Posts Tagged ‘droger’

Napalm Deaths vädjan om nåd upprör

28 januari, 2015

Someone suffers.

napalm-death-band

Napalm Death tycker inte om dödsstraff. Indonesiens president tycker om Napalm Death. Alltså tycker inte Indonsiens president om dödsstraff. Eller nej förresten. Jag börjar om.

Napalm Death har vädjat i ett brev till Indonesiens president, som är känd för att gilla Napalm Death, att inte utföra dödsstraffet mot de australiska heroinsmugglarna Myuran Sukumaran och Andrew Chan. Bandet la upp hela brevet på sin facebooksida…

Dear
Mr Widodo,

I am appealing directly to you to please spare the lives of Andrew Chan and Myuran Sukumaran, the two Australian citizens who are currently awaiting the death sentence in Indonesia for heroin smuggling. As a follower of our band Napalm Death, you would appreciate that our lyrics and ethos challenge the unbroken cycle of violence in the world,

 

…och det ledde i sin tur till en lång rad upprörda kommentarer från 1) indonesier som tycker att alla drogsmugglare ska avrättas för droger förstör Indonesien (trots att dessa män alltså smugglade från Indonesien till Australien) samt 2) Napalm Death-fans världen över som tycker att drogsmugglare ska avrättas.

Napalm Death har i sin tur, mig veterligen, inte kommenterat alla dödsstraffkramare som blossat upp. De står för vad de står för. Vill du se med egna ögon? Läs här.

Annonser

Mastodon hyllar droger med hemlig kod på Youtube

22 april, 2014

Fyratjugo.

Mastodon

Under påsken släppte Mastodon första låten från kommande Once More Round the Sun. Låten heter High Road, känns väldigt radioanpassad (precis som Curl of the Burl – förstasingel från förra albumet) och ljummen (refrängen är så catchig att det osar kommersiell anpassning lång väg) men det är inte den stora nyheten – bandet står med denna video sublimt upp för sin drog-romantism.

Mastodon har i flera intervjuer uppgett att de både knarkar och drogar. En sökning på bandnamnet och ”drugs” avslöjar kopplingen. Men tydligare som i släppet med High Road kan det inte bli. Dels är det officiella Youtube-släppet 4:20 min långt. Dels släpptes låten runt 20/4 alltså 4.20 i amerikanska termer.

Och vad betyder det? Joatteh… 420 är en välkänd amerikansk kod inom kannabiskulturen som syftar på att röka hasch eller vara drogliberal. Ni fattar? Budskapet är klart och tydligt. Om än sublimt.

Recension – Metallica av Mick Wall

1 mars, 2013

Titel: Metallica – Terapi, Droger och Rock’n Roll

Författare: Mick Wall

metallica-terapi-droger-och-rocknrollNi vet den där känslan. Besvikelsen. Ditt lag förlorar mot ett bonkegäng. Den aptitretande maten på menyn var på sin höjd ordinär. Resan till Thailand regnade bort.

Så känner jag för Mick Walls bok om Metallica. Upplägget är så bra, sju stycken av världens mest kända metalmusiker samsas i en otrolig framgångssaga som kryddas med alla de där välkända motgångarna som har hänt Metallica – men det fungerar ändå inte. Ungefär vid halva boken tröttnar jag.

Ett stort problem är de många upprepningarna. Jag vet inte hur många gånger författaren skriver att ”alla i bandet såg upp till Cliff Burton.” Tröttsamt. Ett annat problem är alla gånger han avviker från ämnet. Det blir så många sidospår när han artigt, faktakorrekt och knivskarpt förklarar vad alla personer som korsat Metallicas väg är för några typer. Men det är tröttsamt.
Annat som stör läsningen är detta in och ut-schasandet när Mick Wall citerar folk. För det är han väldigt mån att göra. Ett exempel:

Han kallar Paul Baloff för ”kungen av utsvävningar” och jämfört med honom ”var Dave inte så farlig”.

Boken måste slå rekord i onödigt många citationstecken.

Å andra sidan – all reserach, alla intervjuer och roliga detaljer kring kontrakt och skivförsäljning gör boken värd att läsa. Framförallt gillar jag den första halvan, de tidiga åren med Brian Slagel och Ron McGovney.

Sedan finns det en hel del som inte besvaras i boken, trots att den är så tjock och tar upp så mycket. Till exempel nämns Lars Ulrich som en kille med gott om pengar under tonåren, men Ron McGovney hävdar, när han kommer in i bilden, att han stod för alla utlägg. Och Mick Wall verkar inte ens medveten om hur motsägelsefullt det låter. Just McGovneys alla utlägg nämns nämligen som en bidragande orsak till att han tröttnade och ruttnade på bandet.

Inte heller lyckas Mick Wall förklara hur Metallica har växt sig så gigantiskt stora trots att allt efter svarta albumet har varit tämligen dåligt. Den gåtan förblir olöst efter 500 sidors läsning.

Torbjörn Hallgren