Posts Tagged ‘Black Sabbath’

Idag 13:e februari för 45 år sedan – Black Sabbath släpptes, metal föddes

13 februari, 2015

220px-Black_Sabbath_debut_albumIdag är det 45 år sedan Black Sabbath släppte sitt debutalbum. Det släpptes exakt på detta datum, vilket även då var en fredag. Fredag den 13:e alltså. Om jag minns rätt så var det bandets manager som tyckte otursdagen var perfekt för marknadsföringen.

Det är ett album som alla metalskallar måste ha hört hundra gånger, dess påverkan på all form av metal som följde de 45 år efter släppet går inte nog att understryka. Läs gärna Bara Metals korta grej om albumets omslag här.

Annonser

Rick Rubin tackade nej till Ozzy Osbourne

15 februari, 2013

I förrgår kom en liten videoteaser om kommande Black Sabbath-albumet. Runt 00:38 ser ni en glimt av Rick Rubin i den videon, iförd shorts och vit t-shirt. Samtidigt hör man Ozzy Osbourne säga att han är ”really excited” över att få arbeta med Rick Rubin. Det är ingen överdrift.

Ozzy Osbourne och hans management har tidigare försökt fånga Rick Rubin, men enligt Mick Walls biografi över Metallica har Rick Rubin ”tackat nej till att jobba med Ozzy Osbourne, för [han] är egentligen bara intresserad av att göra ett klassiskt Black Sabbath-album.”

Där ser man. Och det lyckas han kanske med (förutom missen att inte få med Bill Ward på tåget) om Tony Iommi kan pressa fram lite riff ur tritonus.

Black Sabbath sällar sig till de Trettons klubb

15 januari, 2013

Black-SabbathEn gång i tiden var Black Sabbath först med allt: hårdrock, nedstämda gitarrer och Ozzy Osbourne. Nu är det inte samma kreativa anda i bandet. Nyss släppte britterna nyheten att nästa album, som släpps i maj 2013, är döpt efter året som är i detta nu: 13. Påhittigt värre, eller inte. Så kan det gå när inte Bill Ward rådfrågas.

I alla fall, för att hylla Black Sabbath och nummer 13 har Bara Metal skrapat ihop 13 stycken band som redan dykt ned i numrets härliga mystik. Här är 2013 års första lista: 13-i-metal-listan.

.

1. This is Thirteen – album med Anvil från 2010. Omnämnt i filmen Anvil – the Story of Anvil

2. Cursed 13 – black metal-band från Sverige

3. TH1RT3EN – album med Megadeth från 2012

4. Thirteen – låt av Venom, från albumet Resurrection (2000)

5. Thirteen Invitations – låt av Mercyful Fate, från albumet In the Shadows (1993)

6. Thirteen – mästerlig låt av Danzig, från albumet 6:66 – Satan’s Child (1999)

7. Number Thirteen – låt av Red Fang, från albumet Murder the Mountains (2011)

8. He’s Back (The Man Behind the Mask) – soundtrack till filmen Fredag den 13:e (Jason Lever) på Alice Coopers album Constrictor från 1986

9. Thirteen Autumns and a Widow – låt med Cradle of Filth, på albumet Cruelty and the Beast (1998) från tiden då bandet levererade

10. Wednesday 13 – amerikansk musiker

11. Seven and Thirteen – låt av Pig Destroyer

12. Hour of 13 – amerikanskt metalband på väg till Europa för turné i detta snart

13. Killbox 13 – album med Overkill

Gästskribent: ”Mörkret från Aston ritade om rockkartan för alltid”

1 juni, 2012

Bara Metal har funnits i två år – på den tiden har Lulu chockat oss, Gojira skjutit upp sin Sea Shepherd-platta 12 månader, Big 4 spelat i Sverige och massa fantastisk musik sett dagens ljus. Bloggen firar genom att låta andra komma till tals. Inläggets gästskribent: Frilansjournalist Rickard Jakbo, som berättar om mörkret från Aston som för alltid ritade om rockkartan – en hyllning till de som ska hyllas:

En döende knarkare.  En deprimerad paranoid person. En man utan talförmåga som försöker varna för en annalkande katastrof. Persongalleriet i låtarna på Black Sabbaths andra album Paranoid gick rakt in i dåtidens manliga tonårshjärtan. Bandet ritade om den kommersiella rockkartan för alltid genom att locka en stor och ung publik, oftast från arbetarklassen. Det var en reaktion som hämtade näring ur bandmedlemmarnas liv och bakgrund, inte minst Ozzys.

