Förväntningarna var höga när Bölzer och Irkallian Oracle spelade live på klubben Püssy A Go Go i The Liffey i Stockholm 4 april 2014. Nedan ser ni Irkallian Oracle i rött, Bölzer i blått. Jag köpte Irkallians Oracles Grave Ekstasis på cd och ska nu ständigt ha den som stöd under alla långa bilresor.
Vill ni läsa intervju med Bölzer, klicka här, vill ni läsa nyheter om Bölzer, klicka här.
Jag anade att jag skulle gilla Ofermod, och gårdagskvällens spelning bekräftade det. Det märks att bandet har färre antal livespelningar än andrasupporten Valkyrja, men låtmaterialet är av riktigt bra virke. En sångare med munkkläder inklämd mellan två rakade, liksminkade strängbändare är en snygg balans – även om Valkyrja och Marduk visade att stand alone-sångare är bättre för publikkontakten.
Har ni bilder från konserten (Ofermod, Valkyrja, Marduk) som ni vill dela med er av – maila Bara Metal så lägger bloggens bildredaktör upp dem. Gå via den här vägen, eller via kommentarer. Nedan kan ni lyssna på Ofermods bästa låt för kvällen, och kika på låtlistan.
Så Satyricon släpper snart nytt album (”Äntligen!”) och ger sig ut på turné. Men några pusselbitar saknas. Bandet har därför gått ut på sin hemsida med efterlysningar. Spelar du keyboard eller gitarr? Nu har du chansen att smaka på Satyrs rider-vin i logen – och rocka loss till Fuel for hatred.
”Guitar: Skills on a high international level, touring experience, ability to attend rehearsals on a weekly basis and good social skills. You MUST be a Satyricon fan. The band is not looking for players in general. This is a lifestyle, more than a job. It is not possible to play the music of Satyricon without feeling it, or responding to the demands of the band without really wanting to be a part of this.
Keyboards: The same qualifications as for guitar, but you need to understand sampling and software as well as being to perform conventional keyboard parts. You also need to possess the required equipment to do so.
Please send a video of yourself playing not only your own select Satyricon songs, but anything you think is representative of your level as a player. It does not have to be technical, it might as well be something representative of your ability to interprete music. Should the band want to pursue, you will be invited to an audition in Oslo.
Barn av Bara Metal.
Något är i görningen. Ghost har bytt profilbild, och ändrat omslagsbild till en svart platta. Ska deras kommande album bli deras ”black album”? Den 15 december spelar de live i hemstaden. Uppenbarelsen är nära.
Ghost vållar även e-post. För er som vill bli vållade om snabb nyhet på det elektriska sättet – det glada budskapet är utlovat att anlända nån gång på lördag – så kan ni skriva under i rött blod på deras hemsida. Klicka på bilden nedan:
Han heter Mortuus. Hon kanske heter Maj-Lis. Igår träffades de.
Recension: Mastodon, Vega i Köpenhamn, 16 januari 2012
Nej, inte en enda björnunge dog under Mastodons spelning. Ryktet, om att varje gång Mastodon spelar fel dör en björnunge vid ett heligt berg, kan alltså inte bekräftas. Bandet spelade på topp.
När Mastodon headlinar får vi drygt tjugofem låtar insvepta i svett och med en Troy Sanders som öppnar upp gapet som om han vore hos tandläkaren vid varje skrik. Det är stabilt och levererat med stort spelhumör, trots att födelsedagsbarnet Bret Hinds, nåja det var två dagar sedan, har brutit foten dagen innan.
I förbandet Red Fang är det tydligt att trummisen John Sherman är klippan övriga musiker lutar sig mot. I Mastodon, med ofta väldigt tekniska riff som kräver total koncentration på fingrar och greppbräda, har ledarskapet fördelats jämbördigt. Var och en styr sig själv och bildar i sin perfektion en vattentät kvartett.
Jag skulle kunna klaga på låtmaterialet, eftersom jag vill ha mer från deras bästa album Crack the Skye, men jag förstår dem – har de turnerat med de låtarna i flera år, där de ofta kört hela albumet rakt igenom, så vill man variera sig. Spela gammalt som om det vore nytt. Spela nytt så att det kan bli gammalt.
Bandet har vid det här laget en så bred repertoar att de kan luta sig bakåt mot låtmaterialet utan att trilla. Till det kommer en Troy Sanders som ofta rör sig teatraliskt som om han vore en docka som rör sig bild för bild. Nej, den som trodde att Mastodon var killrock rakt upp och ned utan något mer än så fick gå hem överbevisad.
Men några saker slog mig – Curl of the Burl kändes helt malplacerad inklämd bland de övriga låtarna. En dansande mysig katt bland fräsande hermeliner. Mastodons svar på I Was Made For Loving You som min ende och bäste vän konstaterade. Alltså inget fel på låten. Men den funkar inte i sammanhanget. Lika underligt kändes det med den långsamma allsången Creature Lives som avslutning. Den borde ha kommit tidigare, och är inte alls värd det privilegiet som en sista låt automatiskt tilldelas.
The Hunter är Mastodons röda album, och scenen badade i det röda ljuset långa stunder. Det är då kontrasterna gör sig synliga, och när Sleeping Giant släpptes loss (se bild) i svepande långsamma blåa spotlights till lika långsamma musikaliska partier var det så vackert att söta björnungar lär ha uppstått från de döda.
Betyg: 4 av 5.
MER MASTODON: Kommer till Metal Town (GP)
Bara Metal 