Rick Rubin tackade nej till Ozzy Osbourne

I förrgår kom en liten videoteaser om kommande Black Sabbath-albumet. Runt 00:38 ser ni en glimt av Rick Rubin i den videon, iförd shorts och vit t-shirt. Samtidigt hör man Ozzy Osbourne säga att han är ”really excited” över att få arbeta med Rick Rubin. Det är ingen överdrift.

Ozzy Osbourne och hans management har tidigare försökt fånga Rick Rubin, men enligt Mick Walls biografi över Metallica har Rick Rubin ”tackat nej till att jobba med Ozzy Osbourne, för [han] är egentligen bara intresserad av att göra ett klassiskt Black Sabbath-album.”

Där ser man. Och det lyckas han kanske med (förutom missen att inte få med Bill Ward på tåget) om Tony Iommi kan pressa fram lite riff ur tritonus.

Gästskribent: ”Mörkret från Aston ritade om rockkartan för alltid”

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Rickard Jakbo, som berättar om mörkret från Aston som för alltid ritade om rockkartan – en hyllning till de som ska hyllas:

En döende knarkare.  En deprimerad paranoid person. En man utan talförmåga som försöker varna för en annalkande katastrof. Persongalleriet i låtarna på Black Sabbaths andra album Paranoid gick rakt in i dåtidens manliga tonårshjärtan. Bandet ritade om den kommersiella rockkartan för alltid genom att locka en stor och ung publik, oftast från arbetarklassen. Det var en reaktion som hämtade näring ur bandmedlemmarnas liv och bakgrund, inte minst Ozzys.

Den blivande rockstjärnan hade 1966 dömts för inbrott och hamnat i fängelse eftersom hans pappa hade vägrat att betala böterna. Ett kort tag efter att Ozzy muckat upptäckte han till sin stora besvikelse att både radion och pubarna i Birmingham hade börjat spela hippielåtar. Överallt kvittrade idioter om blommor i håret överallt, muttrade 18-åringen, som inte alls kände sig som en del av The Summer of Love. Under skolåren hade han tvingats kryssa mellan mobbare och ungdomsgäng i ökända stadsdelen Aston, där han växt upp med de andra gruppmedlemmarna. Han hade ofta somnat till de bråkande föräldrarnas skrik och avskydde skolan eftersom han hade dyslexi och det som senare döptes till ADHD. Framtiden innebar att ”jobba i fabrik och sakta ta livet av sig med nattskiften vid ett löpande band”, som Ozzy säger i sin självbiografi.

Med den bakgrunden var det alltså inte konstigt att han ett par år senare nappade på gitarristen Tony Iommis idé: att sjunga läskiga texter i stället för att fortsätta med de jazziga bluescovers de brukade spela. Iommi hade ända sedan tiden i den ”eländiga skola” han och Ozzy gick i varit en typisk ledare. Då lutade han sig på kunskaper i boxning och kampsport, nu kom hans auktoritet av målmedvetenhet och disciplin. Även den idogt läsande basisten Geezer Butler och den genomsnälle trummisen Bill Ward tog till sig idén.

Till saken hör att bandet hade upptäckt att köerna till de lokala biograferna ringlade långa då skräckfilmer stod på repertoaren. En mörkare inriktning skulle också passa deras andra ambition: att bli tyngre och spela ännu mer distat än de hårt rockande Birminghamkollegerna Led Zeppelin.

Av böckerna om Black Sabbath att döma verkade de fyra medlemmarna komplettera varandra på ett utmärkt sätt.  Ibland växte låtarna fram kollektivt genom att Ozzy improviserade fram en vokal melodi till Iommis riff. Teman och ord som ”Iron Man” och ”Black Sabbath” från den brainstormande Ozzy fångades upp och knådades till en story av basisten Butler. Texterna var eskapistiska eller beskrivningar av verklighetens olidliga dysterhet. Flertalet låtar handlade om yttre och inre konflikter. ”Det är bara en observation av samhället. Jag predikar inte och försöker inte komma med några svar”, sa Butler till en början. (En linje som dock bröts i till exempel antikrigssången War Pigs).

