Posts Tagged ‘Eric Wallace’

Exclusive Interview – Black Breath: ”There were so many last-minute things on Sentenced to Life”

26 november, 2012

”Nine slaves of death, Trapped in eternal Hell, Kill you with their breath…” That is how the Repuslion song begins – Black Breath. Which also happens to be the name of a great band that got a lot of attention 2012.

Eric Wallace [guitar] gives Bara Metal the details about the Sentenced to Life album, talks about the $500 riff and explains the background to the visual mix of Judas Priest, Metallica and one more classic band. Oh, and he let’s us know everything about the last-minute things that made Sentenced to Life really stick out.

För svensk version klicka här

So what has this year meant to you, you seem pretty popular within the metal community, and I know at least Roadrunner praised you on Facebook recently?

– This year has brought us more of everything: more tours, more killer bands to play with, more countries to wreck, more untamed energy at shows, more interviews, more miles driven and flown, more records sold, more opportunities to kick ass.

– I’d say it’s been a fuckin great year so far! And it’s not over yet. It’s quite flattering that people enjoy the songs we released this year, and that always makes it easier to bring the Black Breath spectacle to their town.

Any big record company that has shown interest? Let the beans be spilled.

– Ha! I’m not sure if I need to name names, but there have been some bigger labels interested over the last year. As of now we’re still planning to release our next record with Southern Lord though.

Good to hear! I know you had to do rehearsels in the studio for Sentenced to Life. Please tell us some of the last things that you added to any song? Usually those ideas turn out really great.

– There were so many last-minute things it’s hard to even think of one! Some of my favorite last-minute additions were the chorus in Home of the Grave, where all the lyrics and vocal arrangement and even musical arrangement of adding some extra bars to the second chorus were very last-minute changes.

– Another of my favorite additions was in The Flame at the end of the song where Neil says his last vocal line and holds out a long scream, we were just gonna end the song, but I asked Kurt [Ballou – producer, guitarist of Converge] to see what it would be like if he brought back in the riff again during the middle of the scream so it was like the band kicked in again. He did it and we all thought it was cool so we kept it. That’s not how we played it originally! Then again, that whole song was basically written in the studio.

– Probably half of the lyrics, including most everything in Mother Abyss, The Flame, Home of the Grave and probably others were written between 2 am and 5 am in the hotel while we would stay up trying to come up with shit. Luckily Neil had a hearty base of material to work with.

– The way the gang vocals are arranged in the bridge part in Feast of the Damned were originally just so we could hear what it would be like with and without them. We didn’t intend on having none on the first two times through and then including them on the 3rd and 4th time, but we ended up liking it when we heard it so it stuck. You want one more? The entire beginning and ending of Mother Abyss were written in the studio. The list goes on, I could do this all day!

– Oh yeah, then there was a pretty funny set of little guitar runs in Of Flesh that we refer to as the $200 riffs or $500 riff or something, because we spent so long trying to figure out how to harmonize a set of like, four notes between the two guitars. The part doesn’t even last more than 1.5 seconds but we still spent an afternoon on that and I smile every time I hear it. Most every guitar lead and solo on the album were written basically on the spot too.

You mentioned The Flame, it happens to be my favourite – tell us how that song developed from nothing to all the riffs put together!

– It’s funny that the song even turned out in the first place! We were considering only putting nine songs on the record and then at the last moment arranged The Flame in a way we were happy with so it stuck. Actually, we didn’t even know if we were happy with it at the time because the process of completing it was such a whirlwind experience that our heads were just sort of spinning from it. We lost perspective on the whole thing and just didn’t listen to it for a while. Listening back now, and playing the song live, I’ve come to really enjoy it as well.

– Basically, Jamie had the guitar riff that ended up being the sort of signature riff in the song, the more Slayer-sounding riff. So we started with that, and I had another riff from before getting to the studio that we used as the bridge, and we filled in the rest around those two.

– I wrote the music in the verses in the middle of the night while we were all getting drunk at the hotel, and I think Zack helped come up with the intro and outro riffs while we were tracking the drums to the song. I remember us standing there and basically writing that one within five seconds before we needed to come up with the drum parts so they could be recorded properly.

