Posts Tagged ‘Kerry KIng’

Vänta lite! Lombardo är inte kvar i Slayer?!

21 februari, 2013

Alltså, när lämnade Dave Lombardo Slayer? Har jag missat något? Nu vid lunch möttes jag nämligen av nyheten att trummisen Jon Dette (spelar just nu med Anthrax som turnétrummis) slamrar i Slayer på kommande turné. Vad har hänt?

Kvalificerad gissning: Dave Lombardo har fått sparken av Kerry King. Av vilken anledning? Ingen aning. För mycket tid på PHILM?

Nyligen kunde vi också läsa på Blabbermouth att Kerry King och Jeff Hanneman inte pratade med varandra. Inte ens ringde och frågade: ”Hur går det min din arm, polarn?” Så ska man gissa och vara krass och bitter – Jeff Hanneman kommer aldrig tillbaka. Det är billigare med Gary Holt. Och kanske bättre personkemi för Kerry King?

slayer_28429

What if – Slayergitarrist blir folklig och social

9 januari, 2013

Image

Recension: Mission to Lars – ”…plötsligt dyker Kerry King upp med sin stora feta plånbok…”

9 oktober, 2012

[SPOILERVARNING]

Storebror Tom, drygt 50 år gammal, har grav autism (kallad fragil X-syndromet). Hans största dröm är att träffa Lars Ulrich. Han upprepar det konstant: ”Wanna meet Lars. Wanna meet Lars. Wanna meet Lars.” Han syster är journalist. Hans lillebror är filmare. De två senare bestämmer sig för att uppfylla sin brors dröm, och samtidigt göra en film av det. Det finns en klar nerv i hela upplägget: Ska en person med så pass skör autism – han är som en tvååring i en vuxens kropp – klara pärsen och resan till USA? Och ska de få träffa Lars Ulrich?

Dramaturgiskt är det alltså grönt ljus, men på vägen till klimax spricker filmen några gånger. Första gången det händer är när filmparet bygger någon sorts falsk spänning när Tom inte går att hitta dagen innan de ska åka. De letar. Och letar. Sedan hittar de honom. Samtidigt som personalen på boendet inte alls verkar särskilt ovana eller oroade av att han inte syns till.

Sedan, on the road i USA, tjäbblar syster och lillebror med varandra, och samtalet från lillebrors sida känns… regisserat. Skådespeleri. I en dokumentär? Sånt förstör. Särskilt när de tidigare har fått instruktioner om att inte bråka framför Tom. Det är som om bråkat skildras, spelas upp, bara för att piffa upp spänningen i vad som annars är en lugn, ganska händelselös roadmovie.

Bortsett från det så ger filmen en ganska klar inblick i hur Toms liv är. Och det är så klart poäng nummer 2 med en sån här film. Att öka förståelse för tillståndet. Det byggs på ytterligare av att de träffar USAs främsta expert på fragil X, vilket är en bra grej att ta med i filmen.

Syskonskaran har tre chanser på sig att träffa Lars, under Metallica-turnéns tre sista spelningar. Hela Metallicas management är på deras sida och försöker hjälpa till. Men när huvudpersonen har autismrelaterad sjukdom så är det inte direkt asfalterad eriksgata. Första konserten vägrar Tom gå på. Han sitter kvar i den hyrda husbilen. Han är rädd för det höga ljudet. Andra konserten kommer han in backstage, men får aldrig träffa Lars (trots att jag är 99 procent säker på att jag ser Robert Trujillo i bakgrunden – hmmm).

Slutligen får de träffas, och vad händer då? Stora delar av samtalet dem emellan får vi bara gissa oss till. Regissören fejdar in musik och man ser Lars försöka prata med Tom, leenden, klipp framåt i tiden, lite skratt. Och sedan iväg till att få testspela trummorna. Det var ju ”meet Lars” som var den stora grejen, inte ”play Lars’ drums”.

Absolut intressantaste scenen i hela filmen – för alla metalskallar – dyker upp alldeles i slutet, när Lars Ulrich och Tom stannar i en korridor. Där i bakgrunden står Kerry King med någon inställsam kvinnlig journalist och plockar ned sin stora feta plånbok i en av sina lårfickor, på de där pösiga långbrallorna man ofta ser honom i. Lars Ulrich säger till Tom: ”Det där är Kerry, han spelar i ett band som heter Slayer” och säger till Kerry: ”Det här är Tom. Han har åkt ända från England för att träffa oss.” Kerry King svara med spelad dum min: ”Åker aldrig ni till England och spelar?”

Jag vill inte ha filmen osedd. Den är ett roligt bonus för Metallica-fans. Men jag hade önskat att regissör och producent lät filmen ha sin gång, istället för att försöka bygga upp drama som fungerar i en spelfilm, men som hamnar i vägen för en dokumentär. Och framförallt skulle samtalet med Lars inte klippas ned och slätas över med vacker musik. Tala om att bli snuvad på konfekten.

Adrian Erlandsson: ”Kerry King blev så enormt obekväm, började backa och blev knallröd i ansiktet”

23 oktober, 2011

Jag intervjuade Adrian Erlandsson runt 2003 eller 2004, som då spelade i Cradle of Filth. Han berättade en mycket intressant sak, om en dag då han sprang på Slayers Kerry King på Ozzfest – något som fortfarande söker honom:

”– Jag sa: ”It’s an honour to meet you, please let me buy you a beer”, och han blev så enormt obekväm, började backa och blev knallröd i ansiktet.
Ryktesvägen fick Adrian sedan höra att Kerry King i en intervju hade påstått att alla svenska trummisar slår som bögar, och specifikt nämnt Adrian.
– Jag bara väntar på rätt tillfälle när jag träffar honom igen.
Vad händer då? Ska du slå honom?
– Nä, vi får se. Jag ska prata med honom i alla fall.”

Igår, drygt åtta år senare, skickade han i alla fall en hälsning till Kerry King via sin Twitter-kanal. There is nothing like a drummer scorned:

.

MER METAL: Sweden Rock har annonserat band för 2012 – BLT, HD, SVT, GP.

Bild hämtad från Lockerz (Adrian Erlandsson)

Replik på Aftonbladets recension av Jacks rockiga resa

20 april, 2011

Efter att ha läst Aftonbladets recension av barnboken Jacks rockiga resa (ni hittar den via länken) kände jag att stämningen krävde att någon tog författaren i försvar.

Aftonbladet ville dock inte publicera mitt svar, med hänvisning till att de ”aldrig [tar] in repliker på recensioner.” Tur då att Bara Metal inte är lika kinkig eller enfaldigt principfast:

”Vad är egentligen problemet? Spelar det någon roll om en unge i Sverige upptäcker Slayer via en barnbok eller via pappas vinylskivor? I Aftonbladets recension av Jacks rockiga resa är just det den stora farhågan. Han vill ha hårdrocken för sig själv i sin vuxenvärld, skyddad från barnen.

Att sälja barnprylar till hårdrocksföräldrar är ett gammalt sätt att tjäna pengar på. Bodies med AC/DC och Mötley Crüe har funnits länge nu. Kiss har på sin hemsida en länk till barnkläder, med skor som kan få vilken förälder som helst att slänga upp betalkortet. Black Ingvars spelade hårdrocksversioner av barnlåtar redan 1995, och Kirk Hammett och Lamb of Gods Mark Morton sätter på Rockabye Babys söta godnattviseversioner av Metallica-låtar när de lägger sina barn.

Jacks rockiga resa är ett litet, högst valfritt, bidrag till alla föräldrar. När det kommer till den eviga proceduren att läsa för sina barn så varför inte en bok om en kille som åker till Metallien och hänger med sitt favoritband? Skulle de få de unga lyssnarna att aldrig någonsin fundera ”kring varför Venom ville ligga med döende horor”? Skulle det göra Benighteds och Negative Planes musik mer kommersiell och barnvänlig? Alla hjälpmedel föräldrar kan få för att underhålla sina barn är ofta varmt välkomna.

Tiden har hunnit ikapp en stor del av hårdrocken, och musik från Ozzy Osbourne, AC/DC och Guns’n Roses – alla band som alluderas på i boken – kan knappast räknas som lika barnfarliga som PMRC tyckte de var på åttiotalet. Och hårdrocken är ganska bra på att infantilisera sig själv – ta bara en sådan sak som att de ringer till Guinness Rekordbok stup i kvarten för att sälja in något löjligt rekord.

