Covenant i backspegeln.
Det första som slår lyssnaren är omslaget. Lite ockulta böcker, en kniv som ser ut som en brevöppnare och ett tänt ljus. Allt som saknas är svarta handskar. Kom igen – det är ett riktigt barnsligt omslag med tydligt utplacerade objekt som någon matfotograf fått i uppdrag att plåta.
Men sällan har uttrycket ”mer att bjuda på än vad ögat visar” varit mer sant.
Covenant var Morbid Angel och hela death metal-samhällets debut på ett majorbolag, och det visade sig också bli bandets bästa album. Eller näst bästa. Otroligt bra tror jag alla kan komma överens om. Det producerades i stort sett av Morbid Angel själva, och mixades av ingen mindre är Fleming Petersen. Ljudet genom hela albumet är otroligt torrt, vilket var populärt just då, och blöttes mest upp av Trey Azagthoths vurm för flanger.
I december kommer bandet till Malmö, Göteborg och Norrköping för att jubilera med just Covenant, som spelas låt för låt – albumet fyllde nämligen tjugo år nyss. En bra idé, och en konsert ingen borde vilja missa. Och du kan vinna biljetter till Malmöspelningen genom Bara Metal.
Detta är Bara Metals recension av albumet, låt för låt.
Rapture – 3/5
• Sångpartierna, sårskilt verserna, är ganska ljumma på Rapture. Först vid det tyngre partiet runt 2:00 vaknar låten till liv och får färg. Trey Azagthoth otroliga lekar med gitarren, från full-fräs-flanger via den där stunden när han bara hackar plektrum mot strängarna fram till solot – what can one say. Geni.
Pain Divine – 5/5
• En av albumets mer kända låtar. Borde kanske ha inlett hela albumet, eftersom den håller högre klass än Rapture. Pete Sandoval trumspel på Pain Divine är fenomenalt. Det är det visserligen genom hela albumet, men här är det ett underbart bombardemang till den typ av tremoloriff som bandet slog igenom med på Altar of Madness. Pain Divine innehåller inte ett enda tråkigt moment.
World of Shit (the Promised Land) – 5/5
• Det finns två låtar som gjorde Covenant till det break through-album som det blev för death metal för fans som ännu inte funnit sig i musikstilen. Den ena är så klart albumets sista spår. Den andra är World of Shit. En otroligt sinnrik början, där det medryckande introriffet följs av ett lugnt riff som är som så pass nedsvärtad och melankoliskt – trots att det är tämligen enkelt – att det är helt oförgömligt. Det riffet utgör också låtens piece de resistance och upprepas två gånger. Det snabba partiet, som ibland låter ganska Slayer-thrashigt, fram till 2:30 är en perfekt pendang.
Vengeance is Mine – 2/5
• Fullt ös medvetslös. Den här titeln är inget unikum. Mitt gamla favoritband från 80-talet, Blind Illusion, hade samma titel till en betydligt bättre låt. Jag gillar snabba låtar, men den här fastnar inte.
Lion’s Den – 5/5
• Albumets mest underskattade låt. Morbid Angels mest underskattade låt? Lion’s Den är perfekt uppbyggd. Det där fragila slingriga riffet som återkommer är hur hemsökande som helst, och verspartiet med bara Vincent och trummor – ”Whip crack” – sticker ut i all sin enkelhet. Även sångpartierna med ”Kill em’all” är otroligt bra, i en text som hänsynslöst berättar en av Romartidens grymmaste underhållningar. Efter det kommer en paus följt av ett av albumets absolut bästa riff runt 03:00, som är så pass bra att det måste bli fade out – riffet får inte sluta officiellt.
Blood on my Hands – 3/5
• Även den här låten brister i finess. Nu blir det enkelt att tro att jag har svårt för snabbare låtar, vilket skulle vara jobbigt om man driver en metalblogg, men så är inte fallet. Blood on my Hands är helt enkelt byggt på sämre låtmaterial.
Baksidan
Angel of Disease – 1/5
• Den här låten avskyr jag. Det räcker inte med breakdowns och tydliga skyltar för var man ska mosha. Dave Vincents punksång till det där punkriffet i versen är så oerhört motbjudande. Dessutom är den här låten oerhört dåligt upplagd och planerad, hackar från olika riff och olika moment. Bara mishmash av överblivet material. Kul är dock det Led Zeppelinaktiga bluesinspirerade svarta hålet i låten mellan 2:55-3:40, där man bildligen kan höra hur basen löper amok lever ut sitt försvunna 70-tal. Detta är utan tvekan albumets sämsta låt och när bandet spelar den live blir det en välkommen dryckespaus. Extra bra då att den är hela 6:15 lång och därmed albumets längsta låt. En låt som är kul, men på ett sånt sätt att man skrattar åt den.
Sworn to the Black 5/5
• Titeln är så gångbar att alla band någonsin inom black- och death metal skulle kunna återanvända den utan att vi reagerade på att det var samma ord som skrevs om och om igen. Här är det fullt ös på flangern igen, utan att överdriva det. Vincents sång är brutal under versen och genialsikt effektpålagd under refrängen. Man börjar fundera på om han verkligen är svuren åt det svarta. Sedan minns vi hans fortsatta karriär, och texten blir bara ytterligare en i mängden.
Nar Mattaru 4/5
• Lite spökstämning i form av keyboardlek i studion? Inte helt fel. För med tanke på vad som ska komma efter instrumentala Nar Mattaru så är den här låten placerad perfekt på albumet. Jag kan tänka mig att bandet diskuterade om den skulle komma allra först, kanske gjorde den det under turnén (någon som vet?) men som den ligger nu är det perfekt. Jag hoppas den här låtordningen gäller under kommande turnén. Enligt ”källa internet” ska Nar Mattaru tydligen betyda ”avgrund” och vara sumeriska.
God of Emptiness 6/5
• Morbid Angel (och Pantera) har ganska mycket att tacka Beavis och Butthead för. Bland annat för att MTV valde att lyfta fram den här låten i soffsittarnas program. God of Emptiness är ett fantasisk samarbete mellan Trey Azagthoth och Pete Sandoval, och Dave Vincents sånginsats är otrolig. Ni vet vad jag menar. Är struphuvudet nere i magsäcken?
Jag kan inte fatta hur någon kan komma på en sån här udda låt, den är som hämtad från en annan planet, utomjordlig. Bandet har precis tagit ut svängen så långt de kan, hållit sig så långt bort från de koncept de egentligen håller sig inom, utan att på något vis gå utanför sitt eget skinn. Detta är konst punkt slut. Låten är tämligen lång för Covenant, men det märks inte. Perfektion.
Att lägga en sådan låt sist, i en tid när låtordning verkligen gällde, var kaxigt. Det visar vilket självförtroende Morbid Angel hade 1993.
Bara Metal 