– We took a couple cues from Vinnie Appice for the drum parts to that, and then we decided to start the song off in F and bring that theme back in the bridge before allowing everything to drop back down to Eb, which seemed to lend a little more weight to the heaviness. I had to play the Slayer-sounding riff with a capo and then stop and take it off and record the next part – the same riff, just a full step lower – without it, since I didn’t have time to learn the transposed version of it in normal tuning.

– Live obviously I don’t do that, but it took a while to figure out how to play it with our standard tuning so it sounds the same! The chorus is a weird one. We weren’t coming up with much that we liked for that part and Kurt actually suggested we try out a few chords that we normally wouldn’t have thought to use together and we took his suggestions and put it through the Black Breath filter and liked the result enough to record it. So I have to give credit to Kurt for coming up with the chorus idea.

– While we were tracking music to the song Neil and Zack were in the basement arranging the lyrics in a way that ended up being a bit unique for us, so that’s probably why they ended up that way. The music in the song was more unique than other songs on the record so it seemed to fit decently together.

I love the backward intro to Feast of the damned, I guess it is the intro riff in reverse. How did you come up with that? Inspirde by Morbid Angel’s Immortal Rites?

– Initially the idea was to try and replicate the effect used at the start of Suicidal Revelations by Dismember with the tape reels spinning backwards by hand. …or at least that’s how I thought they made that effect, I’m not sure.

– But at that point we were in Seattle communicating with Kurt, who was mixing the record in Salem, MA on the other side of the country so there wasn’t much room for experimentation. Kurt sent a mockup and it wasn’t quite what I was looking for so I tried flipping it myself and sent it back to show how I wanted it.

– In my head it was gonna be different, but since that was the first time I actually heard it, it turned out to be much more similar to the Morbid Angel intro than I thought it would be. Essentially it’s just the first few bars of Feast of the Damned in reverse and it fades in until the start of the song, the riff played forward like normal, kicks in. We settled on the version that’s on the record after he put it all together a little cleaner. It has a weird groovy bounce thing going on, sounds pretty cool to me!

Agree. Out of the album/EP before this release, name one song that you really think new fans should listen to! Pick one that will follow your liveset for a long time.

– We don’t play songs from the EP at every show, but I think we’ve played two songs from Heavy Breathing at every show since they were released. I guess that means I would recommend Black Sin or Wewhocannotbenamed. Most likely Black Sin since it starts off the album and I usually think the first song from an album is a pretty good impression of what you’re going to get after that.

About the cover art – I came to think of Kill’em All and British Steel. How did you decide upon this? It looks like a studio photo, which is quiet contrary to your previous releases.

– You’re right on the money with those two covers! Another cover we talked about was Black Flag’s Damaged, and we set out to reference the different visual aesthetics of those three albums to make our own. We decided we wanted something that somewhat referenced the title, which we had already decided would be Sentenced to Life.

– Originally we were talking about using a chrome gavel and smashing glass and had a good chuckle at the idea of actually doing that, but obviously it was a bit too literal and the sledgehammer was way more menacing so we did that. It took a long time to make up our minds about using a painting or an illustration or a photograph, and we finally decided on creating an original photography-based cover since the other two record covers have used pieces borrowed from elsewhere, and also because we love so many of the photography-based artwork from the ‘80’s.

– Even though we don’t sound like Judas Priest, we couldn’t think of other bands doing that kind of artwork these days so we thought it could set us apart a bit. Weird right? But a sledgehammer smashing glass, what’s not mean about that? Anger, destruction, violence, and some leather thrown in for good measure!

So, nerdy detail – whose hand is it on the cover?

– Haha, I wish I could say it was someone really notable but it’s just my hand. Pretty funny story about how that cover art came together though, maybe I’ll save that one for later…

Boss HM-2 Heavy Metal Pedal – how many do you have and how important is the pedal to your music?

– I think I own three, but we probably have six between us, just so there are some backups. Shit breaks, you know? The sound those things create dictates to some extent how we write riffs so I suppose it’s pretty important. Obviously people love referencing the Sunlight sound and buzzsaw riffs and all that, and it’s no accident that we started experimenting with them when we did.

Next album, what can you tell us?

– We’re still waiting for it to get a bit colder and a bit more evil out before we write the next one.

