Posts Tagged ‘Mötley Crüe’

Ett Mötley Crüe-fan berättar: ”Jag vågade inte visa medlemskortet för särskilt många”

17 juni, 2015

Totalt dedikerad.

1972513_10153013036107897_75001883246535777_n

Som ung och nybliven hårdrockare var Mötley Crüe ett av mina favoritband. De hade precis släppt Shout at the Devil, och det lät tufft och hårt. Och bandet såg så fräckt ut.

Men att gå med i deras fan club – så långt tänkte jag aldrig. Eller så tänkte jag det, men tog aldrig steget ut. En som gjorde det var dock poeten och musikjournalisten Niklas Simonsson. Han la nyligen upp bilden ovan i sitt flöde på Facebook, med prylar från mitten av åttiotalet: Emblem och medlemskort (missa inte heller bilden nedan, från pojkrummet på åttiotalet). Bara Metal var tvungen att ställa lite frågor.

Var lyckades du hitta adressen till Mötley Crües fan club?

– Jag ansökte om medlemskap 1986, som då tolvårig stolt hårdrockare. Jag osäker på var jag hittade fanclubens adress, men eftersom Okej och Rocket utgjorde lejonparten av mitt läsande då gissar jag att det var där nånstans.

Var det något skivbolaget höll i?

– Det borde varit i privat regi, med tanke på hur usla medlemsmagasinen var. En gång i kvartalet damp det ner ett åttasidigt häfte som såg ut att ha gått genom en kopieringsmaskin åtta-nio gånger innan det skickades ut. Som för att verkligen befästa DIY-andan. Sensationellt dålig formgivning, men rejäla försök till innehåll, för vid något tillfälle tror jag det var en kortare intervju med Nikki Sixx med, så vederbörande som låg bakom fancluben försökte åtminstone.

Berätta om dagen när du fick ditt medlemskap?

– Som tolvårig nybliven medlem visste stoltheten inga gränser. Det är svårt att beskriva med ord, i den åldern står fortfarande receptorerna vidöppna på alla plan och känslorna strömmar som en vårflod.

–  Jag vågade inte visa medlemskortet för särskilt många. Bara en utvald skara likasinnade. På åttiotalet var det nätt och jämnt tillåtet att som töntig kille med glasögon ens gilla hårdrock. Saken må låta bisarr idag, men dåtidens musiklyssnande var väldigt polariserat. Antingen var man hårdrockare eller syntare.

– Och vi töntiga killar fick nästan stryk av hårdingarna med tjeckisk hockeyfrilla, jeansjacka, bristande intimhygien, katastrofala skolbetyg och begränsad vokabulär. Men vem är det som skrattar högst nu, sa Bill..?

Idag är recensenterna ganska hårda mot Mötley Crüe och deras SRF-spelningar. Har du några känslor kvar för bandet?

– Jag kan förstå kritikernas hårda tongångar. Inte för att jag själv var på plats och såg debaclet på Sweden Rock, men dristar mig till en vågad gissning att sågningarna varit korrekta.

– Jag tillhör den stolta skaran som såg Mötley Crüe redan första vändorna. 27 oktober 1989 har för alltid karvat in sig i hjärtat. Då spelade Mötley i Scandinavium. Skid Row var förband. Min första riktigt stora konsert. Bandet var ute på Doctor Feelgood-turnén, även om Tommy Lees trumsolo under Europa-turnén var det från Girls Girls Girls-turnén. Och det var riktigt jävla svinbra.

Kan du sammanfatta bandet i nutid?

– Häromåret hittade jag en live-dvd med Mötley i en hylla på Stadsmissionen. Från Buenos Aires 06-07, ungefär. Och det lät verkligen helt förskräckligt! Vince Neil kan ju inte ta en ton ordentligt längre. Han låter ständigt lika andfådd som om han sprungit uppför en skyskrapa i New York.

– Tommy Lee är fortfarande en strålande trummis. Nikki Sixx verkar på alla sätt vara skarp i skallen nu när droganvändandet ligger långt bak i backspegeln. Stackars Mick Mars är ju stelopererad och bräcklig som en mosaikvägg, men kan trots allt gnissla med guran. Allt detta faller dock platt om vokalisten låter som ett kok sämre stryk på Kville-torget halv fem en söndag morgon. Jag hoppas för alla inblandade att detta verkligen är deras avskedsturné. Det skulle gagna hela människosläktet.

oKG8dtpGZNafb73N-1bSdwN54JKdUfUVoez8N-dcwgdaov95ob9eFNHFFv6XZgJtQY6cUHtCJurvV3vnLdWj2TkNfVE99GfzKIV1ESSx6N7Q0T98i6SNNg6W4u19Y6hqjeTNCXb3QlUhQU1DF2Zw96RNr8vq12p_mQaWDFbRr_fmstAzoK-_6TexxZ0iMEleqg0Zx0uQFoJeSUmP540S8hEoCYC7

