Recension: Twisted Sister – live, Töreboda

Vad är skillnaden på ett pojkband som One Direction och Twisted Sister? Frågar du gitarristen och det senare bandets grundare Jay Jay French handlar det om tid. ”De har fans som stannar i tre år och sedan drar vidare till nästa band. Våra fans stannar i 40 år!” Det är så klart mer en flört till sin egen publik än en känga till pojkband, men det är också en sanning som upprepas ofta – hårdrockfans är trogna sina band. Även om de har haft downperioder, och skrivit fler låtar som snarare är mediokra än makalösa. Twisted Sister tillhör definitivt den typen av band, men lyckas framföra allt sitt material med häpnadsväckande engagemang. Att band är bättre live än på album brukar vara en klyscha, men i detta fall stämmer det.

Mycket av det där är Dee Sniders förtjänst. Det är han som är glasyren över de olika kakbitarna. Vältränad, energisk, karismatisk, impulsiv och fortfarande med intakt sångröst. Dessutom en mästare på att underhålla publiken mellan låtarna, som när han betonar att detta absolut är Twisted Sisters sista turné någonsin: ”Vi är inte som de andra banden som säger att de turnerar för sista gången och sedan kommer tillbaka tre år senare, som Scorpions, för att tappa det lilla hår de har kvar på scenen” säger han, och med ett snett leende lägger han till: ”Förlåt mig Klaus Meine!”

Halvvägs in i konserten lovar han att de två stora hittarna ska spelas, men det är inte på något sätt i ett underläge i stil med ”snälla lyssna lite på våra andra låtar” utan snarare för att låta förstå att de som bara är där för de två hitsen inte ska behöva gå hem besvikna: ”Vi hoppade över I wanna rock en gång – det slutade med att vi blev mordhotade.”

En stor del av konserten ägnas år nyligen bortgångne trummisen AJ Pero. Dee Snider tänker på honom som en del av det pris en människa måste betala för att nå sina mål, när han introducerar The Price – åttiotalets mest underskattade ballad. Jay Jay French (som var ovanligt talför inför den svenska publiken) berättar att AJ Pero själv hade handplockat Mike Portnoy för att ersätta honom den dag han själv inte kunde följa med, och han refererar också till ett samtal med AJ Pero dagen innan trummisen dog, för att på så sätt introducera The Fire still burns.

Till slut har bandet spelat sina två stora låtar, och följt upp med SMF som extranummer. Mina egna favoriter The Beast och Burn in Hell, den sistnämnde sjukt genomtänkt med det röda ljuset på Dee Sniders sataniska grin och gott om pyro, har också hörts för sista gången på svensk mark – som alltså råkade bli lilla Töreboda med sin numer etablerade festival. Klockan är halv två på Töreboda torg, och kvar framför scenen står trogna fans och njuter av vad de sett. En av dem är Pelle Gustavsson i Nifelheim, som sammanfattar hela den här recensionen i en enda kort mening: ”Det finns inget som kan toppa detta.”

Recension Morbid Angels Covenant – låt för låt

Covenant i backspegeln.

Det första som slår lyssnaren är omslaget. Lite ockulta böcker, en kniv som ser ut som en brevöppnare och ett tänt ljus. Allt som saknas är svarta handskar. Kom igen – det är ett riktigt barnsligt omslag med tydligt utplacerade objekt som någon matfotograf fått i uppdrag att plåta.

Men sällan har uttrycket ”mer att bjuda på än vad ögat visar” varit mer sant.

Covenant var Morbid Angel och hela death metal-samhällets debut på ett majorbolag, och det visade sig också bli bandets bästa album. Eller näst bästa. Otroligt bra tror jag alla kan komma överens om. Det producerades i stort sett av Morbid Angel själva, och mixades av ingen mindre är Fleming Petersen. Ljudet genom hela albumet är otroligt torrt, vilket var populärt just då, och blöttes mest upp av Trey Azagthoths vurm för flanger.

