Posts Tagged ‘fans’

Ett Mötley Crüe-fan berättar: ”Jag vågade inte visa medlemskortet för särskilt många”

17 juni, 2015

Totalt dedikerad.

1972513_10153013036107897_75001883246535777_n

Som ung och nybliven hårdrockare var Mötley Crüe ett av mina favoritband. De hade precis släppt Shout at the Devil, och det lät tufft och hårt. Och bandet såg så fräckt ut.

Men att gå med i deras fan club – så långt tänkte jag aldrig. Eller så tänkte jag det, men tog aldrig steget ut. En som gjorde det var dock poeten och musikjournalisten Niklas Simonsson. Han la nyligen upp bilden ovan i sitt flöde på Facebook, med prylar från mitten av åttiotalet: Emblem och medlemskort (missa inte heller bilden nedan, från pojkrummet på åttiotalet). Bara Metal var tvungen att ställa lite frågor.

Var lyckades du hitta adressen till Mötley Crües fan club?

– Jag ansökte om medlemskap 1986, som då tolvårig stolt hårdrockare. Jag osäker på var jag hittade fanclubens adress, men eftersom Okej och Rocket utgjorde lejonparten av mitt läsande då gissar jag att det var där nånstans.

Var det något skivbolaget höll i?

– Det borde varit i privat regi, med tanke på hur usla medlemsmagasinen var. En gång i kvartalet damp det ner ett åttasidigt häfte som såg ut att ha gått genom en kopieringsmaskin åtta-nio gånger innan det skickades ut. Som för att verkligen befästa DIY-andan. Sensationellt dålig formgivning, men rejäla försök till innehåll, för vid något tillfälle tror jag det var en kortare intervju med Nikki Sixx med, så vederbörande som låg bakom fancluben försökte åtminstone.

Berätta om dagen när du fick ditt medlemskap?

– Som tolvårig nybliven medlem visste stoltheten inga gränser. Det är svårt att beskriva med ord, i den åldern står fortfarande receptorerna vidöppna på alla plan och känslorna strömmar som en vårflod.

–  Jag vågade inte visa medlemskortet för särskilt många. Bara en utvald skara likasinnade. På åttiotalet var det nätt och jämnt tillåtet att som töntig kille med glasögon ens gilla hårdrock. Saken må låta bisarr idag, men dåtidens musiklyssnande var väldigt polariserat. Antingen var man hårdrockare eller syntare.

– Och vi töntiga killar fick nästan stryk av hårdingarna med tjeckisk hockeyfrilla, jeansjacka, bristande intimhygien, katastrofala skolbetyg och begränsad vokabulär. Men vem är det som skrattar högst nu, sa Bill..?

Idag är recensenterna ganska hårda mot Mötley Crüe och deras SRF-spelningar. Har du några känslor kvar för bandet?

– Jag kan förstå kritikernas hårda tongångar. Inte för att jag själv var på plats och såg debaclet på Sweden Rock, men dristar mig till en vågad gissning att sågningarna varit korrekta.

– Jag tillhör den stolta skaran som såg Mötley Crüe redan första vändorna. 27 oktober 1989 har för alltid karvat in sig i hjärtat. Då spelade Mötley i Scandinavium. Skid Row var förband. Min första riktigt stora konsert. Bandet var ute på Doctor Feelgood-turnén, även om Tommy Lees trumsolo under Europa-turnén var det från Girls Girls Girls-turnén. Och det var riktigt jävla svinbra.

Kan du sammanfatta bandet i nutid?

– Häromåret hittade jag en live-dvd med Mötley i en hylla på Stadsmissionen. Från Buenos Aires 06-07, ungefär. Och det lät verkligen helt förskräckligt! Vince Neil kan ju inte ta en ton ordentligt längre. Han låter ständigt lika andfådd som om han sprungit uppför en skyskrapa i New York.

– Tommy Lee är fortfarande en strålande trummis. Nikki Sixx verkar på alla sätt vara skarp i skallen nu när droganvändandet ligger långt bak i backspegeln. Stackars Mick Mars är ju stelopererad och bräcklig som en mosaikvägg, men kan trots allt gnissla med guran. Allt detta faller dock platt om vokalisten låter som ett kok sämre stryk på Kville-torget halv fem en söndag morgon. Jag hoppas för alla inblandade att detta verkligen är deras avskedsturné. Det skulle gagna hela människosläktet.

oKG8dtpGZNafb73N-1bSdwN54JKdUfUVoez8N-dcwgdaov95ob9eFNHFFv6XZgJtQY6cUHtCJurvV3vnLdWj2TkNfVE99GfzKIV1ESSx6N7Q0T98i6SNNg6W4u19Y6hqjeTNCXb3QlUhQU1DF2Zw96RNr8vq12p_mQaWDFbRr_fmstAzoK-_6TexxZ0iMEleqg0Zx0uQFoJeSUmP540S8hEoCYC7

 

Annonser

Kvinnliga fans gör det själva – översätter Kreators biografi

7 maj, 2012

Kreators officiella biografi blir äntligen översatt till engelska. Men inte av nytt förlag, utan av en grupp kvinnliga fans som tröttnat på att inget händer. I spetsen finns svenska Emma Östmann från västra Sverige.

