Archive for the ‘Track comment’ Category

Skogen om sin makalösa låt Sleep: ”Drack sprit dagen innan. Bra knep.”

10 april, 2014

Vårens bästa låt kommer från Småland. Kanske årets bästa låt? Omöjlig att inte starta om när den väl gått klar. Bara Metal intervjuade Joakim Svensson i Skogen (sång, gitarr, bas) och frågade ut bandet om Sleep (du hittar låten på Nordvis bandcamp-sida) – en väldigt udda och annorlunda låt.

Skogen 1

Varför är just Sleep på engelska – vad kommer bättre fram i det språket än svenska som ni brukar skriva på?

– Vissa textidéer gör sig bättre på engelska. Där finns mer beskrivande ord som kan passa i sammanhanget. Och just ordet och titeln Sleep hade legat och grott i mitt huvud, så det blev ett naturligt val.

Hur växte låten fram? Riff och sång under vers och refräng är fenomenala!

– Jag hade några lite mer nedstämda och doomiga riff, men som ändå kändes Skogen. Monolit från förra skivan Eld var lite av ett test, och eftersom den verkar ha gått hem, ville jag testa en ännu mörkare.
Idén till sången kom fram medan låten repades in.

– Vi gjorde en demoversion i D som gick bra, men sedan när vi spelade in den riktiga valde vi att stämma ner till C, vilket genast gjorde det lite svårare att sätta sången. Men det gick. Drack sprit dagen innan. Bra knep.

Sleep har inte lika mycket synth- och atmosfärinslag som många andra låtar på I Döden – varför har ni tonat ned det och framhållit gitarrerna?

– Jag skulle vilja påstå att Sleep har minst lika mycket atmosfär som resten, fast på ett annorlunda sätt.

– Det var ingen medveten tanke att framhäva just gitarrerna. Vi gör det som känns bäst för låten, och passar det inte med synth på vissa ställen, struntar vi helt enkelt i det. Den skapar stämning på sina ställen, men ska alltid ligga och gro i bakgrunden. Många gånger är den knappt mer märkbar än att det finns ett underliggande muller.

Sången i versen påminner mycket om Inquisition och Dagons mörka ”strupsång” – hur tänkte ni kring det?

– Både jag och Mathias är svaga för enkla sångmelodier. Vi använder oss ofta av en ton, medan ackorden byter. Det blir mer stämning så. Detta blev ett eldprov för min del, men slutresultatet kändes ändå bra!

– Jag har aldrig inspirerats av varken Inquisition eller Dagon, men har fått höra att den påminner om senaste OM. Vår enda tanke var att skapa en lång, släpig doomlåt med mycket atmosfär och bara rensång.

Varför placerade ni den sist?

– Att placera den sist kändes naturligt. En lång doomlåt som avslut på plattan är lite otippat, men samtidigt ett värdigt avslut. När vi sedan kom på idén att smälla igen locket på flygeln efter pianooutrot, då fanns det inte längre några alternativ. Det perfekta avslutet som fångar hela skivans essens. Vi öppnar med I Döden och avslutar med Sleep där vi i refrängen sjunger just ”in death”.

– En röd tråd genom skivan. Enhetlig.

Vad kan ni berätta mer om Sleep? Gärna detaljer, tack!

– Den är den första engelska text jag skrev till Skogen, och redan från början ville jag att texten skulle hamna på en släpig låt för att få den känsla jag var ute efter. Känslan av att färdas över Styx till dödsriket och få en lågmäld hymn under färden.

Candlemass – House of 1000 voices: Bara Metal firar tusen inlägg

7 maj, 2013

220px-Death_Magic_Doom-2009Bara Metal firar tusen inlägg som bara Bara Metal kan fira det på. Med fokus på metal och låtar med ”1000” i titeln.

House of 1000 voices, femte spåret på Candlemass album Death Magic Doom (2009), är kanske albumets bästa. SvD beskriver låten så här: ”Ett Saint Vitus-riff … i en stram inramning, men med en organisk puls.” Ganska träffande.