I december kommer bandet till Malmö, Göteborg och Norrköping för att jubilera med just Covenant, som spelas låt för låt – albumet fyllde nämligen tjugo år nyss. En bra idé, och en konsert ingen borde vilja missa. Och du kan vinna biljetter till Malmöspelningen genom Bara Metal.

Detta är Bara Metals recension av albumet, låt för låt.

 

  Rapture – 3/5

• Sångpartierna, sårskilt verserna, är ganska ljumma på Rapture. Först vid det tyngre partiet runt 2:00 vaknar låten till liv och får färg. Trey Azagthoth otroliga lekar med gitarren, från full-fräs-flanger via den där stunden när han bara hackar plektrum mot strängarna fram till solot – what can one say. Geni.

 

  Pain Divine – 5/5

• En av albumets mer kända låtar. Borde kanske ha inlett hela albumet, eftersom den håller högre klass än Rapture. Pete Sandoval trumspel på Pain Divine är fenomenalt. Det är det visserligen genom hela albumet, men här är det ett underbart bombardemang till den typ av tremoloriff som bandet slog igenom med på Altar of Madness. Pain Divine innehåller inte ett enda tråkigt moment.

 

  World of Shit (the Promised Land) – 5/5

• Det finns två låtar som gjorde Covenant till det break through-album som det blev för death metal för fans som ännu inte funnit sig i musikstilen. Den ena är så klart albumets sista spår. Den andra är World of Shit. En otroligt sinnrik början, där det medryckande introriffet följs av ett lugnt riff som är som så pass nedsvärtad och melankoliskt – trots att det är tämligen enkelt – att det är helt oförgömligt. Det riffet utgör också låtens piece de resistance och upprepas två gånger. Det snabba partiet, som ibland låter ganska Slayer-thrashigt, fram till 2:30 är en perfekt pendang.

 

  Vengeance is Mine – 2/5

• Fullt ös medvetslös. Den här titeln är inget unikum. Mitt gamla favoritband från 80-talet, Blind Illusion, hade samma titel till en betydligt bättre låt. Jag gillar snabba låtar, men den här fastnar inte.

 

  Lion’s Den – 5/5

• Albumets mest underskattade låt. Morbid Angels mest underskattade låt? Lion’s Den är perfekt uppbyggd. Det där fragila slingriga riffet som återkommer är hur hemsökande som helst, och verspartiet med bara Vincent och trummor – ”Whip crack” – sticker ut i all sin enkelhet. Även sångpartierna med ”Kill em’all” är otroligt bra, i en text som hänsynslöst berättar en av Romartidens grymmaste underhållningar. Efter det kommer en paus följt av ett av albumets absolut bästa riff runt 03:00, som är så pass bra att det måste bli fade out – riffet får inte sluta officiellt.

 

  Blood on my Hands – 3/5

• Även den här låten brister i finess. Nu blir det enkelt att tro att jag har svårt för snabbare låtar, vilket skulle vara jobbigt om man driver en metalblogg, men så är inte fallet. Blood on my Hands är helt enkelt byggt på sämre låtmaterial.

 

Baksidan

  Angel of Disease – 1/5

• Den här låten avskyr jag. Det räcker inte med breakdowns och tydliga skyltar för var man ska mosha. Dave Vincents punksång till det där punkriffet i versen är så oerhört motbjudande. Dessutom är den här låten oerhört dåligt upplagd och planerad, hackar från olika riff och olika moment. Bara mishmash av överblivet material. Kul är dock det Led Zeppelinaktiga bluesinspirerade svarta hålet i låten mellan 2:55-3:40, där man bildligen kan höra hur basen löper amok lever ut sitt försvunna 70-tal. Detta är utan tvekan albumets sämsta låt och när bandet spelar den live blir det en välkommen dryckespaus. Extra bra då att den är hela 6:15 lång och därmed albumets längsta låt. En låt som är kul, men på ett sånt sätt att man skrattar åt den.

