SRFs inlägg om Yngwie Malmsteen är lysande

12 oktober, 2019

Sprätter plektrum.

Yngwie_With_Marshall_and_Fender

Ibland skrattar man högt för sig själv rakt ut i luften. Så som när Sweden Rock Festival uppdaterar sin facebooksida med följande briljanta glidtackling mot Yngwie Malmsteen som är både regelrätt och ful – både snäll och elak. Och genialisk.

Senast han [Yngwie Malmsteen] spelade hos oss var 2005 och aldrig förr har vi sett en gitarrist sprätta iväg så många plektrum som då. 14 år senare kan vi fortfarande hitta Yngwie-plektrum i gräset! Någon som var där och lyckades fånga ett?

Finn din inre väg med Blood Incantations låt Inner Paths

11 oktober, 2019

Första officiella släppet.

På Youtube har det funnits en del låtar från Blood Incatations kommande album sedan några veckor tillbaka – men det är halvsunkiga liveinspelningar med tämligen kasst ljud. Idag kom dock första singeln från Hidden History of the Human Race, och det är tyvärr en låt som känns alldeles för kort – ynka fem minuter. Den lämnar lyssnaren abrupt med blodad tand.

På albumet kommer dock denna låt, Inner Paths (to Outer Space), precis innan avslutande fjärde spåret Awakening from the Dream of Existence to the Multidimensional Nature of Our Reality (Mirror of the Soul) som i sin tur är 18 minuter lång – och nog känns proggiga Inner Paths mer som ett intro?

Sammanlagt är hela albumet 36 minuter. Det känns kort.

Vastum med andra låten från kommande albumet

10 oktober, 2019

Knivskarpt.

Kaliforniabandet Vastum har släppt ifrån sig ännu ett livstecken från kommande album, och precis som premiärspåret lovar I on the Knife (Second Wound) att ett svinigt bra album är på gång. Det är musik i form av tryggt rusk, tyngdlös börda och livlig döds – vad innebär det? Lyssna.

Albumet Orificial Purge släpps 25 oktober via 20 Buck Spin.

Svampdöds när Blood Spore debuterar

8 oktober, 2019

Bland rör och skivor.

Mykologi är alltid ett lika spännande ämne att skriva döds om, eller hur? Så tänker åtminstone Blood Spore från Pennsylvania, som i år debuterar med EPn Fungal Warfare upon All Life. Egentligen kom albumet redan i våras, men det är först nu under höstens svamptider som bandet får den uppmärksamhet som det förjänar – eftersom det är trovärdig och bra döds, trots texttemat.

Lyssna på Apex Colony som bästa ingångslåten. Lyssna gärna till smaken av en kantarell-toast, och sjung med i texter som denna:

Fungal apex colony
Carnivorous
And psychokinetic
Declares its ancient warfare
Upon all life

Rutten messias, dödssynder och geometri – intervju med Mattias Frisk om skapandet av Year of the Goats senaste albumomslag

8 oktober, 2019

Bakom kulisserna.

Mattias Frisk, vanligtvis sångare och gitarrist i Vanhelgd, är också en ofta anlitad omslagsartist. Ett av hans senaste verk, senaste i form av senaste utgivna album, sitter på Year of the Goats album Novis Orbis Terrarum Ordinis. Det är ett fängslande och udda omslag med många detaljer att nörda ned sig i. Bara Metal gjorde just det, genom att fråga Mattias Frisk om hela processen.

Hur löd direktivet från Year of the Goat? Fick du fria händer?

– Jag kommer inte riktigt ihåg faktiskt, processen började för så länge sedan som i slutet av 2017 och omslaget var klart i början av sommaren 2018. Konceptet med den ruttne messias var klart tidigt men formen var inte spikad. Jag hade halvfria händer med andra ord. Idéer bollades fram och tillbaka, skivan är väldigt konceptuellt driven men var inte  färdigskriven tror jag.

– Jag argumenterade för en visuell retorik som knöt an till konsthistorien och vi landade i ett uttryck förankrat i ikonmåleri då jag tycker detta signalerar både tidlöshet och har ett profetisk anslag. Det är väldigt symboldrivet men samtidigt en gestaltningskonvention som är ospecifik i sin avsaknad av det naturalistiska eller realistiska återgivandet.

Refererade ni till någon särskild bild eller liknande?

– Vi pratade om Grunewalds korsfästelsescen som inspiration. Jag byggde upp en geometriskt strikt komposition och läste in mig på tekniker för ikonmåleri. Men det fick bli slagmetall och akrylfärg istället för äkta bladguld och äggoljetempera. Jag beställde hem det senare men färgen betedde sig inte så bra som tillverkaren beskrivit så det var bara att gå över till akryl istället vilket är lite trist då den ger ett lite plastigare intryck än tempera.