Det var oftast inga muntra observationer: världsliga och metafysiska helveten, djävulen, krig, apokalyps, droger och väldigt ofta psykisk ohälsa, ämnen som i varierande grad präglar metalscenen än i dag. Men trots svärtan har det alltid funnits en känsla av styrka och revansch i såväl bandets musik som den musikstil de format, mycket tack vare den kraftfulla sången. Ozzy låter sina bästa stunder lika okuvad och upprorisk som plågad och Geezer Butler skrev in rader av hopp i flera av låtarna. Bra terapi för bandet och lyssnarna, konstaterade den unge Ozzy. En teater- och filmvetare skulle nog kalla upplevelsen katharsisk. Geezer Butler var inne på den linjen i en tidig intervju: ”Vi försöker att lindra spänningen i de människor som lyssnar på oss. Att få allt ur deras kroppar – det onda och allt”.

I cirka tio år höll grunduppsättningen innan den föll ihop under trycket av alkohol, depressioner och personliga konflikter 1978.

Nu har samtliga Aston-killar utom Bill Ward återförenats igen. Cancer och åldrande (och kanske pengar) gör att bandets framtid är oviss. Men oavsett om det är Black Sabbaths sista dödssuck som ljuder över Donington Park i juni kommer det i alla fall att bli en kraftfull och vida bejublad suck. För till skillnad från 1970 är metal större och starkare än någonsin. Fanbasen har breddats klass- ålders- och könsmässigt över så gott som hela världen. Motståndet från den etablerade kritikerkåren har nästan helt dött ut. Dödsmetallare, blackmetalfans, åldrande hårdrockare och pudelfriserade glammetalrockare tar alla av sig jeansjackorna (eller kavajerna) i respekt för gudfäderna. Det spelar mindre roll att det var länge sedan Ozzy sjöng lika demoniskt som hoppfullt på en scen. Drygt 40 år efter reaktionen mot hippieoptimismen vill många ändå höra originalet, som mer eller mindre omedvetet slog an en renande sträng i den moderna världens tonårssjäl.

För när livet är svårförståeligt och under förändring, vilket det oftast är, står den goda konsten högt i kurs.

Rickard Jakbo

Texten bygger på bland annat följande böcker om Black Sabbath:

Iron Man, Tony Iommi (självbiografi 2011)
Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne (självbiografi 2009)
Black Sabbath –Doom let Loose, Martin Popoff (2006)
Into the void: Ozzy Osbourne and Black Sabbath – artiklar i urval 1970 – 2002, red: Barney Hoskyns (2004)
How black was our Sabbath?, David Tangye and Graham Wright, (2004)

Live Nation gör en Billström: ”Vi kommenterar inte det. Vi kommenterar inte det. Vi kommenterar inte det”

Hur många biljetter lämnades tillbaka när Tony Iommi blev officiellt cancersjuk och Black Sabbath ställde in?

Det är en relevant fråga. Särskilt med tanke på att Ozzy och hans vänner inte är samma sak som original-Black Sabbath, och även med tanke på alla turer kring Bill Ward – som tydligen inte är vän till Ozzy. Men Live Nation vägrar svara. Jag mailade dem i förra veckan, och fick först inget svar alls,

Sedan kom det här: ”Vi delger aldrig biljettsiffror innan vi har en slutlig siffra på konsertkvällen.”

Eftersom sista återlämningsdatum redan hade passerat förklarade jag att den slutliga siffran för länge sedan fanns i deras statistik. Deras svar: ”…det [är] helt enkelt inga siffror vi lämnar ut.”

Så jag väntade till efter Ozzy-konserten, och mailade igen: Hur många biljetter såldes till Ozzy, och hur många Black Sabbath biljetter lämnades tillbaka?

Live Nations svar: ”Den slutliga siffran är 26442. Och det är som sagt den enda siffran vi kommunicerar.”

Trams, Live Nation! Skulle den siffran skada dem affärsmässigt – att Tony Iommi blir cancersjuk och tvingar ställa in en konsert? Tvärtom, det hade hedrat Iommi att tala hur många fans som hellre såg honom än Ozzy Osbourne.

Med samma gamla upprepande svar kan jag bara utnämna Live Nation till årets Tobias Billström. Grattis!

Vi måste snacka Michael Bolton – och Black Sabbath

Vi måste snacka Michael Bolton. Mest för att han kunde ha ändrat metal-historien helt och hållet om Tony Iommi och Geezer Butler hade gett honom tummen upp efter hans audition – runt 1982 efter att Ronnie James Dio stack:

”Vi fick miljontals av kassetter skickade till oss från olika sångare och de flesta av dem var hemska. En av dem kom från Michael Bolton. Jag kände inte till honom på den den tiden. Vi lät honom dyka upp och lät honom sjunga på Heaven and Hell, War Pigs och Neon Knights. Han var ganska bra, men inte exakt vad vi letade efter just då. Där sket vi verkligen i det blå skåpet, eller hur? Michael Bolton! Minst sagt ett stort misstag.” (Ur Iron Man av Tony Iommi)

Ja, shit. Kanske, kanske hade detta åtminstone inneburit en stabilare line-up under åttiotalet för Iommi och Butler? Å andra sidan är Michael Bolton låtskrivare, och hade knappast nöjt sig med att lämna över all komposition till Tony Iommi.

I alla fall – Michael Bolton hade vid detta tillfälle redan gett ut två soloalbum på sjuttiotalet, bildat gruppen Blackjack ihop med Bruce Kulick (se bild) och med Blackjack spelat förband till Ozzy Osbourne.

Så han fick nej från Tony Iommi, fick istället snabbt eget skivkontrakt och släppte först självbetitlade albumet Michael Bolton (1983) och sedan Everybody’s Crazy (1985). Och här kommer tidningen OKEJ in, som intervjuade honom i Los Angeles under PR-turnén till andra albumet:

”Du skriver olika stilar, vad föredrar du själv?

– Jag är tudelad, det finns några stycken av mig, säger Michael med ett skratt. Jag skulle kunna göra ett rent heavy metal-album om jag ville, men jag vill inte. . . . Jag vill ha sånger med tyngd och melodi.”

Ett rent heavy metal-album? Ni förstår varför vi måste snacka Michael Bolton! Så Black Sabbath gick vidare med först Ian Gillan, sedan Glenn Hughes, och vidare till Tony Martin – varav Tony Martin är den bäste av dessa tre. Jag menar – Ian Gillan lärde sig aldrig ens texterna på Ozzy- och Dio-låtarna.

Michael Bolton turnerade med Bruce Kulick, men förlorade honom till Kiss, värvade Al Pitrelli – som varit en hired gun hela sitt liv, bland annat senare i Megadeth. Men innan Michael Boltons gitarrist blev en del av thrash metal, skrev Michael Bolton den här hemska låten till sina polare i Kiss. Och tänk nu detta – tänk om det hade varit ett smörigt Black Sabbath istället.

Ibland måste man snacka Michael Bolton. Och nej, Tony Iommi, jag tycker nog inte att det var ett misstag. Men det kanske hade varit lika rolig clash som detta?

Dagen då Ozzy Osbourne fick syn på en affisch hemma hos Zakk Wylde

En dag hemma hos Zakk Wylde, hämtat ur boken Bringing Metal to the Children [min översättning].

Sedan frågade Ozzy: ”Du Zakk, vem är den skallige fittan som hänger på din jävla vägg?”
Och jag frågade: ”Eh vaddå?”
”Den jävla skallige jäveln. Vem är det?” frågade han igen.

”Vet du inte vem det är?” frågade jag honom.
”Vem fan är det?” frågade han.
Jag sa, ”Oz, du har sjungit om honom de närmsta två decennierna.”
Oz tittade på mannen på affischen en lång stund och frågde sedan, ”Vem fan är den jävla typen, Zakk?”

”Vem skulle det kunna vara?” frågade jag honom.
”Vem faen är den jävla fittan som hänger på din jävla vägg?” Hans tålamod var borta.
Jag sa, ”Oz, det där är Aleister Crowley.”
Han tittade på honom igen och sa sedan: ”Åhå, är det så han ser ut.”

FOTNOT: Texterna på Blizzard of Ozz skrevs av basisten Bob Daisley. Det är nån form av ursäkt.

Tony Iommi om original-Black Sabbaths värsta tid – Never Say Die!

”När punken dök upp fick vi ett bakslag. The Stranglers låg etta just då. Jag kommer ihåg hur Geezer sa: ”Vi är det gamla möget nu, med alla de här riffen och sånt.”

För mig kändes det nästan som, Gud, vad ska jag då hitta på?! Och som så många gånger förr gick de andra i bandet ned till puben och kom sedan tillbaka: ”Har du skrivit något?”
”Nej, jag kan inte komma på något alls … ”

Att komponera blev väldigt svårt, särskilt efter att Geezer hade sagt så där. Det kändes som att vi inte längre trodde på det vi höll på med. Jag tänkte om och om igen, att om jag visar dem ett nytt riff, så komme de svara: ”Äh, kan vi inte köra något annat?”

De sa aldrig nåt sånt, men det kändes som om de skulle göra det. Allt detta, och en studio o Toronto redan bokad – pressen på mig var enorm.” /Hämtat från Tony Iommis Iron Man (min översättning) Köp den idag.

Resultatet av ovanstående blev mediokra Never Say Die!, Ozzys sista album med bandet och fyllt med problem, inte bara vid Tony Iommis låtskrivande. Ljudet strulade, och Ozzy vägrade eller kunde inte sjunga på en del låtar, så som Breakout* (en saxofon fick ersätta honom) och Swinging the Chain (Bill Ward tvingades ersätta honom).

Never Say Die släpptes som singel, bandets andra i deras karriär, och låten är typiskt nog försiktig på riffandet, Tony Iommi bara kompar Ozzys sångpartier. Till stora delar påminner musiken om Thin Lizzys The Boys Are Back in Town. A Hard Road låter som något The Beatles skrev till vita albumet.

Men det finns också en hel del riff från riffmeister så som i Shock Wave och introt till fjäderlätta Air Dance, en låt som börjar bra men som sedan dör ut. Min favorit på albumet är A Hard Road.

* En lustig detalj – i boken minns Tony Iommi det som att det var Over to You som hade saxofoner på sig.

Analys: Bill Ward gör det enda rätta – Vinny Appice ersätter?

Ni har säkert läst det redan. Bill Ward har erbjudits, enligt egen uppgift, ett fulavtal för både turné och ny skiva. Gissningsvis: en lön som projektanställd till och med att turnén är över. Eller – en procentuellt sämre deal som inte står i paritet med de andras.

Det fina i kråksången är att efter att han gick ut offentligt med uppgifterna om att han har fått ett fulavtal så har han fått stort stöd bland Black Sabbath-fansen. Ta en titt på Black Sabbaths Facebook-sida, där folk skriver saker i stil med detta: ”Allvarligt, varför vill ni andra göra detta mot Bill? Han har varit med er från första början. Oberoende av hur stor jag var som rockstjärna, så skulle jag aldrig blåsa min barndoms kompis.”

Men historien upprepar sig. Samma bråk lär ha uppstått 2004, men då löste det sig. Några år senare ville Bill Ward inte hänga med under Heaven & Hell-turnén eftersom han hellre ville se en reunion med Ozzy, då kallades Vinny Appice in. Chansen eller risken är stor att samma sak händer idag.

Å andra sida – nu finns sociala medier, trycket från fansen är tyngre, och det ska bli intressant att se hur Sabbath-lägret svarar på detta. För de måste de göra.

Lustigt nog tror de flesta att detta är Sharon Osbournes påhitt. Det är (väldigt) mycket möjligt – med tanke på domstolsbråket mot Tony Iommi nyligen. Och jag skriver ”lustigt nog” eftersom Bill Ward och Ozzy Osbourne är de som kommit bäst överens de senaste åren. Geezer och Ward har till exempel bara sporadisk mail-kontakat enligt Ward.

Med Bill Wards öppna brev till alla fans, och med trycket på Facebook-sidan, och med en turné som uttryckligen bara är skapad för att bygga på originaluppsättningen kan man tycka att fulavtalet rättas till så att båda parter är nöjda. Men det kan också vara så att Bill Ward med detta helt och hållet spolierar sina chanser. Titta på Kiss, det går bra att turnera under täckmanteln att det är en originaluppsättning som är ute och cashar in.