 

  Sworn to the Black 5/5

• Titeln är så gångbar att alla band någonsin inom black- och death metal skulle kunna återanvända den utan att vi reagerade på att det var samma ord som skrevs om och om igen. Här är det fullt ös på flangern igen, utan att överdriva det. Vincents sång är brutal under versen och genialsikt effektpålagd under refrängen. Man börjar fundera på om han verkligen är svuren åt det svarta. Sedan minns vi hans fortsatta karriär, och texten blir bara ytterligare en i mängden.

 

  Nar Mattaru 4/5

• Lite spökstämning i form av keyboardlek i studion? Inte helt fel. För med tanke på vad som ska komma efter instrumentala Nar Mattaru så är den här låten placerad perfekt på albumet. Jag kan tänka mig att bandet diskuterade om den skulle komma allra först, kanske gjorde den det under turnén (någon som vet?) men som den ligger nu är det perfekt. Jag hoppas den här låtordningen gäller under kommande turnén. Enligt ”källa internet” ska Nar Mattaru tydligen betyda ”avgrund” och vara sumeriska.

 

  God of Emptiness 6/5

• Morbid Angel (och Pantera) har ganska mycket att tacka Beavis och Butthead för. Bland annat för att MTV valde att lyfta fram den här låten i soffsittarnas program. God of Emptiness är ett fantasisk samarbete mellan Trey Azagthoth och Pete Sandoval, och Dave Vincents sånginsats är otrolig. Ni vet vad jag menar. Är struphuvudet nere i magsäcken?

Jag kan inte fatta hur någon kan komma på en sån här udda låt, den är som hämtad från en annan planet, utomjordlig. Bandet har precis tagit ut svängen så långt de kan, hållit sig så långt bort från de koncept de egentligen håller sig inom, utan att på något vis gå utanför sitt eget skinn. Detta är konst punkt slut. Låten är tämligen lång för Covenant, men det märks inte. Perfektion.

Att lägga en sådan låt sist, i en tid när låtordning verkligen gällde, var kaxigt. Det visar vilket självförtroende Morbid Angel hade 1993.

Första recensionen på Metallicas Through the Never

Metallicas Through the Never hade premiär i Toronto nyligen, och den allra första recensionen dök upp igår i Variety. Den får garanterat Lars Ulrich att göra high five med sig själv.

För recensenten gillar uppenbarligen vad han ser, en livekonsert uppblandad med ett sorts äventyr där roadien Trip skickas ut på…

”…a mysterious errand into an eerily deserted city. On foot after a car crash, he watches anarchist types in hoodies attack riot police, then each other, then (for no obvious reason) him, led by a murderous specter on horseback.”

Tydligen fungerar detta bra ihop med konserten (som också innehåller gamal bilder från 80-talet), scenerna med Trips uppdrag – whatever that is – är precis lagom långa och ungefär lika djupa som Metallicas texter (tänk Motorbreath). Through the Never är en film för fansen, till skillnad mot Some Kind of Monster som också tilltalade mannen på gatan. Vad gäller ljud, design och teknik, skriver Variety, så ligger de på topp.

Läs hela recensionen här.

Gästinlägg: Bara Metal recenserar kalla öls

Det är torsdag. Sommar. Snart fredag. Nu blir det alkohol igen. Bara Metal har bett formgivaren, metalskallen och ölälskaren Micke Kvick recensera, eller åtminstone nämna, några av hans favoritöl. DEL II.

VARNING: Ta det försiktigt med spriten, så att du inte spiller!

Mole Stout 5,8%, Ska Brewing, USA

Jag gjorde tre fatala misstag när jag skulle prova denna öl. 1: jag läste inte så noga på etiketten. 2: jag sniffade inte i glaset innan jag drack. 3: jag köpte bara en flaska.

Aha… En Ale med chilipeppar, cacao, kryddor och nått mer, något chockartad och förvånande första klunk då jag förväntade mig öl. Eftersmak av kaffe och järn. Inte stark på något sätt.

Lyckat? Tja… Kanske vänjer man sig lite på vägen. Men en öl är det inte riktigt, för mig. Skulle ha köpt 2 flaskor och varit bättre förberedd och inte så törstig. Men prova för all del. Tuff etikett.

Upplevs till: Supersuckers I say fuck

.