Den blivande rockstjärnan hade 1966 dömts för inbrott och hamnat i fängelse eftersom hans pappa hade vägrat att betala böterna. Ett kort tag efter att Ozzy muckat upptäckte han till sin stora besvikelse att både radion och pubarna i Birmingham hade börjat spela hippielåtar. Överallt kvittrade idioter om blommor i håret överallt, muttrade 18-åringen, som inte alls kände sig som en del av The Summer of Love. Under skolåren hade han tvingats kryssa mellan mobbare och ungdomsgäng i ökända stadsdelen Aston, där han växt upp med de andra gruppmedlemmarna. Han hade ofta somnat till de bråkande föräldrarnas skrik och avskydde skolan eftersom han hade dyslexi och det som senare döptes till ADHD. Framtiden innebar att ”jobba i fabrik och sakta ta livet av sig med nattskiften vid ett löpande band”, som Ozzy säger i sin självbiografi.

Med den bakgrunden var det alltså inte konstigt att han ett par år senare nappade på gitarristen Tony Iommis idé: att sjunga läskiga texter i stället för att fortsätta med de jazziga bluescovers de brukade spela. Iommi hade ända sedan tiden i den ”eländiga skola” han och Ozzy gick i varit en typisk ledare. Då lutade han sig på kunskaper i boxning och kampsport, nu kom hans auktoritet av målmedvetenhet och disciplin. Även den idogt läsande basisten Geezer Butler och den genomsnälle trummisen Bill Ward tog till sig idén.

Till saken hör att bandet hade upptäckt att köerna till de lokala biograferna ringlade långa då skräckfilmer stod på repertoaren. En mörkare inriktning skulle också passa deras andra ambition: att bli tyngre och spela ännu mer distat än de hårt rockande Birminghamkollegerna Led Zeppelin.

Av böckerna om Black Sabbath att döma verkade de fyra medlemmarna komplettera varandra på ett utmärkt sätt.  Ibland växte låtarna fram kollektivt genom att Ozzy improviserade fram en vokal melodi till Iommis riff. Teman och ord som ”Iron Man” och ”Black Sabbath” från den brainstormande Ozzy fångades upp och knådades till en story av basisten Butler. Texterna var eskapistiska eller beskrivningar av verklighetens olidliga dysterhet. Flertalet låtar handlade om yttre och inre konflikter. ”Det är bara en observation av samhället. Jag predikar inte och försöker inte komma med några svar”, sa Butler till en början. (En linje som dock bröts i till exempel antikrigssången War Pigs).

Det var oftast inga muntra observationer: världsliga och metafysiska helveten, djävulen, krig, apokalyps, droger och väldigt ofta psykisk ohälsa, ämnen som i varierande grad präglar metalscenen än i dag. Men trots svärtan har det alltid funnits en känsla av styrka och revansch i såväl bandets musik som den musikstil de format, mycket tack vare den kraftfulla sången. Ozzy låter sina bästa stunder lika okuvad och upprorisk som plågad och Geezer Butler skrev in rader av hopp i flera av låtarna. Bra terapi för bandet och lyssnarna, konstaterade den unge Ozzy. En teater- och filmvetare skulle nog kalla upplevelsen katharsisk. Geezer Butler var inne på den linjen i en tidig intervju: ”Vi försöker att lindra spänningen i de människor som lyssnar på oss. Att få allt ur deras kroppar – det onda och allt”.

I cirka tio år höll grunduppsättningen innan den föll ihop under trycket av alkohol, depressioner och personliga konflikter 1978.

Nu har samtliga Aston-killar utom Bill Ward återförenats igen. Cancer och åldrande (och kanske pengar) gör att bandets framtid är oviss. Men oavsett om det är Black Sabbaths sista dödssuck som ljuder över Donington Park i juni kommer det i alla fall att bli en kraftfull och vida bejublad suck. För till skillnad från 1970 är metal större och starkare än någonsin. Fanbasen har breddats klass- ålders- och könsmässigt över så gott som hela världen. Motståndet från den etablerade kritikerkåren har nästan helt dött ut. Dödsmetallare, blackmetalfans, åldrande hårdrockare och pudelfriserade glammetalrockare tar alla av sig jeansjackorna (eller kavajerna) i respekt för gudfäderna. Det spelar mindre roll att det var länge sedan Ozzy sjöng lika demoniskt som hoppfullt på en scen. Drygt 40 år efter reaktionen mot hippieoptimismen vill många ändå höra originalet, som mer eller mindre omedvetet slog an en renande sträng i den moderna världens tonårssjäl.