Leif Edling berättar här för Bara Metal vad låten handlar om och vad som gör den unik:

Låten House of 1000 voices – vad syftar texten på?

– Den handlar om ett barnhem i Jersey. Det var en stor skandal för några år sedan, man hade helt enkelt mördat flera barn på det där barnhemmet, gärvt ned dem, och så hittade man skelettdelar långt senare.

Vad kan du berätta om riffen – flöt allt på när låten skrevs eller är det olika bitar som fogats samman allt eftersom?

– Åh, jag minns inte. Det är så länge sedan. Men vad jag kan berätta är att det är en lite speciell låt för det är en rak låt med bara heltoner. Vanligtvis när jag skriver en Candlemass-låt så faller jag in i att skriva riff fulla av halvtoner. Men här gjorde jag tvärtom.

Så det är inte en typisk Candlemass-låt?

– Inte alls. Tony Iommi var en mästare på det där, att skriva låtar med heltoner och ändå får det att låta så där tungt som Black Sabbath ska låta, det är inte helt lätt att hålla sig till konceptet. Men här gjorde jag det.

EZO – House of 1000 pleasures: Bara Metal firar tusen inlägg

6 maj, 2013

EZOBara Metal firar tusen inlägg som bara Bara Metal kan fira det på, med fokus på metal och låtar med ”1000″ i titeln.

Jamie St. James, mest känd som sångare i Black N Blue, medverkade på japanska bandet EZOs album, när det signades till Geffen (1987). Gene Simmons står som producent, och Jamie St. James står bland annat som kompositör till låten House of 1,000 Pleasures. Bara Metal ställde några raka frågor till honom:

I’m curious, what did you contribute with on House of 1000 Pleasures? Music? Riffing?

– I wrote the lyrics for House of 1000 Pleasures. Also I wrote the lyrics to a song on that record called Mr. Midnight. The band had all the music worked out.

You were a part of the Gene Simmons entourage at that point – what did that mean professionally?

–  Yes, we’ll Gene asked me to help out as he was producing that record. I was working on songs with him in those days for the Black N Blue records and we did a song for a KISS record as well.

Do you like the EZO song today?

– Yeah, I like that EZO record. House of 1,000 Pleasures is one of the best songs on it.

After that album EZO disappeared from the map. According to you – did they get a fair chance, or was the band treated badly by record company, managers?

– A lot of things could have gone wrong for them at Geffen Records at that time but it was still a really  good record in my opinion.

Carved glass, angry fans and noises from hell – an exclusive interview with Anaal Nathrakh

6 december, 2012

VanitasVanitas. Album of the year. Bara Metal got an interview with David Hunt [vocals, noises] in order to get to know something, anything, behind the release and the great songs:

The summer of 2011, just two months after Passion was released, you announced via Facebook that you were ”writing new songs.”  Were you disappointed with Passion?

– No, we weren’t dissatisfied with it at all – you just have to remember that by the time an album comes out, it’s quite a long time after the band has finished the recording. So when we put that message on the internet, it was a year or more since we’d written any new material.

– Right now, although Vanitas has only just come out, we recorded most of it a year ago, and we’re thinking about what to do next. It’s just part of the business of putting albums out that they take a while.

Were you disappointed with its response from your fans?

– We’re perfectly aware that some people didn’t find Passion to be among their favourite Anaal Nathrakh albums, but a lot of other people thought it was great, and we have a different persepctive – it was what we wanted to do at the time, and so in that respect it was very successful from our point of view. But the facebook thing was nothing to do with that either way, it’s just how things work.

And then, in August 2011, you wrote ”What would you most like to hear on The next Anaal Nathrakh record?” Did those answers affect Vanitas in any way?

– Not really, it’s more a case of simply wanting to know the answer to that specific question. Especially given that the answers were largely what we expected.