SÖDRA Pale Ale/Lager/IPA, Södra Maltfabriken, Sverige

Håll öppnaren redo för detta bryggeris öl. Inte så mycket krusiduller. God öl, helt enkelt.

Eller som de själva säger: Passar nästan när som helst.

Jag är nyfiken på deras Die Nasty.

Lyssna till: Lifer Low

Recension – Last Days Here med Pentagrams Bobby Liebling

Titel: Last Days Here

Regissör: Don Argott och Demian Fenton (Atlantic Film)

En människospillra. Kan han ens stå på scen och sjunga? Så var mina första tankar när jag såg de inledande minuterna nere i en källare i Germantown i USA, där doom metal-bandet Pentagrams frontfigur Bobby Liebling framhärdar. Närbilderna på hans slitna ansikte, som dramaturgiskt korrekt dröjer ett tag in i filmen, fick mig att rygga tillbaka. Han framstår som helt nedknarkad och omgiven av hopplöshet.

Men helt hopplöst är det inte. Han har en manager vid namn Sean ”Pellet” Pelletier som tror på honom stenhårt, och som genom hela Last Days Here tålmodigt försöker leda snart 60-årige Bobby Liebling mot ett bättre liv – och mot spelningar samt skivkontrakt.

Filmen ger intrycket av att Pentagram fram till filmens början bara gett ut ett enda officiellt album sedan starten 1971, och sedan försvunnit helt från kartan. Riktigt så enkel är inte bandets historia.

På så vis är filmen Anvil The Story of Anvil – en film som onekligen blir en mätstock när det kommer till filmer om bortglömda metalmusiker – en bättre historia, mer linjär och mindre krånglig samt mer dynamisk, eftersom den skildrar två personers kamp även mot varandra. I Last Days Here är bakgrundshistorien så komplex, och personen i centrum lika komplex om inte mer, och förmodligen väldigt svårfångad på film.

Det gör inte filmen om Bobby Liebling mindre intressant. Absolut inte. Klart värd att se oavsett om du gillar bandet eller ej. Här finns mängder av historia att berätta, och det kan förenklat hackas ned till knark, nån form av rock’n roll (det tar dock en hel timme innan tittaren verkligen får se att Bobby Liebling kan prestera på scen) och sex i form av kärlek som innehåller besöksförbud, ångestosande telefonsamtal och fängelse. Allt backas upp av managern Sean ”Pellet” Pelletier som utgör en form av ramberättare. Han ger oss fakta om vad som händer Bobby Liebling, särskilt när filmen emellanåt hoppar fram flera månader i berättandet – alltid till en ny livssituation som tittaren måste guidas in i.

Hur det går med skivkontraktet som Pellet så hårt jobbar för glömmer dock regissörerna Don Argott och Demian Fenton av att följa upp. Det sista vi ser av det är ett ”samtal” backstage mellan skivbolagsbossen Phil Anselmo (just den Phil ja) och Bobby Liebling i mitten av filmen. Ett samtal som känns tämligen fejkat, med kameror bakom axlar som försöker härma en typisk Hollywooddialog. Synd, eftersom allt annat är så äkta i filmen. Inte minst Bobby Lieblings plågor, fysiska som psykiska, som är väldigt kännbara. Eller hans föräldrars kommentarer som ger alla pappor hjärtknip.

Till filmen kommer mängder av extramaterial, men det är ingen tvekan om saken för min del – filmen är bra klippt, håller högt tempo, och det material som kommer som bonus är just ren bonus.

Torbjörn Hallgren

Recension – Metallica av Mick Wall

Titel: Metallica – Terapi, Droger och Rock’n Roll

Författare: Mick Wall

Ni vet den där känslan. Besvikelsen. Ditt lag förlorar mot ett bonkegäng. Den aptitretande maten på menyn var på sin höjd ordinär. Resan till Thailand regnade bort.

Så känner jag för Mick Walls bok om Metallica. Upplägget är så bra, sju stycken av världens mest kända metalmusiker samsas i en otrolig framgångssaga som kryddas med alla de där välkända motgångarna som har hänt Metallica – men det fungerar ändå inte. Ungefär vid halva boken tröttnar jag.

