De absolut bästa albumen 2022 (plats 1-10) Bara Metals årslista

30 december, 2022

Vi vet. Bara Metal har varit som en ganska kass vän, en sån som bara dyker upp då och då när det passar just vännen, men vare sig punktligt eller tillräckligt ofta. Det får bli ändring på det inför nästa år. Men tipsen på bra släpp har ändå ideligen kommit, och hundratals timmars lyssning kan som vanligt brytas ned till någon form av gradering.

Så här är den – Bara Metals årslista, de absolut bästa albumen 2022, men långa och underbyggda motiveringar. Missa inte plats 21-30, plats 11-20, och missa inte Spotifylistan som du hittar på Bara Metals facebooksida.

10. Downcross – Hexapoda Triumph

Skiftesrik och då och då svängig black metal från Belarus från ett band som har hunnit ge ut fyra album sedan 2019. Hexapoda är Downcross bästa alster, mycket att lyssna på och fyllt med idéer och varierade riff istället för image och groggar. Sedan oktober går det även att lyssna på Downcross via Spotify, så det finns all anledning att upptäcka bandet.

9. Saidan – Onryo II: Her Spirit Eternal

Tennessee-baserade Saidan lär vara inspirerade av japansk skräck, och samma kommersiella flörter som du hittar i den typen av animeserie-album känns igen i musiken. Det är poppigt, det är mysigt och det är tufft på en och samma gång. Det är svårt att inte gilla detta. Saidan känns unikt, ett band som går sin egen väg inom black metal där marken inte är lika nedtrampad.

8. Aara – Triade II: Hemera 

Googlar man på bandnamnet Aara kan ordet förklaras med ”kommer med ljuset” och det kanske passar i ett naturinspirerat band som Aara, där huvudpersonerna heter Berg och Fluss. I bandet är det Berg som komponerar allt, till och med hur trummorna ska spelas. Låtarna drar fram lika överraskande som en flod rinner en hit en dit, med stort fokus på gitarrer som svänger åt olika håll. Hade Fluss låtit lite minder som häxan i pepparkakshuset kunde jag gilla detta ännu mer, men jag förstår att den frasiga distsången är en del av den ljudbild vi ska få.

7. Vehemence – Ordalies

Vad består Vehemence av? Ett gäng fotbollsfans som gillar black metal lika mycket som folkmusik, klassisk musik och att sjunga i dryckeskör ihop? Huvudet på spiken. Tror vi, för någonstans i skärpunkten mellan dessa ting måste Vehemence ha uppstått. Bandet hamnade på Bara Metals årsbästalista redan vid förra släppet, och detta är inte på något vis sämre, åtminstone inte om du gillar tremolo-riff.

6. Sumerlands – Dreamkiller

Det finns några band jag går till när det blir för mycket av death och black metal; Megaton Sword, franska Herzel (läs intervjun med bandet här) och Eternal Champions samt dess systerband Sumerlands. Albumet Dreamkiller kom från ingenstans. För Arthur Rizk, John Powers och Bras Raub verkar Eternal Champion vara en tryggare biljett in i kärnan av musikkarusellen, men de tyckte väl annorlunda själva och satsade på Sumerlands i år. Resultatet är ett heavy metal-album med sköna riff så som de lät på Ozzys storhetstid (1980-talet alltså). Phil Swanson var en mer spännande sångare än vad nyrekryterade Brendan Radigan är, men det är också solens enda mörka fläckar.

5. Misthyrming – Með hamri

Misthyrming står när de andra faller. När Svartidaudi slänger in handduken gör Misthyrming tvärtom, lämnar ut ett bevis på vitalitet och liv i form av ett album som bara damp ned i december – inga singlar, ingen marknadsföring, inga förvarningar. Sist vi hörde från dem var en hel pandemi sedan. Detta är isländsk black metal när den rasar som mest. Makalösa trummisen M.S. slår till höger och vänster på ett häpnadsväckande sätt. Með Hamri utgörs av en kaskad av lika arga som ibland tillrättalagda och snygga låtar. Min favorit är Engin Vorkunn som släpper in en dungeon synth i musiken, lika insvept i dunkel som framtiden för isländsk black metal.

4. Hath – All that was Promised

Ett band med fötterna stadigt i death metal-matjorden och som därifrån pulserar ut progressiva inslag i sin musik, som då och då kulminerar i något så publikfriande som grandiositet och överdådighet – särskilt genom sånginsatserna från Greg Nottis och Frank Albanese. Där har du Hath på en fjärilsnål, med utbredda breda vingar. Bandet kommer från New Jersey och kretsar kring trummisen och ljudteknikern AJ Viana, men är allt annat än ett enmansband. All that was Promised är Haths andra album och definitivt det album som har lett till att Hath har ögonen på sig.

3. Ripped to Shreds – Jubian

Inom konst och kulturvärlden, inte minst inom prosa och poesi, försöker upphovsmännen hävda att deras verk gör upp med något, gärna realismen. Ripped to Shreds gör upp med den allvarstyngda death metal-musiken. Inte för att det på något vis är kul, utan för att bandet verkar ha kul och skojar med varandra. Till detta kommer också titlar på, tror jag, kinesiska på alla album. Ripped to Shreds vilar helt och hållet på den mycket produktiva Anrew Lee som väl har runt tio band/projekt igång samtidigt. Ripped to Shreds är hans amiralsfartyg, med stormfyllda låtar som aldrig tråkar ut lyssnaren.

2. White Ward – False Light

Kontraster där lyssnaren slängs från tremolo black metal till jazzinspirerade saxofon-fåtöljer. Kan det bli mer invecklat och utvecklat? Det tar sin tid att falla för White Ward, men väl där är det resan och mödan värt. Bara Metal intervjuade nyligen ukrainarna, vars album False Light släpptes i juni, några månader in i kriget och terrorn som Ryssland startade. Svaren från Yurii Kazaryan täcker både livet i Ukraina just nu, och musikens härkomst. Så här säger han och det senare:

”Contrast is one of the good ways to make music more diverse and interesting. I often look at music from a cinematic point of view, where we have the intro part, culminating action scenes, final scenes, etc. So, I think this contrast created by dark jazz of ambient parts with samples, for example, helps to make such a cinematic atmosphere.”

1. Undeath – It’s time… To Rise from the Grave

Kan vi slippa ängslighet? Det är väl så Undeath har tänkt, när bandet slutar ängsla sig över vad som är tummen upp inom death metal och istället ser till att lyssnaren blir underhållen och har kul. För så roligt det är att följa den berg och dalbana av riff som Undeath har skapat på It’s time… To Rise from the Grave var länge sedan jag hade. För spretigt? Ingen fara, allt filtreras genom ett raster av tydlig och kvalitetsmärkt death metal. När andra band tar av sig glasögonen inför bandfotot behåller Undeath dem på. För varför ängslas över sådana detaljer som tuffa bandbilder?

Undeaths metal är en mörk monlit över kroppens förgänglighet och dödens beständighet. Titelspåret är kanske bästa exemplet på vad Undeath har lyckats skapa i replokalen i nordliga Rochester, men min absoluta favoritlåt (just nu!) är Human Chandelier med text som hämtad från Bernie Wrightson och ett refrängriff så underligt vackert och oortodoxt att man faller pladask. Undeaths death metal är inte en smältdegel av trettio års dödsmetal, som många vill påstå, utan snarare en välkomponerad sallad där delarna tydligt fungerar tillsammans.

Bästa albumen 2022 (plats 20-11) Bara Metals årslista

29 december, 2022

2022 var året då covid släppte taget och festivaler och spelningar kom tillbaka. Pantera återuppstod, Testament körde svängdörr på trummorna genom att säga hej då (igen) till Gene Hoglan och säga hej (igen) till Dave Lombardo. At the Gates drabbades av en egen David Ellefson-skandal, The Sword la ned svärdet och en hel del band ägnade sig åt det band ska ägna sig åt – gav ut album.

Här är Bara Metals bästa album för 2022 – plats 20-11:

20. Sacrilega – The Arcana Spear

Kalifornien bygger upp en spännande arsenal av nyare death metal-band att hålla ögonen på; Vastum, Necrot och Sacrilega för att nämna några av dem.

19. Tome of the Unreplenished – Earthound

Cypriotiska black metal-band hamnar sällan på några AOTY-listor mig veterligen, men det är svårt att inte gilla det här bandet från Nicosia som blandar svart mull med klar himmel.

18. Deumus – Oyer and Terminer

Doom metal från Österrike som låter lika ungt som heavy metal a la 80-tal med framförallt en sångare som lyfter hela bandet.

17. Ataraxy – The Last Mirror

Spansk death metal som speglar mörker på ett utmärkt sätt. De snygga abrupt inspikade akustiska tonerna i låten Decline visar hur viktigt det är med kontraster inom metal.

16. Haunter – Discarnate Ails

Black metal, death metal och dissonans, allt i ett med fokus på det sistnämnda. Bara tre låtar kort, men ändå halvtimmen långt.

15. Autonoesis – Moon of foul Magics

Efter ett underligt val till introlåt faller bitarna bättre på plats när Autonoesis drar igång sin blackened death metal som präglas av hög hastighet, riffande och Vektor. Lyssna på Raise the Dead för full insyn i magin.

14. Negative Plane – The Pact…

Det är förvånande hur tillgängligt och lättlyssnat detta konceptalbum är. Med ett namn som Nameless Void förväntar man sig mer motstånd vid en första lyssning, särskilt som det har gått elva år sedan senaste och utmärkta albumet Stained Glass Revelations. Gillar du att hänga med från början, då är detta ditt album. Börja från låt 1.

13. Sedimentum – Suppuration Morphogénésiaque

Precis som Autonoesis är Sedimentum ett band från Kanada. Kvartetten uppbringar känslan av att lyssna på ett träskmonsters vardag. Det bubblar fram sänkta riff genom den grumliga tjocka ytan, och det är bra rakt igenom.

12. Graceless – Chants from Purgatory

När man sätter ihop en årslista över alla timmars lyssning man har gjort för att hitta ny bra musik att lyssna på de kommande åren är det först på plats nummer femton som det börjar tajta till ordentligt. Nederländska Graceless är ett band jag har lyssnat mycket på sedan de släppte sitt tredje album Chants from Purgatory. Skön death metal att ha i hörlurarna vad du än sysslar med – laga mat, springa, dricka öl. Hade det inte varit för att bandet drar ned på tempot lite för ofta och för mycket för min smak skulle Graceless hamnat högre upp. Men vem bryr sig? Chants from Purgatory kommer jag att gå tillbaka till ofta för att plocka ut russinen. Lyssna på The Gates of the Gallows för att fatta gunget.

11. Megadeth – The Sick, The Dying, the Dead

En låt gör ingen sommar men med Megadeths senaste album är det nästan så. Mission to Mars – lika älskad som avskydd, hos mig mycket älskad. Vilken låt! Sådan humor! Tillsammans med Soldier On är de två albumets absolut bästa låtar. Men det finns fler låtar att upptäcka när man väl fördjupar sig. Megadeth – det enda av The Big Four som kan skapa bra samtida thrash metal.

Bästa albumen 2022 (plats 21-30) Bara Metals årslista

28 december, 2022

Året går mot sitt slut, och Bara Metals årslista börjar med samma oundvikliga sak – slutet. Här är Bara Metals bästa album för 2022 – plats 30-21:

30. Blackbraid – Blackbraid I

Hyllade Blackbraid får mest uppmärksamhet för att drivas av en native american, men musiken talar sitt tydliga språk.

29. Mimorium – The Route of Haerisis

Kan tyckas vara ett gammelt vanligt trallvänligt black metal-släpp a la Dark Funeral, men Mimorium innehåller mer lager än vad örat hinner uppfatta vid första lyssningen.

28. Immolation – Acts of God

Stabilt. Genomtänkta riff från ett band som vägrar släppa ifrån sig ett semesteralbum bara för att hålla skeppet flytande.

27. Darkthrone – Astral Fortress

Kanske gick det för snabbt för Darkthrone denna gång? Bra släpp ändå, men ingen tiotoppare – såvida vi inte pratar omslag.

