Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Polens egna Ghost-drama – en sammanfattning av bråket i Batushka

11 mars, 2019

Ghost. Immortal. Gorgoroth. Entombed. Ratt. Queensrÿche. Samma skit igen och igen.

546258.jpg

Så du gillar Batushka? Vilket Batushka? Om du surfar in på bandets sida på Metal Archives du numer läsa att bandets status är varken ”active” eller ”on hold” utan ”disputed”. Ja, detta är det senaste tillskottet till metalvärldens många dramor. Bara Metal ska försöka sammanfatta skiten:

I december uppgav gitarristen Krzysztof ”Христофоръ” Drabikowski, via bandets Instagram, att han valt att avsluta samarbetet med  sångaren Bartłomiej ”Варфоломей” Krysiuk eftersom denne försökt ta bandet Batushka ifrån honom. Han la till att sångaren på egen hand skulle fortsätta ge ut låtar under namnet Batushka, med egna musiker.

Okej. Sångaren sparkad. Och två Batushka? Eller heter det två Batushkor?

Allting tog en helt ny vändning när sångaren Bartłomiej dementerade allt som gitarristen Krzysztof hade skrivit. Han menade att det var gitarristen som hade fått sparken. Bartłomiej hotade sedan Krzysztof med rättegång om han inte lämnade över Instagram-kontot. Vilket han numer har gjort.

Vi det här laget har Bartłomiej, förmodligen i smyg, registrerat varumärket Batushka helt och hållet i sitt eget namn.

Batushka har sedan dess gått vidare, och i sångaren Bartłomiejs regi bokat in mängder av festivaler och spelningar, bland annat som förband till King Diamonds kommande Köpenhamnsspelning i augusti som annonserades idag.

Lite bakgrundshistoria. Batushka låg tidigare på Witching Hour Productions, som gav ut singeln Yekteníya VII i november 2015 samt albumet Litourgiya en månad senare. Och Witching Hour ägs och drivs av Bartłomiej.

Batushka ligger idag på Metal Blade Records sedan oktober 2018. Vem som ligger bakom det bytet vet jag inte, kanske är det Bartłomiej – i så fall är det hans version av Batushka som snart kommer att ge ut album via Metal Blade.

Bråket är uppenbarligen pengarelaterat eftersom bandet har lyckats nå en större publik som är beredd att betala lite mer än den sedvanliga hundralappen för undergroundband inom samma typ av genre.

Enligt en forumdebatt på Metal Archives är det gitarristen Krzysztof som har skrivit Batushkas musik på debutalbumet Litourgiya, det är han som har spelat in musiken i sin studio, och anlitat Bartłomiej för sång eftersom de var polare sedan sin tid ihop i bandet Hermh. Bartłomiej har tagit hand om merchförsäljning, samt bokning av bandet – och säkert lagt ut en del pengar på den påkostade scenshowen.

Så där är vi nu. gitarristen Krzysztof har förlorat bandmanet vars muisk och image han en gång skapade. Och han tänker ge ut ny musik. Samtidgt hävdar sångaren Bartłomiej att det är hans band, och ger snart ut musik i Batushkas namn samt bokar just nu spelning effter spelning för Batushkas – sin egen – del.

Vi väntar med spänning, eller med uppgivenhet, på nästa drag i detta drama. Till alla unga bandmedlemmar där ut: Kom ihåg att vara överens i bandet, folks, innan ni börjar dra in pengar.

Annonser

Kampfar är tillbaka med Medusas huvud

10 mars, 2019

Comeback.

Rubens_Medusa-1024x589

Sommaren 2017 la Kampfar ned bandet. Inför sommaren 2019 släpper norrmännen nytt album, denna gång med Medusa som tema. Vi tackar för beslutet, för första låtsläppet lovar gott – lyssna på Ophidia.

Pissgrave lättar på trycket igen

9 mars, 2019

Hatten av.

piss

Pissgrave släpper vedervärdiga omslag som du inte orkar titta på, men musiken kan du lyssna på om och om igen.

Senaste Posthumous Humiliation, släppt via Profound Lore, innehåller låt efter låt som imponerar stort. Det känns ungefär lika överväldigande som när jag lyssnade på Deicides debutalbum för trettio år sedan. Det är väldigt mycket monstruös dödsmetal med väldigt få kompromisser.

När sedan outrolåten Rusted Wind plötsligt bryter av manglet med melodiska stillsamma och vackra gitarrfigurer är det omöjligt att inte haja till. Den låten fullbordar ett albumsläpp som du måste höra.

 

Lords of Chaos går upp på svenska biografer

9 mars, 2019

De Mysteriis Dom Cinemas.

1549978342376-mayhem-lords-of-chaos

Nordisk Film har valt att sprida lite black metal-historia (jag vet, det är nu häften av er ropar att filmen är fake news, eller inte tillräckligt trve news) till svenska biobesökare. Filmen ska visas på Roy i Göteborg, Röda Kvarn i Helsingborg, Bio Rio i Stockholm samt Spegeln i Malmö.

Dessutom kommer Lords of Chaos direkt ut på digitalt köp.

Visningarna av filmen gäller på följande datum:

Bio Rio: 5 april
Spegeln: 13 april
Bio Roy: 13 april
Röda kvarn: 13 april

Hemma hos Vampire: ”Vi har mycket black metal-impulser i bandet även om vi inte har en sådan ideologi”

4 mars, 2019

En spännrem sitter runt skivsamlingen hos Hand of Doom. Förmodligen för att inte Pinky of Doom ska dra ut vinylerna och ge dem repor eller riva sönder konvoluten.

20190304_213543

Jag sitter i Hand of Dooms soffa. På väggen bakom mig hänger hans akustiska gitarr, och medan han själv byter blöja på Pinky of Doom passar jag på – jag lyfter ned gitarren och spelar introriffet till Vampires Initiation Rite. Så som jag tror att det går.

Hand of Doom, även känd som Lars och sångare i Vampire, ropar från skötbordet att numer är det inte han som skriver låtarna. På senaste skivan är det helt och hållet Black Strings riffande.

Och på tal om Black String, eller Joel, så ringer han äntligen på dörren.

* * *

På min bucket-list står det många nördiga saker. En av dem: Jag vill få instruktioner om hur ett riff ska spelas av musikern som har skrivit riffet. Så jag frågar Black String. Hur går det här riffet egentligen? Vad tar du för toner där i slutet?

– Åh fan. Var det ett Vampire-riff du spelade? frågar Hand of Doom överraskad. Jag tyckte jag kände igen det, men det lät som Dark Throne.

– Är det bra eller dåligt? frågar jag.

– Det beror på vilket album vi pratar om. Det här lät som tidiga Dark Throne.

– Jag har aldrig varit med om att någon som inte är med i bandet spelar mina riff förut, avbryter Black String. Det här är första gången.

Han instruerar mig tydligt hur riffet ska spelas. En minut senare sitter det, med lite övning kommer även hammer on pull off-figuren att sitta perfekt.

* * *

I min värld är introt till Initiation Rite ett av de bästa riffen som släpptes år 2017. Riffet förmedlar exakt vad låten handlar om: Mörk ruggig källare som ska leda vidare till en sal där en initiationsrit äger rum.

– Jag måste be om ursäkt, säger jag. Jag fattade inte hur bra ert album var när det släpptes 2017, och tog inte med det på Bara Metals årslista det året. Idag skäms jag. Jag hade fel. Det hade lätt tagit sig in på topp fem. Jag fattade det för sent.

– Ja, jag letade efter vårt namn och tänkte, vad fan, har han missat att vi släppte album?! säger Black String utan att låta varken sur eller arg. Mest saklig.

– Jag tar igen det nu. Med denna intervju.

IMG_0043

Vampire dök upp som ett mystiskt med anonyma medlemmar runt 2012, när bandet släppte sin första demo. Gitarristen Black String intervjuades i Bara Metal år 2014 och bandet har idag hunnit släppa två album och en EP.

I intervju efter intervju i olika tidningar framgår det väldigt tydligt att medlemmarna i bandet nästan ser vetenskapligt på låtskrivandet. Black String utifrån passion och känsla, Hand of Doom utifrån mönster och inre byggnad. Ungefär så.

Ni verkar vara nördigt intresserade av hur en låt kommer till, eller struktureras. Har ni en stor papperslapp upptejpad på replokal-väggen med låtens beståndsdelar tydligt markerade eller hur går det till?

