med black metal, och sedan lyckades hitta en egen nisch bland alla genrer som snurrar runt. Anaal Nathrakh har i Vanitas dels överträffat sig själva jämfört med sin föregångare (som var 2011 års album), dels återigen släppt musik ovanligt snabbt för att vara den här sega branschen. Alla övriga band hinner bara dra på sig strumporna på morgonen medan Anaal Nathrakh på samma tid skrivit tio nya låtar.

Bara Metal har intervjuat David Hunt [sång, oljud]. Han förklarar varför det har gått så kort tid mellan de senaste släppen, han berättar om fansen som surar till när han blir nyfiken och, ja, så tjötar vi lite om Årets album också:

I maj 2011 släppte ni förra albumet Passion. Två månader senare skriver ni på Facebook att ni ”skriver nya låtar”. Var ni besvikna på hur Passion togs emot av era fans?

– Vi är helt på det klara med att vissa människor inte håller Passion som deras favorit när det kommer till Anaal Nathrakh, men många andra tyckte den var svinbra, och det är helt enkelt olika sätt att se på saken. Det var den musiken vi ville göra just då, och med tanke på det var det ett väldigt framgångsrikt album för oss.

Var ni på något sätt missnöjda med albumet?

– Nej, inte alls. Du måste tänka på att när ett album kommer ut, så har det gått ganska lång tid sedan det spelades in. Så när vi skrev så på nätet att vi jobbade med nya låtar, då hade det gått ett år sedan vi hade gjort något nytt material.

– Just nu till exempel, även om Vanitas bara precis har kommit ut, är albumet redan ett år gammalt för oss, och vi funderar på nya grejer. Det är så det fungerar.

Så varför är musikbranschen så himla seg?

– Det är delvis upp till oss själva. Vi la mycket mer tid på själva produktionen och annat för att få det exakt som vi ville ha det. Det fanns massa alternativa versioner av låtarna som vi till sist dumpade, mycket mer än på tidigare album.

– Så även om det mesta var inspelat i slutet av 2011, så var inte albumet klart förrän en bit in på 2012. Och sedan kommer den där biten då du lämnar över ett album till skivbolaget, de måste hitta en perfekt lucka i sitt release-schema när det kan släppas och så vidare. Med tanke på att vårt förra album komma ut redan förra sommaren så var Candlelight inte särskilt sugna på att släppa nytt album innan det åtminstone gått ett år efter förra releasen.

– Men så fort det släpptes så lät det fortfarande fräscht och aktuellt, så jag tycker vi gjorde ett bra jobb.

VanitasSenare frågade ni fansen hur de ville att nästa album skulle låta, det vill säga Vanitas. När ni ställer en sån fråga – bryr ni er om svaren? Har de någon betydelse?

– Nej, inte egentligen. Vi ville bara höra deras svar. Och svaren var precis vad vi förväntade oss. Vi turnerade i Kanada nyligen och jag frågade några där vad de tyckte om valresultatet från deras granne i söder [USAs presidentval].

– Hälften av de jag frågade reste ragg så fort frågan kom. De ville inte ha några lektioner i politik, men jag var faktiskt bara intresserad av att veta om de tyckte resultatet var bra eller dåligt. Inte mer än så.

– Likadant när vi frågade fansen på Internet hur de ville att nästa platta skulle låta. Vi gör vad vi vill oavsett svaren, det här handlar inte om riktad musikkomposition. Men vi får större koll på hur vår musik fungerar i jämförelse med vad fansen förväntar sig.

Har ni börjat skriva nytt?

– Vi har några idéer som svävar runt. Vi jobbar på ett speciellt sätt, så det skulle kunna innebära att vi har en hög färdiga låtar tämligen snabbt. Vi har fått lite idéer här och där sedan ett tag tillbaka nu, och när den där inre strömbrytaren plötsligt slås på så går det sedan väldigt fort.

– Mick [Kenney – gitarr, bas, trumprogrammering] skulle alltså kunna ha ett album klart inom några veckor, men det skulle inte vara hans bästa för just nu laddar vi fortfarande batterierna. Vi är inte på topp ännu.