26. Gjendöd – I utakt med Verden

Med en bismak av härsken skugga. Garanterat fritt från recensioner och texter på Metal Archives. 

25. Exhumed – To the Dead

Tuffa tarmar. Makabert, chockerande och vidrigt.

24. Cosmic Putrefaction – Crepuscular Dirge for the Blessed Ones

…italienskt black metal-enmansband som numer ligger på Profund Lore. Fullt förståeligt.

23. Esoctrilihum – Consecration of the Spiritüs Flesh

Det franska black metal-enmansbandet släppte två album i år, och på första släppet höll man definitivt fortet.

22. Pharmacist – Flourishing Extremities on Unspoiled Mental Grounds

Japans Carcass. 

21. Origin – Chaosmos 

New York-bandets bästa album på år och dar. På tiden! 

Interview – White Ward: ”It is a little more difficult now because sometimes my head is full of other things”

20 december, 2022

”During a blackout, we can just buy a diesel generator for the rehearsal space. So, don’t worry, it will not stop us!”

One of the best albums of 2022 happens to come from a band who does not play metal the way you are used to it. It is also a band whose members have had the toughest year possible – being from Ukraine, based in Odesa. White Ward and Yurii Kazaryan speak about contrasts, epicness, cliches and saxophone in metal, and, of course, let us know everything we wonder about the war from civilian perspective: mobilization, air alarms and an ordinary day that never is ordinary.

Thinking of White Ward’s music, I think of contrasts. Light/dark, heavy/soft, clean/harsh metal/jazz – is contrast an important element that you focus on when making music?

– Of course, the contrast in our music is an essential tool that serves multiple purposes. 

– Contrast is one of the good ways to make music more diverse and interesting. I often look at music from a cinematic point of view, where we have the intro part, culminating action scenes, final scenes, etc. So, I think this contrast created by dark jazz of ambient parts with samples, for example, helps to make such a cinematic atmosphere. 

How interesting! I often vision the music cinematically when I listen to metal.  

– We can go even deeper into the topic of cinematic – when you want to convey the right atmosphere and introduce the listener to the aesthetical concept, then non-metal parts with a wide spectrum of instruments, sounds, and samples really help in this case. In my perfect imagination, as a metaphor for my vision, I can say that these parts should be perceived like a movie without pictures. 

In reviews of your music, I see descriptions like “unique”, “innovative” and “experimental”. Is that how you yourself regard White Ward? 

– You know, honestly, I don’t really like all these tags and we don’t use them by ourselves. I don’t think we are really an experimental band, because for me “experimental” is something like “avantgarde” music such as Mr. Bungle, for example, in case of experimenting with genres or Gorguts’ Obscuraif to talk about experimenting with sound based on note intervals and sizes/rhythm. But it is my personal view on these things – maybe for someone else our music is experimental and I am OK with this too. I even can agree that if to compare our music to classical 90s black metal then maybe yes, we are “experimental”. 

– We personally use only the word “deviant” in relation to our music and it has a pretty simple meaning: Our music is based on black metal but it has some – or even many – deviations from most traditional representations of the genre. 

In an interview with Mykola Lebed [piano on False Light], he said that he avoided sounding “too epic” because it would make the music pathetic. So… do you also, White Ward, avoid sounding “epic”? 

– I approximately understand what Mykola means with “epic” but it again could be pretty subjective. When I think about “epic” in metal I think of music like Blind Guardian or solos by Geoge Lynch from Dokken! [here Yurii laugh] 

– We never try to avoid something, because our writing process is very natural, we just create what we like. If during the writing process of the solo I improvised and played a cool epic 80s-style bend or tapping and I hear that it fits and sounds cool then why not use it? Of course, there are some types of riffs or harmonies that I avoid in White Ward, not because of any clichés, but because I just understand that they will not fit our musical concept. But even here sometimes could be exclusions and globally I think that the question is not about any single riffs but about the whole sound of the album or band. 

Okay. So, any other metal clichés do you keep away from? 

