Posts Tagged ‘Åttiotalet’

H.E.A.T. i kläm

26 maj, 2010

Med Eurovision song contest igång, och Ronnie James Dio på ett moln i himlen, kom jag att tänka på H.E.A.T. Bandet som 2009 stal ett helt introparti från Dio, ställde upp och tävlade med det, och aldrig avslöjades.

Introt till 1000 miles är som de flesta Dio-fans vet copy and paste av Caught in the middle från debutalbumet 1983 – något som SVT och svenska journalistkåren missade, trots att de älskar att tjata om plagiat och hota med diskning när Melodifestivalen drar igång.

Det är okej att bli inspirerad, och att hylla. Men att ställa upp i en tävling med något som man har tagit rakt av känns så där – såvida det inte är för att jävlas med Melodifestivalen. Då får man väga ont mot gott.

Å andra sidan kanske H.E.A.T:s Twitterinlägg om Dios bortgång ska tolkas som en nick till Caught in the middle: ”You were a great inspiration”.

UPPDATERING: Kenny hoppar av. Läs mer på länken.

Annonser

Åttiotalets metal under luppen

20 maj, 2010

Bokrecension:

Jackie Kajzer och Roger Lotring
The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s
Course Technology, Cengage Learning

Jag är imponerad av ambitionen i The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s and the true stories behind their lyrics. Här har Jackie Kajzer (radio-DJ) och Roger Lotring (frilansskribent) samlat vad de anser vara just de 50 mest betydelsefulla metallåtarna för tjugo-trettio år sedan, och intervjuat upphovsmännen bakom dem. Och upphovskvinnan, för Lita Ford får också plats.

Jag är också imponerad över att de har fått tag i alla dessa musiker för intervjuer. Det måste ha tagit lång tid. Det är en journalistisk bedrift, och värdet i vad de intervjuade är villiga att dela med sig av är så klart lite blandat. Jag blir upplyft av Rachel Bolans detaljerade redovisning av texten till 18 and life (Skid Row), Vernon Reids tankar om Cult of personality (Living Colour) och Kerry Kings hyfsat klara minnen om hur Jesus saves (Slayer) kom till. Allra bäst är nog ändå Dee Sniders redogörelse av The Price från Twisted Sisters Stay hungry-album, hur texten från början handlade om hans distansrelation till sin fru, och hur den idag snarare handlar om att vara en kändis på gatorna men ändå vara i stort sett utblottad eftersom musiken har slutat generera pengar sedan lång tid tillbaka. Han låter ärligt bitter och samtidigt så efterklok att man avundas hans förmåga.

Till det mer udda svaren hör numer avlidne Ronnie James Dios svar angående fantasytexten till Holy diver. Jag blir inte riktigt klok på vad han menar.

Det förvånar mig att så många av grupperna på 80-talet var så irriterade över Tipper Gores censurlobbygrupp PMRC. Den måste ha varit ett större hot än vad jag som ung hårdrockare förstod. Lika förvånad är jag över att så många band är så pass fascinerade av George Orwells bok 1984 – men det är klart, den skulle ju skildra 80-talet och var förmodligen högaktuell. Och det leder mig in på vad jag saknar i boken: En redogörelse av urvalsprocessen och nån form av egen slutsats om hårdrocken, texterna och 80-talet. Författarna är trots allt mer insatta än de flesta av oss. Och så föredrar jag ett upplägg med fråga-svar, för köttigare information. Det skulle ta allting en nivå högre.

Eftersom Kajzer och Lotring skämmer bort oss med så många intervjuer, och så många nya nördiga detaljer att lära sig, så blir jag också kräsen: Att ha med två av Metallicas låtar (Fade to black och Master of puppets) men inte intervjua nån i bandet blir kontraproduktivt. Jag känner att jag struntar i Brian Fairs (Shadows Fall) och Ivan Moodys (Five finger death punch) nostalgiska minnen av de låtarna.

Jackie Kajzer och Roger Lotring har gjort en mycket läsvärd bok för oss som gillade 80-talets metal. De kommer säkert att få kritik för att de inte fått med giganterna Iron Maiden och Mötley Crüe. Men å andra sidan är storheter som W.A.S.P., Pantera, Judas Priest, Anthrax, Megadeth, AC/DC, Overkill och Queensrÿche med. Liksom mindre band som Suicidal Tendencies, D.R.I., och Stryper. För att räkna upp ett fåtal. Nånstans måste man dra ett streck, det rör sig ändå om en era som rymmer tusentals band.

Avslutningsvis denna pärla från Frankie Banali (Quiet Riot) om refrängorden ”bang your head” i låten Metal health: ”Randy [Rhoads] berättade att det mest underliga han sett [under turnén med Ozzys soloband] var fansen i England, som svingade huvudet fram och tillbaka medan bandet spelade. Han sa att det kallades headbanging.”
Ljuva åttiotal, hårdrockens trotsiga tonår. Jag ser fram emot nästa bok, om nittiotalet.