Why the name Black Breath? I take it that is a tribute to Repulsion – or to the Tolkien Nazguls? I mean Eaten Alive and Lurking Fear are great names as well – both songs from Repulsion. Why did you decide on Black Breath, and what other names did you consider?

– ‘Lurking’ is a great word. Very creepy and full of evil possibilities. But the song Black Breath by legendary rippers Repulsion was just too killer for us to pass that one up.

You have played with Entombed and Grave – tell us what they said when they heard your music!

– Well, I didn’t run up and ask them what they thought so I’m not entirely sure. Victor from Entombed contacted us before we started our last European tour in Gothenburg and said he was excited for the show, but I’m not sure if he ever made it inside as I didn’t talk to him after. Maybe we were terrible, haha! All the guys we’ve talked to in Grave and Entombed seem very gracious. You Swedes are a pleasant people.

Intervju med Black Breath: ”Vi kallar det 500 dollar-riffet”

26 november, 2012

”Nine slaves of death, Trapped in eternal hell, Kill you with their breath…” Så skränade Repulsion i sin låt Black Breath om Tolkiens Nazgûlerna. Idag är låten aktuell igen eftersom den namngett ett av USAs mest spännande band.

Black Breath har släppt ett av 2012 års bästa album, och Eric Wallace [gitarr] ger oss detaljer så som 500 dollar-riffet och vad man får om man korsar Judas Priest, Metallica och Black Flag visuellt.

Ni verkar ha imponerat på många i år, metalfans och skivbolag så som Roadrunner höjer er till skyarna – vad har 2012 inneburit för er?

– Det här året har gett oss mer av allt: fler turnéer, fler grymma band att spela med, vildare konserter, fler intervjuer, fler mil att köra eller flyga, fler skivor sålda, fler möjligheter att sparka rumpa. Det har varit ett grymt bra år! Det är verkligen smickrande att så många gillar våra låtar, och det gör allt så mycket lättare när vi bokar spelningar land och rike runt.

Så har några stora skivbolag dykt upp med papper och bläckpenna? Vi vill ha namn!

– Ha! Jag vet inte om jag ens behöver nämna några namn, men det har varit en del stora skivbolag som har visat intresse senaste året. Vad som gäller inför nästa release är att det albumet också ska släppas via Southern Lord.

Bra! Jag har läst att ni till och med fick repa i själva studion när ni skulle spela in Sentenced to Life – berätta om några av de där sista-minuten-påläggen ni gjorde, de brukar ofta bli ganska lyckade är min erfarenhet.

– Vi gjorde så många sådana att det är svårt att komma på bara en! En personlig favorit är något som vi la till på The Flame i slutet av låten, där Neil säger sista textraden och fortsätter med ett utdraget skrik. Vi hade bara tänkt att avsluta låten, men jag frågade Kurt [Ballou, gitarrist i Converge och producent på Sentenced to Life] hur det skulle låta om vi tog tillbaka riffet mitt i skriket, som om bandet kickade igång låten igen. Han testade och vi tyckte alla att det lät så pass coolt att vi behöll det.

– Och så lät inte The Flame när vi hade skrivit den. Å andra sidan skrev vi nästan hela låten på plats i studion.

Shit! Det låter som dyra rep. Okej, mer?

– Vi har ju den där roliga grejen med små gitarriff i Of Flesh som vi kallar typ 200 dollar-riffet eller om det är 500 dollar-riffet, eftersom vi la så mycket tid på att försöka harmonisera fyra olika toner mellan våra två gitarrer. Den biten i låten är väl drygt 1,5 sekunder lång, och varje gång jag hör det kan jag inte låta bli att le.

– Faktum är att nästa varje lead eller solo på albumet är skrivet på plats i studion. Klackkören i slutet av i Feast of the Damned la vi till bara för att höra hur de lät. Vi tänkte faktiskt bara ha dem på slutet, tredje och fjärde gången, men de lät så bra att de fick vara kvar även första och andra.

– Refrängen i Home of the Grave är också en favorit: all text, alla sångarrangemang och till och en del musikarr så som några extra takter i andra refrängen är sista-minuten-grejer. Och hela början och slutet av Mother Abyss skrevs i studion.