– I am a big fan of horror, like movies, literature and games and so on, and I think horror could be a perfect example here. You know that there are a lot of different horror cliches like all these ghosts, maniacs, screamers, old houses et cetera. You can use it all in a most primitive way and you will receive an absolutely typical shitty B-movie. But at the same time, there are some absolutely awesome horrors with a unique style and atmosphere with a very high and artistic level of production. “Mandy” by Panos Cosmatos is a very good example – an awesome movie with a not-standard visual aesthetic, awesome music by Johann Johannsson and Stephen O’Malley from Sunn O))) and just an attractive magical and mystical atmosphere. But at the same time, there is an evil religious sect, pinhead-style monsters narcos, and even a chainsaw battle in the movie. And all those so called cliches are perfectly implemented and make the film even better. 

Back to the contrasts, what do you think the saxophone brings to the atmosphere of your music?

– Very simple – it is the noir vibe. But regarding the clichés: we can say that the saxophone and trumpet are cliché instruments of jazz soundtracks from noir movies, but we anyway use them. Why? Just because we like it. 

– Again and again, clichés are not bad – bad is when you use them badly. 

I recently read that a Swedish metal band after the release of their album found mistakes and flaws they regretted not having fixed. What about False Light? Is it a perfect album?

– I think it will be really difficult to find an artist who will be 100 per cent satisfied with his work. Every time when I start to listen to the album when mixed and already sent to the factory (cd/vinyl manufacturing I mean) I find moments that could be made better. Or sometimes even during mixing you want to make something better and work on it even more, but then you understand that it is already the 10th iteration of the mix and if you will continue then it will be like a perfectionist’ jerking off, so it’s time to stop.

– With every release and as we gain experience, then such moments are becoming less and less each time. So, for now, False Light is the most satisfying album for me. 

But after having played the album live and maybe gotten another feeling for the songs/the different parts in the songs – would you have done things differently today?

– For the live shows, yes, some parts we play a little differently because during rehearsals sometimes we found some better variations on how to play it. But most such cases refer to the first album and some to the second one. 

– Also, sometimes we simplify some parts, like guitar solos. Because for recording I can play some shred parts from the 20th attempt, but for live performance it is too much for me now. It is better to play it more simply instead of sounding like chaotic shit.

What is the movie sample we hear in Silence Circles?

– This sample is from “Possession” by Andrzej Żuławski. Some of the issues that are touched upon in this movie are connected to the lyrical theme of this song. Also, this sample helps to introduce the listener to the song’s theme and create the needed atmosphere. It is again about the cinematic representation I told you about earlier. 

I have seen the More Music Club (Odesa) gig on YouTube (17thsept). In the end you say that the air alarm has sounded and therefore you cannot play more songs. At home – do you go for shelter when you hear the air alarm, or are you getting used to it and keep on doing what you do? 

– It depends. First months of course me and my girlfriend went to the shelter or at least went down to the 1st or 2nd floor to the safe space near the elevator in our house. Then we started to relax and stopped going to the shelter because there were almost no missile strikes inside the city line. Then there was a moment when I heard the sound of flying missiles right above our house and one of them hit a high multi-apartment house in another district: Several people died, including a young mother with a 2-month-old baby. Or there was a moment when Russians started to use Iranian kamikaze drones. We heard them sometimes and one even hit a building that is 50 meters from our rehearsal space. After such moments, if there are alarms, then we usually go to the shelter for at least some days before the strikes period ends.

– But of course, it is not okay and I understand it because even though there is a very small risk that a missile will hit your house but it is still a risk and it can happen at any moment. We are used to such a way of life, bored of multiple alarms, 3-4 during the day sometimes, and maybe we just treat it like fatalists. But I am sure that, unfortunately, there are already a lot of people who were killed because of that fatalism.  

– But this is only my personal experience and what I know about some people around me. I am sure that there are also people who use shelter every alarm and they are absolutely right. You know, before February 24th almost everyone would had tell you that you are mad if you would like to buy a nuclear bomb shelter or make a month’s stock of provisions and water. But what would they say now? Now everything can happen at any moment. We even have no real guarantee that the next missile strike will be not nuclear, for example. 

So what is a normal day in Odesa now a days. We have little inside information. 

