Ni har säkert läst om att Anthrax är första metalband att spelas på Mars, i och med att roboten Curiosity varje morgon ”väcks” av en låt – en NASA-tradition från bemannade rymdfärder. Och en av dessa låtar var en dag Anthrax med Got the Time. Men Anthrax var inte först visar det sig.
Redan 2004, under Rover-programmet, var en del typiska 80-tals band före New York-thrasharna på Mars, bland annat Van Halen med Unchained och Runnin’ With the Devil, Ratt med Round and Round, Twisted Sister med We’re Not Gonna Take It, Kiss med X-ray Eyes och Whitesnake med Here I Go Again. Och så det här bandet, som precis som Anthrax bara fick bidra med en cover och inte en egen låt:
Den stora frågan är: Hur mycket stim-pengar får man för att spelas på Mars?
Hösten 2010 intervjuade jag Stefan Diös, översättare av Kalle Anka, för tidningen Språk. Jag passade då på att fråga honom om bandet som spelade i Ankeborg en gång, som ser ut att vara ett hårdrocksband som till stor del påminner om Guns’n Roses visuellt.
I originalserien (på engelska) hade bandet inget namn, men Stefan valde att ge det ett: Kräftpest.
Jag undrar om du kan förklara varför du valde just Kräftpest (det finns ju ett band som heter Anthrax, så varför inte!)?
– Precis hur jag resonerade minns jag inte, men jag minns att jag hade rätt stora problem med att hitta ett lämpligt namn och fick fundera ganska länge. Hårdrock ligger rätt så fjärran från mina personliga intresseområden så det var inte mycket som direkt föll naturligt in i skallen som råmaterial att jobba med, säger Stefan Diös.
– Namnet får ju inte vara alltför mesigt (man ser ju att det är hårda grabbar med dödskallar och allt), men det får inte heller alltför tydligt anspela på dödens eller mörksens makter eller annat som är opassande för en familjetidning.
– Anthrax vet jag nog inte mycket om, men jag gissar att jag kan ha hört talas om en grupp som heter Kraftwerk. Om det är rätt genre vet jag inte alls, men namnet låter lite småhårt och det var alltid något att börja tugga på, i brist på andra idéer. När jag då vred på stavelserna kan jag ha kommit till den möjliga förleden ”Kräft-”, och så kan jag ha tagit fram SAOL och börjat bläddra där efter uppslag, och i så fall blev jag nog rätt så nöjd när jag hittade ordet Kräftpest. Det låter lagom snärtigt och också lite lagom osmakligt utan att för den skull vara anstötligt, tvärtom på gränsen till småkul på precis det sätt som jag tycker passar för Ankeborg. Och så är det ju ett ord som finns på riktigt – det är inte nödvändigt för ett bra namn, men det är ibland en bonus.
– Och om riktiga rockband också tar namn efter förskräckliga sjukdomar visar det väl bara att tanken inte är unik!
2011 var ett märkligt år. Lika märkligt som året innan, och dess för innan. Men på ett eget och märkligt underligt sätt. Här är förra årets mest märkliga underligheter i metalvärlden:
8. Megadeth behåller sin gruppering intakt under hela året
Det är stort, åtminstone för de fyra i bandet. Mustaine har bytt medlemmar i sitt band i stort sett varje år.
7. Förbandet under Big 4 släpper bättre musik än huvudattraktionerna
Metallica floppade, Megadeth körde status quo med Thirteen men Anthrax både levererade och knockade. In the End är bästa låten på ett mycket bra album, Worship Music.
6. Ettan tog allt, tvåan fick ingenting
När svenska dagstidningars musikrecensenters betyg sammanfattades kom Graveyard etta. Inget konstigt med det. Det har skrivits spaltmeter om bandet under året, inget konstigt med det heller.
Tvåa kom Vomitory. Men jag kan knappt minnas en enda rad, en enda intervju med bandet. Inget konstigt med det, en tvåa är en tvåa. Eller, lite konstigt är det väl? Bandet lyckades besegra giganter som In Flames och Amon Amarth. När Sveriges näst bästa metalalbum inte leder till åtminstone en liten notis i Aftonbladets hårdrockssatsning, då är det märkligt. Eller kanske inte.
5. En hel hop av metalmusiker hyllar Illud Divinum Insanus
I marknadsföringssyfte inför Morbid Angels comeback skickade Season of Mist ut en pressrelease som gjorde hela världen misstänksam. Skivbolaget samlade ihop ett enormt stort garde av etablerade metalmusiker, som alla på något sätt hyllade kommande albumet: Nergal från Behemoth, Karl Sanders, Mikael Åkerfeldt, Mikael Stanne, Vorph från Samael, Anders Nyström från Katatonia, Mayhemsnubbar och Ola Lindgren i Grave.
Morbid Angel gav oss allt 2011: Ett hiskeligt album att dansa till, en marknadsföringskampanj som brände allt krut, intervjuer som skyllde uppståndelsen på obildade fans, ett facebookkrig med Morbid Angels moderator på ena sidan och hundratals arga fans på andra sidan. Morbid Angel gav oss allt utom ett rykande bra album.
4. Mayhembasisten Necrobutcher fick sina onda andar utdrivna
…och det mest märkliga med detta är att det var fullkomligt astråkigt att titta på.
NRK slog på stora trumman och all metalmedia hängde på – Jørn Stubberud ska träffa en tv-präst i USA, en sån där högerkristen som helar folk i direktsändning. Wow! Kan bli något riktigt bra av det här, trodde vi och köpte pop corn och Norrlands Guld för att bänka oss framför tv:n. Tråkigare tv-show får man leta efter. ”Ring mig om nåt skulle hända.” Det föll pladask.
3. Liturgy släpper manifest
Det är inte alla som skriver ett helt manifest om sina tankar kring musiken: Men visst skulle man önska att fler gjorde det. När Hunter Hunt-Hendrix skriver saker som ”the backbone of Transcendental Black Metal is the Burst Beat. The burst beat is a hyper blast beat, a blast beat that ebbs, flows, expands and contracts…” då blir man glad och varm. Någon som tar sin musik på allvar.
Fler band skulle våga prata om metal på det sättet. Sonic Syndicate kan börja med att förklara sin musik. I djupa termer.
2. Metallica och Lulu.
Vad var inte märkligt med detta? Möjligen musiken. Den var fullt logiskt riktigt usel. Har ni inte läst nog om detta så sök på ordet Lulu i Bara metal.
Kirk Hammetts frågande, superkoncentrerade blick när han kikar mot James Hetfield, under något av deras gemensamma framträdanden med Lou Reed, säger allt: ”Är det nu refrängen kommer? Är det nu? Eller nu? När har Lou Reed rabblat klart sin vers egentligen? Nu?”
1. Banjo i Taake
Det mest underliga är kanske att de flesta verka ge banjon tummen upp. Alltså. Det är en banjo. Bara för att bandet är ett creddigt norskt svartmetalband och heter Taake och inte tar skit från nån, och har gjort ett mycket bra album, så är det ändå banjo.
Precis utanför listan: När Jeff Hanneman blir sjuk – då är det inget mesigt bråck eller en golfboll på handen. Då får han en köttätande virussjukdom på halsen (på armen, alltså) som käkar upp honom centimeter för centimeter. Hårt. Och märkligt.
1 808 röster. Så många engagerade sig när Ginza Hårdrock på sin facebookvägg ställde frågan: ”Om du bara fick behålla tre skivor i din skivsamling. Vilka skulle det vara?”
Svaren visar på en tydlig sak. Metallica 1984-1991 är och förblir vår favoritmusik. Master of Puppets vann omröstningen, Svarta albumet kom sexa och Ride… kom elva. Det enda band som kan mäta sig med Metallica, som åtminstone lyckades få in två album på de tretton första platserna, var Iron Maiden. Och när dessa två… dessa två giganter [läses med Ernst Hugo Järegård-röst] möts, då vet vi vem som vinner av dem.
Nedan är hela listan. Jag stannade vid trettonde plats. Mitt kriterium var att ett album måste ha fått minst trettio röster för att komma med på topplistan.
1. Metallica – Master of Puppets
2. AC/DC – Back in Black
3. Guns N’Roses – Appetite for Destruction
4. Dio – Holy Diver
5. Iron Maiden – The Number of the Beast
6. Metallica – Svarta albumet
7. Pink Floyd – The Wall
8. Iron Maiden – Edward the Great
9. Black Sabbath – Paranoid
10. Slayer – Reign in Blood
11. Metallica – Ride the Lightning
12. Kiss – Destroyer
13. Pantera – Vulgar Dispaly of Power
Jag kan inte fatta hur ett mästerligt album som Piece of Mind kan hamna bakom Edward the Great. I övrigt är det typiska klassiska album som alla räknas som odödliga. Inte mycket att orda om.
I loppet mellan Megadeth och Anthrax fick Mustaine flest röster. Countdown to Extinction fick tolv, Among the Living fick åtta. Därmed speglar Ginzas undersökning Big 4s spelschema – bara en sån sak!
Förresten. Huruvida 1808 röster innebär att varje erson röstade på tre album innebär en röst eller tre röster vet jag inte. Om det senare gäller, i så fall var det ”bara” 602 som röstade. Å andra sidan – skit samma.
MER METAL: GP har recenserat Hammerfall, SDS har recenserat Kee Marcellos bok
Inget snack om saken, svenska folket föredrog att äta chips till Metallicas musik framför övrigas.
