Medan svensk media som väntat sågar Metallicas nya album i smådelar och slänger bitarna till grisarna, så megamaxchockar Smålandsposten med att ge Lulu betyget fyra av fem. Det är den enda tidningen i Sverige som går mot strömmen, och som tycker att ”det bränner till rejält när Reed skriksjunger på det desperata sätt han lade sig till med redan på Growing up in public.”
Måhända är det så att SMPs recensent ser på detta som ett Lou Reed-album. I till exempel Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Metro är det ideligen typiska hårdrocksskribenter som har recenserat albumet.
Och ärligt talat – som ett Lou Reed-album kanske Lulu är svinbra?! Vad vet jag, jag har aldrig velat lyssna på hans musik förr.
Hur som helst, här är lite goa citat från sågningarna att värma er med i novembernatten:
• ”Bandet vandrar över jorden likt en jättestjärt, Lou Reed dess ryttare.” Metro
• ”… en fullständigt obegriplig insats som kompband till ett lika obegripligt, 87 minuter långt spoken word. Det kallas för masochism.” SvD
• ”Den 87 minuter långa helheten är mer parodisk än de fejkade demoversioner som lades ut på nätet i förväg.” SDS
• ”Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart” BT
• ”1+1=0” DIW
Fler recensioner: HD, KB, MVT
PS Om SMP megamaxchockar, så måste väl även DN i rättvisans namn minimalchocka, som ger albumet godkänt: ”ge den här skivan en chans”.
Jag har, DN. Som komedi och spoofalbum är den underbar!
Tidigare inlägg om Lulu: Dekisfaktor störst anledning till pinsamheten Lulu, Gramptallica: texten till Dickety avslöjad, Metallouica – alternativt omslag