Hand of Doom: Papperslapp låter allt för vanvördigt. Vi har en whiteboardtavla i replokalen sedan några år tillbaka. Men visst tänker vi mycket i block, alltså riff 1, riff 2, riff 3a, riff 3b. Det är koder som vi pusslar med, vi pillar ofta på sekvensen, alltså den ordning riffen ska komma i.

Black String: I slutändan handlar det ju om att skapa en kanonlåt, och inte stanna vid en låt med bara grymma riff. I den där strukturen som vi bygger upp så måste det också komma något oväntat. Det är där konsten ligger. Något måste sticka ut, och det är det svåraste, för det kan lika gärna vara ett helt nytt trumkomp – det ska kännas överraskande och att man ramlar in i riffet.

HoD: När man har väl knäckt hur radiopopmusiken fungerar är det väldigt roligt och allt blir lätt, men det är tröttsamt och det är lätt att överskatta det. Man måste frångå receptet. Ghost är bra på det. Låtarna följer strukturen men överraskar ändå med en del off-grejer.

Du som skapar de flesta riffen. Sätter du ihop riff 1 och riff 2 i samma sekund som de skapas, eller skriver du riff för riff och pusslar sedan ihop det?

BS: Det är sällan jag skapar ett riff och sedan väntar nån vecka tills nästa riff duger. Ofta kommer två-tre riff samtidigt. Då fungerar det som en början på en låt. Det svåra blir att skapa nya riff och komma vidare. Ta Revenants som exempel. Allt innan sången drar igång är skrivet i ett svep. Men sångriffet, det gjorde jag ett år senare.

Har du testat massa grejer i ett års tid då?

BS: Ja, jo, kanske inte på den låten, men mönstret är att mycket dåligt dyker upp och försvinner. Förr när vi repade ännu mer var det hela tiden så. Många låtar kunde ha blivit mycket sämre om vi inte gjorde om dem, de hade blivit mer monotona.

HoD: Introt till Revenants var i stort sett kasserat. Men så började vi kalla den vandringslåten och då lossnade något.

BS: Ja, precis. Vi var på väg till Island och fick en Islandsdepp redan innan resan. Då fick vi till det där väldigt nordiska versriffet.

HoD: Du menar det här…

Här börjar Hand of Doom och Black String nynna på och referera till riff fram och tillbaka. Det är ungefär som om de kastar en basketboll mellan varandra fram och tillbaka.

– Du menar detta? Drrrdrrdrr…

– Nej, det fanns med från innan, jag menar det här: drrd-d-d-d-drrdrr.

– Ja, okej.

– Det känns väldigt…

– Immortalriffet?

– Ja, eller det påminner mycket om Blood Fire Death, men det låter väldigt skandinaviskt.

BS: Det blev klart precis nån veckan innan Islandsresan.

Var ni på Island och spelade?!

HoD: Ja, 2015.

Stötte ni på black metal-communityn då?

HoD: Du, det var ju precis när den där grejen boomade. Men det hade inte vi fattat, så vi låg och sov när alla de banden… alltså alla isländska black metal-band var där och spelade, medan vi kände oss trötta. Vi gick och la oss. Men en missad spelning är också en spelning.

Er musik skapar bilder i mitt huvud. Om vi tar outrot på Revenants så känner jag hur jag står i änden av ett tåg som sakta rullar bort från min hemstad, som i sin tur står i lågor och brinner en mörk natt. Ja, ungefär så.

Min fråga: Måste ni känna så för att ett riff är okej? Eller skapar ni också enkla transportriff för att göra klart låtarna och komma vidare?

BS: Helst ska alla riff ha en identitet. Men vissa riff måste vara tågräls istället för den brinnande staden för att använda dina bilder. Annars så sticker ju ofta första och sista riffet ut. När jag skrev demos som tolv-trettonåring skulle alla riff vara lika starka. Men det inser man att de inte kan vara. Även de stora albumen från tonårstiden, så som Burzums Hvis Lyset Tar Oss har massa transportsträckor.

HoD: Ja, det kan man lugnt säga.