Så många bra låtar och så många skumma ljud instoppade här och där på Vanitas, så som det där underliga blåsljudet som hörs i Feeding the Beast [1:25-1:40]. Vad är det vi hör?

– Ah, just det, vi gillar att leta upp och slänga in olika ljud – vi kallar dem för ”found sound” – plus att jag själv gör massa bakgrundsbröt och annat. Mycket av det som låter som olika småljud eller samplingar är faktiskt mig lyssnaren hör, oavsett om de låter som röstsamplingar eller underliga ljud.

– Det ljud som du syftar på är faktiskt någon som skär i glas, som jag hittade när jag reste runt i USA, alltså när jag var hos Mick för att spela in skivan. Vi stöter alltid på saker som vi tycker låter fantastiskt och blir lyriska av, andra människor tycker nog vi är lite underliga på grund av det, men det är såna vi är.

– När vi var ute nyss på turné ihop hittade jag lite inspelningar jag gjort i min dator och spelade upp dem för Mick. En del av dem minns jag inte ens var jag fått dem ifrån, och Mick sa: ”Är du säker på att du inte for till helvete?”

To Spite the Face – hur kom låten till?

– Lustig nog har jag frågat Mick samma sak, och han gav mig det svar jag förväntade mig. Det är nämligen så med Mick att han skriver allt väldigt intensivt. Så han svarade: ”Det lät rätt just då”.

– Det är så klart inte det roligaste svaret för någon som vill ha insyn i hur vår musik kommer till, men detta till trots är det precis så det går till när vi skapar musik.

Sista låten, A Metaphor For the Dead, är otroligt vacker. Gitarrmelodin är det perfekta outrot. Kan du säga nåt om den?

– Tack, väldigt kul att du gillade det. För ovanlighetens skull är det faktiskt min idé. Av en anledning jag inte har lust att gå in på så ville jag göra något baserat på en operaaria som heter Vesti La Giubba, så jag hittade en översättning av texten, ändrade orden så att det passade vad jag vill få fram och visade det för Mick, som byggde låten runt den refrängen.

– Låten fejdar ut på slutet, så var det inte från början, men när vi mixade så sa jag att jag ville att det skulle tona ut med rejält mycket reverb så att det liksom flöt ut i intet. Jag tycker det blev väldigt bra, många har pratat med mig om just den låten, så jag är väldigt nöjd med resultatet.


Varning för starka bilder – Anaal Nathrakh förklarar sitt märkliga omslag

17 juni, 2011

Från Invisible Oranges kommer följande intervjuflisa, med Dave Hunt i Anaal Nathrakh, som förklarar bilden på senaste omslaget:

”Vi turnerade i oktober förra året, och i Prag finns ett tortyrmuseum. Där finns en trätavla, som föreställer någon som sågas av på mitten, vilket du ser på omslaget. De har också en av dessa sågar hängande på väggen. Vi båda bara stod där och stirrade på den. Det var en mäktig så väl som frånstötande bild.”

För övrigt – Bara Metal besökte muséet i Prag april 2013. Se bilder här!

Bilden hämtad från detta Flickrkonto – ingen copyright till Bara Metal.

Anaal Nathrakh ger bakgrunden till årets bästa låt – Paragon Pariah

27 maj, 2011

[For english version, scroll down]

Jag älskar Anaal Nathrakh – och är knappast ensam om det. Britterna har förmodligen redan i maj släppt årets bästa metalalbum, Passion, som bygger på orubbliga grundstenar som Tod huetet uebel, Violenti non fit iniuria och framförallt Paragon pariah – vars mäktiga refräng fungerar som ett soundtrack till vilken krigsfilm som helst med grymma, tragiska slow motion-scener. Det är också redan en av de låtar Anaal Nathrakh fått mycket god respons på.

Sångaren Dave Hunt tog sid tid att svara på frågan hur låten kom till.

Berätta hur ni skrev Paragon pariah musikmässigt!

– Det var en av de låtar där vi ville forma om strukturen, och ändå behålla den omedelbara lyssnarkänslan – något av en utmaning för oss. Så en del av blastbeatsen är riktigt korta, versen kommer in när trummorna är hackiga och så vidare, vilket vid en första lysning kan kännas fel. Men på det sättet som Mick satte ihop låten kombinerat med hur vi har lagt upp sången tycker jag att allt flyter ihop riktigt bra.