På Ullevi var det exakt 55 696 som löste biljett under Big 4, och 56 245 som såg Iron Maiden. Båda var helt slutsålda, och kunde sälja mer enligt Live Nation. Skillnaden de båda konserterna emallan handlar mer om placering av, och storlek på, scenen.
Jag brukar ibland vara lite ironiserande mot Metallica på bloggen, jag menar Monopol och lunchboxar, men i söndags satte bandet mig på plats. De var helt enkelt fruktansvärt bra, med en fantastisk liveshow. Några saker om söndagen:
• Gary Holt ersatte Jeff Hanneman bättre än Hanneman skulle ha ersatt sig själv. Perfekt matchmaking.
• Ingen Nothing else matters, men en full version av The call of Ktulu. Respekt. Jag tror inte en enda radiostation i Sverige någonsin har spelat den senare.
• Introt till Refuse/resist under Anthraxsetet, en hyllning till Andreas Kisser och gamla Sepultura, var snyggt – jag hade hellre hört hela den covern än de andra coverlåtarna som Anthrax envisas med.
• Anthrax basist Frank Bello sprang och skojade friskt, hade han haft tillgång till Metallicas hela scengolv, även podiet bakom trummorna, hade han klockat in på en mil på stegräknaren.
• Allvarlig fråga: ”Är ni beredda att dö för att andra ska vara fria?” /Tom Araya. Mindre allvarlig: ”Trodde ni någonsin att Big 4-spelningarna skulle bli av?” /James Hetfield
• Megadeth var blekt. Inget sting och snabbt klara.
• Badbollarna sögs snabbt ned bland front row bangers. Bara två bollar nådde utanför deras sfär.
• Hit the lights, Damage Inc och Blackened. Metallica ville visa upp en snabbare repertoar.
Hört från läkataren:
”Han är för jävla go den gubben.” Om Eli Wallach under Metallicas introfilm, när han smyger mellan gravstenarna.
”Jag är här för Metallica mest, jag gillar inte när de spelar så snabbt som Slayer. Senast jag var på Ullevi såg jag U2.” Metallica är metalvärldens största crossover-band – utan tvekan.
”Den låten spelade de tre gånger känns det som.” Oskyldigt skämt om Slayers Chemical Warfare.
I söndags tog jag bilder från samma vinkel för att nördigt kunna jämföra publiktillströmningen för de olika banden. När Anthrax började spela var det fortfarande tjockt med publik utanför arenan.
Anthrax (nedan)
Megadeth (nedan)
Slayer (nedan)
Metallica (nedan)
När Metallica gick på scen hade arrangörerna släppt in publik längst fram på ståplats, från både vänster och höger. Det är så klart ingen tvekan om att Metallica var det folk ville se, det hörde man inte minst i sånginsatser på udda ställen som solot i Master of puppets och slutriffet i Seek and destroy.
MER BIG 4: GP sågar Megadeth, GP om Anthrax, GP om Slayer, SvD om Metallica, Expressen om utresan, Expressen låt för låt
För er som står över resan till Göteborg och de fyra stora – här är SVT:s sändningstider och info. Kommentatorer är Per Sinding-Larsen och Linnéa Olsson:
OBS Om du ska till Ullevi, men följer detta schema – de två första banden sänds med viss fördröjning.
Kl 18.00 – 18.15: Är du pepp? Är du pepp?! med Per Sinding-Larsen och Linnéa Olsson.
Kl 18.15 – 19.00: Anthrax (eftersänt 40 min).
Kl 19.00 – 19.10: Vad tyckte du? med Per Sinding-Larsen och Linnéa Olsson.
Kl 19.10 – 20.00: Megadeth (eftersänt 20 min).
Kl 20.00 – 20.10: Per Sinding-Larsen och Linnéa Olsson snackar loss på egen hand.
Kl 20.10 – 21.00: Slayer (direktsänt).
Kl 21.00 – 21.30: Per Sinding-Larsen och Linnéa Olsson med gäster laddar inför Metallica. Är vi pepp? Är ni pepp?! Är James frisk?!!
Kl 21.30 – ca 23.30: Metallica (direktsänt).
Kl ca 23.30 – ca 23.45: Höjde Lars Ulrich tempot återigen på flera av låtarna? Efter extranumren summerar Per Sinding-Larsen och Linnéa Olsson dagens musikmaraton.
Ni har säkert läst om att Anthrax är första metalband att spelas på Mars, i och med att roboten Curiosity varje morgon ”väcks” av en låt – en NASA-tradition från bemannade rymdfärder. Och en av dessa låtar var en dag Anthrax med Got the Time. Men Anthrax var inte först visar det sig.
