Archive for the ‘Recension’ Category

Recension – Hårdrockens Historia: ”…stor skillnad mellan de elva avsnitten”

15 augusti, 2012

Det börjar riktigt illa. Tre avsnitt om vad som fanns innan hårdrocken: Någon växte upp med jazz, någon annan gillade Elvis och en nån tredje gick igång på klassisk musik. Det har hörts sexhundrasextiosex gånger förr och är dessutom självklarheter. Skulle hårdrock ha fötts i ett vakuum? Först när dokumentär-serien Hårdrockens Historia blir genrespecifik hettar det till.

Hårdrockens Historia är skapad av Scot McFadyen och Sam Dunn, med medelmåttiga verk som A headbanger’s journey och Iron Maiden: Flight 666 på sitt CV. Till skillnad mot deras förstlingsverk (som led av starstruck-syndromet) och mot Iron Maiden-dokumentären (som styrdes av Iron Maidens management), så har de nu skaffat sig cred, rutin och integritet. Uppblandat med Sam Dunns egna erfarenheter som ett fan på 80-, -90, och 00-talet blir kombinationen ömsom lysande, ömsom platt i Hårdrockens Historia. Det är stor kvalitetsskillnad mellan de 11 avsnitten.

NWOBHM bemästrar de till fullo, likaså glam och thrash metal – men här, sex avsnitt in i serien, visar sig också en stor svaghet som hela tiden återkommer: det är alltid de största banden som får berätta historien. Jag hade velat höra vad de mindre banden hade att säga, så som Onslaught, Blind Illusion och de tyska thrashbanden.

Avsnitten om grunge och nu metal är okej, men Sam Dunn slarvar bort sig i sin tjatiga fråga om musikaliska influenser, som är hans genomgående tema. Gillade ni metal? Lyssnade ni på metal? Sam Dunn går runt och kliar sig i huvudet och undrar om han ska ta med grunge i hårdrockens släktträd. Suck. Den stora grejen var att metalfans generellt gillade Alice in Chains och Soundgarden – av den enkla orsaken är banden en del av hårdrockens historia. Då spelar det ingen roll huruvida Soundgardens gitarrist Kim Thayil gillade Judas Priest eller inte.

En annan irriterande sak med Hårdrocken Historia är den typiska Michael Moore-inspirationen: Sätt dig själv i centrum, filma när du reser fram och tillbaka och skakar hand med musikerna. Detta blir som mest absurt när Sam Dunn visar hur han reser till Slovenien för att träffa Manowars Joey DeMaio – och inte får det – och då reser till New York istället. Allt filmas och berättas. Klipp bort!

De gottgör sig genom att göra ett riktigt bra avsnitt om den så kallade chockrocken.

Bortsett från all min kritik, bortsett från alla band de väljer att inte ens ta upp, bortsett från att black metal glöms bort – Hårdrockens Historia är underhållande. Det är dramaturgiskt korrekt och det är till och med bildande.

BETYG: 3 av 5

Torbjörn Hallgren

En kortversion finns tidigare publicerad i Close-Up Magazine

Recension – Rock of Ages: ”Tom Cruise lyfter hela filmen under armarna”

14 juni, 2012

Hur börjar Guns’n Roses video till Welcome to the Jungle? Kan du svaret på den frågan är du en given biobesökare till Rock of Ages. Du kommer att känna igen det där med en buss som anländer till Hollywood, skumma typer som väntar utanför och vulgära kvinnor som går på gatorna. För att inte tala om allt Axl Rose-skimmer du kommer känna igen i huvudfiguren Stacee Jaxx.

För alla som någonsin har älskat åttiotalets hair metal är Rock of Ages perfekt. Det finns så många fina flörtar med den tiden att upptäcka. Så mycket musik att gilla trots att man hört låtarna en miljon gånger.

För er som inte är lika lättflörtade finns det andra detaljer som gör filmen sevärd: Alec Baldwin är lysande som desillusionerad klubbägare, det finns massor av roliga gags som verkligen just är roliga, och så har vi Tom Cruise – han lyfter hela filmen under armarna och gör den ensam värd att se. Här tar han igen den platta och floppiga idol han spelade i Magnolia med råge. I varje scen som han syns som Stacee Jaxx finns det ett spännande sug – som att titta på en bilolycka trots att det inte känns korrekt.