– Den mellersta delen är tänkt att vara lite av en kontrast, så de vräkiga delarna av låten sticker ut på ett bra sätt, men utan att tappa det grymma headbangarflytet innan solo sparkar loss.

…och solot?

– Solot skrevs och spelades av vår vän Ventnor – han är killen som ibland spelar gitarr live med oss, och även gjorde solon på några av våra andra låtar som More of fire than blood från förra albumet. Jag älskar solot på den här låten, jag tycker han gjorde ett utsökt jobb – det är en cool avvikelse från Micks mer kaotiska stil. Klockrent.

 Sångpartierna då – hur la ni upp dem?

– För sången var det vårt vanliga tillvägagångssätt: jag fick idé till sång och en del av texten redan innan jag hörde musiken, och det handlade mest om att bara känna musiken och reagera på den på lämpligaste sätt.

– Så som refrängen låter – typ ganska ödslig men ändå triumferande – är ett försök till att fånga idéerna hos han som låten handlar om, en tysk filosof vid namn Max Stirner. Vissa människor tolkar honom som bara en självisk egoist, men jag tror att hans liv var rikare än så – genom att med sin personliga strid besegra hela världen, förlorade han samtidigt också världen på nåt sätt.

– Men han var också våldsamt kritisk, så verserna är den våldsamma delen. I det faktum att han på många sätt var ganska vardaglig, men också som en osäkrad handgranat, finns det något i honom som påminner om filmen Falling Down: ilskan från den som inte hörs. Och i mittenparitet finns det ett märklig och djupt citat – ’I am neither god, nor man, nor supreme being (”Jag är varken Gud eller människa, eller högsta väsen”). Tolka det hur det vill.

Skivan Passion kan ni köpa här.

* * *

Tell us about Paragon Pariah?

– It [the song Paragon Pariah] seems to be one of the songs from the new album that a lot of people close to us who’ve already heard the album really liked too.

– It was one of the songs where we wanted to push the structure out of shape a little, while still remaining immediate to listen to – sort of a challenge to ourselves.  So some of the blast beats are really short, the verse comes in at a time where the drum beats are choppy, which is a bit counter-intuitive, and so on.  But with the way Mick put the song together and how we’ve used the vocals I think it all flows together really well.

– The middle section is intended to be a bit of a contrast so that the more full-on parts of the song stand out well, but to still retain a vicious headbanging vibe before it kicks into the solo section. The solo was written and played by our friend Ventnor – he’s the guy who sometimes plays live guitar with us, and also did the solos on a few of our other songs like More of Fire than Blood from the last album.  I love the solo on this song, I think he came up with some excellent work – it’s a cool variation from Mick’s more chaotic style.  Spot on.

And the vocals?

– It was our usual approach – I had the idea for the song and some lyrics ready before I heard the music, and it was a question of just feeling the music and reacting to it in what felt the most appropriate way.  The way the chorus sounds – kind of desolate yet triumphant – is an attempt to capture the idea of the guy who the song is about, a German philosopher called Max Stirner.

– Some people read him as just being selfishly egotistical, but I think the example of his life was richer than that – in winning his personal battle over the world, he also lost the world in a way.  But he was also viciously critical, so the verses are the vicious part.  In the fact that he was in many ways quite mundane, yet also so incendiary, there’s something almost like the film Falling Down about him – the anger of the unheard.  And in the middle section, there’s a strange and profound quote – ‘I am neither god, nor man, nor supreme being’.  Make of that what you will.

Anaal Nathrakh förklarar ny albumtitel

19 april, 2011

Så, vad är det med det svartaste svart Anaal Nathrakh och deras nya kärleksfulla albumtitel Passion – en titel som de delar med artister som Tom Jones, Rod Stewart och The Flirts?

Som alltid när det gäller Anaal Nathrakh så är det knappast den positiva sidan av ordet som ska fram. Passion betyder också ”the suffering of pain” (jo då, jag slog upp det i min stora Oxfordordbok), och det är självklart det britterna syftar på – något de nyligen berättade i en intervju. Kaoset är återställt.

I maj släpps ett av årets bästa album. Så här lät det för två år sedan: