Posts Tagged ‘Guns N’ Roses’

Krist Novoselic ger Duff sitt stöd i SOPA-debatten

20 januari, 2012

Duff McKagan har skrivit en krönika i Seattle Weekly där han tar tydligt avstånd från piratkopiering genom internet, och på så sätt inte heller dissar SOPA. Det har tagit hus i helvete bland kommentarerna – vissa stöttar, andra flejmar.

Det mest intressanta är att Nirvanas Krist Novoselic plötsligt ger sig in i debatten i kommentarstråden:

”Lyssna på de eldfängda kommentarerna i den här tråden – alla typiska anonyma hetsare. Internet är fyllt av sådana fegisar. Duff tar ställning för folk i musikindustrin, och ni flejmar honom och vågar inte ens sätta ut era namn! Töntar!!!!!!

Nu ska ni få er en lektion ni okunniga eldfängda – att delta i Demokrati kräver mod. Gå till en öppen debatt i ditt kommunfullmäktige, stå framför dina grannar och säg ord som verkligen betyder något. Då lär du märka hur långt ditt flejmande tar dig.”

Den här länken tar er till Seattle Weekly, bara ett klick bort till underhållning och undervisning om SOPA på en och samma gång.

Vill du ha mer undervisning? Läs vad .SE säger om SOPA.

Vill du ha mer underhållning? Läs Fredrik Strages krönika i DN om SOPA och Kopimismen.

”Hans flickvän var bondage-brud i W.A.S.P.s skräckfilmsinspirerade framträdande”

8 november, 2011

Den mest klickade ledtrådslänken i förra veckans litteratur-knåp var Duff McKagans. Kanske för att citatet var så intetsägande. ”I’ve known a lot of junkies” – vem har inte det, liksom? Men redan några rader ner berättar han om hur namnet Duff blev ett ölmärke i välkänd tv-serie – boken är alltså väl värd att läsa ganska snabbt.

Jag vill dessutom citera en annan grej jag hajade till på: ”Hans flickvän [Robert John, Guns N’ Roses fotograf], som jobbade som dominatrix på någon klubb i Hollywood, var bondage-bruden i den gruppens [W.A.S.P.] skräckfilmsinspirerade framträdande.”

Bondagebrud? Var det bondage? Har Duff McKagan någonsin sett W.A.S.P. live 1984? Om inte – varsågod. En scenshow värd dina pengar, och W.A.S.P.s bästa låt någonsin. Bondaget börjar vid 06:00.

Dessa album hyllar svenska hårdrockare mest – topplistan

2 november, 2011

1 808 röster. Så många engagerade sig när Ginza Hårdrock på sin facebookvägg ställde frågan: ”Om du bara fick behålla tre skivor i din skivsamling. Vilka skulle det vara?”

Svaren visar på en tydlig sak. Metallica 1984-1991 är och förblir vår favoritmusik. Master of Puppets vann omröstningen, Svarta albumet kom sexa och Ride… kom elva. Det enda band som kan mäta sig med Metallica, som åtminstone lyckades få in två album på de tretton första platserna, var Iron Maiden. Och när dessa två… dessa två giganter [läses med Ernst Hugo Järegård-röst] möts, då vet vi vem som vinner av dem.

Nedan är hela listan. Jag stannade vid trettonde plats. Mitt kriterium var att ett album måste ha fått minst trettio röster för att komma med på topplistan.

1. Metallica  – Master of Puppets

2. AC/DC – Back in Black

3. Guns N’Roses – Appetite for Destruction

4. Dio – Holy Diver

5. Iron Maiden – The Number of the Beast

6. Metallica – Svarta albumet

7. Pink Floyd – The Wall

8. Iron Maiden – Edward the Great

9. Black Sabbath – Paranoid

10. Slayer – Reign in Blood

11. Metallica – Ride the Lightning

12. Kiss – Destroyer

13. Pantera – Vulgar Dispaly of Power

Jag kan inte fatta hur ett mästerligt album som Piece of Mind kan hamna bakom Edward the Great. I övrigt är det typiska klassiska album som alla räknas som odödliga. Inte mycket att orda om.

I loppet mellan Megadeth och Anthrax fick Mustaine flest röster. Countdown to Extinction fick tolv, Among the Living fick åtta. Därmed speglar Ginzas undersökning Big 4s spelschema – bara en sån sak!

