Posts Tagged ‘Metallica’

Första recensionen på Metallicas Through the Never

12 september, 2013

metallica-through-the-never_torontoMetallicas Through the Never hade premiär i Toronto nyligen, och den allra första recensionen dök upp igår i Variety. Den får garanterat Lars Ulrich att göra high five med sig själv.

För recensenten gillar uppenbarligen vad han ser, en livekonsert uppblandad med ett sorts äventyr där roadien Trip skickas ut på…

”…a mysterious errand into an eerily deserted city. On foot after a car crash, he watches anarchist types in hoodies attack riot police, then each other, then (for no obvious reason) him, led by a murderous specter on horseback.”

Tydligen fungerar detta bra ihop med konserten (som också innehåller gamal bilder från 80-talet), scenerna med Trips uppdrag – whatever that is – är precis lagom långa och ungefär lika djupa som Metallicas texter (tänk Motorbreath). Through the Never är en film för fansen, till skillnad mot Some Kind of Monster som också tilltalade mannen på gatan. Vad gäller ljud, design och teknik, skriver Variety, så ligger de på topp.

Läs hela recensionen här.

Annonser

Metallica och Baroness-John Baizley arbetar ihop

28 juni, 2013

Har ni sett? Metallica har släppt något som för första gången på tjugo år är i paritet (kvalitetsmässigt) med vad bandet borde släppa: En t-shirt desginad av John Baizley i  Baroness. Därmed finns det en röd tråd mellan Metallica och Pig Destroyer, som också anlitat John Baizley. Jorå.

Detta är helt i linje med hur Lars Ulrich och Metallicas management har jobbat genom hela sin karriär. He still got it. Han anlitar en populär snubbe och får cred på det sättet. Bra Metallica! Mycket bättre än en flaska vin.

JohnBaizley

Recension – Metallica av Mick Wall

1 mars, 2013

Titel: Metallica – Terapi, Droger och Rock’n Roll

Författare: Mick Wall

metallica-terapi-droger-och-rocknrollNi vet den där känslan. Besvikelsen. Ditt lag förlorar mot ett bonkegäng. Den aptitretande maten på menyn var på sin höjd ordinär. Resan till Thailand regnade bort.

Så känner jag för Mick Walls bok om Metallica. Upplägget är så bra, sju stycken av världens mest kända metalmusiker samsas i en otrolig framgångssaga som kryddas med alla de där välkända motgångarna som har hänt Metallica – men det fungerar ändå inte. Ungefär vid halva boken tröttnar jag.

Ett stort problem är de många upprepningarna. Jag vet inte hur många gånger författaren skriver att ”alla i bandet såg upp till Cliff Burton.” Tröttsamt. Ett annat problem är alla gånger han avviker från ämnet. Det blir så många sidospår när han artigt, faktakorrekt och knivskarpt förklarar vad alla personer som korsat Metallicas väg är för några typer. Men det är tröttsamt.
Annat som stör läsningen är detta in och ut-schasandet när Mick Wall citerar folk. För det är han väldigt mån att göra. Ett exempel:

Han kallar Paul Baloff för ”kungen av utsvävningar” och jämfört med honom ”var Dave inte så farlig”.

Boken måste slå rekord i onödigt många citationstecken.

Å andra sidan – all reserach, alla intervjuer och roliga detaljer kring kontrakt och skivförsäljning gör boken värd att läsa. Framförallt gillar jag den första halvan, de tidiga åren med Brian Slagel och Ron McGovney.

Sedan finns det en hel del som inte besvaras i boken, trots att den är så tjock och tar upp så mycket. Till exempel nämns Lars Ulrich som en kille med gott om pengar under tonåren, men Ron McGovney hävdar, när han kommer in i bilden, att han stod för alla utlägg. Och Mick Wall verkar inte ens medveten om hur motsägelsefullt det låter. Just McGovneys alla utlägg nämns nämligen som en bidragande orsak till att han tröttnade och ruttnade på bandet.