HoD: Riff kan ju dessutom vara starka på olika sätt. Dels de romantiska riffen som ger fina bilder, och sedan har du introt till Initiation som låter som en gammal källare. Mer rynka-på-näsan-riff.

Just det introt till Initiation Rite är en minut och tjugo sekunder långt. På samma tid har ni hunnit spela intro, vers och refräng på inledande låten Knights of the Burning Crypt. Varför blir det så? Är introt till Initiation Rite så bra att ni därför vågar dra ut på just det?

HoD: Jag tror att när vi repade in den låten så ville vi ha det luftigare, vi ville ha en Venomkänsla, så att det nästan låter som att vi improviserar.

BS: Tanken var att vi skulle trappa upp trummorna, som introt till Slayers Hell Awaits där trummorna ökar var fjärde takt trots att gitarren är monoton, och plötsligt har man gått igenom sexton takter utan att tänka på det. Vill man ha en sådan upptrappningseffekt måste man repetera riffet många gånger.

Första albumet skrev du hälften av riffen. Nu mer skriver du nästan allt och Lars ingenting. Hur gick det till, och känns det okej med dig Lars?

HoD: Ja! Jag skriver för dåliga riff för att sitta och skriva riff i parti och minut.

Blev du övertalad till att inse att det, eller hur gick det till?

HoD: Nej, nej. Det är lätt att övervärdera sin egen förmåga. Att man måste vara med i allt, men så missar man ett rep och ut kommer en fantastisk låt som man inte bidragit på alls, och då förstår man att, typ, vad skönt, då kan jag koncentrera mig på att sjunga och skriva låtar.

BS: Men hela bandet fastställer ju låten, ibland kan du komma in och rädda läget på en låt. Men i och med att jag ofta spelar gitarr så utvecklas jag, jag får en egen stil. Och när Robin kom med fick jag en väldigt bra sparringpartner.

HoD: Och då slapp jag sitta med en tredje fender i knät och fråga hur riffen går. Jag bryr mig inte om att lära mig de nya riffen längre, men i somras tvingades jag spela bas några gig.

Jag såg det i Malmö.

HoD: Ja… det var ju rörigt. Jag är inte så intresserad av hur riffen går, däremot vilken tonart de går i och vilken tonart som kommer tillbaka. Där finns en stor del av våra identitet, vilka intervaller går vi mellan egentligen? Det måste jag lära mig. Jag har inte så bra gehör så att jag kan höra det. Jag måste se vilken tonart de går i. När jag inte kan lista ut det genom att lyssna här hemma skickar jag iväg ett sms och får ett A eller ett D tillbaka.

En sjukt snabb låt som Skullprayer. Black String, sätter du den med en gång i studion? Den låter löjligt svår att spela!

BS: Den är lite lättare än vad det låter, jag är ganska risig när jag spelar in. Det är inte första tagningen som sitter. Och jag kunde den bättre då än jag kan idag.

HoD: Men Isak var impad. ”Hur fan kan du spela så egentligen?”

Hur delar ni upp inspelningen, ni gitarrister? Ska var och en spela sitt eller kan du sätta båda gitarrerna när du ändå är varm i kläderna?

BS: Vi försöker vara demokratiska och jämlikt fördelade. Det är som Slayer, vänstra och högra högtalaren. Men vår andra gitarrist var inte med hela tiden, så det blev ändå att jag spelade 75 procent av kompgitarren. Han hade det rörigt, med bland annat dödsfall i familjen just då. Jag tycker det är helt okej att inte jag spelar in alla mina delar. Det är mer tidseffektivt.

Hand of Doom. Dina uhhh! Alltså dina stötar och vrål. De är ganska frekventa. Är det av tradition, för att det låter jävligt bra eller för att klistra ihop riffen?

HoD: Mmmm. Inte för att klistra ihop. Eller jo, senaste skivan var det ett parti som lät tomt. ”Vad ska vi göra? Gör ett sånt där ’uhhhhhhhh’ och så lägger vi ett studs på det.” Men det är ofta tradition och ren pepp. Man bara känner att det ska vara där. Det finns ju en del band som är kända för det, Celtic Frost och Angelcorpse, det bara kommer ett gurgel nånstans och så känns låten lite bättre. Det är det man vill åt. Sedan är det för att göra musiken lite kroppsligare, ett uhh, eller äuhh gör det mer… ger mer puls. Mer mänsklighet.

Hur mycket sista grejer fixar ni när låtarna egentligen är klara?

BS: Vi satt ett gäng i studion och fixade allt det där, alla luckorna, det var nån gitarr här och nån keyboard där. Och nån dörreffekt som vi la på som sedan knappt hörs ändå.

HoD: Ofta får man hem en råmix och kan höra var man ska lägga ett extra Celtic Frost-uh.

Det där 1,5 sekunder intro till Scylla, som är detsamma som vi hör i slutet, det är genialiskt! Var det också en sista-minuten-idé? Vem kom på det?

BS: Vi tyckte att låten började för direkt. Det var tråkigt med en sista låt som bara kör igång så där. Då kom nån på idén att köra en del av slutet baklänges.

HoD: Det är ett gammalt studioknep att köra en cymbal baklänges. Detta är samma grej, fast lite påhittigare. Just kör-grejen är från en sibirisk och sovjetisk kyrkokörskiva som vi brukade lyssna på i familjen under jul. Min syrra hade köpt den på en second hand. Vi satt och spelade in den låten i december och då hade jag den skivan färskt i minnet.

BS: Var det därifrån du fick det? En familjeplatta?

HoD: Ja, en familjetradition. Den är jättebra. Omsk Russian Folk Choir heter skivan.

Det låter som att vakna upp död när man hör det.

HoD: Det låter hemskt och väldigt sovjetiskt.

Apropå Scylla, upprepar du dig i dina texter? Eller är det en låt per väsen eller fenomen? Kan du ha två låtar som handlar om häxor, eller två låtar som handlar om digerdöden?

HoD: Njae, det finns så mycket att skriva om, det är synd att uppehålla sig kring samma sak. Just häxor känns ganska gjort just nu med hela den ockulta medaljong-rock-trenden och kvinnliga sångerskor. Men om det är något jag kan så är det skräck-estetik, jag är ganska beläst och har bra koll på mycket som den vanliga death metal-lyssnaren inte har koll på. Nu på kommande albumet blir det mer ovanliga saker i stil med demonen Isacharum som bara en svensk sekelskiftespoet har skrivit om. Det känns roligare än att skriva en Lucio Fulci-inspirerad text om ett hus.

BS: Det märks att du gräver djupare och djupare och har mer koll på det här obskyra!

HoD: Jag gillar att gräva där jag står. Det lokala, det väl etablerade och det bortglömda ska vi hålla levande. Det är en folkmusiktradition och ganska sällan kopplat till el-baserad musik, förutom black metal. För det är egentligen en black metal-grej med det nationalromantiska, att fira det gamla och det bortglömda, men vi har mycket black metal-impulser i bandet även om vi inte har en sådan ideologi eller budskap. Vi har tagit godbitarna ur den estetiken.

Sleeper in the Deep. Det är en låt. Men det är också namnet på er dragspelsmusiker. Berätta!

BS: Jag hade en idé om en gitarr-trudelutt, och sedan fortsatte du på den, och sedan la vi till dragspel, eller vad heter det…

HoD: Fender rhodes!

BS: Fender rhodes, ja! Inte dragspel. Och visptrummor. Den spelade vi in redan på första plattan, och något måste vi döpa den till, och vi hade det där havstemat, så den fick heta Sleeper in the Deep. Och sedan måste vi kalla Fender rhodes-spelaren någonting, så han fick också heta Sleeper in the Deep.

HoD: Det hänger i sin tur ihop med att när vi repade en gång så somnade han vid sitt dragspel. Som väldigt mycket annat med Vampire var det ett internskämt som vi drog väldigt långt. Sleeper in the Deep ligger egentligen gömd på CD-versionen av första plattan, om man spolar första spåret bakåt så hittar man den. Men det var det ingen som gjorde, så vi la till den på EPn så att folk fick höra den till slut.

Den EPn. Omslaget är fantastiskt. Bara Metal hade nyss ett bildreportage om album med en hjälte i mitten omgiven av nakna följare.

BS: Du hade väl med Cimmerian Shade?

Ja visst. Först ut var Kiss med Love Gun, sedan följde band som Manowar och Belphegor.

HoD: Wow. Det är verkligen hela eliten samlad.

