Posts Tagged ‘dödsmetal’

Sectu: ”Vi har ett catch-filter, fast ibland slinker lite catchighet igenom ändå”

29 juni, 2012

Har ni hört senaste albumet Gerra från Sectu? Det är tokigt, kompromisslöst bra och värt hela din kväll (och många andra) att ägna dig åt. Bara Metal fick en intervju med gitarristen Stefan Lundgren.

Men först – han är inte vilken snubbe som helst. Hör här: han har studerat på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och väl där hade han en tjänst som amanuens vid institutionen för klassisk musik – och med såna kunskaper skapar han dödsmetal! Det är bara att tacka och ta emot. Gerra hittar ni på Spotify eller kan köpa här.

Du lär gilla att spela Sectus låtar även akustiskt – vilken av låtarna på Gerra föredrar du i så fall, och varför?

– Ja, jag har sagt någon gång att bra döds också skall fungera akustiskt, egentligen är det en sanning med modifikation, för ofta jobbar man ju med distat ljud, men stämföring och sådant skall definitivt hålla för att spelas rent.

– Det jag menar är att jag tycker man skall ha musiken i fokus, även om det är någon slags anti-harmonik man jobbar med i döds ofta. Den låt som jag tror skulle funka bäst med rent ljud skulle nog vara inledande låten Incinerate eller kanske Manifest. Skulle i och för sig oavsett bli lite flamenco-trams över det, så disten behövs verkligen. Är jag motsägelsefull nu? Haha!

Gerra är en eldgud enligt babylonisk tradition. Och ert album Gerra inleds med ljudet av eld som brinner – är eld albumets tema?

– Kan nog vara så att det är lite av ett tema som går igenom plattan, för att göra det enkelt att behålla en energi, och för att differentiera den från förra plattan Inundate som på många sätt var blå och böljande. Får se om nästa skiva blir brun och bumlig?

– Alltså, egentligen jobbade vi inte med skivan som en temaplatta över huvudtaget, men någonstans i bakgrunden hade vi hela tiden att det skulle vara eldigare, skitigare, jävligare än förra. Ilsknare gitarrer, skitigare sång och ruffigare överlag. Jag kommer inte ihåg i vilket skede av skapandet av låtskrivandet som eldguden kom in i bilden, men det var nog mycket trummisens första utkast till skivomslaget som kom redan under förra sommaren vill jag minnas, och det är väldigt likt det omslaget som nu pryder skivan. Så, omslaget kom före musiken.

Berätta om egensinniga Court of the Sloths!

– Det är en av Calles [Bäckström, trummor] låtar som jag initialt inte var helt med på att ha med, han skickade den som bubblare till att vara med på plattan efter en repetition vi hade inpå skivinspelningen, där vi diskuterade inspirationer och harmonier, tror Terra Tenebrosa fanns med i diskussionen och han åkte hem och skrev låten. Trummorna tog han i en enda tagning tror jag, och jag har för mig gitarrerna, basen och sången också var en, max två, tagningar vardera.

– Vartefter så tycker jag den växer och den är också en av de låtarna jag verkligen tycker om på skivan. Det är bara ett extremt stort reverb på introt och i pausen, det skall kännas som en enorm byggnad som är tom och kal.

Och vad syftar titeln Court of the Sloths på?

– Sega dumma individer som tillkännager sig det ena eller det andra.

Jag har lyssnat på Gerra dagligen, flera gånger om dagen – och nu kommer en bred fråga som man sällan frågar rakt ut – vad är det som gör musiken på Gerra så otroligt bra?

– Det är inte så extremt uttalat vad vi eftersträvar i bandet, men det jag känner vi försöker göra är musik som, oavsett vad, har någon slags intensitet i sig. Vare sig det går extremt fort eller är väldigt tungt så måste man ha nerv, jag tycker själv att vi lyckats och hoppas lyssnaren känner det, men det är lite svårt att vara helt objektiv, även om jag hela tiden kämpar med att vara det. Ibland kan jag också tro att det är det som gör att man inte stagnerar och försöker utvecklas.

Det är sjukt tekniskt, och i allt detta även väldigt riff-catchigt? Har det att göra med din klassiska skolning?

– Gällande catchighet, vi har ett catch-filter, ibland slinker lite catchighet igenom ändå, och det kanske är bra, det gäller också sväng, jag är egentligen emot sväng, men vissa grejer blir svängiga ändå, så det är nog bra att ibland låta grejer ske. Vet inte om min utbildning märks så mycket mer än att vi törs ta ut svängarna tekniskt för att vi vet hur man skall öva. Men visst påverkar allas våra tidigare erfarenheter inom musiken.

Så här i efterhand, vad är du mest nöjd med?

– Det jag själv gillar med plattan, hm, jag återkommer till intensiteten och kampen som jag själv känner i den, tycker den har en nerv och låtarna har intressanta strukturer, spelmässigt är de rätt utmanande att spela både tekniskt och musikaliskt, men jag hoppas att det inte känns som att det är skrivet för att vara svårt, utan för att det är enda utvägen ibland. Överlag ger jag den rätt högt betyg själv

…och för den journalistiska neutralitetens skull – vad är du mest missnöjd med?

– Jag är väl egentligen mest missnöjd med en av de låtarna jag skrev helt själv, tycker den blev alldeles för lam, egentligen är vartenda riff jävligt drivigt men ändå faller den lite platt, blev väl lite kaka på kaka kanske?