På en punkt håller jag dock med Aftonbladets recensent Christoffer Röstlund Jonsson. Hårdrocken, precis som många andra konstyttringar, oskadliggörs när den blir gullig. Även jag blir provocerad av att se Mojje spela ett metal-medley i Båstad.

Om Jacks rockiga resa om tjugo år från idag råkar vara startskottet till ett svenskt band som skriver lika bra låtar som Watain och Amon Amarth – so be it. Även Kerry King och Johan Hegg har någon gång varit barn, upptäckt hårdrock, och sedan skänkt världen fantastisk musik.

Ska författaren Therés Stephansdotter Björk ha någon som helst rättmätig negativ kritik så inte är det för att hon slår sig in i hårdrockare-som-har-fått-barn-nischen. Snarare för att boken skulle ha behövt en språklig uppstramning. Att stup i kvarten läsa hur karaktärerna ”flinar” när de säger något nöter på vilken förälder som helst.

Torbjörn Hallgren, bloggen Bara Metal”

UPPDATERING: Snowy Shaw dyker upp i uppföljaren till Jacks rockiga resa.

UPPDATERING II: Svd har efter fem månader upptäckt boken och recenserat den.

Följ Bara Metal på Facebook

Förresten – min åttaårige son gillar boken, men bryr sig inte nämnvärt om vilken musiksmak huvudkaraktären har. Lika lite som han är intresserad av vilken musik Lasse och Maja lyssnar på. Han är ute efter äventyr. Och detta är knappast hans inkörsport till metal, det får han upptäcka på egen hand.

Läs intervju med författaren här: Norrtelje Tidning.

Spelet bakom kulisserna – Big 4 till Göteborg och Ullevi

2 mars, 2011

Nyligen ställde Megadeth och Slayer in sin konsert i Stockholm. Kasst med sålda biljetter spekulerades det i, och det faktum att Megadeth spelat väldigt ofta i Sverige senaste fem åren slängdes upp på bordet som bevis A. Att banden bokade spelning i Norge sedan, på samma datum, var bevis B. Men fel hade vi.

Istället sydde banden ihop en Big 4-spelning 3 juli tillsammans med Anthrax och Lars Ulrichs Metallica. Biljetter hittar ni här – börjar säljas först 7 mars 09:00 enligt Live Nation. Nu ska de fyra stora alltså spela på samma arena som Blåvitt spelade ut Manchester United under 90-talet. Det kan bli en stor upplevelse för Häcken-supportern Kerry King.

UPPDATERING: För status på biljettförsäljning, gå hit.

ÄNNU MER UPPDATERING: Allt, verkligen megamax-allt, inför Metallicas Big 4-spelning 2011 i Göteborg.

Det faktum att Göteborg ligger väldigt centralt till i Skandinavien har så klart bidragit till att det blir just där, plus att det varit Stockholm de senaste gångerna plus att det går åt mindre bensin att köra till/från Göteborg. Vi kan förvänta oss lite fler i publiken än dessa siffror, från Big 4 sist vi såg dem i Sverige.

Två dagar tidigare spelar Iron Maiden på samma arena. Göteborg. Bara metal.

Vill du läsa om Metallica i en OKEJ från 1984, klicka här! Vill du läsa om Megadeths okända namnskapare, så klicka här. Har du glömt hur de fyra stora låter? Spellista länkad till Youtube finns här.

Mer om detta: DN, GP, GT, SvD, AB, HD, SkD. VG om Anthrax Norgespelning.

Slayer och Metallica slänger sura blickar – unik fotobok från 80-talet

5 november, 2010

Metallica-fans, håll ögonen öppna!

Genom en kommentar på blabbermouth fick jag reda på att en spännande fotobok från Harald Oimoen, som idag spelar bas i DRI, är på gång. Han fotograferade thrashmetal-kulturen i San Francisco på 80-talet, innan Metallica och resten av banden blev stora. Timing är allt!