Ha ha ha! Jag hör att du är ironisk. En annan sak. Ni är otroligt kunniga vad gäller metal-band och deras musik. Ni namedroppar band, och om jag namedroppar något så nog sjutton känner ni till det. Jag hade ingen aning om att ditt namn Black String kommer från trummisen Black Drum som spelade i polska Root.

BS: Ja, på de två första albumen.

Ett band som jag aldrig har hört talas om. Och då lyssnade jag ändå mycket på KAT. Ni är otroligt insatta.

HoD: Mja. Inte längre. Jag kan allt om alla band som höll på mellan 1995 till 2002. Efter det har jag börjat tappa.

BS: Ja, jo. Samma här. Men jag har grävt ned mig mycket i nördiga subkulturer inom hårdrocken, typ tjeckiska, polska och ryska scenen. Och har väl koll på vartenda band därifrån. Och likadant i Sverige. Men vad som har hänt sedan 2010, ja, jag har bättre koll på Norma Evangelium Diaboli-scenen än mycket annat som har släppts efter det.

HoD: Mmm. Vi har lite bättre koll på den scenen än vad man egentligen vill ha.

BS: Ha ha ha! Men det är som ett beroende. Du vill hitta band som passar in i din egen passion och struktur i hjärnan för hur musik ska låta.

Joel, När vi träffades i Malmö, då bad du om ursäkt för att du var arrogant i den första intervjun jag gjorde med dig, när jag inte visste vem du var och allting skedde via e-post. Jag svarade att det bara var roligt. Men är man mer kaxig när man intervjuas via e-post istället för face-to-face?

BS: Jo, lite så. Vi ville upprätthålla en image om att frågor om vår identitet inte var särskilt roliga frågor, vi ville ju tala om vad vi är och inte vilkavi är.

Hur ska Bara Metal presentera er? Black String och Hand of Doom? Joel och Lars?

BS: Ha ha ha! ”Hemma-hos-reportage hos Hand of Doom!”

HoD: Var bor han egentligen? Ha ha ha!

HoD: Vi var svinnoga med vår hemliga identitet i början, jag skrev aldrig ut avsändare till exempel när jag skickade ut demos och tröjor. Det var en viktig del av vårt första år. Men när vi började spela live så var det omöjligt att hålla det hemligt. Då hade vi behövt ha på oss larviga masker, och det var det ingen som ville.

BS: Det var först när vi spelade i Stockholm som det kom ut på Metal Archives vilka vi var. Det är väl där alla kalenderbitare hänger. Att vara anonym live var inget vi ens tänkte på. Anledningen till att jag körde med huva live var att, ja, ”det ser ut som Blasphemy, det kör vi på.” Vi tänkte att det skulle väl ändå röjas vilka vi var så småningom.

Och idag? Skulle ni någonsin släppa ifrån er till exempel en sunkig bild på bandet?

HoD: Till en början hade jag jättestort kontrollbehov. Det skulle vara så bra som möjligt, annars blev det inget alls. Och det blev väldigt bra. Men nu när vi släppte en video så tog vi också en bild till en pressrelease på bandet. Min son sitter i en babystol bakom fotografen och skriker och allt tog ungefär en kvart, plåtad med en iphone utanför replokalen.

HoD: Det visar vilken resa vi har gjort på fem år. Ambitionen har nästan helt och hållet flyttats till det musikaliska och till texterna. Det pilliga kringverket känns mindre viktigt.

En gång i tiden recenserade du för Close-Up, Lars. Får du höra många bittra kommentarer från banden du har recenserat?

HoD: Nej, det är inte många som känner till det. Trots att jag var ganska kaxig när jag var ung och sågade allt där hemma från mitt skrivbord. Det enda band som hörde av sig som ville ge mig stryk var Dark Funeral, 2005 nån gång, de ville bestämma tid och plats. Sedan intervjuade jag dem för några år sedan, och då hade vi ju en tid och plats, för intervjun alltså, men då hade de glömt det.

BS: Mitt intryck är att när vi träffar branschfolk utomlands, till exempel Century Media, så vet folk vem Lars från Close-Up är. Medan fansen på festivalerna har dålig koll på det. I Sverige verkar Sweden Rock har tagit över platsen som Close-Up hade.