Handlingen är klyschig, det är som om manus bara bestod av Tom Pettys texter till Into the Great Wide Open och Free Falling – kryddat med skämt, men alldeles för enkelt. Det där med managern på slutet, underbart spelad av Paul Giamatti, känns inte ens trovärdigt. Och Malin Åkerberg och hennes dagisbarnansikte skulle jag gärna ha strukit helt.

Fast Tom Pettys låtar brukar inte sluta så lyckliga som de sanna Hollywoodsagorna gör: missförstånd reds ut, kärleken träder fram och alla ekonomiska bekymmer löses med en skänk från ovan, det är så dråpligt enkelt att det är på gränsen till dåligt skådespeleri. Men vad gör det? Storyn får gärna stinka i en musikal och en feel good-film där musiken (oftast) känns klockren. Om än dyker upp allt för ofta. Roliga detaljer att lägga märke till: Sebastian Bach gör en härlig cameo, och Slayers Reign in Blood-album syns prydligt i skivaffären.

Fyra bandanas av fem. Tack vare Tom Cruise.

FLER RECENSIONER: UNT säger att filmen ”…räddas av en Tom Cruise i högform”,  Corren skriver att ”de enda som faktiskt lyckas är Tom Cruise och Malin Åkerman”, SMP tycker att ”visst är det lite kul att se Cruise släppa loss som han gör i rollen som Stacey Jaxx”.

SR har bestämt sig för att såga filmen innan den är sedd, och DN tycker att filmen kastrerar och disneyfierar åttiotalets kaliforniska metalscen. GP tycker att ”en rock’n’roll-saga från det glammiga 1980-talet kunna ta ut svängarna betydligt mer.”

SDS gillar Tom Cruise. Expressen gör det också: ”…har genom hela sin karriär övertygat i alla möjliga och omöjliga roller.” AB tycker filmen är underhållande och SvD ger filmen en fyra i betyg.

Kulturbloggen ser filmen som ”en underhållande halvtöntig film” och ger den en fyra i betyg. HD tycker filmen är en ”stilsäker orgie i spandex, hårspray, bandanas, blandband och ögonsmink.”

Recension: Red Fang live i Köpenhamn

17 januari, 2012

Recension: Red Fang, Vega i Köpenhamn, 16 januari 2012

Jag gillar Red Fang. De har härliga riff, och särskilt bra blir det när det gör dem tunga som järnlock. Live känns det som att håren krullar sig, som i det nedstämda introriffet till Into the Eye.

Men ganska ofta slår det mig att individuella riff är bättre för sig själva, än när det korsas och frodas med vers och refränger. Precis som i Into the Eye, som börjar lovande men sedan går vilse (för att återigen spotta upp sig när intorriffet kommer tillbaka). Samma sak är det med Throw Up. Skitbra riff. Platt refräng.

Men eftersom detta är live kan bandet backa upp det med att dels se koola ut (Aaron Beams glasögon var förbjuden rekvisita 1986, men 2012 ger de honom karisma och stil), dels imponera med hur otroligt tajta de är. Trummisen John Sherman håller ihop och styr bandet som om han vore ett slitstarkt snöre i en gympapåse.

Red Fang är det perfekta öppningsbandet till Mastodon, och när de släpar sig upp på scen varje kväll och backar upp Mastodons Creature Lives med inlevelse och starka röster gillar man dem ännu mer. Tilltaget bidrar säkert till fler sålda t-shirts efter konserten. Det är stort. För båda banden.

Betyg: 3 av 5.

Recension: Mastodon live i Köpenhamn

17 januari, 2012

Recension: Mastodon, Vega i Köpenhamn, 16 januari 2012

Nej, inte en enda björnunge dog under Mastodons spelning. Ryktet, om att varje gång Mastodon spelar fel dör en björnunge vid ett heligt berg, kan alltså inte bekräftas. Bandet spelade på topp.

När Mastodon headlinar får vi drygt tjugofem låtar insvepta i svett och med en Troy Sanders som öppnar upp gapet som om han vore hos tandläkaren vid varje skrik. Det är stabilt och levererat med stort spelhumör, trots att födelsedagsbarnet Bret Hinds, nåja det var två dagar sedan, har brutit foten dagen innan.

I förbandet Red Fang är det tydligt att trummisen John Sherman är klippan övriga musiker lutar sig mot. I Mastodon, med ofta väldigt tekniska riff som kräver total koncentration på fingrar och greppbräda, har ledarskapet fördelats jämbördigt. Var och en styr sig själv och bildar i sin perfektion en vattentät kvartett.