Ett stort problem är de många upprepningarna. Jag vet inte hur många gånger författaren skriver att ”alla i bandet såg upp till Cliff Burton.” Tröttsamt. Ett annat problem är alla gånger han avviker från ämnet. Det blir så många sidospår när han artigt, faktakorrekt och knivskarpt förklarar vad alla personer som korsat Metallicas väg är för några typer. Men det är tröttsamt.
Annat som stör läsningen är detta in och ut-schasandet när Mick Wall citerar folk. För det är han väldigt mån att göra. Ett exempel:

Han kallar Paul Baloff för ”kungen av utsvävningar” och jämfört med honom ”var Dave inte så farlig”.

Boken måste slå rekord i onödigt många citationstecken.

Å andra sidan – all reserach, alla intervjuer och roliga detaljer kring kontrakt och skivförsäljning gör boken värd att läsa. Framförallt gillar jag den första halvan, de tidiga åren med Brian Slagel och Ron McGovney.

Sedan finns det en hel del som inte besvaras i boken, trots att den är så tjock och tar upp så mycket. Till exempel nämns Lars Ulrich som en kille med gott om pengar under tonåren, men Ron McGovney hävdar, när han kommer in i bilden, att han stod för alla utlägg. Och Mick Wall verkar inte ens medveten om hur motsägelsefullt det låter. Just McGovneys alla utlägg nämns nämligen som en bidragande orsak till att han tröttnade och ruttnade på bandet.

Inte heller lyckas Mick Wall förklara hur Metallica har växt sig så gigantiskt stora trots att allt efter svarta albumet har varit tämligen dåligt. Den gåtan förblir olöst efter 500 sidors läsning.

Torbjörn Hallgren

Recension – Labour of Love & Hate

Titel: Labour of Love & Hate

Författare: Lena (text) och John (bild) Resborn

Impiety. Wormrot. Det är väl ungefär så långt mina kunskaper når när det gäller metal i länder som Thailand, Singapore, Malaysia och Indonesien. Tills nu. Med Lena (text) och John (bild) Resborns fantastiska guide över sydostasiatiska metalscenen är jag betydligt mer insatt: Labour of Love & Hate – An Underground Musical Journey through Southeast Asia. Det är en fin journalistisk bedrift, intervju efter intervju med folk involverade i metalscenen, smyckad med knivskarpa, fina och spännande bilder.

Det är oerhört fascinerade att inse vad internet har gjort för att sprida musik, och det är lika fascinerande att höra okända band prata om Dismember, Meshuggah, och Suffocation, eller att se bilder på fans i t-shirtar med Nile, Behemoth och lokala band. Vår vardag är lika mycket deras vardag.

Intervjuerna är djupsinniga, det handlar väldigt mycket om att skapa en förståelse för hur ett metalband fungerar gentemot samhälle, inhemsk kultur, västerländerna och religion. Det i sin tur visar på en metalkultur som spretar med begreppsförvirring och motpoler – så som black metal-fans som är trogna muslimer. När boken mellan raderna upplyser mig om stora kulturskillnader mellan metalscenen i Sverige och Sydostasien, så visar den lika mycket på stora skillnader mellan de länder boken skildrar, och mellan banden inom samma land.

Den enda gången jag känner att intervjun är för lättviktig och kortfattad är när Chad och Popo från banden Beside respektive Demons intervjuas. De spelade 2008 under en festival där elva unga människor trampades ihjäl. Sedan dess har åtminstone Beside ansetts vara ett ”killer-band” (enligt sig själva) med dåligt rykte. Jag skulle vilja höra mycket mer hur banden har rest sig från tragedin, varför polis skyller på banden och deras musik.

