Posts Tagged ‘Megadeth’

Hirax slår Megadeth på fingrarna i den här matchen

19 mars, 2014

Dave vs. Katon

KatonvsMustaine

Hirax. Ett av de där kämpande metalbanden på 80-talet som aldrig gav upp. I alla fall gjorde inte sångaren Katon W. de Pena det.

Nu ger thrash metal-bandet ut sin femte fullängdare. Jag recenserar albumet i senaste Close-Up, och nämner där att Hirax ”har hunnit byta fler medlemmar än Megadeth, om man räknar per utgivet album.” Jag tar Megadeth som jämförande exempel eftersom bandet är känt för att vara en svängdörr i metalvärlden.

Till bevis. Megadeth har enligt Metal Archives get ut 14 album. Dave Mustaine har under årens lopp förlorat/sparkat 19 medlemmar.

Resultat: Det ger ett snitt på 1,36 avverkade medlemmar per album.

Hirax har enligt Metal Archives get ut 5 album. Katon W. de Pena har under årens lopp förlorat/sparkat 20 medlemmar.

Resultat: Det ger ett snitt på 4,00 avverkade medlemmar per album.

Houston, we have a winner. Eller finns det något band som slår detta fantastiska genomsnitt på antal försvunna metaldudes per album? Nu förstår jag mycket väl att det är motvind på motvind för Hirax, så all respekt för att bandet överlever alla motgångar.

Annonser

Bland pojkrum, planscher och onda människor

31 januari, 2013

För den som har ögonen på skaft finns det alltid lite dold metal att hitta i filmerna. Ungefär som när ljudtekniker slänger in The Wilhelm scream nånstans i någon stridsscen och bara initierade kan höra det.

Likadant kan man göra med planscher. De finns där i periferin, de syns snabbt i bakgrunden och de förmedlar en känsla till de som är tillräckligt insatta för att fatta. Här är tre exempel:

1) I Toy Story (1995) har den onda pojken en plansch på Megadork i sitt pojkrum, vilket så klart anspelar på Megadeth och, visuellt, på… Ozzy Osbourne?

2) I Zookeeper (2011) lyssnar den onde djurskötaren på metal, jag har för mig att det är Quiet Riot, och har i sitt pojkrum metalplanscher på väggen. I detta fall lustigt nog ett ganska okänt amerikanskt band vid namn Unholy.

3) I The Crazies (2010), som jag inte sett, finns det ett pojkrum med planscher på bandet Origin. Låt mig gissa? Det är den onde snubben som har såna planscher – för att följa mönstret. Ni som sett filmen, upplys gärna oss andra.

Megadork

Zookeeper

OriginTheCrazies

Vi måste snacka Michael Bolton – och Black Sabbath

23 april, 2012

Vi måste snacka Michael Bolton. Mest för att han kunde ha ändrat metal-historien helt och hållet om Tony Iommi och Geezer Butler hade gett honom tummen upp efter hans audition – runt 1982 efter att Ronnie James Dio stack:

”Vi fick miljontals av kassetter skickade till oss från olika sångare och de flesta av dem var hemska. En av dem kom från Michael Bolton. Jag kände inte till honom på den den tiden. Vi lät honom dyka upp och lät honom sjunga på Heaven and Hell, War Pigs och Neon Knights. Han var ganska bra, men inte exakt vad vi letade efter just då. Där sket vi verkligen i det blå skåpet, eller hur? Michael Bolton! Minst sagt ett stort misstag.” (Ur Iron Man av Tony Iommi)

Ja, shit. Kanske, kanske hade detta åtminstone inneburit en stabilare line-up under åttiotalet för Iommi och Butler? Å andra sidan är Michael Bolton låtskrivare, och hade knappast nöjt sig med att lämna över all komposition till Tony Iommi.

I alla fall – Michael Bolton hade vid detta tillfälle redan gett ut två soloalbum på sjuttiotalet, bildat gruppen Blackjack ihop med Bruce Kulick (se bild) och med Blackjack spelat förband till Ozzy Osbourne.

Så han fick nej från Tony Iommi, fick istället snabbt eget skivkontrakt och släppte först självbetitlade albumet Michael Bolton (1983) och sedan Everybody’s Crazy (1985). Och här kommer tidningen OKEJ in, som intervjuade honom i Los Angeles under PR-turnén till andra albumet:

”Du skriver olika stilar, vad föredrar du själv?