Efter research hittade jag ännu mer, självaste Harold O kommenterade det nyligen i en artikel på sajten ishootshow.com:

”En av de coolaste grejerna av att bo här i SF Bay Area var att just kunna plåta alla banden när det hänger ihop privat! Det var då jag verkligen kom till min rätt… Lite coola exempel: Slayer mötte Metallica för första gången efter att grupperna hade slängt sand på varandra i pressen! Att få fram bilderna och plötsligt märka några sublima blickar av fiendskap… sånt som jag inte märkte när jag ursprungligen tog bilderna!

Megadeths allra första spelningar med en gitarrist vid namn Kerry King från det rivaliserande bandet Slayer, då han spelade i båda banden ett tag. Dessa bilder av Kerry & Dave Mustaine blev till slut slut historiska när både Megadeth och Slayer blev ENORMA!”

Snacka om timing. Jag ser fram emot denna bok, som kommer att vara en så kallad coffee table-bok, och som kommer ut nån gång 2011. Tills dess kan vi tjuvkika lite på hans bilder här.

EDIT: Detta bekräftades idag på bazillionpoints.com.

Läs också SvDs metalreportage från Botswana här.

Mer hårdrock: HD, AB, AB, SydÖ, Baro, BLT

Gillar du skräckfilm, läs här om recensioner av Psalm 21: GP, SvD, SDS, HD, Exp

Kerry King och de två skyltarna i hans liv

31 oktober, 2010

Titeln till låten ”Jesus Saves” lär ha kommit till Kerry King en dag då han var ute och körde bil: ”Det kan ha varit en kyrka med en sån där ’Jesus Saves’-skylt utanför. Jag bara kände direkt att det var en perfekt låttitel. Minnet har falnat en del, men jag tror det var så det gick till.”

Kerry King är, till skillnad mot Tom Araya, väldigt skeptisk till allt som har med religion att göra, efter att bland annat ha gått i söndagsskola på sommarlovet. ”Jag kallade låten så eftersom det skulle fånga folks ögon. De som tittade på albumets baksida skulle tänka: ”Jag kan inte fatta att Slayer skrev en sång som heter Jesus Saves”.”

Frågan är om låten hade hetat ”God Listens” om det istället var den här skylten (se bild) som var utanför kyrkan den där dagen nån gång 1986? Och vad hade graffiti-klottret blivit då? Jesus saves – money for a Slayer concert?

Citat är hämtade ur Full Metal Jackies bok The 50 most influential heavy metal songs of the ’80s. Bilden kommer från humorsajten dailyhaha.com.

Mer att läsa om hårdrock: Dagbladet, HD, NT och AB.

Han lärde Slayer spela djävulsintervallet

22 oktober, 2010

I en så där härligt oskyldig Forrest Gump-roll, ni vet när Forrest råkar göra något och det förändrar hela världshistorien, lyckades Dave Mustaine göra följande:

”Medan han spelade i Slayer, samtidigt som jag försökte få ihop Megadeth, så hängde vi en del Kerry King och jag, och blev ganska nära vänner med varandra. Jag delade med mig av massa gitarrgrejer, inklusive det ökända djävulsintervallet tritonus, ett komplicerat musikintervall som spänner över tre toner … Kerry hade aldrig hört talas om det, men så fort han blev bekant med djävulsintervallet blev han ett stort fan, och i stort sett alla Slayerlåtar har den ackordföljden någonstans.” Hämtat ur Mustaines biografi.

Oops, I did it again, kan man (Dave) säga då.

Kerry King då? Han har i åtminstone en intervju, på frågan om han har läst Dave Mustaines bok, sagt att han fullkomligt skiter i biografin: ”Jag behöver verkligen inte höra allt nonsens som finns i den boken. Dave har ett väldigt skevt perspektiv på saker och ting.” Citat från mlive.com.

Bara metal återkommer, eftersom Kerry King lär ha spelat med Dave Mustaine under gårdagens konsert – de båda banden är på turné ihop.

Nöjeslänkar: VG, VG, Baro, Svd, Svd, DN, DN, DN, GP, HD, AB

Många gick på Big 4-bio sommaren 2010

24 augusti, 2010

I somras sände Folkets Hus och Parker den omtalade Sonisphere-konserten i Sofia. Idag har Bara Metal fått reda på hur många som besökte landets femtiotal biografer som visade evenemanget: 2 590 besökare drog Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica i Sverige. Utan att komma hit.