För när livet är svårförståeligt och under förändring, vilket det oftast är, står den goda konsten högt i kurs.

Rickard Jakbo

Texten bygger på bland annat följande böcker om Black Sabbath:

Iron Man, Tony Iommi (självbiografi 2011)
Jag är Ozzy, Ozzy Osbourne (självbiografi 2009)
Black Sabbath –Doom let Loose, Martin Popoff (2006)
Into the void: Ozzy Osbourne and Black Sabbath – artiklar i urval 1970 – 2002, red: Barney Hoskyns (2004)
How black was our Sabbath?, David Tangye and Graham Wright, (2004)

Live Nation gör en Billström: ”Vi kommenterar inte det. Vi kommenterar inte det. Vi kommenterar inte det”

30 maj, 2012

Hur många biljetter lämnades tillbaka när Tony Iommi blev officiellt cancersjuk och Black Sabbath ställde in?

Det är en relevant fråga. Särskilt med tanke på att Ozzy och hans vänner inte är samma sak som original-Black Sabbath, och även med tanke på alla turer kring Bill Ward – som tydligen inte är vän till Ozzy. Men Live Nation vägrar svara. Jag mailade dem i förra veckan, och fick först inget svar alls,

Sedan kom det här: ”Vi delger aldrig biljettsiffror innan vi har en slutlig siffra på konsertkvällen.”

Eftersom sista återlämningsdatum redan hade passerat förklarade jag att den slutliga siffran för länge sedan fanns i deras statistik. Deras svar: ”…det [är] helt enkelt inga siffror vi lämnar ut.”

Så jag väntade till efter Ozzy-konserten, och mailade igen: Hur många biljetter såldes till Ozzy, och hur många Black Sabbath biljetter lämnades tillbaka?

Live Nations svar: ”Den slutliga siffran är 26442. Och det är som sagt den enda siffran vi kommunicerar.”

Trams, Live Nation! Skulle den siffran skada dem affärsmässigt – att Tony Iommi blir cancersjuk och tvingar ställa in en konsert? Tvärtom, det hade hedrat Iommi att tala hur många fans som hellre såg honom än Ozzy Osbourne.

Med samma gamla upprepande svar kan jag bara utnämna Live Nation till årets Tobias Billström. Grattis!

Två stycken har betsämt sig – Nej till Bill Ward!

24 maj, 2012

Jag har svårt att förstå hur någon kan tycka att original-Back Sabbath är komplett utan Bill Ward. Men tydligen finns det några. En hel del. Nämligen två stycken. Som en motreaktion mot JA-röreslsen har dessa två bildat en NEJ-rörelse. De säger nej till Bill Ward. Den ena av dem verkar vara en bil.

De som säger ja är åtminstone 44 232 fler. Det tycker jag är trevligt. Det är ju så kul med folk som säger ja. Särskilt till en självklar grej som att det bara finns ett original-Black Sabbath.

Tyvärr har det här bråket mellan advokater och managers blivit en beef mellan medlemmar, och det senaste draget är att Bill Ward bett Black Sabbath plocka bort honom från alla bilder som används i marknadsföring av det ”aktuella” Black Sabbath.

Just nu känns en återförening av unga Guns’n Roses troligare än att Bill Ward spelar ihop med Iommi, Osbourne och Butler. Kan inte någon på denna jord medla? Hur svårt kan det vara? Är inte sandlådan stor nog för alla fyra?

För de som tycker att en trummis kan bytas ut lika lätt som man byter kallingar – War Pigs:

Om det inte var för att Geezer fick syn på en filmplansch

9 maj, 2012

Tack Geezer! Tack Mario Bava!

