Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Vad Kiss Love Gun sådde: Hjältar och nakna kvinnor vid deras fötter

29 januari, 2019

Runt år 1975 anlitar Kiss omslagsillustratören Ken Kelly till att måla omslaget till Destroyer. Bandet gick då inte bara bort från sina tidigare omslag med fotografier, utan lyckades också förvandla bandmedlemmarna till seriefigurer som tydligare prickade in vad Kiss ville förmedla med smink, kläder och scenshow.

Ken Kelly tecknade på den tiden omslag för flera olika förlag, böcker så väl som serietidningar, och hans bilder beskrevs ha förmågan att få ”the imagination to travel to faraway places and primal battlefields.” Han kom sedan att illustrera omslag för serietidningen Heavy Metal vars bilder ofta förknippas sandal-och-sand-stilen, gärna med en muskulös barbar-hjälte, typ Conan, och gärna med en halvnaken kvinna bredvid hjälten.

love_gun_cover

När uppföljaren Love Gun skulle komma ritade Ken Kelly först Kiss i en trång gränd med ett gäng sexiga, dyrkande kvinnor – groupies – vid bandets fötter. Han fick bakläxa, och gjorde om den bilden till något mer mäktigare: Han bytte ut gränden (tänk Cinderellas debutomslag) mot tunga pelare och gänget kvinnor fick smink och växte till antalet. Situationen påminner om ett harem. Du kan höra historien här.

7599

När Manowar släppte albumet Fighting the World (1987) var det i stort sett en karbonkopia på Destroyer-omslaget, och singel-omslaget till Blow your Speakers var lika mycket en kopia på Love Gun. Omslagsartist var just Ken Kelly. Men redan på albumet Hail to England (1984) hade bandet fastnat för Heavy Metal-stilen. Enligt den omslagsartisten, Ken Landgraf, var önskemålet från bandet, enligt Metal Archives, att skildra en ”Barbarian holding the Union Jack, and a sexy girl in the picture”.

Det är svårt att inte redan nu se denna pojkrumsdröm som detsamma som gubbighet.

144208

Gods of War (2007) anlitades Ken Kelly igen för att göra samma typ av omslag. Frågan man ställer sig är varför det är fem kvinnor på detta omslag, när det bara är fyra bandmedlemmar. Kanske är det en kompensation för att det bara var tre kvinnor på singelomslaget tjugo år tidigare?

Vid det här laget är det ganska tydligt att det har blivit en omslagsgenre, tio år innan #metoo fick män att tänka till.

r-4647446-1370980081-3046.jpeg

699636

Emanuele Taglietti är en italiensk konstnär som målar halvnakna kvinnor och skräck, ofta kombinerat. Ibland skildrar hans bilder tydliga våldtäktsanspelningar, ibland är det mäktiga kvinnor i överläge. Konst-tidningen Juxtapoz publicerade nyligen flera av hans bilder under rubriken Sex and Horror. Italienska Death SS, som främst består av sångaren Steve Sylvester, anlitade honom både till albumet Resurrection (2013) och live-abumet Beyond Resurrection (2017). Ni ser resultatet nedan. Männen är doers. Kvinnorna är mähän. Och allt är inspirerat av det Love Gun en gång sådde.

fd7cf-vanlade-ironage

Ja, vad ska man säga om Vänlades omslag till Iron Age (2012)? En muskulös hjälte med ena handen över kuken, och en barbröstad sjöjungfru vid hans fötter.

 

r-765392-1156508183.jpeg

Belphegor är inte ett satanistiskt band, även om det flörtas en del åt det hållet. Bandet har däremot flera sånger om perversiteter och sex (och sexism?), och på omslaget till Lucifer Incestus (2003) – som kom innan Manowars Gods of War – löper österrikarna hela Love Gun-linan ut: Kvinnorna är i stort sett helt nakna, och inte bara trånar efter sin hjälte utan har sex. Och hjälten i sig är denna gång inte bandet, utan djävulen, dock med samma typ av muskulösa Conan-kropp. Detta omslag utgör mer eller mindre kulmen för Love Gun-eran.

cradle-of-filth-hammer-of-the-witches

På Hammer of the Witches (2015) gör Dani Filth en Love Gun i stil med Belphegor, fast minus sex och med en Hin Håle som inte är lika muskulös utan mest luktar get. Cradle of Filth har här låtit teckna kvinnorna mer i stil med klassiska tavlors ljuva kvinnor (här får en konstvetare hålla med eller inte hålla med). Grabbigt? Ja. Gubbigt. Njae.

526189

Fantastiska omslaget till Cimmerian Shade (2015) på Vampires EP ingår också i Love Gun-trenden. Det är skapat av  Dilek Baykara, en kvinnlig konstnär vars bilder ofta präglas av kvinnor som visar brösten. Lägg dock märke till att både män och kvinnor blottar sina kroppar. Varken grabbigt eller gubbigt. Bara en spännande bild, men också en tydlig koppling till Love Gun. Med en twist.

a1751986422_5

Ett sista omslag i den här trenden, som förmodligen är större inom sleazerock och power metal (när löper Hammerfall linan ut och gubbar till det?) än inom döds- och svartmetall, kommer från Of Feather and Bone. Deras omslag till Bestial Hymns of Perversion (2018) visar upp nån torr, åldrad gigant med nakna människor, män och kvinnor, vid sina fötter. Bilden är också mycket mindre tydlig än vad Kiss och Manowar gestaltade.

 

 

Annonser

Polacker släpper årets bästa album

23 januari, 2019

Queen of Spades. Four of Hearts. Eight of Spades. Two of Spades. Jack of Diamonds. Jack of Clubs!

70930_photo

Bara Metal har tidigare tipsat om polska Embronial, med kopplingar till Azarath. Nu finns det all anledning att göra det igen, eftersom bandet har släppt sitt bästa album hittills i och med Evil Dead, utgivet på egen hand.

Evil Dead, oklart om titeln syftar på filmklassikern, är bandets tredje fullängdare och officiellt släppdatum var 3 januari via bandcamp. Bästa ingångslåten är slutspåret Damned by Dogmas, men andra låtar som snabbt kan övertyga dig om hur fruktansvärt bra detta är är Ending upon the Gallow och Day of Damnation. Tjugotre dagar in i januari och vi har redan ett album som borde komma högt upp på albumlistorna när året sammanfattas.

 

Sinmara släpper uppföljare till hyllade debuten

22 januari, 2019

Visslande stjärnor.

757686

Islänningarna i Sinmara har efter fem år äntligen släppt ytterligare en fullängdare. Albumet, döpt till Hvísl Stjarnanna (visslande stjärnor) ges ut av Van Records.

Omslaget skildrar konstmodellen och sälkvinnan Svala Jóhannsdóttir, mest är känd för sina nakenbilder i typiska isländska utomhusmiljöer. 

Hvísl Stjarnanna kommer 8 mars och redan nu kan ni gå vilse i utmärkta Mephitic Haze.

Germ Bomb släpper album – sparkar baskaggen

21 januari, 2019

Hisingen metal.

Göteborgska Germ Bomb gör allt annat än ligga i karantän. Bandet briserar i år med sitt fjärde album sedan debuten 2011. Albumet Gist Sucked Out släpps 23 februari, och redan nu kan ni lyssna på Motörhead-ösiga Siberia Wasteland.

Musikvideon till Siberia Wasteland är dessutom riktigt charmig, med en återkommande baskagge som en röd tråd genom hela videon, allting inspelat på Hisingen och lite runtom i övriga Göteborg.

Musmahhu stiger upp ur december-mörkret

21 januari, 2019

Boom!

Året har knappt börjat förrän man upptäcker de där albumen i december som har missats. Så som Musmahhu, ett av de allra bästa släppen under förra årets sista månad. Bandets andra album Reign of the Odius ges ut av Iron Bonehead, ett bolag att lita på när det kommer till musik som betyder något för lyssnaren.

Bakom Musmahhu står Swartadauþuz, som tidigare gett ut musik under namn som Bekëth Nexëhmü, Azelisassath, Urkaos och Trolldom. Med Musmahhu rör det sig om en form av mörk, fuktig death metal, och det är dessutom svinigt bra – trots att det förekommer lite för många explosioner mellan varven.

Bojkotta Åkerlunds Lords of Chaos – men se den gärna för att skaffa dig en egen uppfattning

20 januari, 2019

Jonas Åkerlunds film Lords of Chaos släppte nyligen en trailer. Filmen är baserad på en bok som i sin tur bygger på vad som ofta anses vara en beskrivning av den tidiga norska black metal-rörelsen med inslag som mord, mord, självmord och kyrkbränder.

Filmen har visats på flera filmfestivaler, men ingen svensk filmimportör har ännu köpt in filmen för biovisning i Sverige. Det mest troliga är att den hamnar på en streamingtjänst i stil med i-Tunes.

Filmen, och boken, har ratats och avvisats av de band den försöker skildra, främst av Mayhem och Varg Vikernes. Det har i sin tur lett till att den som är trve inom black metal-rörelsen säger och tycker att Lords of Chaos ska tystas ihjäl och bojkottas till döds, trots producenternas smarta val av en före detta Bathory-medlem som regissör.

Det är så klart upp till var och en. Vill du se den trots att du hatar idén – se den. Vill du se den för att du lockas av historien – se den. Vill du inte se den för att du tycker den utnyttjar Mayhem och Varg Vikernes – se den inte. Vill du inte se den för att du hatar att Hollywood alltid framställer folk som mer onda eller mer goda än de är – se den inte.   Vill du bojkotta den för att vara politiskt korrekt inom black metal-rörelsen – tänk ett varv till och läs det här stycket från början. Oavsett vilket, att se filmen är en chans att skaffa sig en uppfattning om huruvida den suger eller inte, och det är en möjlighet att bestämma sig för huruvida filmen är snaskig tabloid-journalistik eller om filmens historia ligger hyfsat nära vår egen uppfattning om vad som hände i norsk black metals tidiga år.

Om filmen Lords of Chaos är lika dålig som låten Manunkind – en Metallica-låt vars video Jonas Åkerlund producerade för Metallica, som skildrar de skådespelare Åkerlund har i sin Lords of Chaos-film – så lär det inte vara en bojkott som sänker filmen, utan snarare rykten om att filmen är värdelös. Ryktet om filmen hittills säger dock att den är okej, om än obehaglig. SVTs recensent gav den en trea i betyg i höstas när den visades på Stockholm Filmfestival.

Eftersom det inte är en film som riktar sig till fansen (black metal-fans har redan sin favoritfilm i Christensens Häxan) utan till filmintresserade som törstar efter bra historier oavsett om de är 100 procent sanna eller inte, så lär det trots bojkott bli en del visningar när den väl hittar sin publik. Världen består trots allt av 99,999 % människor som inte bryr sig om vad som är politiskt korrekt när det kommer till filmval, och som skiter i vad Varg Vikernes tycker.

Legion of the Damned slavar på i skuggan av de andra banden

20 januari, 2019

.

Legion of the Damned beskrivs av sina fans som ett av de mest underskattade banden i världshistorien, det är dock oklart vilka de andra banden är. Oavsett vilket så är bandets åttonde och senaste släpp värt att lyssna på – dödsig thrash med nacksving och bra riffande. Kanske kan bandet slutas underskattas efter detta. Eller inte.

Slaves Of The Shadow Realm släpptes i början av januari på Napalm Records.

Tävling – vinn en Dark Funeral-isskrapa

16 januari, 2019

Vintern är här.

49937804_2223494434348649_511803863657873408_n

Isen lägger sig över Sverige och hur mycket pop-musik som än spelas i radion så försvinner den inte. Men – det finns hopp. Vill du skrapa bort ishinnan på din bil så har Dark Funeral skapat den perfekta isskrapan, med bandets logga på.

Bara Metal har laglydigt köpt in två exemplar av isskrapan, och lottar därmed ut också ut två skrapor till två vinnare. Allt du behöver göra för att vara med i utlottningen är att gilla detta inlägg och skriva på Bara Metals facebooksida, under detta inlägg, vilket av alla albumsläpp som kom 2018 som var det allra bästa enligt dig. Hooded Menace? Dark Fortress? Visigoth? Din smak bestämmer.

Skriv bandnamn och titel. Sätt igång. Nu. Tipsa oss om bra musik!

Tävlingen håller på fram till och med onsdag nästa vecka. Isskraporna kommer endast att skickas ut till adresser inom Sverige. Vinnarna lottas fram och kontaktas via Messenger på Facebook.

Bästa albumen 2018 – Spotify playlist

29 december, 2018

Vill du höra på metal – och inte bara läsa om det?

49431588_1316039411871036_555803024761552896_n

Bara Metals årslista är presenterad. Tusen tack till alla som har kommit med tips under året. Här är hela årslistan i form av en playlist på Spotify. En del av banden existerar inte på Spotify, så topp fyra har därför fått varsin extralåt att representera dem. Hooded Menace har också en extra låt, noterar intresseklubben, och det är för att

  1. Hooded Menace borde ha kommit högre upp på listan, men albumet kräver mycket tid, och den typ av album tenderar att missas eller hamna lägre ned än de borde på en lista
  2. Listan inleds med en fantastisk instrumental låt, och därför är det snyggt att avsluta med en instrumental låt
  3. Listan blir exakt trettio låtar lång
  4. Långa listor är bra listor – oavsett vad Metallica skrev på sin inner-sleeve nån gång för länge sedan.

Bara Metals årslista – De absolut bästa metalalbumen 2018: Topp 10

28 december, 2018

År 2018 är i stort sett slut, och tusentals album kommer att falla i glömska. Dock inte dessa tio.

721758

10. Deicide: ”Overtures of Blasphemy”

En meta-titel och ett band som jag aldrig trodde jag skulle gilla något nytt ifrån. Jag hade fel.

681839

9. Tribulation: ”Down Below”

Jag utgick från att Tribulation inte var min grej. Jag hade fel. Även trallvänligt kan övertyga, och många av riffen känns redan klassiska.

690747

8. Judas Priest: ”Firepower”

Ni vet alla klyschor som finns på ordet gammal? I detta fall stämmer de in. Lyssna på Rising from Ruins och håll med.

705083

7. Skogen: ”Skuggorna Kallar”

Jag är inte jättebegeistrad i rensången, men kapaciteten i låtarna är otroliga, och öronen vänjer sig. Slutriffet i The Funeral, ja egentligen hela låten, är så otroligt bra att träd blommar vintertid.

704662

6. Taphos: ”Come Ethereal Somberness”

Bästa danska släppet 2018. Många avkrokar i musiken att hitta sig fram igenom.

726171

5. Conan: ”Existential Void Guardian”

2018 års största anledning att ångra något – jag missade Conan live på Plan B. Existential Void Guardian är en utmaning att gilla, men ge den tid. Volt Thrower är en bra ingångslåt. Gillar du den sörja Conan rör om i rekommenderar jag också sångaren/gitarristen Jon Davis soloprojekt Ungraven, som nyligen släppte en EP.

729199

4. Hate Eternal: ”Upon Desolate Sands”

Årets överraskning, och det album jag har lyssnat mest på under november och december. Titelspåret och outrolåten är bra bortom denna värld.

727491

3. Vanhelgd: ”Deimos Sanktuarium”

Bra album ska växa. Detta är ett sådant album. Djärva och underliga låten Profaned is the Blood of the Covenant kan vara det tuffaste som har släppts 2018.

686999

2. Necrophobic: ”Mark of the Necrogram”

Detta är utan tvekan bandets bästa album någonsin. Mycket imponerande att envist och enträget fortsätta fullända sin musik till den grad Necrophobic har lyckats göra. Bandet levererade dessutom en av årets bästa spelningar på Plan B i Malmö. Dessutom – Dat riff! Ni vet vilket jag menar.

699584

1. At the Gates: ”To Drink from the Night Itself”

At the Gates pekar med hela handen var kistan ska stå – i Göteborg, där ska Döden ligga. Hela metalvärlden tackar och bockar för att bandet inte bara beslutade sig för att komma tillbaka för några år sedan, de har dessutom gjort det med album-släpp som bara blir bättre och bättre. To Drink from the Night Itself ger lyssnaren den där känslan av odödlighet som bara musik kan skapa. Den kan få dig att lyfta hus.

Titelspåret, The colours of the Beast, Daggers of Black Haze, Palace of Lepers, A Stare bound in Stone, the Chasm och anit-nazi-intro Der Widerstand – så många bra låtar. Faktum är att bandet kunde ha slopat de två-tre sämsta låtarna, hållit albumet kortare, och därmed gjort det perfekt rakt igenom. Men det behövdes uppenbarligen inte för att vinna Bara Metals förstaplats.