The Lurking Fear släpper supermusik

7 augusti, 2017

Lurking.

lurkingfearvoicelesscd

Jag har ingen aning om skivbolaget försöker framställa The Lurking Fear som en supergrupp. Det skulle kunna vara så, med tanke på att alla bandmedlemmar har stora framgångar på var sitt håll i band som At the Gates, The Crown och The Haunted. Jag hoppas dock inte det, för musiken är så pass bra att super-säljet inte behövs. Och dessutom – supergrupp brukar innebära ”vi gör bara detta som en plojgrej.”

Bättre då att bara vara ett band vid sidan av de andra banden, och slåss med musiken som enda marknadsföringskanal.

Bandet med Tomas Lindberg i spetsen gick ut officiellt runt nyår, med ett bandnamn som gissningsvis kommer från en Repulsion låt, eller möjligen från HP Lovecraft-historien. The Lurking Fear spelar enligt egen utsago en typ av death metal där ”riffs should stir up real feelings of repulsion, and disgust deep down in your soul.”

Bandet med Tomas Lindberg har hypats en hel del, och verkar hålla för det. The Lurking Fear släpper debutalbum 11 augusti. Lyssna på utmärkta The Starving Gods of Old.

Grift släpper förstasingel från kommande Arvet

31 juli, 2017

Arvet ekar.

Från det kommande albumet Arvet har Grift släppt en första låt – Det stora tystnaden, med en video som precis som Svältorna från förra albumet bland annat skildrar Erik Gärdefors pappa – om jag förstår rätt.

Förra albumet Syner var ett av 2015 års bästa släpp, och förväntnigarna är så klart lika höga som Kinnekulle högsta höjd. Eller högre. Läs Bara Metals intervjuer med Erik Gärdefors här och här.

 

 

Phrenelith i täten för dansk dödsmetall

31 juli, 2017

Obanade marker.

Phrenelith (vad betyder det namnet?) är ett nytt stjärnskott på death metal-himlen. Jag har lyssnat på detbutalbumet under hela sommaren, och detta är definitivt något som hamnar på topp tio i år.

Att bandet dessutom är från Danmark ställer alla fördomar på sin spets. Efter storheter som Lars Ulrich och King Diamond har Danmark känts som en hyfsat vit fläck inom extremmetal. Men nu händer det grejer – Solbrud, Slægt och Phrenelith visar att Danmark levererar.

Samtidigt är Phrenelith så mycket mer än ett bevis på att dansk metal plötsligt syns. Det är lika mycket ett tecken på att dödsmetall trampar upp nya stigar tillsammans med band som Blood Incantation, Spectral Voice och Chthe’ilist för att nämna några.

Zornheym släpper konceptalbum från orkesterdiket

6 juli, 2017

Hela middevippen – orkester, kör, dödsmetal.

Zornheym spelar symfonisk extrem-metal i stil med Carach Angren, med riktig stråkorkester och kör. Bandet kommer från Stockholm/Finspång och släpper debutalbum den 15:e september via holländska Non Serviam Records. Lyssna på The Opposed ovan. Bra metal och snygg, kostsam video.

Känns namnet igen? Bakom Zornheym står Tomas Nilsson, som tidigare spelade gitarr i Dark Funeral mellan 2011-2014 under just det aliaset. Namnet kommer från tyskan, zorn betyder ilska och heym boning: Ilskans boning.

– När jag började utforma det här konceptet tyckte jag att det namnet passade, så jag har bytt mitt eget alias till bara Zorn, säger han till Bara Metal.

Bandet består dessutom med medlemmar från bland annat Facebreaker och Diabolical. Zornheym har släppt två digitala singlar, The Opposed och A Silent God. Båda spåren finns med på kommande albumet.

– I början hade vi en tanke om att släppa en EP, men vi har bytt den idén till en fullängdare. Så plattan är inspelad i två olika faser.

– Jag började skriva låtarna 2014, men då var det bara jag i bandet. När de tre första låtarna var färdiga sökte jag folk till bandet som delade min vision. 2015 bestämde jag mig för att skriva dom orkestrala delarna själv istället för att anlita någon och i samma veva kontaktade jag stråkorkestern som vi använder på plattan. När stråket blev så organiskt bestämde vi oss även för att använda en riktig kör.

Zornheym har haft kontrakt med Non Serviam Records sedan sommaren 2016. Bolaget har valt att inte stressa på, utan har gett bandet den tid som behövdes för färdigställa låtarna. Materialet mixades och mastrades i våras, och varje låt har haft drygt 300 kanaler – Zorn beskriver det som ett jätteprojekt för Sverker Widgren från Wing studios.

– Vi samarbetar även med den finska konstnärinnan Anu Bring och gör en serietidning till releasen. Det är en koncept-platta som utspelar sig på ett mentalsjukhus och varje låt handlar om en patient och varje patient gestaltas sedan i ett kapitel i serietidningen.

Tool-influerade Kamya vill komma i kontakt med det inre

6 juli, 2017

Sjufaldigt kubiskt.

Kamya-Soma-2017

Linköping kretsar just nu mest kring Ghost och vad som händer med de sparkade medlemmarna, som för övrigt precis gett ut äldre TID-album. I staden finns dock mycket mer, och ett av den banden är uppskattade Kamya, som i våras släppte sitt första album.

Kamya är definitivt något du kan lyssna på om du vill vila från ritualer, growl och texter om döden. Bandet bildades på universitet i Linköping hösten 2012, och spelar vad som skulle kunna kallas för progressiv metal.

Med bandets egna ord från Facebook: ”With influences from Tool, Opeth, Katatonia amongst others we have created our own sound with a beautiful mix of soft, hard, calm and heavy.”

Jakob Carlander [sång, gitarr] säger så här till Bara Metal om debutalbumet Soma:

– Våren 2016 bestämde vi att vi hade tillräckligt med material för att spela in en platta. Inspelningen skedde under ett par extremt intensiva och svettiga sommarveckor, i Sensus studio i Linköping, där svetten kunde mätas i kubikmeter och gitarrer som stämde om sig femtioelvatusen gånger i timmen, något som fick vansinnet att gro till kosmiska proportioner.

– När allting var inspelat återstod mixning som vår egen trummis och ljudguru Julius fixade, sen skickades alstret till mastring på Fascination Street Studios.

– Titeln Soma kommer sig av två anledningar, dels den indiska rusdrycken då många av texterna handlar om att komma i kontakt med sitt inre, men även av en Soma-kub, som är en pusselkub bestående av sju olikformade delar, vilket vi tycker symboliserar albumet väldigt väl.

Lyssna på Inferno och In your heart shall burn.

.

Kamya är förutom Jakob Carlander även Julius Willén [trummor], Kalle Trenter [bas] och Oskar Jansson [sång, gitarr] som tar hand om growl-sången.

Ghost-musikerna har svarat på Tobias Forges yttrande

4 juli, 2017

Fortsättningen.

20160225_214826

Henrik Palm, Martin Hjertstedt, Mauro Rubino och Simon Söderberg har svarat på Tobias Forges långa svar till tingsrätten. De vidhåller sina yrkanden i målet. Svaret är daterat 30 juni 2017.

De bestrider att det skulle föreligga ett managementavtal mellan endast Tobias Forge och Rick Sales Entertainment Group, ett avtal i så fall som skulle ha ersatt ett tidigare avtal som åtminstone Mauro Rubino och Simon Söderberg ihop med Tobias Forge skulle ha ingått.

De använder sig också av Tobias Forges svar, genom att de ytterligare ålägger Tobias Forge att frivilligt lämna in samtliga avtal med ”diverse skivbolag gällande Ghosts inspelningar utöver Opus Eponymous.” Dessa handlingar tror musikerna kan fungera som bevis i målet.

De vill också komplettera sitt yttrande och har därför begärt anstånd till och med den 28 augusti.

Bara Metal hos Jocke Svensson i Skogen: ”Jag slängde fingertoppen i soporna och körde vidare”

3 juli, 2017

Kaffet är färdigt och Jocke Svensson, sångare och basist i Skogen, tar fram en mugg. På muggen syns loggan till ett av Sveriges största black metal-band.

– Ja, jag vet, det är en Marduk-mugg, väldigt fjortis-merch, men ändå. Det är finmuggen!

* * *

20170514_141414

 

Black metalbandet Skogen har släppt fyra album sedan 2009, det senaste 2014. För varje album har karriären gått uppåt, och det fjärde albumet I Döden renderade dem mängder av fina recensioner. Sedan dess har album nummer fem suttit överst på alla fans önskelistor inför varje år när spekulationerna drar igång om vilka band som ska släppa nya album.

Jocke Svensson sitter hemma i sin lägenhet på Hisingen i Göteborg med en öl i handen, omgiven av dödskalle, basar på väggarna och en skivsamling som är sjukt imponerande. I hallen hänger ett konstverk, originalet till ett Aosoth-omslag. Övriga medlemmar Mathias Nilsson [sång, gitarr], Linus Larsson [trummor] och nytillskottet Jonathan Larsson [gitarr] bor utspridda lite varstans i södra Sverige.

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att någon från småländska bandet Skogen skulle bo i Göteborg?!

– Jag har alltid gillat Göteborg, jag har haft nån slags barnkärlek till Göteborg när jag växte upp. Det var på den tiden man tyckte Nordstan var lite kul och fräckt, men det är det ju inte alls, det är som disco för efterblivna. Nä, men jag gillar Göteborg, det är som en storstad fast litet. Man kan gå genom hela stan om man vill. Hemtrevligt. Och så fick jag ju jobb här, på The Abyss, en metalpub. Jag skulle ha flyttat hit ändå. Men de ringde mig och så fick jag åka upp hit två dagar senare. Jag bodde på en madrass hos en kompis i fem, sex veckor.

Tycker du att du är närmre den så kallade scenen när du bor i Göteborg? Betyder det något för Skogen att du bor här?