– Jag är tudelad, det finns några stycken av mig, säger Michael med ett skratt. Jag skulle kunna göra ett rent heavy metal-album om jag ville, men jag vill inte. . . . Jag vill ha sånger med tyngd och melodi.”

Ett rent heavy metal-album? Ni förstår varför vi måste snacka Michael Bolton! Så Black Sabbath gick vidare med först Ian Gillan, sedan Glenn Hughes, och vidare till Tony Martin – varav Tony Martin är den bäste av dessa tre. Jag menar – Ian Gillan lärde sig aldrig ens texterna på Ozzy- och Dio-låtarna.

Michael Bolton turnerade med Bruce Kulick, men förlorade honom till Kiss, värvade Al Pitrelli – som varit en hired gun hela sitt liv, bland annat senare i Megadeth. Men innan Michael Boltons gitarrist blev en del av thrash metal, skrev Michael Bolton den här hemska låten till sina polare i Kiss. Och tänk nu detta – tänk om det hade varit ett smörigt Black Sabbath istället.

Ibland måste man snacka Michael Bolton. Och nej, Tony Iommi, jag tycker nog inte att det var ett misstag. Men det kanske hade varit lika rolig clash som detta?

Tung dag för SVTs översättare

9 februari, 2012

Bilder från SVT

De åtta mest märkliga sakerna under 2011 – listan

10 januari, 2012

2011 var ett märkligt år. Lika märkligt som året innan, och dess för innan. Men på ett eget och märkligt underligt sätt. Här är förra årets mest märkliga underligheter i metalvärlden:

8. Megadeth behåller sin gruppering intakt under hela året

Det är stort, åtminstone för de fyra i bandet. Mustaine har bytt medlemmar i sitt band i stort sett varje år.

7. Förbandet under Big 4 släpper bättre musik än huvudattraktionerna

Metallica floppade, Megadeth körde status quo med Thirteen men Anthrax både levererade och knockade. In the End är bästa låten på ett mycket bra album, Worship Music.

6. Ettan tog allt, tvåan fick ingenting

När svenska dagstidningars musikrecensenters betyg sammanfattades kom Graveyard etta. Inget konstigt med det. Det har skrivits spaltmeter om bandet under året, inget konstigt med det heller.

Tvåa kom Vomitory. Men jag kan knappt minnas en enda rad, en enda intervju med bandet. Inget konstigt med det, en tvåa är en tvåa. Eller, lite konstigt är det väl? Bandet lyckades besegra giganter som In Flames och Amon Amarth. När Sveriges näst bästa metalalbum inte leder till åtminstone en liten notis i Aftonbladets hårdrockssatsning, då är det märkligt. Eller kanske inte.

5. En hel hop av metalmusiker hyllar Illud Divinum Insanus

I marknadsföringssyfte inför Morbid Angels comeback skickade Season of Mist ut en pressrelease som gjorde hela världen misstänksam. Skivbolaget samlade ihop ett enormt stort garde av etablerade metalmusiker, som alla på något sätt hyllade kommande albumet: Nergal från Behemoth, Karl Sanders, Mikael Åkerfeldt, Mikael Stanne, Vorph från Samael, Anders Nyström från Katatonia, Mayhemsnubbar och Ola Lindgren i Grave.

Morbid Angel gav oss allt 2011: Ett hiskeligt album att dansa till, en marknadsföringskampanj som brände allt krut, intervjuer som skyllde uppståndelsen på obildade fans, ett facebookkrig med Morbid Angels moderator på ena sidan och hundratals arga fans på andra sidan. Morbid Angel gav oss allt utom ett rykande bra album.

4. Mayhembasisten Necrobutcher fick sina onda andar utdrivna


…och det mest märkliga med detta är att det var fullkomligt astråkigt att titta på.

NRK slog på stora trumman och all metalmedia hängde på – Jørn Stubberud ska träffa en tv-präst i USA, en sån där högerkristen som helar folk i direktsändning. Wow! Kan bli något riktigt bra av det här, trodde vi och köpte pop corn och Norrlands Guld för att bänka oss framför tv:n. Tråkigare tv-show får man leta efter. ”Ring mig om nåt skulle hända.” Det föll pladask.