Inte heller lyckas Mick Wall förklara hur Metallica har växt sig så gigantiskt stora trots att allt efter svarta albumet har varit tämligen dåligt. Den gåtan förblir olöst efter 500 sidors läsning.

Torbjörn Hallgren

Metallica-tävlingen avgjord – och vinnarna är…

13 februari, 2013

imagesSå jag hade en Metallica-tvälingen på blogg och Facebook. Tillsammans drog den typ tio tävlande. Hobbit drog väl tredubbelt så många? Av detta lär vi oss följande: Metallica vs. Bilbo Bagger 1-3. Kirk deppar hela vägen till banken.

Men vinnare har det blivit ändå. På Facebook vann Marina, som kort och gott svarade Wherever I May Roam på vilken låt av Metallica som var hennes favorit. The longest straw has been pulled for her. Grattis! Skicka meddelande till Bara Metal Facebook så får du sitt pris.

På bloggen skulle man berätta vad ”uppdraget” gick ut på – alltså det uppdrag som någon tvålfager Hollywoodsnubbe i kommande Metallica-filmen får. Komplicerat? Läs tävlingen igen, jag orkar inte förklara bättre. Bara Metal fick tre förslag:

1) Han ska hjälpa Ulrich att hitta sin disciplin att faktiskt öva på att spela trummor.

2) Han ska ansvara för metronomen så Lars kan hålla takten.

3) Han ska stoppa Megaföredetharen Dave Mustaine från att ta sig upp på scenen och spela sina låtar och få de STIM-pengar som metallicanerna jobbar så hårt för.

Alla tre förslag är utmärkta. Longest straw fick så klart avgöra i ett så tajt lopp. Vann gjorde Desmodeath: ”Han ska ansvara för metronomen så Lars kan hålla takten.”

Tack alla för att ni var med och tävlade – ny tävling utlovas komma snart.

Metallica and their movies – filmerna bakom bandet

29 januari, 2013

Göteborg Filmfestival går för fulla muggar, och Bara Metal ägnar därför hela veckan till filmer och metal. Andra typer av uppdateringar hittar ni på Facebook.

Först ut under Bara Film-veckan blir Hetfield-relaterat, eftersom jag är inne i en sån period: Fem filmer som bidragit till Metallicas storhet.

andjusticeforall

JohnnyGothisGun

sadbuttrue

Whenamanmurders

OneFlewOver

1. …Och rättvisa åt alla. Till och med punkterna fick de med.

2. Videon till One har hämtat massa bilder från den på den tiden bortglömda filmen Johnny Got His Gun. Nånstans på nätet läste jag att Metallica numer ska ha köpt loss rättigheterna till hela filmen.

3. Texten till Sad But True inspirerades av den här Anthony Hopkins-filmen. Den som vill kan se hela filmen fultankad på Youtube.

4. Excalibur. Härifrån fick Metallica raderna ”When a man lies, he murders some part of the world” i låten To Live is to Die, som de flesta tror är något Cliff Burton myntade.

5. Gökboet. Det lär ha varit den här filmen som satte igång textskrivandet till Sanatarium (Welcome Home).

Metallica då och nu – Spotify avslöjar fansen

4 januari, 2013

Här är en intressant spaning. Exakt ett dygn efter att Metallica anslöt sig till Spotify såg topplistan över deras fem mest spelade låtar ut så här.

Metallica24h

Helt normal, för ett thrashband – thrasiga, snabba och tunga låtar, åtminstone de flesta av dem. Men efter ungefär en månad med Metallica på Spotify ser det ut så här:

Metallica1month

Thrashdängan Battery har försvunnit, radiohitten Enter Sandman har tagit över förstaplatsen och gruppens ballader, de där låtarna som får Elton Johns hatt att snurra, ligger plötsligt på topp fem: The Unforgiven och Nothing Else Matters. Dessutom får Fade to Black räknas in som ballad. Det är bara den makalöst bra Master of Puppets som avslöjar att vi har att göra med ett thrash metal-band, och inte ett power ballad-band.