Jag skulle kunna klaga på låtmaterialet, eftersom jag vill ha mer från deras bästa album Crack the Skye, men jag förstår dem – har de turnerat med de låtarna i flera år, där de ofta kört hela albumet rakt igenom, så vill man variera sig. Spela gammalt som om det vore nytt. Spela nytt så att det kan bli gammalt.

Bandet har vid det här laget en så bred repertoar att de kan luta sig bakåt mot låtmaterialet utan att trilla. Till det kommer en Troy Sanders som ofta rör sig teatraliskt som om han vore en docka som rör sig bild för bild. Nej, den som trodde att Mastodon var killrock rakt upp och ned utan något mer än så fick gå hem överbevisad.

Men några saker slog mig – Curl of the Burl kändes helt malplacerad inklämd bland de övriga låtarna. En dansande mysig katt bland fräsande hermeliner. Mastodons svar på I Was Made For Loving You som min ende och bäste vän konstaterade. Alltså inget fel på låten. Men den funkar inte i sammanhanget. Lika underligt kändes det med den långsamma allsången Creature Lives som avslutning. Den borde ha kommit tidigare, och är inte alls värd det privilegiet som en sista låt automatiskt tilldelas.

The Hunter är Mastodons röda album, och scenen badade i det röda ljuset långa stunder. Det är då kontrasterna gör sig synliga, och när Sleeping Giant släpptes loss (se bild) i svepande långsamma blåa spotlights till lika långsamma musikaliska partier var det så vackert att söta björnungar lär ha uppstått från de döda.

Betyg: 4 av 5.

MER MASTODON: Kommer till Metal Town (GP)

Svensk recensent chockar – ger Lulu toppenbetyg

2 november, 2011

Medan svensk media som väntat sågar Metallicas nya album i smådelar och slänger bitarna till grisarna, så megamaxchockar Smålandsposten med att ge Lulu betyget fyra av fem. Det är den enda tidningen i Sverige som går mot strömmen, och som tycker att ”det bränner till rejält när Reed skriksjunger på det desperata sätt han lade sig till med redan på Growing up in public.”

Måhända är det så att SMPs recensent ser på detta som ett Lou Reed-album. I till exempel Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Metro är det ideligen typiska hårdrocksskribenter som har recenserat albumet.

Och ärligt talat – som ett Lou Reed-album kanske Lulu är svinbra?! Vad vet jag, jag har aldrig velat lyssna på hans musik förr.

Hur som helst, här är lite goa citat från sågningarna att värma er med i novembernatten:

• ”Bandet vandrar över jorden likt en jättestjärt, Lou Reed dess ryttare.” Metro

• ”… en fullständigt obegriplig insats som kompband till ett lika obegripligt, 87 minuter långt spoken word. Det kallas för masochism.” SvD

• ”Den 87 minuter långa helheten är mer parodisk än de fejkade demoversioner som lades ut på nätet i förväg.” SDS

• ”Konstnärligt är det skönt med artister som inte bryr sig om andras åsikter. Men det är en klen tröst när resultatet knappt är lyssningsbart” BT

• ”1+1=0” DIW

Fler recensioner: HD, KB, MVT

PS Om SMP megamaxchockar, så måste väl även DN i rättvisans namn minimalchocka, som ger albumet godkänt: ”ge den här skivan en chans”.

Jag har, DN. Som komedi och spoofalbum är den underbar!

Tidigare inlägg om Lulu: Dekisfaktor störst anledning till pinsamheten Lulu, Gramptallica: texten till Dickety avslöjad, Metallouica – alternativt omslag

Vad tycker du om Så Jävla Metal?

14 oktober, 2011

”…att han tagit tag i det enorma arbete det innebär att skildra ett sådant mångfacetterat kulturarv är givetvis hedervärt. Resultatet är ofullständigt, men likväl underhållande och kärleksfullt.” SvD

”Är den en bra dokumentär? Nja, kanske inte helt.” Cinema

Vad tycker du om Så Jävla Metal? Skriv i kommentarsfältet här eller under Bara Metals recension!