Våren 2011 kom Kreators officiella biografi ut på tyska. Förlaget U-books sökte sedan efter ett förlag som vill översätta den till engelska och ge ut den internationellt. Inget napp.
Så nu har fansen tagit saken i egna händer.

– Ja, det är vi fans som översätter. Vi har träffats genom Facebookgruppen Mille Militia, som består av 30 tjejer utspridda över hela världen: Sverige, Spanien, Chile, Brasilien, USA, Australien, Tyskland med flera länder, säger Emma Östmann.

Facebookgruppen är endast öppen för kvinnor – med ett undantag: Hilmar Bender är den enda man som får vara med eftersom han har skrivit boken.
– Vi har diskuterat översättningsprojektet några månader nu och hoppas att vi ska hinna med det mesta av jobbet i sommar. Det är det tyska förlaget Ubook-Verlag som ger ut den. Finansieringen är inte klar, men vi har kontakt med förlaget och ska skriva kontrakt när som helst. Förhoppningsvis kommer den engelska versionen av Violent Evolution nästa år.

Är det du som startade Facebookgruppen Mille Militia?
– Ja, det var jag tillsammans med en tjej i Australien som heter Cindy Karastanovic. Vi började samla bilder och intervjuer i december förra året och har nu en ganska imponerande samling på sidan. Vi har även en del fanzine-klipp med mera under dokument. Kolla runt lite under rubrikerna överst på sidan. Det är en öppen grupp, så alla kan läsa men bara medlemmar kan skriva.

Bara Metal hälsar: Tack Emma för initiativet och lycka till! Här hittar ni gruppen. Nedan Kreators senaste låt och video: Phantom Antichrist.

Läs också: Tyskland thrashmetal-stolthet ignoreras i resten av världen (från 13 juli 2011)

”Mille Militia – The International Miland Petrozza Appreciation Society for Women: a place to worship and praise the God of Riffs, Growls and Extreme Aggression. This group is dedicated to women who wish to share their admiration and appreciation for Mille. Share your Kreator/Mille photos, videos and thoughts. Welcome! And thrash on with us, the Mille Militia!”

Klassiker i repris: Black Sabbath-fan flippar ur, fast vördnadsfullt

18 november, 2011

Med tanke på dagens nyhet – Black Sabbath till Stockholm och Malmö sommaren 2012 – pushar jag återigen för den här filmen:

MER OM DETTA: SDS, SkD, YLE, GP, SvD och DN.

Här är Queensrÿches nyupptäckta kreativitet

27 juni, 2011

Queensrÿche har försökt att ”verkligen upptäcka sin kreatvitet” på senaste albumet Dedicated To Chaos enligt sångaren Geoff Tate. Nu var det länge sedan jag lyssnade aktivt på bandet, men försmaken Wot we do är en fruktansvärd skapelse, långt ifrån fantastiska album som Operation: Mindcrime. Det får mig att undra om de verkligen upptäckte sin kreativitet, eller nöjde sig med något annat.

Bandet spelade nyligen på Sweden Rock, och bloggen Seance skrev följande: ”Att se Queensryche live idag är att konstant pendla mellan himmel och helvete. Ett rent helvete i vanlig ordning när de tvångsmatar en med låtmaterial efter Empire.”

Nu släpps albumet, och att döma av trollen på blabbermouthsajten är detta skräp. Samma sak säger de om Morbid Angels senaste. Men när man tittar på Queensrÿches facebooksida, så är skillnaden mellan de båda bandens fans enorm.

Medan dödsmetalbandets fans skriver elaka och förmodligen helt uppriktiga saker som ”this is a piece of shit” och ”RIP Morbid Angel”, verkar Queensrÿches hövliga och artiga fans på sin höjd tycka att nya albumet kräver lite mer tid att komma in i, eller att åtminstone texterna är bra. Och inte en enda facebookgrupp är döpt till ”RIP Queensrÿche” så långt ögat kan nå.

Till minne av Peter Steele – fansen delar med sig

18 april, 2011

Lustigt formade lökringar, tatueringar, julgransdekorationer, avancerat målade naglar, bildekaler, smycken, teckningar och fanbilder. Peter Steele gick bort i fredags för ett år sedan och hans Facebook-sida har sedan dess blivit som en social dödsannons där fansen kan få skriva av sig – eller skicka in bilder.

Och som vanligt när det kommer till oss fans så finns det ingen begränsning vad gäller fantasi.