Ni har väl inte missat Fleshless Skinfather? Härlig old school-metal precis som far vill ha den.
För att lyssna in er på amerikanarna, klicka vidare till Decibel där låten Drown in Black strömmas just nu. Om namnet Fleshless Skinfather klingar bekant så är det för att du kan din metal. Bandet är döpt efter en Dismember-låt (en hyllning så klart), andra spåret på Indecent and Obscene anno 1993.
I Bara Metals sanna what if-anda (ni har väl inte missat EarthBlack Sabbath-debuten) har Photoshop tagit reda på hur bandets debutalbum skulle ha sett ut om Skinfather istället hade döpt sig efter en låt högre upp i låtlistan:
Black Breath har släppt ett grymt bra album i år, och lär ligga högt på årsbästalistor världen över. Bara Metal kommer i nästa veckan publicera en mycket läsvärd intervju med Black Breath och Eric Wallace [gitarr]. Här är ett utdrag:
Jag älskar introt till Feast of the damned, jag gissar att det är introriffet baklänges. Hur kom ni på idén? Från Morbid Angel?
– Ursprungligen var tanken att försöka kopiera effekten som används i början av Suicidal Revelations med Dismember där bandaren snurras bakåt för hand – eller åtminstone är det så jag tror att de gjorde.
– Men när vi var i Seattle och skulle kommunicera med Kurt Ballou, som mixade albumet i Salem, alltså typ andra sidan av USA, så fanns det inte så mycket utrymme för att experimentera. Kurt skickade ett test och det var inte riktigt vad jag ville ha, så jag försökte vända det själv och skickade det tillbaka för att visa hur jag ville ha det.
– I mitt huvud lät det dock annorlunda, men eftersom det var första gången jag faktiskt hörde det, visade det sig bli mycket mer likt Morbid Angel-introt än vad jag hade tänkt mig. Vad du hör är de första takterna av Feast for the Damned baklänges och infejdat tills låten/riff vänder åt rätt håll och sparkar igång.
– Vi bestämde oss för den version som är på skivan efter att Kurt satte ihop det lite renare. Riffet baklänges har en skum, groovy ballongkänsla i sig, det låter ganska coolt om du fråga mig.
* * *
Ni som har hängt med på Bara Metal vet att Digby Pearson från Earache för drygt ett år sedan berättade hur Morbid Angels bakvända Immortal Rites-riff kom till:
– När vi spelade in Immortal Rites märkte vi att när tapen spolades tillbaka i normal hastighet så lät öppningsriffet ganska coolt när det spelades baklänges. Det var anmärkningsvärt likt riffet som det lät när tapen spelades normalt, alltså framlänges, men med en slags kuslig känsla som från en annan värld. LÄS HELA DIGBYS SVAR HÄR.
Dismember har sagt upp sig, bandet har lagt ned, arkiverat namnet, gått vidare var och en för sig. Jag intervjuade sångaren Matti Kärki 2006, en intervju om tystnad och om death metal som heltidsjobb. En intervju som känns ännu mer relevant idag:
– Absolut inte, svarar Matti Kärki klockrent på första frågan om den nya skivan.
– Vi är inte skolade musiker och sysslar till exempel inte med skalor och gitarrbögerier. Allt som vi presterar på den här skivan är max av vad vi kan göra tekniskt som band ihop. Som svar på din fråga: De här låtarna skulle aldrig kunna vara på vår första platta, helt enkelt för att vi var så crappiga på att spela då.
– Vi har samma influenser, men eftersom vi är bättre på att spela så har det öppnat upp nya möjligheter.
1991 debuterade Dismember på tyska Nuclear Blast. Idag ligger bandet på svenska Regain Records och ger ut glädjebeskedet The God That Never Was lagom till kalla februari.
– När vi började med Nuclear Blast var de inte så stora som idag. Med tiden blev vi sämre och sämre behandlade kombinerat med att folk slutade där. Och när vårt kontrakt gick ut ville egentligen både vi och dom sluta samarbetet.
Nya plattan The God That Never Was visar upp samma nedstämda dödsmetall som vid starten, men som Matti Kärki tidigare påpekade, musiken är bra mycket mer avancerad.
– Vi har valt att köra på det vi tror på, nämligen death metal. När vi ändå är inne på Nuclear kan jag ta ett exempel.