 

Sju-i-topp: Bara Metal listar metal med baklängesbudskap

28 april, 2014

Backward messages. Hyfsat vanligt inom musiken sedan inspelningstekniken ändrades nån gång på sextiotalet. Bara Metal listar de sju tuffaste inspelningarna på metalfronten.

filename=bicycle_violin

1. GhostDeus Culpa

Så fint och sublimt. Gläns över sjö och strand baklänges helt enkelt. Var och en, mest vi svenskar som känner till sången, får tolka det hur vi vill. Inget överdådigt i stil med att bränna ned kyrkor eller liknande.

2. Iron Maiden – på albumet Piece of Mind

Mellan The Trooper och Still Life dyker detta upp som låter som ett språk i Star Wars-galaxen. Det lär varar detta som sägs: ”Hmm, Hmmm, what ho said de ting wid de tree bones. Don’t meddle wid tings you don’t understand” följt av ett skönt rap. Enligt Wikipedia är det Nicko McBrains röst, när han härmar Idi Amin.

3. Slayer – inledningen till Hell Awaits

”Sanya-ard. Sanya-ard.” Vem har inte önskat att det var så lätt att värva folk till sin egen övertygelse, i allt från att gå med i facket till att bli supporter för IFK Malmö? ”Join us” baklänges är så enkelt och låter så infernaliskt med gitarrernas rundgång i bakgrunden. Killarna måste ha skrattat hela vägen hem från studion.

4. Possessed – inledningen till låten Pentagram

Det låter som om det är en stor demon, eller besatt människa a la flygande kvinna vid fönster i Evil Dead. Precis som det ska låta. Perfekt för ett album som sägs representera övergången från thrash metal till death metal. Sedan visar det sig att det som sägs bara är en fantasilös upprepning av första versen, men ändå.

5. Mötley Crüe – på albumet Shout at the Devil

På baksidan av Shout-albumet står det något i stil med: Varning, detta album kan innehålla ”backwards messages”. När man läser the Dirt nämns inte ett ord av detta. Förmodligen för att det inte finns något. Men det faktum att albumet har en sådan varning gör att folk säkert har letat ihjäl sig. Stor humor! Eller finns det något där nånstans? Nån som vet?

6. Morbid Angel – inledningen till Altars of Madness

Introriffet spelas baklänges. Och det låter grymt häftigt. Bara Metal frågade producenten Digby hur det gick till när de kom på idén och han svarade så här: ”… när vi spelade in Immortal Rites märkte vi att när bandet spolades tillbaka i normal hastighet så lät öppningsriffet ganska coolt när det spelades baklänges. Det var anmärkningsvärt likt riffet som det lät när bandet spelades normalt, alltså framlänges, men med en slags kuslig känsla som från en annan värld.”

7. Electric Wizard – andra hälften av Black Magic Rituals and Perversions

Så meningslöst, i stil med The Beatles Revolution Number 9.  Bloggen bonehand.com beskriver det som allra bäst: ”Unfortunately, the majesty of this track is tragically marred during the last 5 minutes or so by a long tedious reading from the book of evil nonsense and retarded back-masking, resulting in the the album’s lone misstep. It must have sounded like a good idea at the time…”

Mötley, mormor, mamma och dotter bakom boomen av rockbiografier

7 november, 2012

Jag blev varnad innan. När man är med i radio går det så snabbt att man inte hinner säga hälften av vad man vill få sagt. Och så var det. Så jag kanske får frångå bloggens motto och skriva en recension på Neil Youngs biografi trots att han inte är särskilt metal musikaliskt.

Igår medverkade jag i radioprogrammet Nya Vågen, länk till podden hittar ni här, och talade om rockbiografier ihop med Isabelle Ståhl. Vad vi bland annat inte hann prata är orsaken till varför rockbiografier är så populära just nu.

För det är de. Bara inom metal finns till exempel Kalla Kulors översättningar av Alice Cooper och Tony Iommi. Det har senaste månaderna kommit biografier om Yngwie, Kreator, Randy Rhoads, Machine Head och det kommer snart en om Behemoth och om Dan Lilker. Ni fattar. Det är många. Jag har inte ens nämnt alla.

Vi hann alltså aldrig snacka om anledningen till att det har blivit så här i radioprogrammet. Jag hann aldrig säga att allting är The Dirts fel.

The Dirt säger sanningen rakt upp och ned. Alla bråk. Alla misslyckanden. Inget skryt. Ingen feghet. Inga försköningar. Boken blev en bestseller världen över. Inte över en natt, men den slog. Den översattes till bland annat svenska, det tog visserligen flera år (2008), men den översattes.