– Well, now it very much depends on the situation. Last week there was a big problem with electricity so sometimes we needed to find a place, a cafe or coworking, with electricity or a generator to work or finish an interview and charge your devices because there was no electricity at home for more than 50 hours. Sometimes we are just enjoying a stone age period at home reading books and playing chess or cards in the light of candles. 

– Before all these strikes on energy infrastructure, we had pretty simple days very similar to pre-war times: people working, visiting cafes, and bars, shopping, and even visiting concerts or theaters. We are not in a frontline city and don’t have everyday shelling, so people can allow themselves to live normally. And it is absolutely normal because the economic system of Ukraine must work, the business must work and people need to be active and effective to have the ability to earn money, in order to later donate it to the army and volunteers too. It is all a big mechanism where every component depends on another. In any case, we all remember and know what is happening and follow it every day. 

– But of course, when the first shock started to fade and life began to return to normal it seemed a little strange. I felt a little ashamed that I live, so to say, normal at the same time as our guys are fighting and dying in cold trenches. But then you understand that depression and apathy will not help us win the war, so we need to be full of power to work even more effectively to be the reliable rear of the army and help provide it with everything needed. 

How do you find time to focus on music with the war and the missiles and now the lack of electricity because of the terror war from Russia?

– It is a little more difficult now because sometimes my head is full of other things. But in general, we still have time and interest to work on music almost the same as before because we really like it and it is a big part of our lives. And of course, in this case, it is also our instrument in this war. 

– For example, during the last mini-tour, we earned 2000+ euros that we donated to some army units to help them buy some important equipment. 

– Technically we find solutions to work on the music even in a blackout. For example, I can play guitar with a laptop and soundcard and for rehearsal space, we can just buy a diesel generator. So, don’t worry, it will not stop us!

You recently played in Prague. How come you can leave Ukraine to play gigs outside the border? I have heard this was not allowed for men? 

– Because of the mobilization law men can’t just leave the country. But fortunately, you can send an application to our Ministry Of Culture and they can give you a permission to travel outside Ukraine with concerts if you are a musician or with another cultural mission. Of course, not 100 per cent of the applications are being approved, but if you will really prove that you are a real band that will play real shows, then you have very high chances. Even some really underground screamo and punk bands were allowed to go and play in EU countries. 

– Of course, there are some scumbags who leave Ukraine and never come back, and that undermines confidence in musicians but fortunately, it is still a pretty rare incidents. 

Could you and your friends be asked to join the forces any day, going to military training and being sent to the front? How are your thoughts about this?

– Yes, it can happen. For now, we still have a total mobilization but, fortunately, there are really a lot of people who joined the army by their own wishes so for now there are enough people. But we understand that it is possible that if the situation will become critical or just war will keep going for a long time then It may be our turn too. I still think that I am much more effective as a cultural and economic unit than as a soldier and I don’t know if will I pass the medical tests or not because I have really poor eyesight and a big titanium plate in my arm. But if yes, then I will be ready to serve for the good of Ukraine and not only – in this case I will fight for our collective future. 

Titanium? What happened?

– I seriously broke my hand during a lifting workout and needed surgery with a plate that fixes the bone. It was almost three months without a guitar at all. But even with one hand and guitar pro software, I composed almost all of the Debemur Morti EP.

What are the plans for 2023 and for a new album – despite the war? 

– Can’t tell you anything really weight about the new album – it is just in the concept creation stage. But now we work on a new single that should be very unique and important – details later. 

– Also, we hope for a couple of big tours and a lot of festivals next year. Working on it now! Keep tuned and you will see. 

Torbjörn Hallgren

* * *

Bara Metal also asked Yurii how to support Ukraine. Yurii listed three things:

  • Support our army with money;
  • Push for more military aid from your governments;
  • Oppose Russian propaganda and narratives in social media and news.
    This is the main help we need to win this war faster and defend the principles and values of the modern civilized world.

Megaton Sword släpper andra album och förstasingel

6 december, 2022

Hearing is believing.

I förrgår fick vi en föraning om att något var på gång hos epic heavy metal-bandet Megaton Sword, då bandet la upp svarta skumma bilder på sin Facebooksida. Igår bekräftades det: I slutet av februari släpper Megaton Sword sin andra fullängdare döpt till Might & Power, med åtta nya låtar – och första singeln är redan här: Power.

Metallicas Lux Æterna – första intrycken

30 november, 2022

Metallica släppte överraskande en ny singel i veckan.

Så Metallica är på gång med nytt album, och det är så klart en stor stor grej inom metal-världen. Kommande albumet är döpt till 72 Seasons, vilket ska anspela på dina 18 första levnadsår multiplicerat med fyra årstider, släpps i april 2023.

Första singeln Lux Æterna släpptes i veckan, och här är mina första intryck:

• En thrashig flört till första Hit the Lights (och Motorbreath), och så klart även då även till Weapons Set the Stage alight.

• Huvudriff (refrängriff) – lossnar aldrig riktigt

• Versmelodi – skatepunk a la Offspring

• Refräng – svinbra!

• James sånginsats – Habil, men på refrängen händer något. När James Hetfields röst skär sig a la Gene Simmons lyfter hela intrycket.

• Längd – Perfekt. Och perfekt för en förstasingel. Men 77 minuter med nytt Metallica-material låter som en dålig idé. Bandet tappade bort sitt eget koncept mellan Metallica och Load, och har inte lyckats hitta det sedan dess.

• Omslaget till 72 Seasons – Förskräckligt. Tilltalar mig inte alls.

Overall en förvånande bra låt som räddas av den enkla refrängen. Grattis Metallica till den bästa låten på mycket mycket länge.

Hath lovade runt och höll sitt löfte

22 november, 2022

Hållde.

Hath från New Jersey släppte nytt album redan i mars, bandets andra, döpt till All that was Promised. Bandet var en del av Bara Metals halvårslista i somras, men under hösten har jag lyssnat en hel del mer på det – och det har växt och växt.

All that was Promised släpptes via bolaget Willowtip Records. Vi kan bara hoppas att bandet tar sig till Europa, gärna tillsammans med Undeath eller Ripped to Shreds.

Graceless släpper knippe sånger från skärselden

21 november, 2022

Skärande bra.

Holländarna i Graceless har släppt ett dödsalbum som förhöjt den svarta och kalla hösten med flera snäpp uppåt. Chants from Purgatory är bandets tredje album, och det råder inget tvivel om att detta är en femetta. Svängigt, mörkt, snabbt och tungt. Ibland låter det Skogen, ibland låter det Hooded Menade. Mest låter det modern death metal a la 2022.

Chants from Purgatory släpptes av Raw Skull Records i slutet av september.

Svartidaudi har upphört som band

15 november, 2022

Sad emoji.

Svartidaudi finns inte längre. I en intervju med isländska syster-bandet Misthyrming, vars trummis Magnus spelar/spelade i båda banden, bekräftas splittringen. Svartidaudi släppte ett fantastiskt debutalbum 2012, Flesh Cathedral, som kom att bli bandets bästa album. Uppföljaren Revalations of the Red Sword kom 2018, också hyllat men var inte samma perfekta isländska black metal-kaos som debuten enligt mig.

Senast bandet uppdaterade sin facebooksida var precis i början av pandemin, april 2020. Jag tror jag hann se dem live två gånger, i Malmö och i Köpenhamn. Spelningen i Köpenhamn var fantastisk. Jättetråkigt att Islands bästa black metal-band inte fick ge ut mer musik.

Ripped to Shreds river dig ett nytt

14 november, 2022

Bäst just nu.

Ripped to Shreds album Jubian (劇變) har varit tillgänglig i snart en månad nu, men det var först i slutet av oktober jag blev varse om det, och just nu är det nästan det enda jag lyssnar på. Så bra! Och när bandet hämtar andan i slutet av In Solitude – Sun Moon Holy Cult Pt 3 låter det till och med som när Horrendous lät som bäst.

Ripped to Shreds kommer från Kaliforninen, San Jose närmare bestämt, och de kinesiska tecken som omgärdar bandet beror på grundaren Andrew Lees bakgrund från östra Asien. Jubian släpptes via Relapse Records.