Vad har hänt? Enkel förklaring – första dygnet lyssnade de trogna thrash metal-fansen på den strömmade musiken, mest för att de äntligen kunde göra det. De som lika gärna lyssnar på Overkill och Testament (ej inkluderade i Big 4). Men allt eftersom kom folket dit, den stora massan, de där som upptäckte Metallica på 90-, 00- och 10-talet, och låtarna som tog Metallica från att vara störst inom metal till att bli störst inom rock seglade upp på listan. Listan visar vad Metallica borde heta för den stora massan idag – Balladica

Inget nytt under solen.

Metallica-Lasse och Spotify-Danne firar jul ihop så som värsta polare gör

7 december, 2012

Först startar Metallica eget skivbolag (vilket de borde ha gjort för tjugo år sedan), sedan kommer det här: gruppens musik finns numer på Spotify (det kanske hänger ihop med eget skivbolag, vad vet jag?).

Ännu mer spektakulärt ät att Lars Ulrich och Dan Ek är *host* ”nära vänner”. Enligt Aftonbladet ska trummisen ha sagt så på presskonferensen. Här en lista på vad de förmodligen gör ihop när de är så nära vänner:

A) Springer hand i hand i slow motion på gröna ängder

B) Busringer Dave Mustaine och Deezers grundare

C) Har kuddkrig, och firar jul ihop. Hela tiden skrattande (på tips hämtat från Bara Metal Facebook)

D) Kallar varandra Lasse och Danne, eller danskjävel och svenskdjævel när de skojar som mest med varandra

Mer om detta: Aftonbladet, DN, GP

Exclusive Interview – Black Breath: ”There were so many last-minute things on Sentenced to Life”

26 november, 2012

”Nine slaves of death, Trapped in eternal Hell, Kill you with their breath…” That is how the Repuslion song begins – Black Breath. Which also happens to be the name of a great band that got a lot of attention 2012.

Eric Wallace [guitar] gives Bara Metal the details about the Sentenced to Life album, talks about the $500 riff and explains the background to the visual mix of Judas Priest, Metallica and one more classic band. Oh, and he let’s us know everything about the last-minute things that made Sentenced to Life really stick out.

För svensk version klicka här

So what has this year meant to you, you seem pretty popular within the metal community, and I know at least Roadrunner praised you on Facebook recently?

– This year has brought us more of everything: more tours, more killer bands to play with, more countries to wreck, more untamed energy at shows, more interviews, more miles driven and flown, more records sold, more opportunities to kick ass.

– I’d say it’s been a fuckin great year so far! And it’s not over yet. It’s quite flattering that people enjoy the songs we released this year, and that always makes it easier to bring the Black Breath spectacle to their town.

Any big record company that has shown interest? Let the beans be spilled.

– Ha! I’m not sure if I need to name names, but there have been some bigger labels interested over the last year. As of now we’re still planning to release our next record with Southern Lord though.

Good to hear! I know you had to do rehearsels in the studio for Sentenced to Life. Please tell us some of the last things that you added to any song? Usually those ideas turn out really great.

– There were so many last-minute things it’s hard to even think of one! Some of my favorite last-minute additions were the chorus in Home of the Grave, where all the lyrics and vocal arrangement and even musical arrangement of adding some extra bars to the second chorus were very last-minute changes.

– Another of my favorite additions was in The Flame at the end of the song where Neil says his last vocal line and holds out a long scream, we were just gonna end the song, but I asked Kurt [Ballou – producer, guitarist of Converge] to see what it would be like if he brought back in the riff again during the middle of the scream so it was like the band kicked in again. He did it and we all thought it was cool so we kept it. That’s not how we played it originally! Then again, that whole song was basically written in the studio.

– Probably half of the lyrics, including most everything in Mother Abyss, The Flame, Home of the Grave and probably others were written between 2 am and 5 am in the hotel while we would stay up trying to come up with shit. Luckily Neil had a hearty base of material to work with.