HoD: Förresten, en gång när jag var i Oslo så kom han Simen Hestnæs fram till mig och knäppte till min knapp som det stod ”USA ut ur Irak” på, och sa ”Du är från Close-Up, det ser jag”. Jaha, svarade jag. Tycker du USA ska vara i Irak? ”Nej! …men det är inte det det handlar om” svarade han.

BS: Ha ha ha!

Okej. Så…. När kommer albumet?

BS: Vi har en studiotid inbokad i mitten av mars, och då ska vi spela in en fyra-fem låtar. Och sedan, ett albumsläpp, absolut tidigast i höst. Troligtvis senare. Century Media vill ha ut det i november. Vi får se.

Metallicas sista bra låt – innan den tradiga eran tog över och stannade för gott

2 mars, 2019

Let the beatings begin.

Metallica_-_...And_Justice_for_All_cover.jpg

Med tre fantastiska thrash metal-album under armen, ruffiga Kill’em All, thrashiga Ride the Lightning och genombrottet Master of Puppets, började Metallica en ny resa: från metalband till omtyckt rockband. Men än var thrashen och de fantastiska låtarnas era inte helt död.

Så vilken är Metallicas sista bra låt av den gamla thrash-eran, innan bandet helt och hållet övergav metal för rock- och blueslåtar som Ronnie på Load eller Sad but True på svarta albumet?

Till att börja med var Cliff Burton borta som låtskrivare och arrangör efter Master of Puppets, likaså fanns det inte heller kvar någonting att sno från Dave Mustaines riff-hink fylld till brädden av thrash. Sista bidraget därifrån lär vara något parti på Leper Messiah. Kirk Hammett hade släppt ifrån sig sitt sista Exodus-riff i introt till låten Master och Puppets. Kvar fanns bara nya idéer från Hetfield, Ulrich och Hammett. Newsted var bara en hired gun och inte att räkna med.

Betyder det att Metallicas sista bra låt av metal-dignitet finns på Master of Puppets? Som en serie låtar i rad – ja. Som en enstaka fulträffare – nej. Det finns en sista suck som gör sig hörd på …And Justice for All nämligen Harvester of Sorrow.

Det är inte mycket till thrashlåt, men all palm mute gör att headbanging-känslan hela tiden lever genom låten. Låten är hackig med dramatiska pauser, vilket är en del av den charmiga icke-kommersiella inställningen som fortfarande kunde prägla bandet 1988. Tempot kunde vara lite högre, men faktum är att låten riffmässigt är en syster till Welcome Home (Sanatarium), fast med en usel produktion och mix. Men låtmässigt är det och förblir Metallicas sista suck innan bandet började producera sämre låtar, och framför allt började skriva låtar riktade till en helt annan publik än den som föll för Ride The Lightning och Master of Puppets – Metallicas i särklass bästa album.

Metallicas sista fläktande thrash-riff på …And Justice for All finns dock inte att hitta i Harvester of Sorrow utan på spåret efteråt, när The Frayed Ends of Sanity går över till ett snabbt riff vid 04:00 ungefär.

Så lyssna och njut av Metallicas sista riktigt bra låt innan rumporna på killarna i bandet började sjunka ned mot låren, medan James Hetfield fortfarande hade thrashens långa hår i vägen för mikrofonen och Kirk Hammett inte piercade sig för att dra uppmärksamhet bort från sin wahwah: Harvester of Sorrow.

Lords of Chaos – recensionerna trillar in, 6,4 på Imdb

25 februari, 2019

Ur och skur.

lords_of_chaos

Lords of Chaos går just nu att se på iTunes för den som vill det, och filmen har fått ett snittbetyg på hela 6,4 på Imdb (det kan komma att ändras närmaste dagarna).

De som avskyr filmen mest och ger den låga betyg verkar vara de som tycker sig veta exakt hur allting gick till i Norge på 90-talet. De som gillar filmen verkar vara de som mest är ute efter en underhållande film och skiter i, eller har ingen aning om, hur norsk svartmetall formades. Ungefär så.

Här några axplock av användarrecensioner från imdb:

Rory Culkin & Emory Cohen are amazing in the film. I’d never seen Rory in such a central role and he really carried the movie.

