Första världskriget i fokus hos Kanonenfieber

14 mars, 2021

Historielektion.

Vill du veta mer om Tjocka Bertha, Ingenmansland och Tysklands krigsplan vid utbrottet av första världskriget, den så kallade Schlieffenplanen? Då är Kanonenfieber något för dig. Men det går så klart bra att bara lyssna på musiken, som är en mix av black och döds.

Kanonenfieber (som väl betyder ”kanonmat”) är ett tyskt band med okända medlemmar, vars musik ska hedra alla offer under första världskriget: ”Men were thrown into a differing reality where only survival would count. Death, fear and hunger as a steady companion in the waist-deep trenches filled with mud. One order transferred people into cannon fodder in the human mill – World War I.”

Texterna till albumet Menschenmühle är enligt bandet baserade på vad ögonvittnen har berättat, ”brev och andra dokument från överlevande och döda soldater.”

Favoritlåt så här långt: Fantastiska Der letzte Flug tätt följt av Dicke Bertha.

Adrian Smith släpper boomer-musik

14 mars, 2021

Got the blues.

När han inte skriver böcker om sina egna fiskupplevelser försöker Adrian Smith komponera Iron Maiden-låtar i stil med Hallowed be Thy Name. Skojar bara! När han inte fiskar ägnar han sig åt sitt nya blues-projekt, så klart. Adrian Smith har slagit sig ihop med Richie Kotzen (The Winery Dogs, ex-Mr Big) och skrivit och gett ut ett antal riktigt fina och svängiga blues-låtar. Den senaste låten släpptes i veckan, och ett helt debutalbum kommer den 26 mars. Duon står snart på ett Sweden Rock nära dig, skulle jag gissa – det är här typisk musik som går hem hos de övervintrade.

Grave Miasma tittar fram från sitt bråddjup

11 mars, 2021

Efterlängtat!

Grave Miasma är äntligen på väg att släppa nytt album. 14 maj släpps Abyss of Wrathful Deities via bolagen Sepulchral Voice/Dark Descent. Redan nu kan du höra första singeln Rogyapa och lära sig vad en sky burial är för något. Bra musik och utbildning på en och samma gång. Varning för starka bilder. Och tuff musik.

Minnesord över Lars-Göran Petrov: ”Få aldrig cancer”

10 mars, 2021

Under hela hösten har det hängt ett papper med frågor på kylskåpet. Det var frågor till LG. Ifall han skulle orka. Jag hade mailat honom om det i augusti, till hans lustiga mailadress satanicdifare som jag först trodde var någon form av italienska, men som jag insåg stod för fotbollslaget han förmodligen gillade: DIF. 

Första gången jag såg LG Petrov live borde ha varit på fritidsgården i Kortedala, när han spelade med Nihilist. Han hade tidigare varit trummis i Morbid, men det var som sångare i Entombed, resterna av Nihilist, som gjorde honom till en av de största death metal-musikerna i världen. Albumen Left Hand Path (1990) och Wolverine Blues (1993) är mästerverk och milstolpar – så stor influens på de samtida och kommande banden, så många män och kvinnor som har lyssnat och älskat de låtarna. Första gången jag hörde dem var jag lika knäckt som lyrisk. Det var så bra att man som ung musiker kunde konstatera att man var ljusår ifrån vad detta band kunde skapa. Det var dessutom en fantastisk sångare. Så mycket vidunder i rösten. Ett vrålande monster med två stadiga ben på marken. Även när det var death’n roll svepte LG Petrov till musiken med så mycket kraft från avgrunden att det hela tiden kändes styggt.  

 LG Petrov var oerhört produktiv. Sedan han lämnade Entombed 2013 hann han spela in tre album med Entombed AD och lika många med Firespawn. De flesta musiker som debuterade på 80-talet brukar vara betydligt mindre flitiga. 

Sist jag såg honom och Entombed AD live var ihop med Abbath, Inquisition och Behemoth i Köpenhamn, på Amager Bio. Det gick bara att konstatera en sak när man såg LG le på scenen – sann glädje. Han måste ha älskat det där. 

Under hösten 2020 ramlade det in ett svar i mailboxen: 

”Ge mig en vecka. Trött o svag just nu. Nästa vecka? ::) 🤘🖤🤘”

Vi sköt upp det. Långt fram. Hans hälsa var viktigare än något annat. Men det blev ingen intervju. När vi väl pratade på telefon i december var LG supertrevlig, men orkade inte genomföra intervjun. Han sa dock något som etsade sig fast.

– Få aldrig cancer. 

LG Petrov dog den sjunde mars 2021, exakt ett år efter han stod på scen på Palatset i Linköping.

Corey Taylor rappar i det blå skåpet

2 mars, 2021

Och refrängen är så sjukt irriterande!

Jag är inget fan av Corey Taylor, och Bara Metal skriver ganska sällan om honom och hans band. Men efter att ha hört hans samarbete med partybandet Moonshine Bandits så är det svårt att inte skriva något. Låten är en total ripoff på Machine Gun Kellys låt Bad Mother Fucker ihop med Kid Rock – det är i stort sett samma refräng med samma gitarrljud. Till detta träder Corey Taylor fram som rappare.