När The Dirt slog insåg musiker, journalister och bokförlag att en bra rockbiogafi – oavsett om bandet är på topp eller ligger på botten – ger pengar. Eller för att vara mindre krass: en bra rockbiografi fångar många läsare. Det är anledningen till att en himla massa musiker – oavsett musikgenre – blir föremål för bokutgivning. Vissa musiker slåss förlagen om (så som skivbolagen slogs om dem en gång), andra tar chansen att själva hitta förlag, medan ytterligare andra blir biografier vare sig de vill eller inte.

The Dirt handlar om ett band som just då är på dekis. Jag tror inte ens Tommy Lee är med i bandet när boken ges ut. De har släppt tre album under senare nittiotalet som har gått riktigt dåligt (Mötley Crüe (1994), Generation Swine (1997), New Tattoo (2000)). Så träffar de Neil Strauss av någon anledning. Och idag, tack vare en rockbiografi, har de blivit världsstjärnor igen. Och lustigt nog själva passat på att ge ut egna självbiografier för att rida på vågen som de själva skapat, ihop med Neil Strauss.

Ska man gräva ännu djupare i detta, så bygger hela boomen av biografier på det faktum att någon i Mötley Crüe, vet ej vem,  berättar för Neil Strauss lite så där vid sidan av, att bandet under någon turné försökte ha tre-generationer-sex: Mormor, mamma och dotter. Vuxen dotter förstås. Mötley Crüe och tre generationer kvinnor. ”Detta måste världen få höra,” tänkte Neil Strauss när han förbluffad lyssnade till storyn om när de lyckades med sitt mål, nånstans i USA så klart, och idén till The Dirt såddes.

Och det är också det som i förlängningen gör att jag skriver den här krönikan. Underliga äro litteraturens vägar.

Spelade Shout at the Devil baklänges – blev sån här

9 september, 2011

Ungen tror man kan leka med det mäktiga, farliga Mötley Crüe:

”Don’t meddle with things you don’t understand”, som Iron Maidens McBrain sa. Baklänges.

Hämtat från answers.yahoo.com.

MER METAL: SvD om den historiska personen Bathory (som bland annat besjungs i Ghost-låten, och gett namn till… Bathory), ST minns sin Mötley Crüe-barndom

Guitar Hero 5 floppade – här är banden som får bära hundhuvudet

11 februari, 2011

Guitar Hero 5 floppade. Nu läggs spelserien ned, och här är listan på de tuffare banden vars låtar hjälpte till att gräva spelets grav. Eller ja, kanske det bara är så att Guitar Heros tid var förbi, vilket sån här desperat marknadsföring visade på [VARNING! STARK SCEN SOM KAN VÄCKA DITT HAT TILL ALLT VAD KOMMERSIALISM INNEBÄR].

Megadeth – Sweating bullets

Kiss – Shout it out loud

The Sword – Maiden, mother & crone

Mötley Crüe – Looks that kill

Rammstein – Du hast

Children of Bodom – Done with everything, die for nothing

Darkest Hour – Demon(s)

Iron Maiden – 2 minutes to midnight

…tillsammans med massa annat löst folk i mjukisbrallor. Inte direkt Lars Lagerbäcks starkaste elva (och lägg märke till att jag pratar om ett landslag som ligger på 29:e plats på Fifas rankningslista).

Hårdrockens umlaut på export till R&B

26 oktober, 2010

Häromdagen upptäckte jag att en R&B-artist har sneglat på hårdrockens stora PR-gimmickumlaut. Snackar man umalut brukar det röra sig om band/artister från USA/England/Australien som avundsjukt ser att vi i Nordeuropa har dessa spännande och mörka prickar. Så också i detta R&B-fall.

Röck-prïckarna (från engeskans ”röck spöts) är så klart mest kända från Mötley Crüe, Queensrÿche och Motörhead (det engelska 80-talsbandet Tröjan icke att förglömma).

Idag, efter band som Spinal Tap (umlaut på n), spelet Brütal Legend och boken ”Fargo Rock City: A Heavy Metal Odyssey in Rural Nörth Daköta” kan man inom hårdrocksvärlden inte umlautifiera såvida man inte

A) Är självironisk

B) Har ett sjävförtroende av stål – och vill föra historian vidare

C) Kommer från USA/England/Australien

D) Är historielös

E) Spelar väldigt bra musik som avleder umlaut-tricket

Vad gäller R&B-artisten Jason Derülo så stämmer han in på C och D.

Vad gäller Deströyer 666, som bildades 1994, stämmer de bäst in på B, C och E.

Mer hårdrock: AB och GP