.

Well, the movie was quite entertaining. I can’t deny that. But at the same time, it feels like an attempt to make a parody out of Black Metal and those individuals involved.

.

It’s a bewildering mish mash of fairly graphic violence and rather poor attempts at comedy, that may work in a Rammstein video clip but falls miserably short here.

.

Awful inaccurate film. A film for those who don’t like black metal.

.

The subject deserved a more honest take, or an even more subjective vision. At least it shows how sad these guys were.

.

I would never condone or idolise the behaviour of the real life characters in this film but as a story this has to be the darkest band story ever. Having seen the documentary a few years ago about this scene, I was completely fascinated. I think this film is a pretty good portrayal of what happened and I thoroughly enjoyed it!

.

I love all genre of music, Can’t say I’m a huge fan of death/black/speed/grind/etc metal but I do remember hearing about these guys years ago and I admit I did walk in blindfolded only to research the facts afterwards. My humble opinion is, everyone poo poo’ing this movie is an angst person that probably loves the fiction over the fact or visa versa.

.

This movie was so intense. The reality of it all made it scarier than any horror movie.

.

Varg was portrayed probably better than he deserved, but so did everyone. Light a few black candles and let the mayhem begin!

.

I suppose the movie tries to be some kind of growing up story but as such it´s only mediocre and as said, every character in the movie is unlikable with very little redeeming qualities.

.

If you want to see an American teen movie with romance, sex, American humor and a bit of fake drama then this is for you. If you want to see a serious drama based on tragic events then avoid it like the plague.

.

Absurd placed humour, graphic scenes and weird editing. You dont get really close to any of the portrayed characters, and the lack of music makes this potenial strong movie film of tragic events even worse. I had really high expectations, and since I live in Bergen I, like many others, all know the story. But this was dissapointing and akward.

The lead took the movie from 1 and up to 2 stars. He acted great.

 

Avatar blåser upp merchandisen med ballonger

24 februari, 2019

Mjuka gasbehållare.

Avatar Balloon2 copy

Avatar är ett band vars fantasifullhet inte har några gränser. Bandet har under lång tid byggt upp en fanbase som numer är medborgare i Avatar Country, ett land som styrs av sin kung, gitarristen Jonas Jarlsby, vars smeknamn för övrigt var ”Kungen” långt innan bandet antog honom som regent officiellt utåt. Ja, jag vet inte om jag har fattat allt rätt men jag tror det summerar saken.

Alla de här tokerierna syns också i deras merchandise, där du bland annat kan köpa Avatar-mynt och nu även… ballonger. Avatars guldiga ballonger blir väl en perfekt inramning på den kommande studenten till sommaren?

Fransk black metal med fötterna i medeltiden

24 februari, 2019

Häll upp blodet.

Står du ut med att sångaren också kreddas för medeltida blås- och stränginstrument? Klart du gör, för du vill inte missa franska black metal-bandet Véhémence. Det bästa från Frankrike sedan pain riche, rött vin och ost under en medeltida ek i Bretagne.

Véhémence beskrivs som atmosfärsik black metal, eller medieval black metal. Båda går lika bra, men framförallt är det ofta full fart och svinigt bra gitarrmelodier. Detta är det album jag lyssnar mest på just nu, och det finns mycket att upptäcka. Långa låtar med stor fokus på monotoni när riffen håller för det. Utmärkt!

Döds från Bulåggna bjuder på misantropiskt blodbad

19 februari, 2019

Just det. Bulåggna.

Gillar du teknisk döds som ändå låter organiskt? Då kan Electrocution vara något för dig. Italienarna har funnits sedan tidigt 90-tal men jag får medge att jag helt har missat dem. Hur som helst, deras senaste verk, Psychonolatry, är lönt att titta på. Inte lika bra som Hate Eternals fantastiska släpp från 2018, men åt det hållet.

Lyssna på ingångslåtarna Misanthropic Carnage och Hallucinatory Breed för snabb introduktion till vad bandet kan prestera. Psychonolatry släpptes 8 februari på Goregorecords.

Undrar du över låttititlarna Bolgna och Bulåggna så är tydligen den senare stadens namn på på emiliano-romagnolo som talas av cirka två miljoner människor i Italien och i San Marino.