– The way the gang vocals are arranged in the bridge part in Feast of the Damned were originally just so we could hear what it would be like with and without them. We didn’t intend on having none on the first two times through and then including them on the 3rd and 4th time, but we ended up liking it when we heard it so it stuck. You want one more? The entire beginning and ending of Mother Abyss were written in the studio. The list goes on, I could do this all day!

– Oh yeah, then there was a pretty funny set of little guitar runs in Of Flesh that we refer to as the $200 riffs or $500 riff or something, because we spent so long trying to figure out how to harmonize a set of like, four notes between the two guitars. The part doesn’t even last more than 1.5 seconds but we still spent an afternoon on that and I smile every time I hear it. Most every guitar lead and solo on the album were written basically on the spot too.

You mentioned The Flame, it happens to be my favourite – tell us how that song developed from nothing to all the riffs put together!

– It’s funny that the song even turned out in the first place! We were considering only putting nine songs on the record and then at the last moment arranged The Flame in a way we were happy with so it stuck. Actually, we didn’t even know if we were happy with it at the time because the process of completing it was such a whirlwind experience that our heads were just sort of spinning from it. We lost perspective on the whole thing and just didn’t listen to it for a while. Listening back now, and playing the song live, I’ve come to really enjoy it as well.

– Basically, Jamie had the guitar riff that ended up being the sort of signature riff in the song, the more Slayer-sounding riff. So we started with that, and I had another riff from before getting to the studio that we used as the bridge, and we filled in the rest around those two.

– I wrote the music in the verses in the middle of the night while we were all getting drunk at the hotel, and I think Zack helped come up with the intro and outro riffs while we were tracking the drums to the song. I remember us standing there and basically writing that one within five seconds before we needed to come up with the drum parts so they could be recorded properly.

– We took a couple cues from Vinnie Appice for the drum parts to that, and then we decided to start the song off in F and bring that theme back in the bridge before allowing everything to drop back down to Eb, which seemed to lend a little more weight to the heaviness. I had to play the Slayer-sounding riff with a capo and then stop and take it off and record the next part – the same riff, just a full step lower – without it, since I didn’t have time to learn the transposed version of it in normal tuning.

– Live obviously I don’t do that, but it took a while to figure out how to play it with our standard tuning so it sounds the same! The chorus is a weird one. We weren’t coming up with much that we liked for that part and Kurt actually suggested we try out a few chords that we normally wouldn’t have thought to use together and we took his suggestions and put it through the Black Breath filter and liked the result enough to record it. So I have to give credit to Kurt for coming up with the chorus idea.

– While we were tracking music to the song Neil and Zack were in the basement arranging the lyrics in a way that ended up being a bit unique for us, so that’s probably why they ended up that way. The music in the song was more unique than other songs on the record so it seemed to fit decently together.

I love the backward intro to Feast of the damned, I guess it is the intro riff in reverse. How did you come up with that? Inspirde by Morbid Angel’s Immortal Rites?

– Initially the idea was to try and replicate the effect used at the start of Suicidal Revelations by Dismember with the tape reels spinning backwards by hand. …or at least that’s how I thought they made that effect, I’m not sure.

– But at that point we were in Seattle communicating with Kurt, who was mixing the record in Salem, MA on the other side of the country so there wasn’t much room for experimentation. Kurt sent a mockup and it wasn’t quite what I was looking for so I tried flipping it myself and sent it back to show how I wanted it.

– In my head it was gonna be different, but since that was the first time I actually heard it, it turned out to be much more similar to the Morbid Angel intro than I thought it would be. Essentially it’s just the first few bars of Feast of the Damned in reverse and it fades in until the start of the song, the riff played forward like normal, kicks in. We settled on the version that’s on the record after he put it all together a little cleaner. It has a weird groovy bounce thing going on, sounds pretty cool to me!

Agree. Out of the album/EP before this release, name one song that you really think new fans should listen to! Pick one that will follow your liveset for a long time.

– We don’t play songs from the EP at every show, but I think we’ve played two songs from Heavy Breathing at every show since they were released. I guess that means I would recommend Black Sin or Wewhocannotbenamed. Most likely Black Sin since it starts off the album and I usually think the first song from an album is a pretty good impression of what you’re going to get after that.

About the cover art – I came to think of Kill’em All and British Steel. How did you decide upon this? It looks like a studio photo, which is quiet contrary to your previous releases.

– You’re right on the money with those two covers! Another cover we talked about was Black Flag’s Damaged, and we set out to reference the different visual aesthetics of those three albums to make our own. We decided we wanted something that somewhat referenced the title, which we had already decided would be Sentenced to Life.

– Originally we were talking about using a chrome gavel and smashing glass and had a good chuckle at the idea of actually doing that, but obviously it was a bit too literal and the sledgehammer was way more menacing so we did that. It took a long time to make up our minds about using a painting or an illustration or a photograph, and we finally decided on creating an original photography-based cover since the other two record covers have used pieces borrowed from elsewhere, and also because we love so many of the photography-based artwork from the ‘80’s.

– Even though we don’t sound like Judas Priest, we couldn’t think of other bands doing that kind of artwork these days so we thought it could set us apart a bit. Weird right? But a sledgehammer smashing glass, what’s not mean about that? Anger, destruction, violence, and some leather thrown in for good measure!

So, nerdy detail – whose hand is it on the cover?

– Haha, I wish I could say it was someone really notable but it’s just my hand. Pretty funny story about how that cover art came together though, maybe I’ll save that one for later…

Boss HM-2 Heavy Metal Pedal – how many do you have and how important is the pedal to your music?

– I think I own three, but we probably have six between us, just so there are some backups. Shit breaks, you know? The sound those things create dictates to some extent how we write riffs so I suppose it’s pretty important. Obviously people love referencing the Sunlight sound and buzzsaw riffs and all that, and it’s no accident that we started experimenting with them when we did.

Next album, what can you tell us?

– We’re still waiting for it to get a bit colder and a bit more evil out before we write the next one.

Why the name Black Breath? I take it that is a tribute to Repulsion – or to the Tolkien Nazguls? I mean Eaten Alive and Lurking Fear are great names as well – both songs from Repulsion. Why did you decide on Black Breath, and what other names did you consider?

– ‘Lurking’ is a great word. Very creepy and full of evil possibilities. But the song Black Breath by legendary rippers Repulsion was just too killer for us to pass that one up.

You have played with Entombed and Grave – tell us what they said when they heard your music!

– Well, I didn’t run up and ask them what they thought so I’m not entirely sure. Victor from Entombed contacted us before we started our last European tour in Gothenburg and said he was excited for the show, but I’m not sure if he ever made it inside as I didn’t talk to him after. Maybe we were terrible, haha! All the guys we’ve talked to in Grave and Entombed seem very gracious. You Swedes are a pleasant people.

Recension: Mission to Lars – ”…plötsligt dyker Kerry King upp med sin stora feta plånbok…”

9 oktober, 2012

[SPOILERVARNING]

Storebror Tom, drygt 50 år gammal, har grav autism (kallad fragil X-syndromet). Hans största dröm är att träffa Lars Ulrich. Han upprepar det konstant: ”Wanna meet Lars. Wanna meet Lars. Wanna meet Lars.” Han syster är journalist. Hans lillebror är filmare. De två senare bestämmer sig för att uppfylla sin brors dröm, och samtidigt göra en film av det. Det finns en klar nerv i hela upplägget: Ska en person med så pass skör autism – han är som en tvååring i en vuxens kropp – klara pärsen och resan till USA? Och ska de få träffa Lars Ulrich?

Dramaturgiskt är det alltså grönt ljus, men på vägen till klimax spricker filmen några gånger. Första gången det händer är när filmparet bygger någon sorts falsk spänning när Tom inte går att hitta dagen innan de ska åka. De letar. Och letar. Sedan hittar de honom. Samtidigt som personalen på boendet inte alls verkar särskilt ovana eller oroade av att han inte syns till.