Förresten. Huruvida 1808 röster innebär att varje erson röstade på tre album innebär en röst eller tre röster vet jag inte. Om det senare gäller, i så fall var det ”bara” 602 som röstade. Å andra sidan – skit samma.

MER METAL: GP har recenserat Hammerfall, SDS har recenserat Kee Marcellos bok

Duff McKagan: ”De måste ha trott att jag var svensk eller nåt”

31 oktober, 2011

Seattlefödde Michael ”Duff” McKagan har släppt en självbiografi, och från den ger jag er den här Sverigekopplingen. Tänk på att det är så här vi svenskar uppfattas i USA:

”Något jag redan hade insett: folk från Seattle såg helt enkelt annorlunda ut på den tiden . . . I Los Angeles bestämde jag mig för att använda den där speciella stilen för att övertyga barernas dörrvakter att jag inte var från USA och inte talade ett ord engelska. När de frågade mig om ID räckte jag fram solglasögonen och tittade förvirrat på dem. De måste ha trott att jag var svensk eller så, men jag lovar, flertalet av gångerna så funkade det.”

Ur It’s so easy (och andra lögner) utgiven på Ica Bokförlag, Forma Books.

Totalt makalöst toksnyggt när Appetite for Destruction-konstnär visar upp hela sin totalt makalöst toksnygga konst

18 oktober, 2011

Robert Williams är i metalkretsar mest känd för att ha målat Guns N’ Roses omslag Appetite for Destruction – som målningen faktiskt hette redan när Axl Rose bestämde sig för att han ville ha den på debutalbumet.

Robert Williams grundade också magasinet Juxtapoz, som är alla konstnärers dröm att bli publicerad i. Han höll dessutom ett föredrag om sin egen konst i Los Angeles nyligen. Väl värt att se, snyggt redigerat.

Hans hemsida hittar ni här.

Axl + Slash? Nya dokument ger svaret

25 november, 2010

Läs och sörj:

”Sammankopplingen mellan Slash och Guns N’ Roses upphörde för nästan femton år sedan; för att främja Guns N’ Roses och för att undvika förvirring och försvagning av varumärket, motstår [Axl] Rose alla försök till att återuppliva eller stärka den förflutna sammankopplingen.” Daterat 23 november 2010.

Så mycket för en återförening… Citatet är hämtat från den ”complaint” (hur det ordet nu ska översättas) Axl Rose lämnat in mot spelbolaget bakom Guitar Hero III, Activision.*

Jag har läst denna complaint, som finns här, på radaronline.com. Den innehåller en del fakta som jag tycker låter konstiga. Jag har översatt delar av den, och ni kan läsa min kommentar efteråt.

A: ”När ”Welcome to the jungle” släpptes, lyfte den genast Guns N’ Roses från ett up-and-coming band på Hollywoods och Kaliforniens lokala rockscen, till att bli ett av de mest populära banden i världen.”

Welcome to the jungle släpptes 3 oktober 1987. Den gjorde bandet stora inom hårdrockssfären. Men inte i alla läger. Det dröjde ända till sommaren 1988. Då släppte bandet sin tredje singel Sweet child o’ mine, som blev bandets första etta i USA (sedan rullade det på med Paradise City). Det var då även korthåriga människor som gillade Rick Astley plötsligt också ÄLSKADE Guns N’ Roses.

B. ”…Slash [har inte] något att göra med Guns N’ Roses pågående populäritet och succé sedan 1996 [då han lämnade bandet]”

Njae. Eftersom Guns N’ Roses pågående populäritet grundar sig på de album Slash medverkade på tycker jag detta är ett underligt påstående.

Det är inte min mening att så missämja mellan Slash och Axl, jag vill att de ska återförenas. Men att skriva såna saker i stämningsansökan är bara dumt. För övrigt – om Axl blev lovad att Slash inte skulle finnas med i bandet som valbar gitarrhjälte, då tycker jag Activison bröt sitt löfte. Axl har rätt. End of story.

* Activision frågade om de fick ha med Welcome to the jungle i sitt spel GH III. Axl Rose svarade ja, under förutsättning att Slash under inga omständigheter skulle vara en avatar som kunde väljas för att spela låten. Activision lovade honom att så inte skulle ske, ändå blev det så, enligt Axl.

Så mycket för en återförening…