För att lättare komma ihåg de sju dödsynderna på Medeltiden associerades synderna med djur – är det dessa djur vi ser på omslaget?

– Ja, precis det stämmer, det är dessa djur.

Men albumet handlar om nio dödssynder – man brukar tala om sju. Och du har målat nio cirklar, varav bara sju av dem innehåller djur – övriga två täcks av händer. Hur hänger allt detta ihop?

– När det kommer till det där med nio synder får du fråga bandet, jag kommer inte riktigt ihåg hur vi resonerade. Men det finns mer symbolik i bilden än dessa, himlen är svart och saknar, sol, måne eller stjärnor. Den ruttne messias står på sina knän och spiller 9 bloddroppar ur var handled. I bakgrunden syns sprickande murar och på marken ligger Adams skalle.

Vad har hänt med ansiktet?

– Kort fråga som kräver ett långt svar. Min tidigare ateljékollega och nära vän Martin Frid arbetar mycket med ikonen som koncept och han har inspirerat mig till att vilja arbeta med detta. Dessutom har han så länge jag kan minnas haft en fin liten rysk ikon i sin ägo, en ikon där Jungfru Marias ansikte skavts bort. Det ser ganska creepy ut. Jag tyckte det var en juste väg att gå, att inte visa monstrets ansikte gör att din fantasi istället springer iväg och du applicerar dina egna fasor på det.

– Tänk på filmatiseringar av Stephen Kings böcker, de blir ofta pajiga när monstret väl visar sig.

Screenshot_20190925_203718

Screenshot_20190925_203732

2577ca00a07504b8

 

Metallica live i Seattle 1989 – krossar allt

7 oktober, 2019

Masters.

Så Metallica har ställt in turnén Down Under, och det är så klart synd om fansen, men ärligt talat – det är mest synd om de som missade Metallica under Damaged Justice-turnén. Jag såg dem i Frölundaborg 19 oktober 1988, men inser nu i efterhand, nästan trettio år senare, hur sjukt bra bandet faktiskt var vid den tiden.

I slutet av augusti nästan ett år efter konserten i Göteborg spelade bandet i Seattle. Och den konserten finns uppladdad på Youtube. Jag ägnade en hel lördagskväll åt den nyligen, och tänker snart göra det igen. Det är så bra – minus det faktum att Lars Ulrich drar upp tempot för högt på Master of Puppets.

Några intressanta fakta:

• Detta är innan svarta albumet. Inte en enda låt från det albumet alltså.

• Bandmedlemmarna brydde sig inte om hårtrender.

• Jason Newstead har varit basist i bandet sedan oktober 1986.

• Videon kommer från Live Shit: Binge and Purge.

• Inga badbollar, ingen crab walk, inget lokalt musikarr av Kirk och basisten.

• Thrash metal at its purest.

 

Bölzers första singel innehåller rensång, vissel och Carl Sagan-citat

5 oktober, 2019

Håller.

Bölzer har släppt första låten från kommande Lese Majesty som ges ut via deras eget bolag Lightning & Sons. Låten är nio minuter lång och förutom Bölzers karakteristiska gitarrsound bjuder låten även på rensång från sångaren Okoi Jones. Är du känslig för sådant så finns det ändå chans att du ska gilla detta, för det låter bra och det håller. Och dessutom balanseras det upp snyggt med mullrande sång på verserna. Kanske är sången lite för hög i mixen, de snygga riffen hamnar väl mycket bakgrunden.

Citatet i början av låten (”The trapdoor beneath our feet swings open. We find ourselves in bottomless free fall”) kommer från astronomen och agnostikern Carl Sagan, en man som förekommer en del inom metalsvängen, till exempel hos Nightwish, Allegaeon och Panopticon.

Intervju – Monolord: ”Att man kan bli skrämd av en liten tjej som pratar om miljön är ju bara stört”

1 oktober, 2019

Ester Segarra

Monolord har släppt sitt fjärde album No Comfort och lyckats skapa en stoner/doom metal som väcker starka känslor – både musikaliskt och textmässigt. Bara Metal fick en intervju med sångaren och gitarristen Thomas Jäger.

Ni är fyra album in i karriären och har samma lineup nu som 2013 – hur kommer det sig? De flesta band tappar alltid nån på vägen.

– Tja, jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Vi har en öppen dialog och försöker lösa saker direkt istället för att hålla tyst. Kanske det är anledningen. En annan är att vi har pratat om vad vi vill och alla vill samma sak.

Har du ett exempel på det? När ni behövde lösa något ?

– Jag har inget konkret exempel, tyvärr, men vi pratar om det mesta för att slippa missförstånd eller annat onödigt.

No Comfort har ni för första gången en producent, Kim Gravander – varför?

– Vi var lite trötta på att spela in allt själva i replokalen och vi ville utvecklas, göra något annat än det gamla vanliga. Kim är medproducent på skivan och det var också hans studio vi spelade in i. Vi ville väl även att det skulle låta lite annorlunda och visst det är en chansning att byta miljö helt men det blev ju rätt bra.

Trötta på vad? Hålla koll på teknik och ljud?

– Trötta på att replokalen är så liten och att det är saker överallt. Det andra har vi egentligen inga problem med.

Och vad har Kim Gravander tillfört rent konkret som ni inte kunde göra själva? Kortare längd på albumet?

– Det handlar inte så mycket om vad vi kan eller inte kan göra, det var helt enkelt miljöbytet vi var ute efter och ett par nya öron som hör saker vi inte hör. Vi spelade faktiskt in en låt till men vi i bandet valde bort den lite för att den inte riktigt passade vibben som helhet.

Vilken låt har ni slipat mest på tills den satt?

– Det är nog Alone Together. Från början var den som en klassisk Monolord-låt men blev nästan lite för lik Larvae. Så efter ett rep satte jag mig hemma och arrade om allt, lade på akustisk gitarr och synth. Jag fick direkt Pink Floyd-vibbar och körde på det.

Är övriga i bandet med på det? Att du bara gör om en låt – som kanske någon annan i bandet gillar?

– Jag gjorde om den för att vi alla tre kände att något annat behövdes och eftersom det var jag som gjort låten och hade projektet med alla filer i datorn så blev det enklast så.

Är det du som skriver all musik? Du kommer till replokalen med en färdig låt? Eller hur skapar ni era låtar?

– Det är precis så. Jag gör det mesta och jag kommer med mer eller mindre färdiga låtar. När jag är klar så lägger jag upp det i vår dropbox så Mika och Esben kan lyssna och sen i repan så spelar vi igenom det och ser hur det känns. Ibland arrar vi om i repan, ibland är låten exakt som jag skrev den, ibland känner jag, eller någon annan, att den inte håller.

– Jag menar, bara för att jag har skrivit en låt så betyder det inte att jag är den som propsar på att den ska vara med. Ibland är det jag som tycker att en låt inte blev så bra medan Mika och Esben älskar den. Dear Lucifer är ett exempel på det.

På tal om Larvae som du nämnde nyss. Ni närapå avslutar låten med ett fantastiskt episkt vackert arrangemang, för att tvärt vid 08:13 påbörja årets elakaste och smutsigaste outro-riff. Hur gick det där till?

– Jag kände att låten inte riktigt var komplett. Den kändes nästan lite för fin i sin ursprungliga form så jag kände mig tvingad att lägga till något riktigt fläskigt och smutsigt i slutet.

Albumet heter No Comfort. Finns det ingen förtröstan?

– Texterna handlar om att förlora någon man älskar, om cancer, att överleva i en post-apokalyptisk värld och en hel del om religion. Ta Larvae som exempel, där ber en äldre kvinna på sin mans dödsbädd om att han ska få leva, men han dör. Istället för att stå rakryggad och släppa sargen och stå på egna ben så väljer hon att tro att gud bara testar hennes tro och med det blir den tron ännu starkare. Det är riktigt tröstlöst i mina ögon.

Jag gillar särskilt texten i just Larvae, och på slutet av texten dyker albumtitelns huvudord upp – ”comfort”. Riktar sig texten till en speciell människa?

– Nej. Den riktar sig inte till en speciell människa på det viset. Det är ju en kvinna som jag visualiserat i huvudet men det är ingen speciell person. Jag tänker oftast texter i bilder, som om det skulle vara en film. Det är kanske därför videon till The Last Leaf blev så bra.

– I låten No Comfort så är det mer om när allt kraschar. Riktigt tröstlöst om en värld efter nästa världskrig eller när alla naturkatastrofer slår till samtidigt eftersom vi behandlar jorden som skräp.

– Men som avslutning på den här frågan så är kärnan att ibland är man så ledsen eller så uppgiven att det känns som att det inte finns något i världen som kan trösta en. Det är den känslan vi delvis varit ute efter.

Det där med att ”vi behandlar jorden som skräp”. Jag förstår att ni själva tar klimatförändringen på stort allvar. Men varför sitter svenska män i vår ålder och hånar en tonåring eller de som värnar om klimatet?

– Ja, att man kan bli skrämd av en liten tjej som pratar om miljön är ju bara stört. Men det är väl samma män som röstar på SD, skriver med capslock i Facebookgrupper om dyr bensin och som tycker att om man visar känslor så är man bög.

– Jag har inte så mycket hat inom mig men de där människorna har jag inte mycket till övers för. Om man skulle leva som hon lär, så skulle det betyda att ganska många människor skulle behöva ändra sin livsstil och det verkar inte många vara beredda att göra.

Angående omslaget – när sprang ni på Alexander Fjelnseths målning med ugglan? På Bohusläns museum? Och vad var det som fick er att fastna för det?

– Mika såg den målningen, antagligen på det museet, ett bra tag före vi spelade in skivan. Sen kom den bilden upp på tapeten igen och vi insåg att den passade perfekt till skivans vibb och tema.

Bland torn, tinnar och metal – Obsequiae släpper singel från nya albumet

29 september, 2019

Slottsmetall.

Obsequiae var ett av banden som hyllades på Bara Metals årslista 2015. Nu släpper bandet sin tredje fullängdare, döpt till The Palms of Sorrowed Kings, genom 20 Buck Spin. Och vet ni vad? Första singeln, Ceres in Emerald Streams, är så sjukt bra som kan kunde hoppas på. All den där medeltidakänslan av länsherrar och vasaller och ofrälse och furstar är där.

Guld och gröna skogar: En hyllning till den gröna loggan – och en kavalkad

29 september, 2019

På grön kvist.

0

En gång i tiden fanns det en WWF-brottare vid namn Killer Khan. Hans grej var att spruta en asian mist, grönt pulver, i ansiktet på sina motståndare (det fanns egentligen flera wrestlare med samma trick). Det såg ganska tufft ut. Det var ju… grönt.

Now, many many life times later, sitter samma fascination kvar för färgen grön. Grönt står för slem, träsk och patologisk avundsjuka. Det finns inte någon färg som är mer tilltalande på ett bandnamns logga än när loggan plötsligt dyker upp i just grönt – det sticker ut snyggt mot de mer säkra, neutala metalfärgerna svart, vitt, grått och rött som annars råder till 90 procent.

Bara Metal har samlat ett gäng gröna bandloggor att njuta av. Varsågoda, en kavalkad i slem:

Morbid_Angel_-_Domination

↑ På fjärde fullängdaren Domination gick Morbid Angel bort från sin röda logga till den slemmiga gröna loggan. Albumet innehåller en av Morbid Angels många bästa låtar: Where the Slime Live.

baest-dansemacabre

↑ Danska Baest visade var skåpet skulle stå redan på första albumet, men i ärlighetens namn kanske själva albumtiteln kunde fått en annan färg, eller placerats på annan plats.

9534399d45a4a583cdbc11b2bd3f0979

↑ Green man. Peter Steele. Type O Negative. Inget band är väl mer förknippat med grönt? Jo, kanske New York/New Jersey-bandet som kommer härnäst?

0f5e4b23fa0284d5af78e6ae1ee06b5e

Overkill la beslag på den gröna färgen redan på debut-EPn 1985 och behöll sedan samma färg i loggan fyra album i rad fram till och med The Years of Decay (1989). Perfekt snyggt. Bandets maskot Chaly har ju dessutom gröna ögon. Knappast en slump.

4042b3abb6a32e47a90fd44e5b44203b

↑ Inte en jättelyckad logga, inte ett jättesnyggt omslag på Forbiddens andra fullängdare. Men grönt.

775805

↑ En mycket bättre version av vad danska Baest försökte göra hittar du på Tomb Molds album från 2019. Perfekta färgkombinationer, och det är så klart den gröna loggan som gör det.

202236

Dragonforce. Ett tråkigt band. Men en grön logga.

354377

↑ Brutal death metal toppat med grönt. Dehumanized.

3006

↑ Svart i bländande ljusgrönt på Gorguts debut. Med ett omslag av Dan Seagrave. Från 1991.

400px-Thelegacy

Testaments debutfullängdare med klassikern Alone in the Dark. Självklart är den tunga stenloggan i grönt.

Exodus_-_Fabulous_Disaster

Exodus logga i grönt. Och blått. Ibland rött. Originalutgåvan består av en grön och röd logga, men genom åren har det skiftat. Combat records kassettutgåva (1989) var med loggan ovan, och den är onekligen snyggast.

704899

↑ Döpta efter ett vapen som skulle döda Godzilla insveper Oxygene Destroyer sin hittills enda fullängdare i färgen grönt.

612233

↑ Vid nyutgåvan av Sleeps Dopesmoker slog Southern Lords till med det här snygga omslaget – med en centrerad tydlig grön logga.

386338

Broken Hopes logga ser ut som en polisbricka. Gör sig snyggast i grönt.

393468-1

Municipal Waste känns som ett sånt där thrashband som borde göra låtar om frätande syra, gröna sjukhuskläder och kärnkraft.

fb_img_156893864513586689096.jpg

↑ Så snyggt. Grön logga, grön albumtitel. Allt centrerat. Inte långt från Tomb Molds släpp från samma år. Blood Incantation.