– Du ser? Jag kan fortsätta i evigheter. Hälften av texterna: Mother Abyss, The Flame, Home of the Grave och några till skrevs på natten mellan 02:00-05:00 när vi höll oss vakna och försökte komma på grejer. Som tur var hade Neil en del textidéer att bygga på.

Du talade lite om The Flame, det är min favorit. Bortsett från vad du redan berättat, hur kom den låten till?

– Det är lustigt att den låten över huvud taget kom med! Vi tänkte vi skulle nöja oss med nio låtar, men i sista stund snodde vi ihop The Flame på ett sätt som vi gillade som den fick också vara med. Faktum är att vi inte ens visste om vi gillade den eller inte, för det var en sån vindlande process att våra huvuden inte riktigt hängde med. Vi tappade liksom perspektiv och slutade lyssna på den.

– När jag hör den idag, eller när vi spelar den live, så har den växt och jag tycker om den. I alla fall, så här kom den till riff för riff: Jamie hade ett gitarriff som blev liksom låtens signum, det är det som låter lite mer Slayeraktigt. Vi började med det, och jag hade ett annat riff sedan tidigare som vi använde som bridge. Sedan fyllde vi resten kring de två riffen. Jag skrev verserna på natten medan vi satt och söp på hotellet.

– Jag tror Zack hjälpte till med introt och outrot medan vi spelade in trummor i studion. Jag minns att vi stod där och skrev dem fem sekunder innan vi verkligen skulle spela in trummorna. Vi tog några markeringar från Vinnie Appice till trummorna, och hela låten fick börja i F. När sedan samma Slayer-riff kommer tillbaka har vi sänkt till Ess, alltså E sänkt en halvton, för att göra det tyngre, och innan jag kunde transkribera hur sjutton det skulle spelas fick jag spela in vissa delar av låten med en capo, sedan pausa, plocka av den och fortsätta spela.

– Live gör jag ju inte det, men det tog ett tag innan jag fattade hur jag skulle spelade med vår vanliga stämning så att det låter likadant!

– Refrängen är lite underlig. Vi kunde inte komma på något vi gillade, och Kurt föreslog några toner som vi annars själva aldrig hade försökt med. Vi tog dem, körde dem genom vårt Black Breath-filter och gillade det tillräckligt mycket för att spela in det. Så jag måste ge cred till Kurt som kom på refrängen.

– När vi spelade in musiken till låten satt Neil och Zack i källaren och arbetade ihop en text som blev lite udda för att vara Black Breath. Hela låten är udda, så det passade bra ihop.

Om du bortser från Sentenced to Life – vilken av era tidigare låtar rekommenderar du nya fans att lyssna på? Någon som lär hänga med länge live.

– Vi spelar inte EP:n live, men vi har åtminstone två låtar från Heavy Breathing som har hängt med varje spelning. I så fall borde jag alltså svara Black Sin eller Wewhocannotbenamed. Troligen Black Sin eftersom det är förstaspåret, och jag brukar tycka den första låten på ett album ger ett bra intryck över hur resten av albumet låter.

Ert albumomslag får mig att tänka på British Steel och Kill’em All. Hur kom ni fram till det omslaget? Det ser ut som en nytagen, konceptuell bild, till skillnad mot era tidigare omslag.

– Du prickade in det helt rätt! Ett annat omslag som vi snackade om var Black Flags Damaged. Vi bestämde oss för att göra referenser till de albumen visuellt i vårt egna omslag. Det skulle också vara något som på något sätt anspelade på vår albumtitel, som vi hade bestämt oss för skulle vara Sentenced to Life.

– Ursprungligen snackade vi om att ha en domarklubba i krom och slå sönder glas, vi skrattade ganska gott åt idén, men det hade varit lite för bokstavligt. Släggan såg mycket mer skrämmande ut så vi körde på den.

– Sedan skulle vi bestämma oss för att illustrera det genom en målning eller ett foto, och slutligen valde vi att skapa ett säreget, fotobaserat omslag. Mycket eftersom vi på våra tidigare omslag har lånat bilder från andra sammanhang. Men också för att vi älskar så många av de där fotobaserade omslagen från åttiotalet.

Wow, vilken story det låg bakom omslaget!