3. Liturgy släpper manifest

Det är inte alla som skriver ett helt manifest om sina tankar kring musiken: Men visst skulle man önska att fler gjorde det. När Hunter Hunt-Hendrix skriver saker som ”the backbone of Transcendental Black Metal is the Burst Beat. The burst beat is a hyper blast beat, a blast beat that ebbs, flows, expands and contracts…” då blir man glad och varm. Någon som tar sin musik på allvar.

Fler band skulle våga prata om metal på det sättet. Sonic Syndicate kan börja med att förklara sin musik. I djupa termer.

2. Metallica och Lulu.

Vad var inte märkligt med detta? Möjligen musiken. Den var fullt logiskt riktigt usel. Har ni inte läst nog om detta så sök på ordet Lulu i Bara metal.

Kirk Hammetts frågande, superkoncentrerade blick när han kikar mot James Hetfield, under något av deras gemensamma framträdanden med Lou Reed, säger allt: ”Är det nu refrängen kommer? Är det nu? Eller nu? När har Lou Reed rabblat klart sin vers egentligen? Nu?”

1. Banjo i Taake

Det mest underliga är kanske att de flesta verka ge banjon tummen upp. Alltså. Det är en banjo. Bara för att bandet är ett creddigt norskt svartmetalband och heter Taake och inte tar skit från nån, och har gjort ett mycket bra album, så är det ändå banjo.

Precis utanför listan: När Jeff Hanneman blir sjuk – då är det inget mesigt bråck eller en golfboll på handen. Då får han en köttätande virussjukdom på halsen (på armen, alltså) som käkar upp honom centimeter för centimeter. Hårt. Och märkligt.

Dessa album hyllar svenska hårdrockare mest – topplistan

2 november, 2011

1 808 röster. Så många engagerade sig när Ginza Hårdrock på sin facebookvägg ställde frågan: ”Om du bara fick behålla tre skivor i din skivsamling. Vilka skulle det vara?”

Svaren visar på en tydlig sak. Metallica 1984-1991 är och förblir vår favoritmusik. Master of Puppets vann omröstningen, Svarta albumet kom sexa och Ride… kom elva. Det enda band som kan mäta sig med Metallica, som åtminstone lyckades få in två album på de tretton första platserna, var Iron Maiden. Och när dessa två… dessa två giganter [läses med Ernst Hugo Järegård-röst] möts, då vet vi vem som vinner av dem.

Nedan är hela listan. Jag stannade vid trettonde plats. Mitt kriterium var att ett album måste ha fått minst trettio röster för att komma med på topplistan.

1. Metallica  – Master of Puppets

2. AC/DC – Back in Black

3. Guns N’Roses – Appetite for Destruction

4. Dio – Holy Diver

5. Iron Maiden – The Number of the Beast

6. Metallica – Svarta albumet

7. Pink Floyd – The Wall

8. Iron Maiden – Edward the Great

9. Black Sabbath – Paranoid

10. Slayer – Reign in Blood

11. Metallica – Ride the Lightning

12. Kiss – Destroyer

13. Pantera – Vulgar Dispaly of Power

Jag kan inte fatta hur ett mästerligt album som Piece of Mind kan hamna bakom Edward the Great. I övrigt är det typiska klassiska album som alla räknas som odödliga. Inte mycket att orda om.

I loppet mellan Megadeth och Anthrax fick Mustaine flest röster. Countdown to Extinction fick tolv, Among the Living fick åtta. Därmed speglar Ginzas undersökning Big 4s spelschema – bara en sån sak!

Förresten. Huruvida 1808 röster innebär att varje erson röstade på tre album innebär en röst eller tre röster vet jag inte. Om det senare gäller, i så fall var det ”bara” 602 som röstade. Å andra sidan – skit samma.

MER METAL: GP har recenserat Hammerfall, SDS har recenserat Kee Marcellos bok

Här är Spotifys mest spelade låtar kategori ”speed metal”.

27 oktober, 2011

Här är Spotifys mest spelade låtar kategori ”speed metal”, som i folkmun innebär thrash. Vill du lyssna på låtarna i Spotify? En länk följer efter listan.

