Posts Tagged ‘2012’

Nio saker om Ozzy Osbourne live i Malmö 2012

5 juni, 2012

Först och främst – tack till fru Bara Metal som köpte biljetter och överraskade mig med den här konserten. Jag hade tänkt att sitta hemma och sura över att Bill Ward har det som han har det, men det får jag ta en annan kväll.

1. Det var svinkallt. Black Label Societys trummis, Chad Szeliga, tyckte så också, och frös under konserten. När Zakk Wylde körde långa solot höll han sig varm dold bakom trummorna genom att trumma i luften.

2. Gus G överraskade mig. Han var den roligaste och mest avslappnade gitarristen att titta på – Slash gömde sig bakom solglasögon och lät stel i sina Sabbath-riff, medan Zakk Wylde körde samma gamla vanliga Zakk Wylde-stil som vi redan sett 45 minuter av under BLS, med en touch av överansträngning som om han ville skärpa till sig inför sin gamla Chef.

3. Ozzy Osbourne överraskade mig ännu mer. Jag trodde det skulle vara betydligt fler sura toner i varje låt. Hans sångröst är mycket bättre år 2012 än vad ryktet säger. Shot in the Darks refräng var svår – där hade han nog hoppats på mer stöd från oss i publiken.

4. Att vifta med händerna från vänster till höger och gunga från sida till sida är inte metal. På en konsert med the Prince of Darkness undanber jag mig detta. Även om prinsen själv uppmanar till det.

5. Badbollarna – i Malmös tradiga kalla vindar blåste de snabbt bort från publikhavet bort mot den gamla bortaläktaren. Synd. Bra dock att bollarna släpptes ut till vänster som scenen, så att de han svepa förbi mannen som köpt och betalt dem.

6. Geezer Butler är en hantverkare. Det sätt varpå han jobbade med sin bas var inte ett komp, utan ren och skär konst.

7. Den sista låten, Paranoid, gav mig rysningar. Men då var också alla gäster på scen och publiken som mest tänd. I övrigt var det en stark betygstrea rakt igenom.

8. När Ozzy går fram över scenen är det som om han tar ett steg i luften för varje två steg han tar. Man är ju livrädd att han ska snubbla och trilla ut över kanten.

9. Ozzys liveset är alldeles för kort. Fem låtar till borde han kunna klämma dit. Och skippa den där usla Fairies Wear Boots – den är dötråkig.

MER OM OZZY I MALMÖ: SkD har recenserat, SDS har plåtat.

Muskelrock 2012: Frukt, dricka och en påse chips till banden

1 juni, 2012

Muskelrock! Smålandsposten har gjort sitt jobb och skrivit en artikel som ni hittar här. Och här. På Bara Metal. Med ett kort utdrag, som tar sin början med att ett band, okänt vilket, krävde hundra handdukar (!) på scenen och hundra munkar (?) i logen:

”På frågan om hur de tar emot sådana krav svarar han [Jacob Hector]:
– Vi säger bara nej, vi har ett standardkit med frukt, dricka och en påse chips. Går de inte med på det så brukar vi säga till dem att de inte behöver komma hit, säger Jacob.
Själv är han extra nöjd med bokningen av bandet Pokolgép.
– Det är ett ungerskt heavy metal-band som var stora under 80-talet, men det är första gången som de kommer till Sverige. De har många hängivna fans, säger han.”

Ni som har läst Bara Metal ett tag minns förra årets intervju, där vi fick reda på Nifelheims rider och att Muskelrock lyckades uppfylla den.

Vill ni läsa twitterflödet från Muskelrock så tror jag ni kan hitta det här, om tekniken fungerar. Notera att Märvel har haft problem med sin bil.