Sedan, on the road i USA, tjäbblar syster och lillebror med varandra, och samtalet från lillebrors sida känns… regisserat. Skådespeleri. I en dokumentär? Sånt förstör. Särskilt när de tidigare har fått instruktioner om att inte bråka framför Tom. Det är som om bråkat skildras, spelas upp, bara för att piffa upp spänningen i vad som annars är en lugn, ganska händelselös roadmovie.

Bortsett från det så ger filmen en ganska klar inblick i hur Toms liv är. Och det är så klart poäng nummer 2 med en sån här film. Att öka förståelse för tillståndet. Det byggs på ytterligare av att de träffar USAs främsta expert på fragil X, vilket är en bra grej att ta med i filmen.

Syskonskaran har tre chanser på sig att träffa Lars, under Metallica-turnéns tre sista spelningar. Hela Metallicas management är på deras sida och försöker hjälpa till. Men när huvudpersonen har autismrelaterad sjukdom så är det inte direkt asfalterad eriksgata. Första konserten vägrar Tom gå på. Han sitter kvar i den hyrda husbilen. Han är rädd för det höga ljudet. Andra konserten kommer han in backstage, men får aldrig träffa Lars (trots att jag är 99 procent säker på att jag ser Robert Trujillo i bakgrunden – hmmm).

Slutligen får de träffas, och vad händer då? Stora delar av samtalet dem emellan får vi bara gissa oss till. Regissören fejdar in musik och man ser Lars försöka prata med Tom, leenden, klipp framåt i tiden, lite skratt. Och sedan iväg till att få testspela trummorna. Det var ju ”meet Lars” som var den stora grejen, inte ”play Lars’ drums”.

Absolut intressantaste scenen i hela filmen – för alla metalskallar – dyker upp alldeles i slutet, när Lars Ulrich och Tom stannar i en korridor. Där i bakgrunden står Kerry King med någon inställsam kvinnlig journalist och plockar ned sin stora feta plånbok i en av sina lårfickor, på de där pösiga långbrallorna man ofta ser honom i. Lars Ulrich säger till Tom: ”Det där är Kerry, han spelar i ett band som heter Slayer” och säger till Kerry: ”Det här är Tom. Han har åkt ända från England för att träffa oss.” Kerry King svara med spelad dum min: ”Åker aldrig ni till England och spelar?”

Jag vill inte ha filmen osedd. Den är ett roligt bonus för Metallica-fans. Men jag hade önskat att regissör och producent lät filmen ha sin gång, istället för att försöka bygga upp drama som fungerar i en spelfilm, men som hamnar i vägen för en dokumentär. Och framförallt skulle samtalet med Lars inte klippas ned och slätas över med vacker musik. Tala om att bli snuvad på konfekten.

King Diamond, the day Cliff Burton died: ”It can’t be”

27 september, 2012

Den här frågan ställde jag i samband med att jag intervjuade King Diamond inför Sweden Rock. Den intervjun hittar ni här. Idag för 26 år sedan dog Cliff Burton.

I want to ask you about Cliff Burton – you were a great friend with Metallica back then, as you are today of course. Do you remember that day, the day he died?

– I was in Copenhagen. And they were on their way to Copenhagen. I was called up by the promoter, Erik Thomsen, he is not with us any more, he was the biggest promoter in Denmark. He was mr Rock’n Roll. I knew him so well, he did all our concerts back then. He is one of the big heroes. And he was the one that called me: he said he had some bad news, I think he went to the hospital to find out more about it. I remember thinking it can’t be. It can’t be. It had to sink in. It is one of those things that you can’t think is possible.

…and then you played with Metallica in Gothenburg in 1987, I think it was in february?

– Yes. But the first time we met was in San Francisco. We were playing there with Mercyful Fate. ”There is a danish drummer here to see you – Lars Ulrich.” We said ”Who?” ”Lars, he is the son of the professional tennis player Torben Ulrich.” ”Oh! Torben Ulrich?! Send him in, send him in!” Ha ha! Now, it is the other way around.

Bild hämtad från last.fm