20. War ensemble – Slayer

19. Seasons in the abyss – Slayer

18. Trash [SIC!] ‘til death – Destruction

17. Clouds over Californa – Devil Driver

16. Bloodline – Slayer

15. The evil has landed – Testament

14. Walk with me in hell – Lamb of God

13. Disciple – Slayer

12. Caught in a mosh – Anthrax

11. Laid to rest – Lamb of God

10. Holy wars… The punishment due – Megadeth

9. Metal thrashing mad – Anthrax

8. Blacklist – Exodus

7. Hangar 18 – Megadeth

6. War is my Sheppard – Exodus

5. South of heaven – Slayer

4. Redneck – Lamb of God

3. Angel of death – Slayer

2. A tout le monde – Megadeth

1. Raining blood – Slayer

Slayer och Megadeth är populärast. Och Exodus slår Anthrax på fingrarna enligt Spotifys topp-tjugo-lista över ”speed metal” – kanske skulle de ha tagit Anthrax plats i Big 4 – byggt på populäritet istället för antal sålda album? Kul att tyska Destruction får hänga på. När jag tittar på plats 21 och nedåt så är det för övrigt mycket mer Slayer.

Här är en länk till hela den här listan på Spotify.

Metal att tagga till – en historisk utblick

2 september, 2011

Friidrottaren Jonathan Åstrand gör det enda rätta. Han taggar till inför en tävling genom att lyssna på At the Gates, enligt yle.fi. Det får mig att tänka på Close-Up-intervjun med Jamey Jasta [Hatebreed], där han nämner att Josh Barnett går ut i arenan till en Bolt Throwerlåt.

Och det – i sin tur – fick mig att minnas Demolition.

Demolition, med Ax och Smash, var ett wrestling-tag team som klädde sig i läder och nitar. Och jag tror minsann att de var absolut bland de första idrottare (…underhållare…) som äntrade arenan till hårdrock (1987), tolv år innan Dave Mustaine skrev sitt sport anthem Crush’em:

Den oerhört enformiga låten (två minuter känns som tio) skrevs av Rick Derringer. Samme man som skrev Hulk Hogans introlåt Real American, och vars främsta merit bör vara att han upptäckte Weird Al.

Rick Derringer producerade även Madam X enda album (1984), vilket är en fin kulturgärning för oss som gillar kitschig 80-tals metal. Videon till High in High School, med en dvärg som liknar Klasse Möllberg som har ett hårdrocksband i sin skolbänk, är en klassiker.

För er som vill tagga inför Ungern-matchen:

Mustaine i din ficka – med ett nytt kapitel

24 augusti, 2011

Mustaines biografi Mustaine: A Heavy Metal Memoir har nu kommit ut på pocket, och med ett nytt kapitel som bonus. Jag vet inte just nu vad det kapitlet behandlar, men ska man gissa på lite inside om Big 4 och hur spelningen i Sofia syddes ihop 2010? Att hoppas på en förklaring till varför bandet var så otaggat i Göteborg i somras är nog ingen idé, det ligger för nära i tiden.

UPPDATERING: Nya kapitlet handlar just om Big 4 och om David Ellefsons återkomst till bandet.

Och på tal om Megadeth – bandets nya album släpps 1 november. Just det, samma datum som Metallica och Lou Reed släpper sitt album. Aldrig blir han kvitt skuggan från Lars.

Vill du veta när Bara Metal uppdateras – bli en del av Bara Metal på Facebook, klicka här eller på ikonen.

SVTs tittarsiffror från Ullevi och Big 4

18 augusti, 2011

Så här såg tittarsiffrorna ut timme för timme när Big 4 tog över tv-apparaterna 3 juli 2011:

Kl 18-19 (Anthrax, eftersänt) 240 750 tittare

Kl 19-20 (Megadeth, eftersänt) 308 250 tittare

Kl 20-21 (Slayer) 353 250 tittare

Kl 21-22 (Metallica går på 21:30) 650 250 tittare

Kl 22-23 (Metallica) 630 000 tittare

Kl 23-23.45 (Metallica) 552 000 tittare

Inget snack om saken, svenska folket föredrog att äta chips till Metallicas musik framför övrigas.

På Ullevi var det exakt 55 696 som löste biljett under Big 4, och 56 245 som såg Iron Maiden. Båda var helt slutsålda, och kunde sälja mer enligt Live Nation. Skillnaden de båda konserterna emallan handlar mer om placering av, och storlek på, scenen.

Mer musiknyheter: Kiss i clash med Jacksonlägret, Sebastian Bach till Malmö.