– Njae, när jag flyttade hit kände jag att ”fan va skönt, nu kan jag gå på spelning varannan vecka.” Men jag har bott här sedan juni 2016, och detta var första konserten. Varje gång det har varit bra band här har jag jobbat. Eller jo, jag såg Wolves in the throne room, men då såg jag bara halva giget för jag jobbade den dagen också.

Var bor övriga i Skogen?

– Två av dem bor i Småland, utanför Ingelstad och Hovmantorp. Och en utanför Lund. Att få till rep är inte världens smidigaste. Och alla andra utom jag har småbarn.

Vad känner du för det? Hämmar barn bandet?

– Nej, inte alls. Det är mer det att jag bor här. Vi hinner inte göra det vi vill göra.

20170514_140616

Träffas ni och repar?

– Ja, men det var ett tag sedan sist. Vi repar sällan inför spelningar eftersom vi har så få spelningar. Mer inför skivinspelningar. Sedan har jag precis huggit av mig fingertoppen så vi har inte kunnat repa på några veckor. Det var helt avskalat. Jag skar mig på en mandolin, alltså inte instrumentet, det hade varit mäktigt! Nej, det är en skärbräda med en diagonal kniv. Man brukar ha en grej på för att inte skära sig, men jag satte inte på den. Så jag skar av mig fingertoppen. Men det har läkt nu!

Det är ju som Tony Iommi! Vad tänkte du då?

– Jag blev så trött på mig själv att jag är så jäääävla klantig. Jag har en bild på fingret om du vill se sen, fast det kanske inte är så kul att titta på. Jag tänkte väl att nu kan jag inte spela på ett år. Men det har läkt på bara tre veckor. Jag bara klistrade ihop det och jobbade. Inget sjukhus, jag bara slängde fingertoppen i soporna och körde vidare.

Okej. Fingret funkar igen. Och ni har spelningar på gång, i Oslo. Hur syr ni ihop det?

– Vi brukar ses i Växjö. Där har vi basen. Skogen är ett Växjö-band oavsett om vi är utspridda. Ingen av oss bor i Växjö, he he, men vi är baserade där. På tal om livespelningar så tycker jag vår musik passar bättre i norr än i söder. Det har jag alltid tyckt.

Ni heter Skogen – är ni ett miljömedvetet band?

– Nej, det vill jag väl inte påstå. Det låter så jävla pretentiöst om det skulle vara uttalat. Men… Nej, det känns påklistrat att vi skulle vara det bara för att vi heter Skogen. Sista spiken i kistan skulle väl vara om vi var veganer också.

– Nä, det här låter ju som om jag är en bonne och rackar ned på… men just att det skulle vara så typiskt, att ”nu ska vi vara detta.” Det finns band med urringade bomullströjor, kotlettfrisyrer och Wiehe-glasögon som bor på någon ranch i USA och ska ha något medvetet pk-tema. Det är mer sådant jag menar att vi inte är. Alls.

Men ni har väl en väldigt tydlig naturkoppling?

– Ja, jo, det har vi väl. Det var väl lite av grundidén till bandet. Att vi satte Skogen som bandnamn, det var Mattias, gitarristen, som tyckte vi skulle ha något översjälvklart som folk skulle irritera sig på. Och så föreslog jag Skogen. Och han tyckte det var briljant.

– Vår första idé var att döpa bandet till Drapa, men det låter ju också, jag vet inte. Det låter som om Opeth möter Björn Ranelid.

Du säger att folk skulle irritera sig på Skogen som bandnamn – har det hänt?

– Ja, det har hänt. Och jag gillar det. Det var ju poängen. Vanligt folk skiter i vad vi heter, vanliga ord har blivit vanligt, det är väl de som ska vara mest trve som stör sig på det. Men det ger bra PR. Ingen glömmer bandnamnet Skogen.

– Det lär finnas nåt polskt band som heter Skogen. Jag kollade upp det, men vi körde på det ändå.

På era första album skildrar ni natur och skog på omslagen. På album tre och fyra har ni skiftat till att skildra människor eller väsen på omslaget. Och textmässigt är ni mer inne på historia än natur numer.

– Ja… hmmm. I början var det nog mer natur. Vittra är bara natur. Men redan på andra plattan börjar vi föra in historia. Vi hade ju inget klart grundtema när vi startade, vi var ju bara två, eller, temat var väl skog, men någonstans tog ju det slut. Men det var inte så att vi hade det temat utstakat och skulle följa det, punkt. Vi kan fortfarande köra det, men det kan ju bli uttjatat. Vi skriver om det vi vill skriva om. Men vi har ramar. Vi skulle inte skriva om politik. Det är naturen, döden, klassiska teman. Det finns oskrivna ramar.

Spelar ni atmosfärisk black metal? Ni kategoriseras som det ibland.

– Atmosfären är det viktigaste, men jag gillar inte benämningen, för visst finns det de som kallar oss atmosfärisk black metal som vi tydligen kategoriseras som. Jag gillar det inte, men där hamnar vi. Enligt andra.

– Men atmosfären är viktig. Ibland har vi synthmattor, men det är knappast Dimmu Borgir-virtuoser, det blir något extra, som när vi håller en enda ton under en helt låt. Vi har ju en låt som heter Begraven som är akustisk och med rensång. Och när vi spelade in den, det är en kompis från Växjö som sjunger, Peter Lindström, men det blev så sjukt avskalat när vi spelade in den, så det kändes som att det inte passade in alls. Det blev som att slänga in en singer song-writerlåt mitt i allting. Så då la vi till två toner som inte passade ihop, E och F, och så skapade vi någon obehaglig Twin Peaks-stämning, och det fyllde sitt syfte. Det är det vi sysslar med, få till lite obehaglig stämning. Det är det vi är ute efter.

Lustigt att det var just den låten du nämnde. Jag tycker den låten är fantastisk. Jag gillar också att det hörs dialekt.

– Ja, ofta glider det över till skånska, för det är ingen som sjunger på småländska. Grejen är ju den att han inte kan sjunga på rikssvenska. Det låter påklistrat, även om vi kanske skriker med rullande R mellan låtarna, men det blir ju perfekt att han sjunger så eftersom vi är ett småländskt band, och det är lite tanken bakom. Folk har kommenterat det, men varför skulle vi köra rikssvenska, det är ju inte vi.

I den låten tycker jag det också framkommer att ni är fantastiska musiker och kompositörer.

– I den låten? Jaha? Tack tack. Men vi är inget musikerband. Man kan höra att vissa är musiker som spelar hårdrock. Och vi är hårdrockare som spelar musik. Det är en väsentlig skillnad. För musiker som spelar hårdrock har inte riktigt känslan, än vissa andra. Den känslan är a och o. Jag har hellre ett kantslag för mycket än överproducerad musik. Hellre Burzum än Dream Theater. Jag vill ha en punkig attityd, ibland, inte alltid. Vi är ganska taktfasta, men det ska finnas en rå känsla i det.

Jag tycker i alla fall att riffet i Begraven visar hur bra kompositörer ni är. Men vill du lyfta fram andra låtar?

– Ja, Solavore på nya platta. Det är Mathias som har gjort den. Första gången jag hörde den undrar jag, ”va fan händer här?”. Han lyssnade mycket på Genesis just då, och jag tycker det är kul att ta en hel annan genre och sätta in i den genre man själv sysslar med. Det är svårt att ta Genesis och sätta in i den typen av black metal som vi spelar. Det blir skevt, men på ett positivt sätt. Och det uppskattar jag, så att inte alla spelar två-ackordsBurzum.

– Det är förresten roligt när folk upptäcker att en hårdrockslåt har inspiration från annan musik, och så vill de inte erkänna att de har hört den här andra musiken för att de är trve, så som när Ghost hade nåt från jag tror det var Peter Le Marc, och så frågade man hur dom visste det, och då hamnade de i nån slags rävsax som de inte kunde ta sig ur. Ha ha ha! Nu gillar vi ju Genesis allihopa. Sedan måste Red med King Crimson vara världens första black metalskiva, rent musikaliskt. Vilken stämning!

Men du lyssnar aktivt på metal?

– Ja. Det är min hobby, typ. Jag har stött på såna som berättar att de köpte Back in Black när det begav sig, ”men sen fick jag ju barn”. Jaha? Vaddå? Jag förstår inte. Går det inte att kombinera? Typ ”nu har jag köpt hus såatteh…” Jaha? Måste man börja lyssna på I afton dans då? Jag förstår inte det där. ”Jag var hårdrockare förr.” Okej, men du, du kanske inte var hårdrockare, för det är ingenting man lämnar om man verkligen lyssnar på det. Den mest inbitna hittar du inom musikgenren hårdrocken. Och Back in black, alltså, hur kul är den skivan? Det här får jag säkert skit för, men det är en skiva som var rolig när man fyllde tolv år. Det är en grundskiva.

– Jag älskar att lyssna på nya band och köpa nya album från band jag vill supporta. Fast jag kan ju vara lite old school själv, det finns inte mycket som slår ut första Deicide.

Ni har spelat in fyra album i fyra olika studior. Hur kommer det sig?

– Det har inte varit en plan. Det har bara blivit så. Vi kanske inte har varit nöjda. Senaste albumet tycker jag blev bäst. Han är trummis han vi spelade in hos, Jakob Lindahl, han mickade upp det så sjukt snabbt. Vi förklarade att vi ville ha naturligt sound, inte sånt där överproducerat Abyss Peter Tägtgren, det funkar inte för oss. Vi vill ha genuint ljud. När Jakob satte första ljudbilden frågade han oss: ”Är det så här ni vill ha det?” Och ja, det var precis så. Vi ändrade ingenting. Han gjorde det på en minut. Vi lär spela in trummorna där igen. Han är trevlig, det ligger smidigt utanför Växjö och han är duktig på det han gör. Och har resonliga priser. Det ligger i Räppe, bredvid en fabrik i ett industriområde. Nån skitfabrik i Småland och nåt skogsparti. Han har till och med en egen göl. Jag tror inte ens han har ett officiellt studionamn, han kallar det House by the lake.

