Ambush lappar till de otrogna med nytt album

16 april, 2020

Smålandsmetal.

Vid sidan av populära Traveler har även heavy metalbandet Ambush, från Växjö i Småland, släppt nytt album, Infidel. Ambush har liknats vid en hybrid av Judas Priest och Accept, och den andra låten på albumet, Yperite (jag tror det betyder senapsgas), är väl ett tydligt exempel på det?

Infidel ges ut på bolaget High Roller Records. Bandet har för övrigt numer en ny gitarrist i form av Karl Dotzek som ersatte avhoppade Adam Hagelin.

Traveler tillbaka i Kanada efter corona-kaos – släpper nytt album

15 april, 2020

Och det låter bra.

Kanadensiska NWBHM-bandet Traveler har hastigt och lustigt släppt ett nytt album, Termination Shock, vilket borde locka en del lyssnare eftersom debuten från 2019 drog till sig mängder av hyllningar.

Bandet var på turné i Europa när coronaviruset dök upp och orsakade kaos för turnerande band, och deras statusuppdateringar på Facebook är en spännande följetong.  Till en början gick de första dagarna i mars bra, till och med ”smooth”, men den 10 mars skrev bandet följande:

We regret to announce that we have to cancel our shows in Wroclaw, and Lodz in Poland. This is due to the situation at the Polish border regarding the spread of the Coronavirus. There is a risk of 1 or more us being held in quarantine for up to 2 weeks, which is unfortunately a risk we cannot take. We are extremely disappointed and extend our apologies to all our Polish fans. We will 100% make up for this in the future.

Samma dag tvingades busschauffören hem till det land som just då hade det som tuffast vad gäller viruset och myndigheternas restriktioner:

We would like to thank our main driver Iacopo for his amazing work with the band on this journey. He has unfortunately had to take an emergency flight back home to Italy. We wish him nothing but the best. And a safe trip back to his family.

This whole thing has raised a lot of concerns. But I assure you, we are working hard on how to continue rocking for all of you.

12 mars slog locket definitivt igen för bandets turné:

We have been informed we need to fly back to Canada ASAP. We are very sorry to all of our fans. But this situation has gone way beyond our control. I’m sure most of you will understand. When things calm down, we will return. But for now, what’s important is getting back home to our families.

17 mars, efter några dagar strandade i Paris, är bandet på kanadensisk mark igen – och till skillnad mot Testament, Exodus och Death Angel-turnén (där många blev sjuka redan i Europa eller på planet hem) verkar ingen i bandet ha insjuknat i covid-19.

The boys are back in Canada! JP is off to Michigan. Can’t thank everyone enough for all the support. Despite the crazy turn of events, we still consider this a very successful tour. And it’s all because of our main man Stuart Bartlett and YOU, the fans!

…och sedan hemma i någon form av karantän:

The outsiders wonder why we collect an absurd amount of records and cassettes. Joke’s on them! It’s perfect for a pandemic. Post what you’ve been listening to in quarantine. Currently cranking Kiss – Animalize.

Den där gången när alla medlemmar i Whiplash hade samma namn

15 april, 2020

What do you think, Tony?

Här hemma i min skivsamling står albumet Ticket to Mayhem (1987) av Whiplash. Det kommer fram då och då. Whiplash var på den tiden en trio, och två av tre bandmedlemmar hette Tony. Inte så mycket att förvåna sig över. Sånt händer.

Men.

Albumet innan detta album heter Power and Pain (1986), och på detta album, deras debut, bestod hela bandet av massa Tonys. Tony Portaro på sång och gitarr, Tony Scaglione på trummor och Tony Bono på bas. Tony, Tony och Tony. Tre Tony. I ett band. Det är så klart en rock’n roll-bedrift som manusförfattarna till Spinal Tap aldrig ens kunde fantisera ihop.

Medlemmar från Blood Incantation och Spectral Voice i gemensamt band

15 april, 2020

Black Curse.

Via bolaget Sepulchral Voice släpper Colorado-baserade Black Curse sitt debutalbum Endless Wound. Musiken pendlar mellan black och death metal, eller kort och gott war.

Tycker du att det är ruskigt bra så beror det på att bandet har medlemmar som kan sin sak. Black Curse består bland annat av Morris Kolontyrsky på bas (gitarrist i Blood Incantation) och Elin Wender på sång och gitarr (trummis och sångare i Spectral Voice).

Lyssna på tredje spåret Enraptured by Decay för att hitta kopplingarna till ovannämnda band och snabbt komma in i Black Curse. 

Nytt album från finska Oranssi Pazuzu

14 april, 2020

Detta bandnamn.

På fredag släpper bandet med det svårstavade namnet Oranssi Pazuzu sitt femte album. Jag upptäckte dem sant, inte förrän vid förra släppet Värähtelijä, men bättre sent än aldrig.

Kommande albumet Mestarin Kynsi släpps via Nuclear Blast vilket är Oranssi Pazuzus första släpp på större bolag.

Är du ny på Oranssi Pazuzu finns det två slogans som sammanfattar musiken. På deras facebooksida står det så här: ”…conjures sounds from the dark corners of space and mind.” På bandets biografi på Metal Archives står det lite annorlunda: ”…makes music that invites all the arsonists and smokers to hold hands.” Det sistnämnda borde alltså inkludera fans till norsk black metal a la 90-tal och knarkar-metal – vilken genre det nu kan vara.

Om allt går vägen kommer Oranssi Pazuzu till Stockholm och Slaktkyrkan den 30 september, samt till Vega i Köpenhamn den 1 oktober.

Bryt din misär med Voodus nya minialbum

12 april, 2020

Öppna upp.

Black metal-bandet Jormundgands undergång 2014 blev startskottet för Voodus år 2015. Bandet har sedan dess gett ut två EP och ett album. I juni släpps tredje EPn Open the Otherness, som redan har fått fina hyllningar.

Voodus spelar en black metal långt bort från minimalism, mycket händer med hjälp av ibland våldsamma, ibland melodiska, riff. EPn är två låtar lång, sammanlagt på dryga 25 minuter, och texten till Open the Otherness är skriven av Mika Hakola (Ofermod, Nefandus).

 

Ulfven släpper konceptalbum på svenska

11 april, 2020

Det stora oväsendet.

Ulfven från Härnösand har släppt en nu EP, Bland Aska och Sten.
Albumet skiljer sig en del från tidigare släppet, den är dels på svenska, lite kortare och har mer fokus på en enda story: En ung kvinna som förlorar sitt barn till vinterkylan, och sedan blir lurad av djävulen i tron om att hon kan få sitt barn tillbaka.

Bara Metal ville veta mer, och ställde en del frågor Ulfvens gitarrist Marcus Wiklund:

Varför skiftar ni till svenska?

– Det var av lite olika anledningar. Dels för att vi ville prova på att göra det, men också för att berättelsen är inspirerad ifrån häxbränningarna som ägde rum här i Västernorrland. Och att göra det på något annat språk än svenska hade helt enkelt inte känts rätt.

Vilka fördelar finns, och vilka nackdelar?

– Fördelen med att köra på svenska är såklart att man når ut mer i Sverige och nackdelen kanske inte lika mycket i andra länder. Men responsen från andra länder har varit väldigt bra!

Albumet är kortare än tidigare – varför?

– Det är bara fyra låtar på det här albumet, samt två mellanlåtar. Anledningen till att vi gjorde så var för att vi ville ha en berättelse över hela albumet, och att göra den lite kortare men att allt sitter ihop in i minsta lilla detalj kändes som det bästa valet.

Storyn – var kommer den ifrån?

– Storyn har vi kommit på själva. Vi är inspirerad ifrån häxbränningarna här i Västernorrland under ”Det stora oväsendet”. Men det är även en del utav världen vi vill måla upp, där väsen och övernaturliga krafter existerar.

Bland Aska och Sten är ett konceptalbum – är det lättare eller svårare att göra ett sånt album?

– Det är väldigt mycket både ock. När man skriver en skiva med olika låtar så tänker man ”vad ska den här låten handla om?” Men för oss nu när allt är en story så var det mer så här: ”Vad ska hända härnäst?”

– Det underlättade såklart på vissa sätt, men det var också lite knepigt ibland just för att man vill ha refränger som upprepas och att resten av texten ska driva händelseförloppet. Väldigt många gånger tog vi bort saker och skrev om för att det inte skulle bli för mycket upprepade ord meningar.

Metallicas Lulu-producent dör med Covid-19

8 april, 2020

Vila i frid.

320007

I USA har drygt 13 000 personer gått bort på grund av coronaviruset och covid-19. En av dem är Hal Willner, vars koppling till metal, och därmed den här sidan, är något sparsam. Det enda han gjorde inom den tuffare musikgenren var att vara medproducent till Metallicas pekoral Lulu, tillsammans med bandet och numer bortgångne Lou Reed.