Den snuttiga intervjun gör dock ingen fläck på solen, för det finns så många bra intervjuer och svar att rumla runt i. Särskilt när Resborns tränger in i Indonesien, vars metalscen på vissa orter till viss mån är så vriden och underlig att det nästan är nedslående läsning. Polis och politiker är så oförstående till metal att de blandar ihop fansen med verkliga rebellstyrkor eller generella uppviglare. Likaså verkar en del av musikerna i så främmande vatten att det är svårt att förstå hur de tänker. Så som Purgatory från Jakarta, som spelar metal för att locka publiken till islam, så att de inte ägnar sig åt metal, för metal är ett dåligt livsval. Låter det underligt? Läs hela intervjun, det är än märkligare än så.

En annan lika underlig figur är Ombat i Tengkorak. Han blev känd i metalvärlden för sin medverkan i filmen Global Metal där han framstod som antisemit. Här gör Resborns en journalistisk bedrift tycker jag, när Ombat får en chans att förklara sig genom en tolk.

Till en början hade jag svårt att hänga med geografiskt, men ganska snart anade jag att länderna kom i en viss geografisk ordning (norr-söder). Det skulle inte ha skadat med ytterligare en liten karta vid varje intervju, säger nörden inom mig. Eller tydligare rubriker när en intervju går över till en annan. Oavsett vilket – jag kommer att läsa boken igen. Bara John Resborn fantastiska bilder är värd läsarens tid om och om igen.

Till sist. Konstnären Dede från Bali berättar en fantastisk historia: Första gången han och hans vänner hörde Metallica, dansade de runt med små cirkulära handrörelser nära bröstet till musiken – tills de fick se videor av hur fansen i Europa och USA gjorde under konserterna. Aha. ”So then we changed the style of course.”

Torbjörn Hallgren

Recension – Yngwie J. Malmsteen av Anders Tengner: ”…en ganska rolig och fascinerande figur att umgås med. Till en viss punkt”

I biografin Yngwie J. Malmsteen, med den ganska kassa undertiteln Så som i himmelen så ock på jorden, målas det sakta men stilsäkert upp en bild av en fantastisk gitarrist och en sorglig människa. Boken bygger på drygt femtio intervjuer med människor runt Yngwies liv genom åren, men också på artiklar hämtade från alla möjliga källor.

När man skriver en biografi på det här sättet kan det bli lite väl stolpigt, läsaren slängs från citat från en person till en annan och till en tredje bara på en sida. Trots sådana förutsättningar har Anders Tengner lyckats förbluffande bra. Det är ett behagligt flyt genom hela texten. Det märks att Sveriges mest kända hårdrocksjournalist från 80-talet är en bra skribent, och här har han också gjort skäl för journalistepitetet murvel. Han har snokat reda på det mesta kring Yngwies liv och band som känns värt att veta. De femtioelva medlemsbytena är noggrant beskrivna, inget album är mindre viktigt än något annat, alla turnéers öden är omsorgsfullt berättade. Detta blandas med alla stolligheter som hände runt Yngwie, både musikaliskt och privat. Jag fastnar till exempel för när Yngwie blev inlåst i sin replokal. En kort, fullkomligt meningslös historia som ändå får mig att gå igång, och känna hur trångt det är när han kryper genom ett schakt.

Boken slår fast en sak väldigt tydligt: Lika bra på att hantera sin gitarr, lika kass är Yngwie Malmsteen på att behandla människor i sin närhet. Lika mycket tålamod som han har med sitt gitarrövande, lika oinsatt är han i ekonomi och hushållsbudget. Exemplen är så många, ögonvittnena är så trovärdiga att det inte går att komma ifrån. Tydligast är så klart hans storhetsvansinne och hans osäkerhet (han ställer sig ibland framför sångaren för att hamna i strålkastarljuset på scenen) vilka mynnar ut till stor arrogans mot sina medmänniskor i närheten. Som när han nyper en anställd i näsan för att denne inte tillräckligt snabbt byter en glödlampa, allt inför ögonen på sångaren Göran Edman.

Värst är att behöva läsa hur gitarrhjälten Yngwie Malmsteen misshandlade sina fruar Erika och Amber. Det lämnar en fadd eftersmak. Erika verkar ha klarat det bra, men Amber framstår som en stor förlorare som aldrig riktigt hämtat sig från slagen.

