Posts Tagged ‘intervju’

Morbus Chron: ”Egentligen hör vi nog inte hemma på ett större skivbolag”

28 januari, 2014

Att dela ut post är bra för metal.

image002

Morbus Chron släpper nytt album 24 februari. Ungefär samtidigt drar de ut på turné Necrowretch (22 februari i Stockholm, 24 februari i Köpenhamn). Bara Metal ställde frågor angående nya släppet. Robert “Robba” Andersson (sång, gitarr) svarade.

Under 2013 var det tyst om er – har ni lagt all tid till att fila på Sweven? Berätta! 

– Vi släppte vår andra EP 2012 och tänkte väl att det skulle räcka för att inte helt försvinna från radarn. Det verkar dock som att folk har trott att vi gått upp i rök, alternativt hållits som gisslan av Century Media. Vi spelar så sällan, och vi ser ingen anledning till att uppdatera facebooken med, ”Nu sticker vi och repar!”. Det fick helt enkelt bli en längre tystnad tills det att vi kände att vi hade något stort att dela med oss av igen.

Okej. Och nu släpper ni ny musik. Berätta om processen med skivan!

– Jag har inte haft mycket annat i tankarna än den här skivan under den här tiden. Många långa nätter med gitarren, hundratals anteckningar i det lilla blocket under postutdelningen, och mycket slit i replokalen. Vi har överraskat oss själva och spelat in en väldigt annorlunda skiva, helt fri från regler och krav. För många blir det nog väldigt konstigt och skrämmande. Jag kan hoppas att folk ska tycka om skivan, men det är egentligen inte så viktigt längre. Vissa kommer förstå grejen, andra inte alls. I slutändan är jag otroligt nöjd över det vi presterat.

21472127-origpic-c1b7ceSweven låter som ett typiskt lexikonord man aldrig lärde sig i skolan – ska det vara en anspelning på Sweden? 

– I nästan varje intervju har folk undrat om det anspelar på Sverige. Jag har inte ens reflekterat över likheten. Skivans titel är ett gammalt engelsk ord för dröm. Hela skivan bygger på ett drömkoncept, så Sweven klingade perfekt.

Okej, vi fattar. Hur skulle du beskriva er form av musik för någon som aldrig hört er? 

– Dödsmetall, för det är det vi spelar, med en liten twist på, för att finsmakarna ska bli nöjda! För oss kommer vi alltid att vara ett dödsband. Det finns liksom ingen annan metalgenre som vi känner oss en del av. Nu verkar man vilja få oss till någon slags progressiv/teknisk metal, men det känns bara fel med tanke på vilka band som vanligtvis ses som en del av den Death Metal-kategorin. I den bemärkelsen är vi lika tekniska som vi är danska. Det blir bara humor av alltihopa när man in i det sista ska försöka labela någonting. Det är väl kul med ett band som är lite svårplacerat?

The Perennial Link – sablars vilken låt! Helt klart min favorit.

– Tack ska du ha!

Har du själv någon låt på albumet du gillar extra mycket? 

– Nja. Att välja en specifik låt är svårt. Det är just som ett helt album som alla låtar når sin fullaste potential. Det finns vissa partier som är extra speciella, då jag verkligen kan få tyst på allt sorl i skallen och förlora mig själv i musiken. Speciellt i de cleana partierna på skivan. Men jag tycker om delarna när det blir som hårdast också. Jag är stolt över skivans balans mellan fult och vackert.

Föredrar ni stort bolag som Century Media framför mindre, mer independent bolag?

– Det finns möjligheter till all typ av promotion, fler gig, videoinspelning och så vidare, men vi är dåliga på att ta del av sådant. Vi är nöjda med att spela någon gång ibland, svara på några intervjuer och sen snabbt återgå till att skriva musik igen.

– Egentligen är vi nog inget band som hör hemma på ett större skivbolag. Men vi får ekonomiskt stöd för allt vi behöver, samtidigt som dom låter oss göra precis vad vi vill med musiken. Det är precis så vi vill ha det. Allt kring skivsläppet hanteras på ett snabbt och smidigt sätt, och spridningen och tillgängligheten av musiken blir långt mycket bättre. Det är det enda vi bryr oss om.

Century Media har varit väldigt framåt på marknaden, och signat band som Watain, men framför allt unga, nya, ”undergroundband” som Vattnet Viskar, Amulet, Vampire och Morbus Chron [redan 2012] – vad har ni att säga om ert skivbolags framfart? 

– Jag tycker det är kanon att dom ger mindre band chansen att nå ut till en större publik. Någonstans har dom ju blivit smått förpestade av sämre musik, men det rör inte oss och vår verksamhet. Håll tummarna för att det här bara är början på en förbättring för skivbolaget vad gäller deras val av band.

King Diamond om bilden med nunnan: ”Ställer du upp på att göra si och så?”

22 maj, 2012

Kungen King Diamond spelar snart i Sverige igen. Jag har intervjuat honom, och publicerar här ett litet utdrag: Historien om en bild som jag fascinerades av som ung hårdrockare.

Kan du berätta historien bakom den där kända nunnebilden?

– Ja ja! Den där bilden när jag liksom kramar henne både här och där.

Ja, berätta hur den kom till!

– Den togs i min lägenhet [i Danmark]. Det var en sån där sista-minuten-grej. Jag ringde henne och sa ”Kan du komma upp och…” jag tror att de tog med sig de kläderna, Malcolm Dome och Ray Palmer, han var fotograf för Kerrang. De kom över för att göra en intervju i min hemsökta lägenhet i Danmark. Sedan ringde jag min kompis och frågade om hon ville ställa upp och vara med på fotot: ”Ja visst, inga problem.” Coolt. ”Ställer du upp på att göra si och så?” ”Ja visst” svarade hon.

– Det var lustigt för de sov i mitt vardagsrum på madrasser, och jag sov i mitt sovrum. Och morgonen därpå, de sov alltså över, så skulle det med ett plan till Skottland. Ray Palmer gick ut till badrummet – och mycket hade hänt där tidigare, folk har känt saker där inne – och han kom tillbaka vit som ett lakan: ”Ehhh… jag måste nog sticka till flygplatsen nu.” ”Nej, nej” sa jag, ”Du behöver inte åka förrän om några timmar.” ”Jag måste åka nu”. Så jag frågade honom: ”Var det något som morrade där inne?” ”Hur vet du det?!” frågade han. ”Det är inte första gången” svarade jag, ”det är något som lever här. Det måste man acceptera och respektera och då är det inga problem.” ”Vi sticker nu!” svarade han och packade sin väska och sa till Dome att hänga med honom.

– Ja, shit, det har hänt så mycket i den lägenheten!

Så vem bor i den lägenheten idag?

– Ha ha ha! I’m sure ”they” are still there. Och bor med någon annan.

Map of Metal: ”Vi fick mail från Proscritptor i Absu”

13 december, 2010

Bara metal skrev om Map of metal i början av december. Nu har den legat uppe nästan en halv månad. Den har skapats av webbdesignern Patrick, vars vurm för musik kommer från hans farsa som är en blues- och rocktrummis. Bara metal ställde lite frågor:

Hur lång tid tog det att göra mästerliga Map of metal?

– En månad. Jag drog linjer mellan olika genrer – 65 stycken, det blir 71 när jag lanserar nästa version – och skickade till mina polare för feedback. Kartan saknade dock visuella intressefångare, så jag formade den med små tygbitar, och lyfte den med 3d så att det blev djup.

Det tog mig två nätter att scanna massa tygbitar för att få rätt konsistens rent visuellt. Och om du tittar i ytterkanterna så kan du också se de olika teknikerna som anvädes för att lyssna på musiken genom tiderna.

Vad var knepigast?

– Jag trodde det skulle vara ganska lätt hela vägen. Svårast visade sig vara att bestämma musik. Vilka grupper skulle vara med, vilka skulle inte med? Att gå igenom hundratals album tar tid. Som tur var fick jag hjälp av min kompis Nick. Vad gäller huruvida kartan och genrer och band stämmer ihop med verkligheten så tycker jag den är tillräckligt användbar. Mer än så här kan man inte begära.

Varför gjorde du den?

– Jag kände att jag bara behövde göra den. Det var en bra idé, och genom att ändra det gamla vanliga presentationssättet visuellt tänkte jag att det skulle ha en påverkan om hur man lär sig säker. Det gillar jag mest – hur musiken presenteras.

– Jag har fått massa mail från folk som tycker att det var på tiden att nån gjorde något åt det här håller. Jag vet inte varför, men metal får inte den uppmärksamhet musiken är värd.

– Jag gjorde den först på skoj, och delade med mig till några kompisar. En av dem la upp den på några forum, och jag såg att den då fick tusen besökare vilket gjorde mig lite exalterad. Då tänkte jag att den nått sin peak, och började planera nya grejer. En dag senare sa min brorsa att Roadrunner hade twittrat om den, och upptäckte då att den hade 29 000 besökare på en dag. Det enda sugiga med detta är att den ökade trafiken använde upp hela min bandbredd på bara två dagar.

Berätta en bra anekdot kring allt detta!

Jag fick mail från Proscriptor i Absu. Han hade en del positiva saker att säga om sajten, och påpekade också ett fel på ett datum på en av låtarna. Jag vidarebefodrade det till Nick och allt han skrev tillbaka var ”OMG!!” [Oh My God]. Det tog oss en hel timme att skriva tillbaka bara några meningar, och vi gjorde typ sju utkast innan vi mailade tillbaka. Proscriptor svarade, och jag måste medge att det gjorde hela arbetet värt mödan.

Du hittar kartan här.

En mastodont i King Diamond-t-shirt

8 september, 2010

Brann Dailor i Mastodon nämner olika turnéer som kritiskt viktiga händelser i bandets uppåtgående karriär.

Men han glömmer något. Fyra förskräckligt bra album. Med senaste Crack the Skye som spets.

Crack the Skye släpptes våren 2009. Det är ett album vars låtar bandet jobbade med under nästan hela 2008 innan de spikade inspelningen ihop med en av världens mest ansedda rockproducenter.

– När Brendan O’Brien kom in i bilden blåste han nytt liv i projektet, säger Brann Dailor, trummis i Mastodon.

– Vi hade skrivit låtar i åtta månader, och kanske inte stagnerat men nära därpå. Hans entusiasm smittade av sig till oss igen. Vår tanke var att vi skulle köra vår musik genom ett stort filter, ett filter som kunde klassisk rock, och filtret var Brendan O’Brien.

Men bandet hade även andra namn på en short list: Joe Barresi (Isis, Tool) Nick Raskulinecz (Foo Fighters) och Rich Costey (Muse, Glasvegas) var också tänkbara alternativ. Till slut var det en rekommendation som vägde väldigt tungt.

– Vi såg en konsert med Bruce Springsteen och träffade honom backstage. Han sa att han inte litade på nån annan än Brendan O’Brien när det kom till att ta hand om hans konst. Och du vet – he’s the Boss! säger Brann Dailor och lägger till ett självironiskt ljud för att visa hur dåligt hans skämt var.

En annan fördel med Brendan O’Brien är att hans studio bara ligger fyra minuter från Brann Dailors hem i Atlanta. På tidigare album spelade bandet in i Seattle, fick dyra hotellräkningar och hängde i studion för att slippa hotelldöden. Det drabbade särskilt Brann Dailor som sätter sina trummor de fyra-fem första dagarna.

– Men det är klart, lägger han snabbt till.

– Jag hjälper till så mycket jag kan med sångmelodier och texter efter det. Vi försöker vara ett band i så stor utsträckning som möjligt.

Med Crack the Skye har Mastodon lyckats göra en platta som sålt mest av alla plattor de släppt hittills. Det är ett komplett album, utan några svaga punkter. Brann Dailor berättar också att de la mer tid på arrangemanget av låtarna för att få alla riff, verser och refränger att hänga ihop bättre. Crack the Skye är ett album de kan spela live från början till slut. Och det har de gjort också, följt av efterrätter som Iron tusk och March of the fire ants.

Jag såg dig med en King Diamond t-shirt en gång…

– Det är ett av mina favoritband!

Jag undrar en sak – blir du ofta ombedd av band att ha på dig deras tröja?

– Nej. Men det är klart, om vi får en t-shirt av nåt band så vill de givetvis att vi ska ha den på oss. Men ingen har sagt det rakt ut: ”Ha på dig den här”. Jag gillar King, det är därför.

Brukar ert skivbolag pracka på er band-t-shirtar som de vill att ni ska marknadsföra?

– Nope.

Det är kul att du gillar King, jag tror du gör honom en stor tjänst.

– Tror du det?! Jag vet inte det, jag. Kanske. Han har i alla fall gjort mig en stor tjänst genom att skapa flera album med grym musik. Them och Abigail är två av mina favoritalbum genom tiderna. Och Mikkey Dee är en av mina största truminfluenser.

– Vi har hängt lite med honom när vi spelat ihop med Motörhead. Första gången hängde min haka vid knäna, och jag strök honom medhårs hela tiden. Men det släppte när vi börja dricka lite öl ihop, han är en kool kille.

Kan du nämna några tillfällen i er karriär som har varit avgörande för var ni är idag?

– Det finns många kritiskt viktiga händelser som har lett oss till där vi är idag. Som när vi fick hänga på Slayer och Slipknot under en stor Europaturné. Det betydde mycket för oss. Eller när vi fick spela förband till Iron Maiden. OCh när vi nominerades till en grammy.

Tillbaka till skivan. Det är ett sånt utomjordiskt flyt i hur riff och sångpartier avlöser varandra på Crack the Skye. Hur bär ni er åt?

– Tja… öh. Vi försöker alltid skapa det där flytet. Den här gången satsade vi stenhårt på låtskrivandet.

Och hur gör ni då? Hur skriver ni en Mastodonlåt?

– Först träffas vi för att repa. Vi visar vilka riff vi har, testar dom ihop med andra, kollar vilka riff som kan bli kompisar och leva tillsammans i en låt resten av livet. And that’s basically it. Att skriva riff går ganska enkelt, det är att arra ihop dom som tar tid.

Så ni träffas alltid – ni skickar inte filer mellan varandra?

– Nej, nej, nej. Aldrig. Vi är alldeles för gammalmodiga. Det är nåt särskilt med att skriva en låt ihop.

Gick producenten Brendan O’Brien in och arrade om låtarna?

– Inte särskilt mycket. Nåt här och där. Det påminner mycket om de demos vi gjorde innan. Vi spelade The last baron för honom, tretton minuter lång, och han kände väl att den inte riktigt gick att klämma ihop till en radiosång. Han såg istället till att få musiken att låta så bra som möjligt.

Och det lyckades han med. Crack the Skye har fått tusen tummar upp av både recensenter och fans. Resultatet är så bra att Mastodon helst spelar hela albumet från start till mål. Plus några gamla publikfavoriter.

Hur beskriver du ditt bands musik för nån med noll koll på Mastodon?

– Det kan liksom vara när man flyger, du hamnar bredvid nån snubbe runt 30-40.

– ”Spelar ni i ett band?”

– Yep.

– ”Vilket band?”

– Mastdon.

– ”Hmm. Låter bekant. Men jag tror inte jag hört er. Vad är det för sorts musik?” Eller det fattar han egentligen snabbt, för han tittar på oss och ser alla tatueringar och sättet vi är klädda på. Så han antar att det inte är hip hop eller R&B. Vi ser ut som man förväntar sig från ett metalband.

– Men har han lite mer kunskap om musik så säger jag, typ: ”Ta King Crimson, Metallica och Rush och blanda ihop dom. Och gör sen musiken lite smutsigare… eller… Äh, jag vet inte.

Brann Dailor faller tillbaka till verkligheten.

– Det är svårt, inte bara för mig, det är svårt för alla musiker att beskriva sin musik. Jag vet inte vad Mastodon är. Jag vet bara att jag gillar det. Det är originellt och annorlunda och det är därför jag gillar det.

Okej, men om det inte är ung människa utan ett äldre par som aldrig hört talas om er. Hur beskriver du då Mastodon?

– Då säger jag bara att det är rock’n roll.

Torbjörn Hallgren

Fotnot: Delar av den här artikeln skulle ha publicerats i BLT inför Sweden Rock, men bandet ställde in – och då blev den aldrig publicerad. Delar av den har också publicerats tidigare i en annan tidning. Jag slog ihop dem och arbetade om det lite.