Metallica kommentar Hal Willners död och hans inverkan på Lulu på detta vis:

Hal expertly helped to guide us all to a project we loved, and remain fiercely proud of, to this day.

Låt oss hoppas att pandemin snart är över.

Ironsword tjänar stålet och metal

8 april, 2020

Rak i ryggen.

Ironsword släppte i januari ett album som jag tror jag missade att uppmärksamma. Hursomhelst, så har jag i efterhand insett att Servants of Steel är ett utmärkt album i hörlurarna, precis som föregångaren Non but the Brave (2015) var.

Det är rakryggad heavy metal som ständigt jämförs med Manilla Road, men den är inte särkilt lättlyssnad. Ge det tid, för det är musik med lagom motstånd i, låtar som hela tiden balanserar mellan ”bra!” och ”pja”. Kanske beroende av lyssnarens humör?

Annihilators förbryllande omslag – en parad i förskräckelser

4 april, 2020

På nittiotalet lyckades Annihilator med konststycket att ge ut album efter album med fula omslag – om och om igen. Det fanns inget som stoppade dem. Om det var dålig budget eller dålig smak som låg bakom förskräckelserna har jag ingen aning. Under 2000-talet hände dock något. Omslagen gick från fasliga till neutrala, ibland tråkiga, ibland okej, ibland till och med bra.

Men det är 90-talet bandet blir ihågkommet för, och från femte fulaste till allra fulaste omslaget ser det ut så här:

617

5. I bakgrunden lyser det lite grann. Kanske brinner det? Albumet heter ju ändå Set the World on Fire. En kvinna sitter i slitna jeans. Hon ser lite trött ut. Hon har bandets maskot, trasdockan, framför sig. Allt går i mörkblått, och omslagets enda estetiska poäng verkar vara att kvinnan är vacker. Hennes närvaro är annars helt och fullkomligt meningslös – såvida hon inte ingår i omslaget som en sorts följetong till Alice in Hell-omslaget. Vad vill Annihilator säga? Vad ska bilden förmedla? Ingen vet.

Modellen heter Rona Beil och kanske har jag hört talas om att hon var flickvän till Jeff Waters? Jag minns inte. Hon för övrigt även med på omslaget till live-albumet med den obskyra titeln In Command, då i betydligt sexigare position, och mer avklädd.

614

4. Never Neverland är ett sånt där omslag som man tror är vackert och fint arrangerat tills man tittat på det tillräckligt länge och känner, jaha, det är typ bara snyggt komponerat, inte så mycket mer. Och liksom, det gigantiska ansiktet som syns över havet – vad sjutton gör det där? En travesti på Holy Diver? En flört med sol-ungen i Teletubbies? Är det typ den goda fen som vakar över alla kvinnor och flickor som bär runt på Annihilators trasdocka? Blixt och dunder, ännu en blunder. Men det skulle bli värre. Mycket värre.

622

3. King of the Kill. Nu börjar man sakna ord. 1994 fick den här katastrofen klartecken från Jeff Waters och skivbolaget, och man undrar hur det gick till. Borta är söta kvinnor. In kommer vidvinkel, ett schackbräde, pjäser som ser ut att vara inklippta via photoshop, en vidrigt ful och hårig gubbe vars krona är en del av kroppen. Han svettas lite. Och han är armlös. Faktum är att han ser ut att klämmas ut ur en tjock penis med tillplattat ollon. Eller är det ett pepparkar?

772

2. Eh? Va? Refresh the Demon ser ut att vara någon typ av batterireklam från fjärran land. ”Våra batterier förser Helvetet med energi!” Demonen tittar fram – tittut! – ur något som liknar dimma, eller mysiga sidenlakan. Värst är dock hans tramsiga katt-jamande mun. ”Hej alla barn! Nu blir det hårdrock!” Hela uppenbarelsen ropar Coney Island, ett typisk tivolimotiv.

775

1. År 1999 kunde man göra allt i en dator. Det var bara att klippa och klistra så var ett omslag klart. En mörkblå bakgrund här, en docka där. Man kan till och med rita in lite grejer lite varstans med datorn om det behövs. Hur ljuset faller? Bryr sig hårdrockare om sånt? Lite läskiga dockor med olika playmobil-vapen – märk väl! olika! – och en vild kvinna och ett brunnslock på sniskan. Måla henne vit i ansiktet som en fransk mimare. Så där! Annihilators värsta och mest förbryllande omslag är klart. En detalj till? Släng in en docka i ett fönster också. Vi ska fem dockor! Dock-rekord!