MER OM DETTA: Black Sabbath-fans är en utmärkt kanal för senaste nyheter – följ den. Expressen, BBC, AB, SvD och SDS tar också upp denna händelse, och BBC påminner oss om att Mike Bordin också är en tänkbar ersättare.

Första meningen – en topplista över tio biografier

Det har kommit en hel del officiella självbiografier de senaste året – just nu läser jag Duff McKagans, och Tomy Iommis ska jag ta tag i därefter.

Och eftersom jag är så rolig och småknepig idag, så har jag samlat ihop tio stycken inledande citat från tio böcker – alla självbiografier från metalvärlden. Som en topplista. Jag menar, det första citatet här nedanför kan ju få vem som helst att somna, medan det sista i listan leder till att du genast vill läsa mer.

Ni får själva gissa vem som sagt vad, men titta längst ner så får ni alternativ. Kör hårt!

10. My parents loved music and named me after Glenn Miller.

9. My father always said I would do something big one day.

8. I was born Ian Fraser Kilmister on Christmas Eve, 1945, some five weeks premature, with beautiful golden hair which, to the delight of my quirky mother, fell out five days later.

7. When I was fifteen years old, I remember Iggy and the Stooges’ song ”Search and Destroy” reaching out from my speakers to me like my own personal anthem.

6. I’ve known a lot of junkies.

5. It was 1965, I was seventeen years old, and it was my very last day on the job.

4. Someday soon, just after the final chords of ”Rock and Roll All Nite” ring out on the Shea Stadium stage, I will pick up my bass and exit stage right.

3. It felt like a baseball bat to my chest, but one swung from the inside.

2. When I was a kid I used to carry around this awful image in my head – a picture of three men tangled awkwardly in high-tension wires, fifty feet in the air, their lifeless bodies crisping in the midday sun.

1. James Hetfield, who used to be one of my best friends, as close as a brother, once observed with some incredulity that I must have been born with a horseshoe up my ass.

Om vinnaren: Att nämna namnet på en antagonist redan i första meningen, i första orden, är stort. Det lockar till nyfikenhet. Att sedan forstsätta med ”som förr i tiden var en av mina bästa vänner, nära som vore vi bröder…” är magnifikt. Och att avsluta med att James påstår att författaren har tur – för oss som vet vad som senare hände – är bara galet bra.

Dessa snubbar har ni att välja bland: Tony Iommi, Nikki Sixx, Glenn Hughes, Ozzy Osbourne, Dave Mustaine, Slash, Ace Frehley, Gene Simmons, Duff McKagan, Lemmy Kilmister.

Metalachi visar att skåpet ska stå i Mexico

Jag har inte fått ett jota gjort senaste halvtimmen eftersom jag fastnade i Metalachis tolkningar av Master of Puppets, Crazy Train och Breaking the Law. Det är lika outhärdligt  – vem pallar fyraminutersgränsen? – som det är skickligt och underhållande. I denna version ser vi dock att man klarar sig gott utan Lars Ulrich.

Rihanna – a metal match made in heaven

Rihanna twittrade nyligen ”Vem vill ni HELST se mig samarbeta med för en sång?” De flesta har tolkat det som en duett, och följande svar dök – bland annat – upp:

De tre ovan hade så klart glatt sagt ja utan att tveka. För Manson och Axl hade det till och med varit bra för karriären. För Ozzy hade det bara betytt mer pengar.

Ha ha ha! Rihanna och DVMFMC – Vince Neil?! Mooooaha ha ha!! Bara en sadistisk vetenskapsman kan komma på nåt sånt. Bevara oss från. Utan tvekan hade han och bandet dock tackat ja. Mick Mars hade avstått.

Här är också ett förslag till henne där den ene troligtvis skulle tacka ja, medan den andre definitivt säger nej. Slayer är kända för integritet – även om Kerry King lär ha ångrat att han inte gick upp på scen i Sofia när Big 4 körde storband. Dock inte samma sak som att köra duett med Rihanna.

Flest röster inom metalgenren har följande band och sångare fått:

Tja varför inte. Lars Ulrich hade propsat. James hade tvekat. Cliff Burnstein hade lagt sitt veto: ”A match made in heaven.”

Följ Bara Metal på Facebook

MER POP OCH ROCK: DN om hånad tonåring, GP och Expressen om mästerliga Henrik Berggren