Efter att ha läst Aftonbladets recension av barnboken Jacks rockiga resa (ni hittar den via länken) kände jag att stämningen krävde att någon tog författaren i försvar.
Aftonbladet ville dock inte publicera mitt svar, med hänvisning till att de ”aldrig [tar] in repliker på recensioner.” Tur då att Bara Metal inte är lika kinkig eller enfaldigt principfast:
”Vad är egentligen problemet? Spelar det någon roll om en unge i Sverige upptäcker Slayer via en barnbok eller via pappas vinylskivor? I Aftonbladets recension av Jacks rockiga resa är just det den stora farhågan. Han vill ha hårdrocken för sig själv i sin vuxenvärld, skyddad från barnen.
Att sälja barnprylar till hårdrocksföräldrar är ett gammalt sätt att tjäna pengar på. Bodies med AC/DC och Mötley Crüe har funnits länge nu. Kiss har på sin hemsida en länk till barnkläder, med skor som kan få vilken förälder som helst att slänga upp betalkortet. Black Ingvars spelade hårdrocksversioner av barnlåtar redan 1995, och Kirk Hammett och Lamb of Gods Mark Morton sätter på Rockabye Babys söta godnattviseversioner av Metallica-låtar när de lägger sina barn.
Jacks rockiga resa är ett litet, högst valfritt, bidrag till alla föräldrar. När det kommer till den eviga proceduren att läsa för sina barn så varför inte en bok om en kille som åker till Metallien och hänger med sitt favoritband? Skulle de få de unga lyssnarna att aldrig någonsin fundera ”kring varför Venom ville ligga med döende horor”? Skulle det göra Benighteds och Negative Planes musik mer kommersiell och barnvänlig? Alla hjälpmedel föräldrar kan få för att underhålla sina barn är ofta varmt välkomna.
Tiden har hunnit ikapp en stor del av hårdrocken, och musik från Ozzy Osbourne, AC/DC och Guns’n Roses – alla band som alluderas på i boken – kan knappast räknas som lika barnfarliga som PMRC tyckte de var på åttiotalet. Och hårdrocken är ganska bra på att infantilisera sig själv – ta bara en sådan sak som att de ringer till Guinness Rekordbok stup i kvarten för att sälja in något löjligt rekord.
På en punkt håller jag dock med Aftonbladets recensent Christoffer Röstlund Jonsson. Hårdrocken, precis som många andra konstyttringar, oskadliggörs när den blir gullig. Även jag blir provocerad av att se Mojje spela ett metal-medley i Båstad.
Om Jacks rockiga resa om tjugo år från idag råkar vara startskottet till ett svenskt band som skriver lika bra låtar som Watain och Amon Amarth – so be it. Även Kerry King och Johan Hegg har någon gång varit barn, upptäckt hårdrock, och sedan skänkt världen fantastisk musik.
Ska författaren Therés Stephansdotter Björk ha någon som helst rättmätig negativ kritik så inte är det för att hon slår sig in i hårdrockare-som-har-fått-barn-nischen. Snarare för att boken skulle ha behövt en språklig uppstramning. Att stup i kvarten läsa hur karaktärerna ”flinar” när de säger något nöter på vilken förälder som helst.
Torbjörn Hallgren, bloggen Bara Metal”
UPPDATERING: Snowy Shaw dyker upp i uppföljaren till Jacks rockiga resa.
UPPDATERING II: Svd har efter fem månader upptäckt boken och recenserat den.
Följ Bara Metal på Facebook
Förresten – min åttaårige son gillar boken, men bryr sig inte nämnvärt om vilken musiksmak huvudkaraktären har. Lika lite som han är intresserad av vilken musik Lasse och Maja lyssnar på. Han är ute efter äventyr. Och detta är knappast hans inkörsport till metal, det får han upptäcka på egen hand.
Läs intervju med författaren här: Norrtelje Tidning.
Bara Metal 