Vi måste snacka Michael Bolton – och Black Sabbath

23 april, 2012

Vi måste snacka Michael Bolton. Mest för att han kunde ha ändrat metal-historien helt och hållet om Tony Iommi och Geezer Butler hade gett honom tummen upp efter hans audition – runt 1982 efter att Ronnie James Dio stack:

”Vi fick miljontals av kassetter skickade till oss från olika sångare och de flesta av dem var hemska. En av dem kom från Michael Bolton. Jag kände inte till honom på den den tiden. Vi lät honom dyka upp och lät honom sjunga på Heaven and Hell, War Pigs och Neon Knights. Han var ganska bra, men inte exakt vad vi letade efter just då. Där sket vi verkligen i det blå skåpet, eller hur? Michael Bolton! Minst sagt ett stort misstag.” (Ur Iron Man av Tony Iommi)

Ja, shit. Kanske, kanske hade detta åtminstone inneburit en stabilare line-up under åttiotalet för Iommi och Butler? Å andra sidan är Michael Bolton låtskrivare, och hade knappast nöjt sig med att lämna över all komposition till Tony Iommi.

I alla fall – Michael Bolton hade vid detta tillfälle redan gett ut två soloalbum på sjuttiotalet, bildat gruppen Blackjack ihop med Bruce Kulick (se bild) och med Blackjack spelat förband till Ozzy Osbourne.

Så han fick nej från Tony Iommi, fick istället snabbt eget skivkontrakt och släppte först självbetitlade albumet Michael Bolton (1983) och sedan Everybody’s Crazy (1985). Och här kommer tidningen OKEJ in, som intervjuade honom i Los Angeles under PR-turnén till andra albumet:

”Du skriver olika stilar, vad föredrar du själv?

– Jag är tudelad, det finns några stycken av mig, säger Michael med ett skratt. Jag skulle kunna göra ett rent heavy metal-album om jag ville, men jag vill inte. . . . Jag vill ha sånger med tyngd och melodi.”

Ett rent heavy metal-album? Ni förstår varför vi måste snacka Michael Bolton! Så Black Sabbath gick vidare med först Ian Gillan, sedan Glenn Hughes, och vidare till Tony Martin – varav Tony Martin är den bäste av dessa tre. Jag menar – Ian Gillan lärde sig aldrig ens texterna på Ozzy- och Dio-låtarna.

Michael Bolton turnerade med Bruce Kulick, men förlorade honom till Kiss, värvade Al Pitrelli – som varit en hired gun hela sitt liv, bland annat senare i Megadeth. Men innan Michael Boltons gitarrist blev en del av thrash metal, skrev Michael Bolton den här hemska låten till sina polare i Kiss. Och tänk nu detta – tänk om det hade varit ett smörigt Black Sabbath istället.

Ibland måste man snacka Michael Bolton. Och nej, Tony Iommi, jag tycker nog inte att det var ett misstag. Men det kanske hade varit lika rolig clash som detta?

6 degrees of Black Sabbath – vägen till Titanic

15 april, 2012

I begynnelsen var Black Sabbath…

…som 1985 fick dras med Glenn Hughes på sång…

…som en gång spelade i Deep Purple…

…som en gång spelade Nessun Dorma med Pavarotti…

…som en gång sjung ihop med Celine Dion

…som en gång sjung ledmotivet till Titanic – filmen.

Tony Iommi antyder att Download ställs in?

27 mars, 2012

I natt kom ett officiellt meddelande från Tony Iommi:

”Jag har fått sista dosen cellgifter så förhoppningsvis ska min kropp vara tillbaka i normalt tillstånd snart, steroiderna var värst. Jag har tre veckor med strålbehandling på gång, vilket man har sagt till mig att det kan vara ganska ansträngande, så vi får se.

Ett stort tack till Ozzy och Geezer som flög över till England, det var väldigt sporrande, vi lyckades arbeta de flesta dagar och har en del bra nya låtar.

Och, viktigast av allt, tack för era vänliga meddelanden, jag hoppas få se er snart.

– Tony”

Hur ska vi tolka det där ”så vi får se”? Så vi får se vaddå? Det kan mycket väl betyda att Tony Iommi inser att hälsan går före även livespelningen på Downloadfestivalen.

Med tanke på att det senaste livstecknet från honom (daterat 3 februari) avslutades med ”vi ses på Download!”, och att dagens hälsning avslutas med mer modesta ”jag hoppas få se er snart” – så är det stor chans att hälsan får gå före. Det tycker jag låter bra.