Häxsabbat. Tre fjärdedelar in kommer det en gitarrpålägg – är såna detaljer sistaminuten-grejer ni improviserar fram i studion?

– Hmm. Nja, med just den grejen ville vi ha något kaosmässigt, vi slutade på två toner som inte passar ihop, så där King Diamond-aktigt, och det blir så där fel på ett bra sätt. Det är obehagligt på ett behagligt sätt.

– Just det pålägget var klart innan vi gick in i studion, men många sånggrejer och synthgrejer kommer till i studion. Fast vi brukar testa det i Mathias studio. Det är mycket spontanitet. Många idéer vi har i huvudet blir inte alltid lika bra i studion tyvärr. Ofta låter det inte lika bra i studion som det låter i huvudet. Ibland blir det fruktansvärt fel. Fast ibland blir det tvärtom. Jag la till en grej som Emperor har, ingen i hela världen skulle fatta att det kom därifrån, men jag fastnade för nåt som lät som några spöktoner, och jag la på det på Svitjod. När jag presentade den idén för Mathias tyckte han det lät som en usel idé. Men det blev ju bra!

Kan ni vara så raka – säga att en annans idé är usel?

– Ja, det kan vi nog. Smålänningar… alla småländska band jag har spelat i har överlag varit ganska brutalt ärliga. Sedan kanske vi inte alltid trampar varandra på foten, men vi kan säga om det är skit.

Ni har gått från två medlemmar till tre och nu till fyra. Ni har växt medan andra band kanske mest har bytt ut medlemmar och kämpar med att hålla bandet intakt. Känns ni stabila?

– Ja, det tycker jag. Jag skulle inte kunna byta ut någon. Vi är alla på samma nivå. I vissa band har det varit att man spelar i samma band, men man har inte samma mål. I skogen har vi inget uttryckt mål, alla tänker på olika sätt, men vi har samma mål. Det tycker jag är viktigt. Och vi är sammansvetsade. Vi umgås inte mycket privat, det blir ju så, men vi är sammansvetsade.

Håller ni er till målet?

– Ja, vi har hela tiden tagit de steg framåt som vi har tänkt att vi ska göra. Vi är långt ifrån stora, vi kommer inte bli det, det är en ganska anal genre vi är inom. Men vi har uppnått de steg vi ville. Vi har släppt på LP, CD, kassett, vi har gjort bättre låtar hela tiden. Men planen…. Från början var vi inte ett band, vi var ett projekt. När vi skulle spela in skiva vände vi oss till Linus, alla hade ju spelat med alla i Växjö. Så vi tog in Linus.*

Vad har dessa fyra låtar gemensamt: I Skogens djup, Svitjod, Monolit och Sleep.

– Oj. Eh… Alla går i E?

Det är möjligt. Jag tänkte mer att de är slutlåtar, outrolåtar, på era fyra album.

– Oj, fan vad dum jag är, det tänkte jag inte på. Självklart.

Är det där viktigt?

– Ja. Det är skitviktigt. Första låten och sista låten är hedersplatser kan man säga. Sedan gillar jag att ha en joker, och den har vi alltid lagt på spår nummer tre. Jag gillar spår nummer tre. Altars of Madness och Reign in Blood har fantastiska tredjelåtar. Och slutlåten är ju viktig. Den avslutar skivan och vi kan inte sluta med en halvtaskig låt, det är ju den som folk sedan minns när musiken är slut.

Nu avslutar ni senaste skivan med ett piano som slår igen. Då kommer den käcka frågan: Har ni öppnat pianot? Alltså, har ni börjat på album nummer fem?

– Det har vi. Det är så gott som klart. Vi har inte haft tid att repa in det än, men tanken är att spela in det snart. Låtarna i sig har varit klara i ett år.

Oj. Kan ett album vara klart i ett år utan att man ändrar låtar eller lägger till nya låtar?

– Njae, inte lägger till nya låtar, men man ändrar om struktur och kanske känner att man ska ta bort en brygga eller lägga till en.

Är det inte frustrerande?

– Jo. Nu har det ju dragit ut ett tag, vi brukar vara snabba, det har tagit ett år mellan albumen tidigare. Nu har det hunnit gå tre år, och då känner jag att förväntningarna stiger. Och det är faktiskt inte en särskilt rolig känsla. Men, ja, det är svårare att få ihop det när vi bor på olika ställen Jag vill att trummisen får ta sin tid på sig att känna sig bekväm med låtarna.

Så… när?

– Inom skälig tid. Jag lärde mig det uttrycket när jag jobbade på Glocalnet. Det kunde betyda allt från en timme till fjorton år. Jag brukar köra på den. Nä men okej, tanken var att vi skulle spela in till sommaren och släppa till hösten. Låtarna är klara, det är bara att skynda på utan att påskynda.