Min absoluta favoritlåt är mäktiga Summon the Bringer of Demise, den känns som något Morbid Angel kunde ha skrivit inför deras debutalbum.

– Den är också en av de låtarna som jag själv gillar mest, den är skruvad och ändå jävligt tydlig, det som väl är någon slags refräng är riktigt stört med irriterande förskjutningar och knäpp harmonik. Den har väldigt lite av det jag då kallar sväng, och det gillar jag, egentligen bara efter-refrängen som jag tycker blev lite svag, om jag skall gå in på detaljer, samt det andra solot/melodin som jag tyckte var kul att det var så slätstruket – nu tycker jag bara det är slätstruket.

* * *

Tro honom inte – det är en svinbra låt rakt igenom. Officiellt släpp på Youtube är Havoc. Tar ni er vidare till Spotify så är även Declaration of War och Allured God (introt är en trevlig käftsmäll) något ni absolut inte får missa från metalåret 2012 – förutom alla låtar som namndroppats i intervjun.

Dyscarnate: ”Jag skiter fullständigt i hur ett band ser ut”

26 juni, 2012

Tre män. Ett syfte, ett sound. Och två bra recensioner. Från Metal Hammer Magazine (8/10) och Terrorizer Magazine (4/5) för senaste albumet And so it Came to Pass som släpptes i våras. Här är en intervju som Bara Metal har gjort med trummisen Matt Unsworth från brittiska dödsmetallarna Dyscarnate:

Ni är en trio där alla spelar instrument och två av er sjunger, men i december 2010 letade ni efter en permanent, fristående sångare – varför?

– Vi trodde att en frontman skulle tillföra något till vår liveshow, eftersom alla vi tre spelar instrument så är det inte lätt att få så mycket rörelse som vi skulle vilja ha på scen ibland.

…och varför valde ni till sist att inte fortsätta söka?

– Vi fick in många ansökningar, men ingen passade riktigt in så pass bra att vi ville göra dem en del av bandet. Vi bestämde oss istället för att växla upp liveshowen själva, och nu känner vi att som en trio kan vi dra in mer energi och atmosfär i våra shower, mycket mer än vad vi hade hoppats kunna uppnå med en fristående sångare.

En sak som slog mig var att ni sökte en sångare som inte skulle finnas med i något brottsregister. Varför?

– Därför att det är svårt att turnera utomlands när man finns med i ett brottsregister, i vissa fall kommer du inte ens in i landet utan ett prickfritt förflutet.

Trummor, riffande, aggressivitet och sång – det sätt som ni skapar metal på låter väldigt modernt. Hur har ni utvecklats, särskilt när det kommer till riffen, sedan ert förra album Enduring the Massacre?

– Vårt sound har blivit svängigare, vårt mål är att få folket att headbanga genom hela konserten.

– Vi lägger också mer tyngd på sångens helhet än på individuella riff – och det gäller även om ett riff hur grymt som helst, om det inte passar in i låten som helhet så tänker vi inte slänga in det bara för saken skull. Varje del finns med av någon anledning. På det sättet har vi mognat som kompositörer, inget finns med i låten för att ta hänsyn till någons ego – bara av hänsyn till låten.

Så hur skriver ni då en Dyscarnate-låt?

– Vi skriver i datorn, så att vi kan lyssna på låtarna utifrån ett lyssnarperspektiv. Tom [gitarr, sång] brukar lägga upp riffen, sedan arrangerar vi dem till kompletta låtar. Fast vi skriver ofta hela stycken som vi slänger helt och hållet om vi inte är 100 procent nöjda med dem. Detta tillsammans med att vi aldrig skriver utan att alla tre är i rummet samtidigt betyder att skrivprocessen kan ta långt över en månad per låt. Det kan vara ganska mödosamt, men det betyder att vi har ett album som vi knappast skulle kunna vara mer nöjda med.

Om ert namn ni gick från Incarnate till Dyscarnate – varför?

– Det fanns för många band runt om i världen som hette Incarnate – vi bestämde oss för att hitta på ett ord genom att lägga till prefixet dys-, för vi visste att ingen annan skulle heta likadant. Namnet kan översättas till typ ”infekterade mänsklighet”.

När jag läser kommentarerna om ert band på Youtube märks det att folk regerar på hur ni ser ut. Ni är liksom motpolen till Dani Filth och andra metalmusiker som har klätt upp sig i full mundering. Ni ser ut som vanliga brittiska unga män – är det ett medvetet statement?

– Det är så här vi känner oss bekväma. Ingen av oss gör det för att vi har bestämt oss för att hålla oss borta från nån typ av ”stil” eller så. Förr hade alla tre långt hår, men det blev opraktiskt ibland annat jobbet. Vi kanske kan säga att det är ett statement på så sätt att vi tycker att musik inte ska politiseras, särskilt inte åt någon moderiktning. Jag skiter fullständigt i hur ett band ser ut, så länge de spelar svinbra musik!

Vilken låt är äldst i ert liveset, och vad är det som gör att låten stannar kvar?

– Numer spelar vi inget som är äldre än vårt debutalbum, och vi spelar inte ens lika många låtar från Enduring The Massacre [2010] som vi gör från And So It Came To Pass. Vi tror att det nya materialet bäst representerar oss som ett band idag. Jag antar att den äldsta sången live är Yielding The Iron Fist, och den får folk höra eftersom det är den snabbaste och mest blast-packade låten i hela livesetet.