– We were on tour in Canada recently and I asked a few people what they thought of the election result in their neighbour to the south. Half the time people bristled because they didn’t want some political lecture, but I really was just interested in if they thought it was good or bad. No further than that.

– And the facebook question was similar. We’ll still do whatever it is we wanted to do, this isn’t music composition by focus group. But we’ll know a little more about how that matches up with what people were expecting.

Vanitas – album of the year if you ask me – was almost finished already in september 2011. Then it took a year to be released. Why is music business that slow?

– Well, part of that was down to us. We spent a much longer time than usual fiddling with the production et cetera to get it exactly how we wanted. There were lots of candidate versions that we ultimately rejected for one reason or another, much more so than for our previous albums.

– So although everything was mostly recorded by the end of last year, it wasn’t actually finished until some time into 2012. And then there’s the fact that when you hand an album over to a record company, they have to work out an appropriate window in their release schedule and so on.

– Given that our previous album only came out last summer, Candlelight weren’t eager to put anything out before a year or so after that. So it all took a while. But once it was out, it still sounded absolutely fresh and current, so I think we did a good job.

Have you started writing new songs for next album as well already?

– We’ve got ideas floating around, but no actual songs written. That’s not to say we won’t have a substantial body of new material quite soon though, because of the way we write.

– We get odd ideas here and there for quite some time, but then it’s as if an internal switch flicks on and then everything comes out very quickly. So Mick could probably have an album’s worth of music in a few weeks’ time, but it wouldn’t be his best work because at the moment we’re in the recharge period still. We haven’t quite reached critical mass yet.

So many songs, so many sounds on Vanitas. Like the blowing/whistling sound you hear on Feeding the Beast [1:25-1:40]. What is that mean sound?

– Ah yes, we like to include ’found sound’, plus I do a lot of background stuff with strange noises and so on. A lot of things which sound like samples or sound effects are really me, whether they sound like vocal samples or just weird sounds.

– The part you’re referring to is actually someone carving glass, which I found when I was out and about in America when I was over at Mick’s for the recording. We’re always coming across things we think sound amazing and get excited about, other people probably think we’re a bit strange, but that’s just how we are.

– While we were away a week or so ago I actually found a few recordings of various things on my computer and played them to Mick. A couple of them I had no idea where they’d come from and Mick said ’are you sure you didn’t actually go to hell?’.

Anaal Natrakh_band2To Spite the Face – what is the story behind the song’s development, like the genius clean guitars during refrain?

– Well, strangely enough I asked Mick about that and the answer he gave was pretty much what I expected. You see, he writes everything extremely instinctively. So his answer was ’it sounded right at the time, same as every other song’. Might not be the most satisfying answer for someone looking for insights into how t write songs, but as far as we’re concerned it’s nonetheless precisely the correct answer.

The last song A Metaphor For the Dead is so beatiful – the guitar melody is a perfect outro, even fading out. Tell us how that came about!

– Thanks, I’m glad you liked it. Unusually enough, that was an idea I had. For reasons I don’t want to go into, I wanted to do something based around part of an opera aria called Vesti La Giubba, so I found a translation of the lyrics and changed them to reflect what I wanted to say, and explained it to Mick, who wrote the song around that chorus.

– It didn’t originally fade out as it does on the album, but when we were mixing it I said I’d like it if it faded out with a load of reverb so that it seemed to drift off into oblivion. I think it came out really well, a lot of people have mentioned the song to me, so I’m very pleased with the result.

Anaal

Sectu: ”Vi har ett catch-filter, fast ibland slinker lite catchighet igenom ändå”

29 juni, 2012

Har ni hört senaste albumet Gerra från Sectu? Det är tokigt, kompromisslöst bra och värt hela din kväll (och många andra) att ägna dig åt. Bara Metal fick en intervju med gitarristen Stefan Lundgren.

Men först – han är inte vilken snubbe som helst. Hör här: han har studerat på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, och väl där hade han en tjänst som amanuens vid institutionen för klassisk musik – och med såna kunskaper skapar han dödsmetal! Det är bara att tacka och ta emot. Gerra hittar ni på Spotify eller kan köpa här.

Du lär gilla att spela Sectus låtar även akustiskt – vilken av låtarna på Gerra föredrar du i så fall, och varför?

– Ja, jag har sagt någon gång att bra döds också skall fungera akustiskt, egentligen är det en sanning med modifikation, för ofta jobbar man ju med distat ljud, men stämföring och sådant skall definitivt hålla för att spelas rent.

– Det jag menar är att jag tycker man skall ha musiken i fokus, även om det är någon slags anti-harmonik man jobbar med i döds ofta. Den låt som jag tror skulle funka bäst med rent ljud skulle nog vara inledande låten Incinerate eller kanske Manifest. Skulle i och för sig oavsett bli lite flamenco-trams över det, så disten behövs verkligen. Är jag motsägelsefull nu? Haha!

Gerra är en eldgud enligt babylonisk tradition. Och ert album Gerra inleds med ljudet av eld som brinner – är eld albumets tema?

– Kan nog vara så att det är lite av ett tema som går igenom plattan, för att göra det enkelt att behålla en energi, och för att differentiera den från förra plattan Inundate som på många sätt var blå och böljande. Får se om nästa skiva blir brun och bumlig?

– Alltså, egentligen jobbade vi inte med skivan som en temaplatta över huvudtaget, men någonstans i bakgrunden hade vi hela tiden att det skulle vara eldigare, skitigare, jävligare än förra. Ilsknare gitarrer, skitigare sång och ruffigare överlag. Jag kommer inte ihåg i vilket skede av skapandet av låtskrivandet som eldguden kom in i bilden, men det var nog mycket trummisens första utkast till skivomslaget som kom redan under förra sommaren vill jag minnas, och det är väldigt likt det omslaget som nu pryder skivan. Så, omslaget kom före musiken.

Berätta om egensinniga Court of the Sloths!

– Det är en av Calles [Bäckström, trummor] låtar som jag initialt inte var helt med på att ha med, han skickade den som bubblare till att vara med på plattan efter en repetition vi hade inpå skivinspelningen, där vi diskuterade inspirationer och harmonier, tror Terra Tenebrosa fanns med i diskussionen och han åkte hem och skrev låten. Trummorna tog han i en enda tagning tror jag, och jag har för mig gitarrerna, basen och sången också var en, max två, tagningar vardera.

– Vartefter så tycker jag den växer och den är också en av de låtarna jag verkligen tycker om på skivan. Det är bara ett extremt stort reverb på introt och i pausen, det skall kännas som en enorm byggnad som är tom och kal.

Och vad syftar titeln Court of the Sloths på?

– Sega dumma individer som tillkännager sig det ena eller det andra.

Jag har lyssnat på Gerra dagligen, flera gånger om dagen – och nu kommer en bred fråga som man sällan frågar rakt ut – vad är det som gör musiken på Gerra så otroligt bra?

– Det är inte så extremt uttalat vad vi eftersträvar i bandet, men det jag känner vi försöker göra är musik som, oavsett vad, har någon slags intensitet i sig. Vare sig det går extremt fort eller är väldigt tungt så måste man ha nerv, jag tycker själv att vi lyckats och hoppas lyssnaren känner det, men det är lite svårt att vara helt objektiv, även om jag hela tiden kämpar med att vara det. Ibland kan jag också tro att det är det som gör att man inte stagnerar och försöker utvecklas.

Det är sjukt tekniskt, och i allt detta även väldigt riff-catchigt? Har det att göra med din klassiska skolning?

– Gällande catchighet, vi har ett catch-filter, ibland slinker lite catchighet igenom ändå, och det kanske är bra, det gäller också sväng, jag är egentligen emot sväng, men vissa grejer blir svängiga ändå, så det är nog bra att ibland låta grejer ske. Vet inte om min utbildning märks så mycket mer än att vi törs ta ut svängarna tekniskt för att vi vet hur man skall öva. Men visst påverkar allas våra tidigare erfarenheter inom musiken.

Så här i efterhand, vad är du mest nöjd med?

– Det jag själv gillar med plattan, hm, jag återkommer till intensiteten och kampen som jag själv känner i den, tycker den har en nerv och låtarna har intressanta strukturer, spelmässigt är de rätt utmanande att spela både tekniskt och musikaliskt, men jag hoppas att det inte känns som att det är skrivet för att vara svårt, utan för att det är enda utvägen ibland. Överlag ger jag den rätt högt betyg själv

…och för den journalistiska neutralitetens skull – vad är du mest missnöjd med?

– Jag är väl egentligen mest missnöjd med en av de låtarna jag skrev helt själv, tycker den blev alldeles för lam, egentligen är vartenda riff jävligt drivigt men ändå faller den lite platt, blev väl lite kaka på kaka kanske?

Min absoluta favoritlåt är mäktiga Summon the Bringer of Demise, den känns som något Morbid Angel kunde ha skrivit inför deras debutalbum.

– Den är också en av de låtarna som jag själv gillar mest, den är skruvad och ändå jävligt tydlig, det som väl är någon slags refräng är riktigt stört med irriterande förskjutningar och knäpp harmonik. Den har väldigt lite av det jag då kallar sväng, och det gillar jag, egentligen bara efter-refrängen som jag tycker blev lite svag, om jag skall gå in på detaljer, samt det andra solot/melodin som jag tyckte var kul att det var så slätstruket – nu tycker jag bara det är slätstruket.

* * *

Tro honom inte – det är en svinbra låt rakt igenom. Officiellt släpp på Youtube är Havoc. Tar ni er vidare till Spotify så är även Declaration of War och Allured God (introt är en trevlig käftsmäll) något ni absolut inte får missa från metalåret 2012 – förutom alla låtar som namndroppats i intervjun.

In Solitude: ”Ingen av oss har den blekaste aning om hur låtarna kommer till”

14 juni, 2012

To Her Darkness. Är det fler än jag som fallit för den låten? Den är så sjukt bra, jag har vaknat nynnande till introriffet flera månader i rad.

Så i mars kontaktade jag In Solitude som det uppskattande fan jag är, och försökte få till en track comment. Jag ville veta allt om låtprocessen eftersom jag instabilt sjukt fascinerad av sånt. Jag älskar att läsa om hur en låt eller ett album växt fram. Skrevs riffen i en stuga på fjällen, eller i replokalen? Vad var det allra sista som lades till låten för att göra den perfekt? Men Pelle Åhman i In Solitude är lika intresserad av det. Han är dock schysst nog att ge svar, fast inte på min nördiga detaljnivå:

– För oss så är de emotionella strömmarna viktigast under låtskrivandets process, och musiken är vårt sätt att spegla och översätta det som sker inom oss under dess påverkan.

– Var, hur, när och varför specifika riff eller harmonier är där dom är, är svårt att förklara, och jag vet inte om det skulle vara så kul att läsa om ifall vi försökte beskriva det, he he. Och i ärlighetens namn så har nog ingen av oss den blekaste aning om hur låtarna kommer till, det enda vi vet är vad dem betyder för oss.

– Missförstå mig inte, vi uppskattar verkligen initiativet och den tid du lagt ner på frågorna, men vi skriver varken låtar på ett sådant sätt, eller analyserar låtskrivandet utifrån ett ”tekniskt” perspektiv nog för att kunna ge substantiella svar.

Avatar om monsterlåten: ”…ett av våra ständiga fan-vad-Dave-Grohl-är-cool-snack”

8 mars, 2012

Avatar har släppt nytt album, och häromdagen gick jag runt och nynnade på min favorit från albumet, One Touch. Ett svingrymt riff, en vers som får stenhårda rumpor att skaka och som vanligt fantastisk sång från Johannes Eckerström – jag tycker det är en av svensk metals bästa sångare.

Han är också en rolig typ, och har knepat ihop en track comment som blåser alla andra av banan. Ta en vuxen hårt i handen – så här gick det till när Avatar skapade One Touch:

”Det började med riffet, som det så ofta gör. Vi hade precis avslutat nåt sorts möte där vi gått igenom alla låtarna vi höll på med för tillfället när Jonas Kungen Jarlsby började spela upp personliga favoriter från sin gigantiska riffbank. Det här var ett som alla i rummet föll för direkt. Det var tungt och aggressivt med nästan mest av allt sjukt kul på ett sätt som andades galenskap. Riffet fick hög prio när vi skulle fila vidare på mer material.

Att tempot sänks på tredje taktslaget kom från John Alfredsson och är en ganska typisk sak för honom att bidra med. Av någon anledning tror jag att det mynnade ut från att vi hade ett av våra ständigt återkommande ”fan, vad Dave Grohl är cool”-snack. Redan utan temposänkningen så var det ett helt sjukt häng just den där benden och vi ville överdriva det för det är kul att överdriva.

Riffet satt på plats rätt tidigt med trummor och allt medan resten av låten var ett mysterium för oss. Den hade länge en mycket mer konventionell 2011-metal-refräng och hette Leaving without you. Riffets galenskap mötte refrängens tydliga kitschiga stämmelodier och det andades tonårsdesperation. Det var rätt schysst men funkade aldrig hela vägen, särskilt eftersom vi fortfarande inte hade en vers värd namnet. Men tiden började vi komma in i ett allmänt flyt där vi lät låtarna växa fritt i all sin enkelhet och om riffet var stommen så fick det färga hela låten. Alltså växte versen fram som en sorts variation på huvudtemat.

Refrängen som det slutligen blev kom också från Kungens katakomber. Det var en gitarrgrej som väntat länge på att få komma till nytta. Från början hade den ett ganska så breakbeat-aktigt trumkomp som gjorde den lite mer ”upp och hoppa” och speldoseaktig. När sångmelodin väl kom på så blev det mer och mer avskalat och förenklat, förutom ett par körer på demo-versionen.

Texttemat tog en tvärvändning och kom att luta sig mot känslor av självförvållat, kollektivt utanförskap och total död av empati. Det pendlar alltså från galenskap, ilska och desperation till sorg och längtan på ett sätt som inte alls ska kännas kul. Det var befriande att gör en melodisk refräng som inte lutade sig mot en dröm att få vara Ronnie James Dio i nästa liv och att istället få använda min rösts djup till att förmedla skörhet och berätta en historia.

Solot föll på plats hyfsat sent i processen men utan större konstigheter. Bach-biten var först mycket kortare med jag såg till att hetsa Kungen att dubbla det vilket var en av väldigt få gånger som jag lagt mig i hur ett solo gå. Det var helt enkelt för bra för att ha för lite av det.

I studion var allt redan på plats och ändringarna var i slutändan en ren soundfråga. Tobbe [Tobias Lindell, producent] lade till en miljon synthar och andra grejer som i slutändan skrotades till förmån för en enkel och avskalad variant. När Walter [Bäcklin, ljudtekniker] dock kom med syna electrogrejer kunde vi inte låta bli. Det var för coola att avstå.”

Intervju med Fleshgod Apocalypse: ”Det är faktiskt det snabbaste vi någonsin spelat tills nu.”

19 oktober, 2011

Ni ser väl till att gilla Fleshgod Apocalpyse? Deras senaste album har fått till ett så kompakt ljud i allt – gitarrer, orkester, trummor och sång pressade och pressade och pressade, som när modellera av olika mörka kulörer blandas.  Min ende och bäste vän, som driver musikstudio, har förklarat det med att alla onödiga frekvenser från alla instrument är bortskalade, så att de inte krockar.