20170514_141539

20170514_141543

20170514_141529

* I ett tillägg från Jocke efter intervjun försöker han förklara ingående ”en liten del av incesten bland banden i Växjö”:

– Alla vi fyra i Skogen spelade tidigare i ett annat band vid namn Litania, dock inte samtidigt. I Litania spelade även Adde Mitroulis från Birdflesh ett tag, där jag också spelar. Vi två spelade tidigare med Entrails, där även Mathias från Skogen var med. I Birdflesh tog jag över basen från Hampus Klang som spelar i Bullet. Jag har repat med Bullet några gånger förr, när Lenny Blade inte kunde.

– I Bullet finns och fanns Gustav Hjortsjö och Erik Almström som jag hade ett band ihop med som hette Talion. Talion hade en låt byggt på ett riff från Tobbe Ander, som är från samma avkrokar som Erik Almström. Tobbe Ander har spelat live med Birdflesh, men även i Jigsore Terror, där Adde Mitroulis och Hampus Klang spelar. I alla fall, det där riffet som vi använde i Talion kom från grunden från Jimmy Lundqvist i Entrails, där det också användes.

– Mathias var tidigare med i Mindcollapse, där jag var med mot slutet, fast under annat bandnamn. Där spelade Magnus Roos tidigare bas, som var originalbasist i Birdflesh. I Mindcollapse hittar vi även Eddie Partos, som var med i ett thrashband jag, Mathias och Linus från Skogen, hade. Där var även Tobbe Ander med ett tag. Jag kan hålla på i en evighet, men detta var en liten del av hur det är.

– Alla band repar eller repade i samma källare. Den inhyser runt 10-12 replokaler, men längan till höger, där har i princip alla band utom Hypnosia repat. Det började med Carnage och Astray, sedan Birdflesh, Antichrist, Skogen, Scams, Bullet, Danger, Eviscerated, Mindcollapse, Talion, Litania, Jigsore Terror och så vidare. Alla känner alla, och som Adde Mitroulis sa en gång: ”Vi är ju smålänningar, och vi lånar inte bara instrument ibland, utan även medlemmar.”

Torbjörn Hallgren

Impetuous Ritual släpper nytt album – och avslöjar sina bandmedlemmar

29 juni, 2017

-, – & -.

644324

Impetuous Ritual står ofta i skuggan av sina landsmän Portal, men förtjänar lika mycket uppmärksamhet.

Bandet har precis släppt nytt album, Blight upon Martyred Sentience, och från det albumet kan ni höra Synchronous Convergence här nedan.

Blight upon Martyred Sentience har dessutom blivit recenserat av bloggen Meat Mead Metal. I samband med det har Impetuous Ritual känt sig tvingat att korrigera en uppgift som florerar angående bandmedlemmar. Efter detta är allt glasklart (åtminstone kring hur många som är del av bandet)!

 

Unfortunately they have published an incorrect line up in this review. The pseudonyms ”Ignis Fatuus” ”Omenous Fugue” ”Typhon” and ”Necros Craigos” have never been a part of IMPETUOUS RITUAL

The current line up is-

– vocals, guitars, drums

– guitars

– bass

.

Bra år för war metal från Nya Zeeland

29 juni, 2017

2017.

3540324914_logo

Sugen på war metal från Nya Zeeland? I så fall är 2017 ditt år. Vassafor ska släppa ny fullängdare under året, Diocletian och Withchrist har återupstått från de döda och kan båda vara på väg med album (kanske) och Heresiarch släpper nytt album via Dark Descent Records nästa vecka.

Lyssna på Storming upon Knaves och känn anstormingen.

Exklusiv intervju – Jordablod: ”När folk kallar oss för black metal ser jag det som en komplimang”

20 juni, 2017

Black Metal från Skåne.

3540401388_photo

Jordablod släppte sitt debutalbum i maj via Iron Bonehead och den råa musiken har redan väckt stor uppmärksamhet, inte minst i Close-Up Magazine där svårflörtade recensenten Tony Ernst gav den toppbetyg.

Bara Metal har intervjuat Filip Lundström (som inte gillar att hans namn har blivit offentliggjort) som förklarar varför de spelar black metal med gitarrsolon trots att trve-isterna inte gillar det, och som berättar hur inställda spelningar och bandmedlemmar som hoppar av kan leda till goda saker och ett unikt mys-stökigt sound.

För två år sedan var ni ett okänt band som spelade på Bulltofta Rock. Nu ligger ni på ett bolag de flesta band inom er genre drömmer om, Iron Bonehead – hur kommer det sig? Hur fick ni kontakt? Och hur snabbt har ni utvecklats egentligen?

– Vi spelade faktiskt aldrig på Bulltofta Rock, vi var i kontakt med arrangören som gärna ville att vi skulle spela men vi var tvungna att ställa in på grund av medlemsavhopp och sedan dess har vi inte ens haft planer på att spela live, fram tills nu vill säga. I efterhand är vi bara glada över att den där konserten aldrig blev av eftersom vi var ett väldigt ofärdigt band som inte hade någon klar bild av vad vi ville göra. Konserten hade förmodligen blivit hemskt dålig och på grund av att vi inte syntes där och då har vi kunnat jobba i det dolda för att nu framträda som ett starkt band med en väldigt tydlig bild av vem vi är och vad vi ska utföra.