Men till allt det här tragiska – det skulle kunna kallas skitsnack när hans före detta bandmedlemmar skrattar åt hur dåliga hans dyra ferraribilar är, eller när de fnittrar åt att Yngwies dyra Rolexklockor går fel – tycker jag mig ändå känna en värme från Anders Tengner (och från de flesta intervjuade) mot Yngwie. Det är ganska tydligt att Yngwie är en ganska rolig och fascinerande figur att umgås med. Till en viss punkt. Eller på avstånd. Eller när tillräckligt mycket vatten har passerat under broarna.

Biografin Yngwie J. Malmsteen är till stora delar en sorts bakvänd gärningsmannaprofil uppbyggd av vittnen, där Anders Tengner då och då faller in i jag-berättande eftersom han själv är ett av dessa vittnen. Ett stilgrepp som fungerar bra. Han har gjort ett hästjobb, och payback kommer i form av den bästa svenska musikbiografin i år. Väl värd att läsa. Det är så lätt hänt att en biografi vattnas ur ju närmre man kommer nutiden. Den fällan undviker Tengner med bravur.

Vad vi dock inte får reda på är detaljer kring låtarna och låtarrangemang. Där famlar författaren i blindo, och har också helt hoppat över det. Jo, en gång får vi en insyn i det, när trummisen John Macaluso berättar att markeringarna i låten Evil Eye bygger på I’m dreaming of a White Christmas. Just intervjun med John Macaluso visar upp Yngwies karaktärsdrag till fullo, som när Yngwie inte vill att hans trummis spelar in ett album med fel färg (!) på baskaggarna.

En annan sak som Anders Tengner inte lyckas förklara är den märkliga personlighetsförändring som sker med Yngwie när April blir hans fru och manager. Förhoppningsvis kan Yngwie Malmsteen själv skriva mer om sådana detaljer när han släpper sin biografi nästa år.

Torbjörn Hallgren

Få uppdateringar från Bara Metal via Facebook

Recension: Mission to Lars – ”…plötsligt dyker Kerry King upp med sin stora feta plånbok…”

[SPOILERVARNING]

Storebror Tom, drygt 50 år gammal, har grav autism (kallad fragil X-syndromet). Hans största dröm är att träffa Lars Ulrich. Han upprepar det konstant: ”Wanna meet Lars. Wanna meet Lars. Wanna meet Lars.” Han syster är journalist. Hans lillebror är filmare. De två senare bestämmer sig för att uppfylla sin brors dröm, och samtidigt göra en film av det. Det finns en klar nerv i hela upplägget: Ska en person med så pass skör autism – han är som en tvååring i en vuxens kropp – klara pärsen och resan till USA? Och ska de få träffa Lars Ulrich?

Dramaturgiskt är det alltså grönt ljus, men på vägen till klimax spricker filmen några gånger. Första gången det händer är när filmparet bygger någon sorts falsk spänning när Tom inte går att hitta dagen innan de ska åka. De letar. Och letar. Sedan hittar de honom. Samtidigt som personalen på boendet inte alls verkar särskilt ovana eller oroade av att han inte syns till.

Sedan, on the road i USA, tjäbblar syster och lillebror med varandra, och samtalet från lillebrors sida känns… regisserat. Skådespeleri. I en dokumentär? Sånt förstör. Särskilt när de tidigare har fått instruktioner om att inte bråka framför Tom. Det är som om bråkat skildras, spelas upp, bara för att piffa upp spänningen i vad som annars är en lugn, ganska händelselös roadmovie.

Bortsett från det så ger filmen en ganska klar inblick i hur Toms liv är. Och det är så klart poäng nummer 2 med en sån här film. Att öka förståelse för tillståndet. Det byggs på ytterligare av att de träffar USAs främsta expert på fragil X, vilket är en bra grej att ta med i filmen.