Muskelrock 2012 – varning för starka bilder och stark musik

25 maj, 2012

Det är bara några dagar kvar till att Sveriges fräckaste festivalområde öppnar portarna – Muskelrock. Bara Metal var där och rekade, och ger er länkfrossan ni längtat efter: The Devil’s Blood, Enforcer, Antichrist, Rave, RAM, Year of the Goat – alla ska till Blädinge.

.

.

Shit, den där sista låten är det något skumt med. Jag får lust att dansa när jag hör den. Märklig reaktion.

Biljetter till Muskelrock hittar ni här – först till kvarn! Klicka er fram.

Mustasch nya trummis virvlar ut i trumsolo – live i Malmö 2012

18 mars, 2012

Mustasch spelade på KB igår, och kanalen joltcan hade den goda smaken att lägga upp Black City på Youtube, ett klipp som också innehåller ett trumsolo av nya turnémedlemmen Jejo Perković.

Muskelrock 2012: The Devil’s Blood, Picture, Manilla Road, Horisont, Purson

20 februari, 2012

Äntligen stod prästen i predikstolen, och äntligen uppdaterade Muskelrock sin Facebooksida. Eller om det bara var jag som upptäckte den sent. Hur som helst – här är en liten länkfrossa över några av banden som spelar i år.

Manilla Road

The Devil’s Blood

Picture

Horisont

Purson

 

Recension: Mastodon live i Köpenhamn

17 januari, 2012

Recension: Mastodon, Vega i Köpenhamn, 16 januari 2012

Nej, inte en enda björnunge dog under Mastodons spelning. Ryktet, om att varje gång Mastodon spelar fel dör en björnunge vid ett heligt berg, kan alltså inte bekräftas. Bandet spelade på topp.

När Mastodon headlinar får vi drygt tjugofem låtar insvepta i svett och med en Troy Sanders som öppnar upp gapet som om han vore hos tandläkaren vid varje skrik. Det är stabilt och levererat med stort spelhumör, trots att födelsedagsbarnet Bret Hinds, nåja det var två dagar sedan, har brutit foten dagen innan.

I förbandet Red Fang är det tydligt att trummisen John Sherman är klippan övriga musiker lutar sig mot. I Mastodon, med ofta väldigt tekniska riff som kräver total koncentration på fingrar och greppbräda, har ledarskapet fördelats jämbördigt. Var och en styr sig själv och bildar i sin perfektion en vattentät kvartett.

Jag skulle kunna klaga på låtmaterialet, eftersom jag vill ha mer från deras bästa album Crack the Skye, men jag förstår dem – har de turnerat med de låtarna i flera år, där de ofta kört hela albumet rakt igenom, så vill man variera sig. Spela gammalt som om det vore nytt. Spela nytt så att det kan bli gammalt.

Bandet har vid det här laget en så bred repertoar att de kan luta sig bakåt mot låtmaterialet utan att trilla. Till det kommer en Troy Sanders som ofta rör sig teatraliskt som om han vore en docka som rör sig bild för bild. Nej, den som trodde att Mastodon var killrock rakt upp och ned utan något mer än så fick gå hem överbevisad.

Men några saker slog mig – Curl of the Burl kändes helt malplacerad inklämd bland de övriga låtarna. En dansande mysig katt bland fräsande hermeliner. Mastodons svar på I Was Made For Loving You som min ende och bäste vän konstaterade. Alltså inget fel på låten. Men den funkar inte i sammanhanget. Lika underligt kändes det med den långsamma allsången Creature Lives som avslutning. Den borde ha kommit tidigare, och är inte alls värd det privilegiet som en sista låt automatiskt tilldelas.

The Hunter är Mastodons röda album, och scenen badade i det röda ljuset långa stunder. Det är då kontrasterna gör sig synliga, och när Sleeping Giant släpptes loss (se bild) i svepande långsamma blåa spotlights till lika långsamma musikaliska partier var det så vackert att söta björnungar lär ha uppstått från de döda.

Betyg: 4 av 5.

MER MASTODON: Kommer till Metal Town (GP)