– Mycket har hänt på dessa två åren, inte långt efter att vår första demo släpptes hösten 2015 hoppade alla andra medlemmar av bandet, vilket gjorde att jag fick tid och utrymme att odla fram en stark vision och utöva min kreativitet till fullo utan att hämmas av medlemmar som inte stod på samma sida, ideologiskt och musikaliskt. Jag skaffade två nya medlemmar som har bidragit till en bra kemi i bandet, som har gjort att Jordablod blivit en plats där kreativitet flödar och visioner blir verklighet.

– När det gäller Iron Bonehead är det så att skickade vi en kassett, den som sedan släpptes som promo 2017, och berättade om bandet och skivan vi skulle göra och så svarade de och berättade att de var intresserade av att arbeta med oss. Iron Bonehead är ett fantastiskt skivbolag med stor vördnad för black och death metal-traditionen samtidigt som de är villiga att satsa på mer experimentella band också. Vårt samarbete har varit mycket givande och med deras hjälp har vi lyckats göra Upon My Cremation Pyre till det verk vi såg framför oss sensommaren 2016.

Jag läste i en italiensk recension att framtidens black metal går via Jordablod. Är det den visionen ni hade, att skapa bästa möjliga black metal? Och vad kände ni när låtarna till Upon My Creamtion Pyre växte fram? 

– Vår vision var att skapa en väldigt stark skiva, en skiva som drivs av passion och en hängivenhet till konsten. Målet var inte att skapa en strikt black metal skiva, genrebenämningar och fack är av minsta vikt när vi skriver vår musik. När jag skriver en låt tänker jag inte på vilka influenser jag tar in i sammanhanget, eller vilken genre musiken kommer hamna under. Jag skriver och låter det bara fortgå utan analys, det kommer kanske mer i efterhand. Black Metal har varit och är väldigt viktigt för oss och när folk kallar oss för black metal ser jag det som en komplimang, det finns en mängd skivor från den genren som jag alltid kommer ha stor vördnad för.

Upon My Cremation Pyre skrevs under en intensiv men relativt kort period, lite mer än ett år skulle jag tro. Att skriva skivan var till en början rätt så rörigt men efter hand när fler och fler låtar blev klara och texterna började falla på plats insåg jag att denna skivan inte bara var en samling låtar utan att de tillsammans bildade en väldigt stark enhet. Den starkaste upplevelsen under skrivprocessen var när jag hade skrivit klart sista spåret på skivan och spelade upp min demo för bandet för att sedan repa in den. Då förstod vi att allt hade fallit på plats.

Ni är tre musiker i Jordablod. Har ni tre skrivit musik ihop, eller är detta en kompositörs verk? Berätta hur en låt växer fram!

– Man skulle kunna säga att det är en kompositör bakom skivan eftersom det är jag som skrivit alla låtar och texter, men det skulle vara en lite orättvist att säga att det är enbart en persons verk. Vi har bearbetat låtarna tillsammans i repan också. Det är den gemensamma bearbetningen som får låtarna att svänga och komma till liv.

Men musiken på albumet, är det alla tre eller bara du Filip som spelar?

– Alla spelar, både jag och vår basist sjunger.

Ni har valt att hålla övriga bandmedlemmars namn anonyma? Är det ”ett misstag” att ditt namn är offentligt?

– Vi har aldrig försökt gömma våra identiteter eller haft strategier för att förbli dolda från allmänheten. Vi har bara inte kommenterat eller gått ut med vem som spelar i bandet. I skivkonvolutet står det till exempel inte några pseudonymer för vem som spelar i bandet eller så. Det står bara att musiken och texterna är skrivna och framförda av Jordablod, och det är så vi vill att vår musik ska presenteras. Vi är inte tre privatpersoner som har ett band och spelar musik, när vi spelar är vi bara Jordablod, en enhet. Så klart finns det folk som inte accepterar detta och tvunget måste ta reda på vem som är vem och gör en massa research. Detta hände för ett par månader sedan då någon hittade mitt namn och la upp det på metal archives, hur denna personen hittade namnet är fortfarande ett mysterium. Så det är inget direkt misstag att namnet finns ute och det är inget vi försökt dölja eller förhindra, men om vi hade fått ha det som vi ville så hade det inte funnits några offentliga namn.

Jag tycker ofta anonymitet ökar intresset kring ett band, så som Ghost eller fler black/death metalband – men ni vill tvärtom dra bort intresse från er och bara peka musiken. Går det att göra det när man håller sig anonym? Är inte anonymitet ett sätt att locka till nyfikenhet kring bandet?