Jag har intervjuat Tommaso Riccardi [sång, gitarr] som ger en inblick i hur musiken på albumet Agony och speciellt min favoritlåt The Egoism kom till:

Hur och när läggs de symfoniska delar till en låt? Under arbetets gång, eller först när en hel låt är klar?

– Hmmm, alltså, de symfoniska delarna ”läggs” inte på låtarna alls. Vår musik har alltid haft det symfoniska som utgångspunkt, på något sätt redan innan vi införde orkesterinslagen i låtarna. I själva verket innehåller båda våra tidigare album Oracles och Mafia mycket klassisk framtoning, även om det har översatts till ett death metal-format.

– Nu när vi infört orkesterinslagen fullt ut, tänker vi ta vår musik till nästa nivå, vi vill se på musiken som symfonisk death metal. Detta innebär att allt börjar från melodier ihop med orkester och trummor som ger en rytmisk struktur till allt. Sedan går vi vidare till harmonierna, som skapar känslan till melodierna. På detta sätt är gitarrer och bas en del av själva orkestern, inte som något separat. Naturligtvis är processen dynamisk, så det händer att den första idén till en låt är ett gitarriff, men i grunden tänker vi alltid på ett symfoniskt sätt.

Förklara i detalj hur låten The Egosim skapades!

Egoism är en av de låtar som tog form utifrån ett gitariff, eftersom det är ett långsamt tempo, och det rytmiska komponenter är i förgrunden. Vi ville bara uttrycka det våld som vi lägger i vår musik på ett helt annat sätt, med hjälp av groove istället för speed. Det är bara en annan sida av vår musik.

– Å andra sidan, det var fascinerande och stimulerande att avsluta låten med den snabba delen, det är faktiskt det snabbaste vi någonsin spelat tills nu.

Vad fick er att använda en kvinnlig opera röst just i denna låt, The Egosim?

– Först och främst – detta är inte första gången vi gör det. Låten In Honour of Reason innehåller också en kvinnlig operasång tillsammans med growlsången i sista refrängen. Fast med The Egoism bestämde vi oss för att skriva ett specifikt riff för operasången. Vi gillade idén, så vi gjorde det.

Vad är den vanligaste dumma frågan ni får eftersom ni är från Italien – Om Berlusconi? Om fotboll?

– Jag skulle säga att det mest korkade är att många människor frågar oss om jag och Cristiano [gitarr, sång] är tvillingar – eh, va?! Bara för att vi ser italienska ut och för att vi båda har skägg och långt hår!?

Origin om Swarm: ”…wanted to write something frantic on the fretboard”

8 september, 2011

Origins låt Swarm från nya albumet Entity får mig att känna mig levande med god lust att besegra alla i allt.

Det väckte också lusten att få veta hur ett sånt energiknippe till låt kom till. Paul Ryan [sång, gitarr], Origins starke man, levererar svar [svensk översättning längst ned]:

Please explain how the song Swarm came about – which part of 
the song came first?
– The guitar riffs were written first at my apartment. Generally Origin starts as a couple riffs tied together (as per usual the beginning) and then I just continue working on one song at a time. I was wanting to write something frantic on the fretboard and busy as I felt we hadn’t accomplished that on the record at that point. It was one of the last four songs written for the album.

What was most difficult?
– Definetely doing the vocals. Mike [Flores] wrote the lyrics and all the vocal patterns
 and was very particular about how the phrasing was supposed to be.

Tell us about the cool lead guitar at the end!
– The lead guitar at the end was thrown on at the last minute. The song felt hollow like it was missing something. It was ”the icing on the cake” so to say. It completed the song.

How was it put together – easily or with a lot of work?
– Pretty easy, maybe a week total of composition time. It’s pretty straight forward for an Origin song.

One 
composer or a bunch of people blending their ideas?
– I wrote all the guitar parts with Mike and John adding all thier own parts on bass and drums.