– Visst är det skumt? Även om vi inte låter som Judas Priest, så tänkte vi att ett sånt omslag skulle särskilja oss lite från de andra banden. Men en slägga som krossar glas, hur styggt är det inte? Ilska, förstörelse, våld, och så lite läder ovanpå allt det där!

Då måste jag fråga en nördig sak – vem håller i släggan?

– Ha ha! Jag önskar jag kunde säga att det är någon känd snubbe, men det är bara min hand. Hur hela bilden sedan skapades är ytterligare en lång, rolig historia, det får vi ta en annan gång.

Definitivt. Boss HM-2 Heavy Metal Pedal – hur många har du och vad betyder pedalen för Black Breath?

– Jag tror jag har tre. Vi har nog sex stycken ihop i bandet, som back up. Saker och ting går ju sönder vet du. Ljudet som de skapar bestämmer till viss del hur vi skriver våra riff, så jag antar att pedalen är ganska viktigt. Det är ganska tydligt att folk älskar att jämföra Black Breath med Sunlight-soundet och motorsågsriff, och det är inte direkt slumpen som fick oss att experimentera med pedalerna.

Nästa album?

– Vi avvaktar. Det ska bli lite kallar och merondskefullt innan vi sätter igång att skriva låtar.

Jag förmodar att Black Breath är en hyllning till Repulsion och deras låt, men varför just den låten? Det finns ju andra att välja på, så som Eaten Alive och Lurking Fear? Bollade ni förslag mellan er?

– ’Lurking’ är ett underbart ord, det är läskigt, och fullt av onda möjligheter. Men låten Black Breath med legendarerna Repulsion var bara för bra för att säga nej till.

Ni har spelat med Entombed och Grave, band som ni gillar som fans, berätta hur de har bemött er och vad de sagt om era låtar?!

– Alltså, jag sprang inte direkt fram och frågade vad de tyckte. Victor i Entombed kontaktade oss innan vi drog igång vår senaste Europturné i Göteborg och sa at han såg fram emot spelnigen, men jag vet inte ens om han såg det eller ej för jag snackade aldrig med honom efter spelningen. Men alla i de banden du nämnde verkar schyssta.

Black Breath om sitt baklängesriff – en hyllning till Dismember

21 november, 2012

Black Breath har släppt ett grymt bra album i år, och lär ligga högt på årsbästalistor världen över. Bara Metal kommer i nästa veckan publicera en mycket läsvärd intervju med Black Breath och Eric Wallace [gitarr]. Här är ett utdrag:

Jag älskar introt till Feast of the damned, jag gissar att det är introriffet baklänges. Hur kom ni på idén? Från Morbid Angel?

– Ursprungligen var tanken att försöka kopiera effekten som används i början av Suicidal Revelations med Dismember där bandaren snurras bakåt för hand – eller åtminstone är det så jag tror att de gjorde.

– Men när vi var i Seattle och skulle kommunicera med Kurt Ballou, som mixade albumet i Salem, alltså typ andra sidan av USA, så fanns det inte så mycket utrymme för att experimentera. Kurt skickade ett test och det var inte riktigt vad jag ville ha, så jag försökte vända det själv och skickade det tillbaka för att visa hur jag ville ha det.

– I mitt huvud lät det dock annorlunda, men eftersom det var första gången jag faktiskt hörde det, visade det sig bli mycket mer likt Morbid Angel-introt än vad jag hade tänkt mig. Vad du hör är de första takterna av Feast for the Damned baklänges och infejdat tills låten/riff vänder åt rätt håll och sparkar igång.

– Vi bestämde oss för den version som är på skivan efter att Kurt satte ihop det lite renare. Riffet baklänges har en skum, groovy  ballongkänsla i sig, det låter ganska coolt om du fråga mig.

* * *

Ni som har hängt med på Bara Metal vet att Digby Pearson från Earache för drygt ett år sedan berättade hur Morbid Angels bakvända Immortal Rites-riff kom till:

När vi spelade in Immortal Rites märkte vi att när tapen spolades tillbaka i normal hastighet så lät öppningsriffet ganska coolt när det spelades baklänges. Det var anmärkningsvärt likt riffet som det lät när tapen spelades normalt, alltså framlänges, men med en slags kuslig känsla som från en annan värld. LÄS HELA DIGBYS SVAR HÄR.