Matti Kärki berättar turerna kring fjärde albumet, som inte hade någon arbetstitel när de gick in i Studio Sunlight i Stockholm runt 1997.
– Nuclear Blast ringde upp till studion och ville höra musik genom telefonen. Och började kritisera oss: ”Nä, det här kan ni inte hålla på med, det låter inte bra. Framför allt stilen, ni måste ändra er, det säljer inte längre. Death metal är dött.”
Det blev spiken i kistan för samarbetet. Dismember insåg att skivbolaget inte trodde på dem. Istället för att skramla med advokater knöt medlemmarna näven i fickan och fullföljde sitt kontrakt.
Men för att visa långfingret till Nuclear Blast döpte de plattan till Death Metal.
Vi fortsätter jämföra debutplattan Like an Ever Flowing Stream med The God That Never Was.
– När vi började spela, på demostadiet runt 1988, var de flesta band inspirerade av skräckfilmer som Evil Dead och Hellraiser. Men under årens lopp har vi fått upp ögonen för annat. Just nu är vi inne på favoritämnet religion.
Nya plattan delar ut en känga till alla religioner. Kristendom, Satanism och Islam spelar ingen roll. Plattan har spelats in på Sami Studio i Stockholm. Ett av spåren är Time Heals Nothing.
– Jag skrev texten för länge sen, men då hade den ingen titel. Sen har den legat kvar här i mina pappershögar. Titeln kom till efter att jag hade lagt sången.
– Låten handlar om att man själv råkar illa ut, och gör sig till martyr, och sedan gör likadant mot andra. Och tycker att det är okej för att man själv har blivit illa behandlad. Så även om det har gått ett år, tio år, tjugo år, så läker aldrig såren. Det är en stark titel…
– Jag är också nöjd med den. …och negativ.
– Absolut. Det är ju mycket så med death metal, även om inte alla band håller på med satanistiska grejer, så är det väldigt kritiskt. Det är inte så att vi vältrar oss i misär, utan det är mer av ögonäppnare.
Under Dismembers långa livstid har alla medlemmar jobbat vi sidan av. Men inför inspelningen av The God That Never Was sommaren 2005 fick de flesta gå från sina jobb eftersom arbetstillfällena försvann.
– Det var inom loppet av två månader. Då kände vi att det måste betyda något. Det hade dessutom gått bra för oss efter Where Ironcrosses Grow. Så vi bestämde oss för att köra bandet heltid. Nytt ämne – du lär uppskatta tystnad numer?
– Yes. Mest på grund av turnémiljön. Särskilt om man bor på en turnébuss. Där är det aldrig tyst. Sedan kommer soundcheck, när den är över börjar husets DJ, sen strömmar folk in och sen börjar giget. Det är aldrig tyst!
– När det väl är tyst så är det bara – Åh!
Tystnaden får han tag i hemma i lägenheten. Han lyssnar medvetet på mindre musik, slår inte på datorn eller tv:n, sitter istället och läser eller sysslar med nån hobby. Men avslappnande stunder hittar han också på andra ställen.
– När vi var i Australien chartrade vi en båt och åkte ut i Melbourne Bay och fiskade. Det var skittrevligt! Vi satt i fem, sex timmar, drack bärs och fiskade. Efter ett tag stekte kapten några korvar och burgare, sen var det mer bärs, säger Matti Kärki engagerat.
– Fast jävligt lite fisk, lägger han till.
Vi har väl alla haft skitdagar. Mina är hur många som helst. Matti Kärki berättade om en sådan dag, när jag intervjuade honom för några år sedan:
När han gick in i Studio Sunlight i Stockholm runt 1997 var det för att spela in fjärde albumet, som just då inte hade någon arbetstitel.
– Vårt skivbolag Nuclear Blast ringde upp till studion och ville höra musik genom telefonen. Och började kritisera oss: ”Nä, det här kan ni inte hålla på med, det låter inte bra. Framför allt stilen, ni måste ändra er, det säljer inte längre. Death metal är dött.”
Det samtalet blev spiken i kistan för samarbetet. En skitdag.
Men. Dismember knöt näven i fickan och fullföljde sitt kontrakt. Albumet döpte de till: Death Metal.
Bara Metal 