– Vad vi lärt oss är att det inte går att dra från sig nyfikenhet kring personerna i bandet oavsett hur man gör. Är man helt öppen om bandmedlemmarnas identitet blir bandet en samling privatpersoner, och det kan inte bara döda mystiken kring musiken utan våra tidigare band och musikaliska bakgrunder blir betydelsefulla för vissa lyssnare och deras bild av bandet. Om man däremot är helt anonym kan det skapa ett oerhört intresse för bandmedlemmarnas identiteter och musiken hamlar lite i skymundan. När diskussionerna om ett band främst handlar om vem som är med i bandet och inte om musiken, då har något gått fel. Så vad vi försöker göra är något av en mellanväg. Det viktigaste for oss är att folk uppfattar Jordablod som en enhet vars musik är viktigare än bandmedlemmarna. Allt viktigt som finns att veta om oss kan man med lite ansträngning hitta i musiken.

Ni kallar er musik för ”black metal från Skåne” – är den skånska kopplingen viktig?

– Det tycker jag nog att den är, fast Skåne är nog viktigare för oss som personer än för bandet. Att vi kallat oss ”black metal från Skåne”, är en gammal grej vi kom på före första demon mest för att ha någon sorts beskrivning av bandet, sen har det bara hängt med. Jordablods musik och texter handlar ju aldrig om Skåne eller något skånskt men det är här vi levt hela våra liv och det har s äkert påverkat oss på ett eller annat sätt.

Albumet Upon my cremation pyre sätter fokus på gitarrsolot, något som jag tycker många av dagens black metal-band undviker. Hur har ni tänkt kring det?

– Många verkar ha reagerat mycket på gitarrspelet på skivan, men det är inget medvetet att göra en så pass gitarrdriven skiva. Jag har varit besatt av gitarr merparten av mitt liv och har lyssnat väldigt noga på gitarrister. Framförallt gitarristers personliga uttryck, som är väldigt viktigt för mig. De gitarrister som influerat mig mest, Gary Moore, Jimi Hendrix och John Mclaughlin för att nämna några, är gitarrister med en stark musikalisk personlighet som tar väldigt mycket plats i deras arrangemang. Med de influenserna i åtanke är det inte så konstigt att det blir en del gitarrsolon, dock är jag ganska ointresserad av solon för teknikens skull utan strävar mot att de ska tillföra en melodi eller atmosfär till låten.

Upon my cremation pyre – titeln känns som en vink till döden, vad syftar den på?

– Det är mycket riktigt en titel som syftar till döden eller snarare vad som händer därefter. Döden är ett centralt tema för allt som Jordablod gör. Dock tänker vi inte kommentera titlar eller låttexter allt för mycket, i alla fal intel i nuläget. Det är en del av upplevelsen att lyssnaren själv får försöka n avigera sig genom skivan.

Enligt dig – vad skiljer EPn från albumet?

– EPn, som egentligen är en demo men som av någon anledning kallas EP på internet, är ett resultat av ett band som inte riktigt visste vad de ville, som inte hade mycket att säga utan bara ville spela för att det kändes bra. Det fanns inget egentligt syfte med musiken, det är några coola riff och häftiga ord i en ganska meningslös sörja. Jag kanske låter lite hård, men det är inte så att jag t ycker det är jättedåligt men det är meningslös musik utan någon riktig ingen eld bakom den.
– Denna skiva är raka motsatsen i alla avseenden. Här finns det eld och ett verkligt driv bakom musiken. Det är en kompromisslös skiva som strävar någonstans. Den har varit föremål för besatthet det senaste året i alla stadier av dess skapande och ingenting är lämnat till slumpen. Allt är där av en anledning.

Är jordablod ett eget ord? Vad syftar det på?

– Jag antar att det är ett eget ord. Namnet Jordablod kom från en rad diskussioner vi hade i bandet för länge sedan om kretsloppet av liv och död, både för människan och naturen. Ordet säger kanske inte särskilt mycket i sig själv men som de flesta bandnamn så får det genom vår musik en större innebörd, i alla fall för oss.

Omslaget. Vem har gjort det och varför blev det den illustrationen?

– Det är en konstnär som heter Martin Andersson, också bosatt i Malmö. Jag har känt honom ett tag och tycker om hans målningar väldigt mycket. För ungefär ett år sedan, långt innan skivan var färdigskriven pratades vi vid om ett samarbete vilket båda parter var intresserade av. Så när skivan var färdigskriven och vi gick in i studion för att spela in så skrev jag en kort introduktion om skivan och berättade vad den handlande om, lite om vilka teman som den berör och så sa jag att jag vill ha eld och aska, smärta och passion. Sen fick Martin fria händer att börja måla. Trots att han inte hade hört skivan än var resultatet otroligt överensstämmande med vad vi hade tänkt oss, och vi blev väldigt nöjda.

Varför finns ni inte på Spotify – är det ni eller bolaget som inte vill det?

– Vi har aldrig diskuterat Spotify varken i bandet eller med Iron Bonehead. Vi är inga flitiga användare av Spotify själva så där ligger nog svaret till varför vi inte tänkt på det.