Syskonskaran har tre chanser på sig att träffa Lars, under Metallica-turnéns tre sista spelningar. Hela Metallicas management är på deras sida och försöker hjälpa till. Men när huvudpersonen har autismrelaterad sjukdom så är det inte direkt asfalterad eriksgata. Första konserten vägrar Tom gå på. Han sitter kvar i den hyrda husbilen. Han är rädd för det höga ljudet. Andra konserten kommer han in backstage, men får aldrig träffa Lars (trots att jag är 99 procent säker på att jag ser Robert Trujillo i bakgrunden – hmmm).

Slutligen får de träffas, och vad händer då? Stora delar av samtalet dem emellan får vi bara gissa oss till. Regissören fejdar in musik och man ser Lars försöka prata med Tom, leenden, klipp framåt i tiden, lite skratt. Och sedan iväg till att få testspela trummorna. Det var ju ”meet Lars” som var den stora grejen, inte ”play Lars’ drums”.

Absolut intressantaste scenen i hela filmen – för alla metalskallar – dyker upp alldeles i slutet, när Lars Ulrich och Tom stannar i en korridor. Där i bakgrunden står Kerry King med någon inställsam kvinnlig journalist och plockar ned sin stora feta plånbok i en av sina lårfickor, på de där pösiga långbrallorna man ofta ser honom i. Lars Ulrich säger till Tom: ”Det där är Kerry, han spelar i ett band som heter Slayer” och säger till Kerry: ”Det här är Tom. Han har åkt ända från England för att träffa oss.” Kerry King svara med spelad dum min: ”Åker aldrig ni till England och spelar?”

Jag vill inte ha filmen osedd. Den är ett roligt bonus för Metallica-fans. Men jag hade önskat att regissör och producent lät filmen ha sin gång, istället för att försöka bygga upp drama som fungerar i en spelfilm, men som hamnar i vägen för en dokumentär. Och framförallt skulle samtalet med Lars inte klippas ned och slätas över med vacker musik. Tala om att bli snuvad på konfekten.

Recension – W.A.S.P. Sting in the Tale: “…förundras över hur mycket jag har lärt mig”

Jaså. Jaha. Där ser man. Jag har läst Darren Uptons inofficiella bok om W.A.S.P. – eller egentligen om Blackie Lawless – och förundras över hur mycket jag har lärt mig.

De flesta metalfans födda på tidiga 1970-talet har en relation till W.A.S.P.s röjardagar under 80-talet. Även jag – ett tag var det mitt favoritband, nån gång när Inside the Elecric Circus släpptes. Trots det känner jag att jag vet väldigt lite om bandet. Hur träffades de? Varför försvann första trummisen så snabbt? Biografin Sting in the Tale täpper till många av de där luckorna.

Visst, det är fler stavfel än man trodde var möjligt för ett boksläpp. Layouten är ganska tafflig och intervjuerna med ex-medlemmar kunde ha fått gå igenom en redaktörs vassa sax (alla dessa hej-hur-mår-du-jag-mår-bra-och-du-då i början av varje intervju borde ha gått i soporna). Som en helhet är den inte lika slipad som andra spökskrivna rockbiografier.

Men det är de där bitarna som bygger helheten, nördiga kunskaper som att Blackie Lawless syns i Spinal Tap-filmen, eller att Steve Riley och Johnny Rod inte kom överens, eller att trummisen Stet Howland till slut inte kunde komma på fler rytmvariationer till Blackies ganska snarlika riffstrukturer. Det är de byggstenarna som utgör min behållning. De och många fler.

Darren Upton har anklagats för att vara anti-Blackie med den här boken, som är skriven av ett fan för fans. Det tycker inte jag att han är. Han har lyckats intervjua de flesta av de viktiga bandmedlemmarna: Chris Holmes, Randy Piper, Steve Riley, Johnny Rod med flera. Blackie framstår som en hårdför bandledare, ovillig att släppa ifrån sig kontrollen och med en förmåga att alltid få som han vill. Och på den punkten levererar Sting in the Tale snarare en uppfattning som de flesta redan visste om. Eller anade.

Blackie är så klart inte intervjuad, och han kan i framtiden komma att ge ut sin egen version av sitt liv och W.A.S.P. Till dess rekommenderar jag den här.

Du hittar boken här. Officiell sida här.