PÅ SVENSKA:

Förklara hur Swarm kom till – vilken del av låten skrev ni först?  
– Först skrev jag gitarriffen i min lägenhet. I vanliga fall börjar en Originlåt med ett par riff som knyts samman (vanligtvis början av låten) och sedan fortsätter jag med en låt i taget. Jag ville skriva något våldsamt hastigt på greppbrädan eftersom jag inte tyckte att vi hade lyckats göra det på albumet vid det laget. Det var en av de fyra sista låtarna som skrevs till albumet.

Vad var svårast?
– Helt klart att lägga sången. Mike [Flores, bas] skrev texten och sångpartierna och var väldigt noggrann med hur fraseringen skulle låta.

Berätta om den koola leadgitarren på slutet?
– Den slängdes in i sista minuten. Låten kändes ihålig, som om det saknades något. Det blev grädden på moset så att säga, solot fulländade låten.

Hur sattes den ihop – enkelt eller svårjobbat?
– Ganska enkelt, kanske efter nån veckas komposition. Den är väldigt rak på sak jämfört med andra Origin-låtar.

En kompositör eller flera?
– Jag skrev alla gitarrdelar medan Mike och John [Longstreth] sköt till sina delar på bas och trummor.

”Då uppstod musikalisk och demonisk besatthet”

25 augusti, 2011

I somras släppte norska black metalbandet Djevel sitt album Dødssanger. Gitarrist och bandgrundare är Trånn Ciekals. För Bara Metal berättar han om hur en av albumets höjdpunkter Da kvinnene brant kom till. Ta en vuxen hårt i handen innan ni ger er i kast med Trånns svar.

Da kvinnene brant var faktiskt den låt på Dødssanger som jag la minst tid på och som jag skrev i ett enda svep. Jag drog upp till huset på fjället i Norge, ett fjäll som faktisk heter Heksfjell, för att spela in några demos till albumet, bland annat Da kvinnene brant.

Jag ägnade hela första kvällen åt att spela in den låten, men när jag hörde resultatet nästa morgon var jag inte nöjd, så jag skrotade hela sången och kastade bort riffen, men behöll titel och text.

Så uppstod ett av de där ögonblicken som jag skulle vilja kalla musikalisk och demonisk besatthet: jag skrev hela sången helt på nytt på en timme ute på terrassen klockan åtta på morgonen, alla grundriffen bara kom helt naturligt i rätt ordning. Så riffen blev till i den ordning du hör på plattan. Det var något med öppningsriffet som satte igång en känsla som fortsatte av sig själv, skulle jag kalla det.

Detta är den enda låten på albumet som blev till på det sättet – och därför är det den som känns mest sammanhängande. Leadgitarren på sista halvan skapades efter att grundriffen var inspelade, och den kom också till av sig själv i stort sett. Det är en väldigt norsk stämning i låten, och det hör man speciellt  från breaket i mitten och vidare mot slutet.

Texten skrev jag innan musiken, och det är en hyllning till alla de kvinnor som blev brända på bål anklagade för häxeri i Norge under medeltiden, och den tid när Djävulen var högst verklig i människornas vardag. Så är det dessvärre inte idag.

Sång blev till först när jag skickade en demoversion till Erlend Hjelvik [sång, sjunger även i Kvelertak] som gjorde sin tolkning av låten. Jag sätter aldrig några restriktioner på de som bidrar, men är intresserad av att höra hur det blir innan jag kommer med mina begränsningar och förslag.

Det var aldrig meningen att sången skulle vara sådan på albumet, så när vi spelade in låten på plats i studio la vi också ny sång.

Viskningen är det jag som gör, och det representerar Djävulen i det ögonblick i sången när kvinnorna/häxorna bränns, och hämtas till helvetet av Djävulens hand mitt framför ögonen på människorna.

Kören på slutet gjorde alla i bandet och syftar till att tillföra den extra norska folkstämningen i låten, så väl som förstärka och understryka Djävulens närvaro. Ljuden från elden som brinner representerar bålet. Jag gjorde de under en ljudupptagning från ett bål jag brände på fjället när jag spelade in demon.”