Det är i sig inget fel på att rappa lite då och då, eller att musiker har fler än en sträng på lyran. Men i detta fall låter det mest som om Corey Taylor härmar folk som rappar och ser tuffa ut på nattklubbar – och jag antar att för ett Slipknot-fan är detta lika illa som om Watains sångare skulle göra samma sak. Otänkbart. Lägg därtill alltså en stulen refräng från en munter rund kille som är asjobbig att höra om och om igen.

Kommentarerna på Youtube är inte nådiga. Mest handlar det om Corey Taylor så klart, som får tillbaka för gammal i ost när han har uttlat sig negativt om andra artister – inklusive rapparen Machine Gun Kelly. Rolig fakta: I soffan bredvid Corey Taylor sitter hans rödhåriga fru Alicia Dove.

Ytterligare ny singel från Vektor

1 mars, 2021

Och det låter bra.

Vektor skakade liv i sig själv under 2020, och slutet av förra veckan kom andra och sista låten Dead by Dawn från bandets split med Cryptosis, som ges ut via District 19.

Bandet har tidigare angett att de ska turnera i Europa i maj 2021, men de flesta av oss har väl redan räknat ut att den turnén knappast kommer att bli av.

Hulder släpper årets hittills bästa black metal-album

25 februari, 2021

Wow!

Senaste månaden har har jag återkommit ständigt till Hulders debut Godslastering: Hymns of a Forlorn Peasantry – ett otroligt bra black metal-album med stor variation utan att överskrida några oskrivna regler. I min begränsade fantasi tolkade jag bandnamnet ”Hulder” som en skäggig duo i munkkläder i en skog i norra USA, men även om det är ganska nära så är det också otroligt långt ifrån rätt.

Godslastering: Hymns of a Forlorn Peasantry släpptes i slutet av januari via Iron Bonehead.

Här är Mustaschs elva bästa låtar

21 februari, 2021

Det var bättre förr.

Okej. Mustaschs låt i Melodifestivalen var inte mycket att hänga i julgranen, men vi vet alla att bandet kan bättre – och att gitarrljudet kan bli mycket mörkare och styggare.

Tyvärr har Mustasch varit fast en längre tid i att försöka kopiera sina bästa låtar men ändå förnya sig. Ett grepp som inte har fungerat. Men en gång i tiden, långt innan Änglahund, var bandet fantastiskt bra. Här är Mustaschs tio bästa låtar.

1. Dogwash

Inget snack om saken. Bättre än så här blir det inte. Strömlinjeformade riff utan några som helst onödigheter. 

2. Haunted by Myself

Precis som med Dogwash. På albumet Powerhouse var Mustasch som bäst. Mörka hoodie-riff med elaka bends och tuggiga trummor. 

3. I Hunt Alone

Tänk att den här låten är med redan på första albumet, då Mustasch fortfarande var en produkt av ett gäng killar som såg upp till Kyuss. En fantastisk låt som kommer när utomhusspelningen lider mot sitt slut. Regnet har börjat falla och mörkret tar plats på stadsfestivalen. Vad finns då kvar. Jo, detta fantastiska versriff. 

4. Black City

Idén med Mustasch är att bygga allt runt ett tufft riff, Ralf fantastiska sångröst och gärna en text som ruffig självdekadens. Och det är väl i princip vad som helt och hållet utgör den här låten? Perfektion. 

5. Double Nature

Detta var låten som gjorde Mustasch folkliga. Så där Sweden Rock-stora. Fullt förståeligt, eftersom den följer samma idé som Mustasch hade utvecklats till när bandet väl släppt sin beundran till Kyuss helt och hållet och blivit mer hårdrock: riff, Ralf och rufftext.

6. Bring Me Everyone

Från samma album som Double Nature. Men till skillnad mot låtarna från 1-5 – som är riff- och versbaserade – så är det här refrängen som lyfter låten. 

7. Fredrika

Mustaschs bästa Black Sabbath-hyllning. 

8. I’m Alright

Kiss a la 1976. Svårt att inte gilla.

9. Accident Black Spot

På albumet Powerhouse gick allting rätt. 

10. I Lied

På albumet Powerhouse gick allting rätt. Även balladerna. 

11. Heresy Blasphemy

Ett sista rama-dama-dam-riff och en sista låt i sann Mustasch-anda, där Ralf emellanåt låter som Danzig och Jim Morrison.

Gojira är födda för en enda sak – nytt album

18 februari, 2021

På tiden.

Gojira har uppdatarat sin facebooksida med följande tydliga besked: ”Our new album Fortitude will be released on April 30 and the first single Born For One Thing is out now!” Lyssna här.

Sacred Son har slutat överraska

12 februari, 2021

Nu kan vi detta.

Mitt under pandemin förra året gav Sacred Son ut sitt tredje album – något jag helt har missat. Det brittiska black metal-bandet har hela tiden varit känt för sin köksbänksrealism till omslag, där de skildrar en form av verklighet utifrån turism (!), och det är likadant på Levania som ser ut att vara hämtad från en engelsmans reseskildring från en spansk by, typ den lokala krogen.

Men vad som slog ned som ett bombnedslag med första album-omslaget 2017 tas idag mer emot med ett ryck på axlarna. ”Sacred Son? Låt mig gissa. Sunkigt foto så långt bort från black metal du kan komma.” Vad som hade blivit en schysst kontrast är någonting i stil med Darkthrones Transylvanian Hunger.

Här nedan, en kavalkad av tidigare omslag, för er som har glömt dem: