H.R. Giger och hans odödliga koppling till metal

Den schweiziska konstnären H.G. Giger är död. Inom metalsvängen är han mest känd för två saker: Korns mikrofonstativ och Celtic Frosts albumomslag till To Mega Therion (1985).

Jag skulle gissa att åtskilliga band försökte anlita honom på grund av To Mega Therion (och kanske på grund av hans insatser i filmen Aliens). Jag vågar även gissa att många metalskallar besökte hans museum i byn Gruyeres. Jag är själv en av de senare, men museet lyckades vara stängt på söndagar, i alla fall den söndagen som jag var i Gruyeres – fick dock besöka en av osttillverkarna.

Fler metalband som fått Gigers signatur på sitt omslag är bland andra Carcass, Danzig och Atrocity.

 

Carcass har rotat i soptunnan och hittat guld

Överflödets förbannelse.

Carcass ihop med Decibel har lagt upp en överbliven låt (”unreleased track from the recording sessions”) på Soundcloud. Och det är bra. Skitbra! Gå dit och lyssna och känn flytet resten av arbetsdagen, eller vad ni nu har för dag.

Ett litet försvar för Carcass Swansong

Swansong. Vattenspridaren. Älska eller hata. Och om du älskar, så gör dig alltid beredd på att förklara varför. Jag ska göra det just nu.

Nej, Swansong är inget dåligt album. Det är inte så dåligt som de flesta vill ha det till. Eller som de flesta tycker att det ska vara jämfört med tidigare Carcass-album.

Albumet består av (oftast) riktigt bra låtar, bra riff, fast en ljudbild som är så tunn som ett halmstrå. Suset från en felinställd ventil innehåller mer djup och kräm än Swansong vilket många blandar ihop med dåligt album.

Men så är det där med låtarna. De är för bra metal för att avfärdas. Och det finns två låtar som jag verkligen tycker sticker ut på ett bra sätt, som jag vill pusha för extra mycket:

Black Star: En midtempolåt med ett intro/versriff som ger visionen av en armviftande kung fu-uppvisning följt av en refräng där markeringar och tystnad utgör riffstukturen på ett spännande sätt. Och som grädde på moset – ett levande genomtänkt gitarrsolo.

Polarized: Lite högre tempo, men fortfarande midtempo. Samma uppbyggnad som Black Star med intro/versriff följt av refräng. Versen har ett sånt där sågande dämpat riff som är svårt att motstå. Polarized distiga riff bryts av med ett akustiskt hål som låter som hämtat från Testament.

Child’s Play måste ju förresten också nämnas som en höjdare, med sin slutna, intorverta vers. Svagaste låten på hela albumet är Firm Hand som bandet borde ha spolat – i den låten hörs det hur tunn ljudbilden är, särskilt i det thrashiga Slayerrifftet efter firm hand-partiet.

På det hela taget är albumet en homage till riffet som metalens hörnsten. Riff som ofta har svetsats samman perfekt. Kanske den största kritiken kommer från att det är mer thrashigt och melodiöst än ösigt och dödsigt. Om några år fyller albumet tjugo år. Och hade det inte varit ett Carcass-album så kanske det hade fått bättre status inför jubileet. Men det där är på gott och ont – hade det inte varit ett Carcass-album kanske Swansong inte hade diskuterats så här långt efteråt.

Tusen kirurgiska verktyg och en clown

I begynnelsen var Tools of the Trade, Carcass EP från 1993.

…som år 2011 fick en visuell hyllning när franska Benighted släppte ett alternativt omslag (kolla in clownen klockan åtta) till sitt album Asylum Cave.

…varpå Carcass nu 2013 gör samma sak. Fast med tredubbelt så många olustiga verktyg. Slutsats? Inte vet jag. Alla goda ting är tre?

Nytt från Fleshgod Apocalypse, Watain och Carcass

Medan jag är fast i semesterträsket – långt bort från internet – släpps det ny musik till höger och vänster, bland annat från Fleshgod Apocalypse, Carcass, Watain och Vattnet Viskar. Nedan kan ni lyssna på dem i typ bokstavsordning.

Fleshgod Apocalypse släppte för en vecka sedan sitt första livstecken från kommande Labyrinth, och drygt 50 000 visningar har youtube-videon fått. Det är så klart en dundrande låt, men jag hade nog önskat att man hörde mer gitarrer.

Carcass släpper nytt album i september, det första sedan Swansong (ett album som jag själv tycker är fenomenalt fenomenalt). Första låtsläppet är Captive Bolt Pistol som visar att Carcass kan än.

Watain. Så många som väntar på deras uppföljare till Lawless Darkness. Här är är femte spåret på kommande albumet The Wild Hunt, som släpps i mitten av augusti.

 

Recension: ”…klassiska album kommer bara från unga band”

Bokrecension:

Albert Mudrian (redaktör)
Precious metal
Da Capo Press
Hur gick det till när 25 band spelade in vad som skulle bli ett klassiskt album? Så himla smart utgångspunkt! Och resultatet är därefter. Me like!

Albert Mudrian på Decibel Magazine har, i form av redaktör, samlat ihop studio-stories från i stort sett alla medverkande medlemmar i de aktuella banden.

I Precious metal  – Decibel presents the stories behind 25 extreme metal masterpieces finns bland andra Slayers Reign in blood och Morbid Angels Altars of madness. Svensk metal representeras av Entombed, At the gates och Meshuggah. Varje intervju är baserad på fråga-svar-tekniken, där ämnena kretsar kring producentval, promobilder och medlemsbyten så väl som mer allmänt återkommande frågor: Hur var känslan när ni gick in i studion? När förstod ni att albumet hade stort inflytande på andra musiker?

Visst, jag skulle önska att man ibland gick in på fler specifika frågor runt själva låtarna rent musikaliskt, eller att vissa gruppers medverkan kunde ha strukits till förmån för andra (varför är Black Sabbath med? Varför är Monster Magnet med? Varför är inte Deicide med?). Jag skulle också hellre ha hört storyn bakom Carcass mästerliga Swansong än Necroticism – eller båda.

Jag är dock imponerad av att i stort sett alla medlemmar i banden har intervjuats. Och med 25 kapitel att läsa tycker jag att här finns nog så mycket för alla intresserade. Särskilt med tanke på att svaren ofta är omsorgsfulla, ärliga och engagerade. Darkthrones detaljrika redogörelse för Transylvanian Hunger borde till exempel intressera alla, oavsett vad man tycker om albumet.

Vad som slår mig är två saker: 1) Hur mycket vi fans än vet om våra favoritband, kan vi aldrig lära oss nog. 2) Alla band har varit väldigt unga när de släppt sina klassiska album. Vad betyder det, egentligen?

Till sist får Slayers Tom Araya avsluta detta. Han får frågan om han i efterhand vill ändra något på Reign in Blood: ”Jag skulle ha tagit med en videokamera. Folk kommer inte tro allt galet vi varit med om”. Så härligt med människor som vägrar säga ”jag ångrar inget” och medge att de faktiskt finns en del saker här i livet man kan göra annorlunda.
Fast rent musikaliskt borde Reign in Blood inte pillas på ett dugg.

Boken kan beställas här.