Recension: Så Jävla Metal – Helhetsintrycket slår ut alla anmärkningar

7 oktober, 2011

SÅ JÄVLA METAL
Av: Yasin Hillborg
Atlantic

”Varför är inte Dregen med?” Det var en av de första frågorna regissören Yasin Hillborg fick när han pressvisade Så Jävla Metal i Malmö. Jag drog en djup suck när jag hörde den, och tänker svara själv: därför att Så Jävla Metal inte är en encyklopedi över svenska hårdrocksband, utan en skildring av svensk hårdrocks historia – 40 år. Vartenda band som distat sina gitarrer kan inte vara med. Det går inte. Ett hundratal intervjuer fördelade på ett femårsarbete multiplicerat med väldigt många resmil är detsamma som mastodontprojekt, och en kulturgärning av mått.

Filmen följer en rak tidslinje, från 1970-talets November och Neon Rose till dagens stora band som In Flames och Arch Enemy. Mot slutet kommer också en sorts sammanfattning i form av olika analyser om varför svensk hårdrock slagit så stort, och det är definitivt till filmens fördel.

En svår balansgång i en dokumentär som bygger på intervjuer är att leverera nytt blod till filmen, så att det inte går på tomgång intervju efter intervju. Jag tycker Så Jävla Metal klarar det, men hade klarat det ännu bättre om avsnittet med Europes och Malmsteens busiga rockliv hade klippts bort. De känns som en darling. Joey Tempests teori om varför bandet förlorade i popularitet är tusen gånger mer intressant än aldrig så många historier om Ian Hauglunds knullande eller Malmsteens välkända flygplansincident.

Fast medan jag inte saknar Dregen, så saknar jag en annan betydligt viktigare del i svensk hårdrockshistoria – skivaffären Dolores och rockklubben Valvet, som båda var samlingsplatser för blivande metalmusiker i Göteborg.

Bra däremot är att andra delar av hårdrocken kommer till tals, så som musikproducenter och journalister, till exempel Close-Ups Robban Becirovic och Studio Fredmans Fredrik Nordström. Här kunde Yasin Hillborg gärna ha grävt fram fler av Sveriges gamla fanzine-redaktörer, kanske även bandbokare eller varför inte bloggaren Hatpastorn.

Sådana här anmärkningar sopas ändå snabbt av banan när man ser till filmens helhet  – Yasin Hillborg lyckas berätta en historia som är så lång och spretig att det egentligen borde vara ett oöverstigligt projekt – och många höjdpunkter. Bland de senare finns Siewert Öholms grillning av Anders Tengner, samt en del av hårdrockens lågvattensmärken: Fredrik Strage berättar om dagen då death metal förlorade sin undergroundstatus (alltså när han själv började gilla musiken). Strax efter det får vi se Entombed som husband till en tokigt klädd Peter Siepens. Aj aj aj. Det kan göra pinsamt ont att gräva i vår musiks historia.

Torbjörn Hallgren

Tidigare publicerad i Close-Up (i kortare version), med betyget 9 av 10

FLER RECENSIONER: SDS, HD, Kulturbloggen, Metro, TV4 Nyhetsmorgon

Kärlekssagan över? Anvils nya album recenseras i svensk media

28 juni, 2011

Anvils senaste album har recenserats av minst nio stycken dagstidningar – när hände det senast för bandet? Samlingssajten kritiker.se har räknat ut att betyget blir 3,0, vilket får ses som godkänt. ”En bra platta” sammanfattar Expressen Juggernaut of Justice. ”Trashiga skapelser” och ”hungrigt bett” skriver Kristianstadsbladet som är enda tidning som ger albumet en fyra. ”Man fnissar. Man blir glad. Man gillar Anvil” avslutar Värmlands Folkblad sin recension.

De enda tvåorna delas ut av Barometern och Västerbottens Folkblad. Den senare skriver ”inte speciellt bra” och ger sångarens insats en känga.

Tvåorna till trots – kul för Anvil att få godkänt, för att släppa en kalkon efter all den uppmärksamhet de fått hade varit katastrof. Det låter som om Steve Kudlow slipper återgå till dagsjobbet och extraknäcket. Lev din dröm, Steve!

För fler recensioner: Arbetarbladet.  Expressen och Aftonbladet (ett pyttigt plustecken) har även recenserat deras spelning på Metaltown.

Recension: Mastodon – Live at the Aragon

30 mars, 2011

För drygt en månad sedan slogs jag och tusentals med mig av samma tanke – hur fasiken låter sången? Mastodon promotade sin kommande live-dvd genom att släppa en trailer på låten Oblivion. Och sången lät lite så där. Av kommentarerna att döma på Youtube så sågades Mastodons insats. Folk surade för att ”det låter inte som på skivan”. Andra slätade över med att hela bandet består av killar som i första hand är musiker, i andra hand sångare.

Så här i efterhand var det lite snabbt dömt. Live at the Aragon visar en högst ärlig spelning – det är en enda tagning, med misstag och perfektion i ett. Det låter live, det låter äkta. Detsamma gäller sången, som passar perfekt in i en svettig spelning med komplicerade riff. Vad som ska lyftas fram är snarare vad vi slipper höra – tydlig finputs i eftermixen, pålägg av sång, pålägg av gitarrer.

Live at the Aragon spelades in i Chicago hösten 2009, som var en av flera spelningar under den världsturné bandet gjorde i samband med Crack the Skye-släppet. Ett album som gav mig tillbaka tron på Skivan – att varenda låt på ett album kan hålla toppklass. Mastodon spelar hela Crack the Skye från a till ö, och följer upp med extranummer i form av en cover på Melvins The Bit samt tre äldre låtar – och nej, varken Iron tusk eller Colony of birchmen ingår i extranumret.

Visuellt är det bra filmat, med många kameramän i arbete, många spännande vinklar och generöst med bilder även på publiken. Men arbetet i klippstudion lämnar två önskningar: Jag hade velat ha mer av det råa, mer visningar av spelet bakom kulisserna. När Bret Hinds signalerar att något är fel väljer producenten att visa bilder på övriga bandet – tills Bret Hinds är tillbaka i bild som om inget har hänt. Sånt känns som kinesisk censur. Dessutom är fokus lite väl mycket på den person som för tillfället sjunger. Det gör att gitarristen Bill Kelliher hamnar i periferin. Han syns så oerhört sällan (och när han är i bild är det ofta från en och samma vinkel). Tråkigt för ett band som består av fyra medlemmar.

Live at the Aragon gör sitt jobb och mer än så. För oss som missade bandet på Sweden Rock – Mastodon ställde in – så är detta ett bra och rakryggat substitut. Som bonus medföljer livespelningen på cd, samt Crack the skye – the movie, den film som spelas i bakgrunden på scen bakom bandet.

MER LIVE-NYHETER: Manowar recenceras i GP och AB, AB om Rockbjörnen och AOS om vårens spelningar i Stockholm

Så tycker svenska recensenter om Hisingen Blues

23 mars, 2011

Recensionerna har börjat trilla in för Graveyard:

GP beskriver musiken på Hisingen Blues som tidlös och låter antyda att det (förmodligen) dels beror på att bandet jammat ihop materialet, dels beror på mod: ”…modet att både våga göra frenetiska låtar … instrumentala [och] ballader som Uncomfortably Numb.” GPs recensent ger albumet full pott.

Aftonbladet ger albumet en fyra, men låter bara betalande plus-kunder läsa recensionen. Läs dock intervju med bandet här.

Arbetarbladet beskriver istället musiken som ”ordinär”, med undantag för två låtar som sätter sig ordenligt. Recensenten saknar ”tryck från trumspelet, vilket genomgående är alldeles för dolt i mixen.”

Kristianstadsbladets recensent vill bara höra mer och mer, ger albumet en fyra i betyg och pratar lyriskt om ”arrangemang som inte står Zeppelin långt efter i snillrikhet.”

DN beskriver Graveyard som ”yngre nästkusiner till Mustasch.” Deras musik står med ”ena foten i 90-talets stonerrock och andra i … 70-talshårdrock.” Formsäker och behärskad riffbaserad rock som får en fyra i betyg.

Sydsvenskan skriver finurligt att Graveyard är ”rockens framtid”, att bandet har ”genuin kvalitet”, och beskriver musiken som omedelbar, passionerad och obönhörligt svängig. Betyg fyra av fem.

Svenska Dagbladet ger skivan nästa högsta betyg, talar om molokna gitarrer och sorgsen sång, och slår fast att ”här finns låtarna som kommer att personifiera Graveyard som band.”

Kulturbloggen skriver att ”årets skiva är här” och hyllar (”införskaffa den”) och hyllar (”det finns en gud”) och hyllar (”ni är Sveriges bästa band”), men kan inte med ett enda ord förklara vad som är så himla bra med musiken. Se Kulturbloggens kommentar nedan för mer utlägg om musiken. Kulturbloggen har också intervjuat bandet.