Den här bilden dök i något flöde på Facebook, och det tog en tag innan jag hajade vad det var jag såg. En sångare. …i? En soptunna? Med lock som kan öppnas och stängas?! Genialiskt!
Vet du något om den här spelningen, som förmodligen skedde i USA, så hör av dig. Var det lika bra som det ser ut?
Vad är skillnaden på ett pojkband som One Direction och Twisted Sister? Frågar du gitarristen och det senare bandets grundare Jay Jay French handlar det om tid. ”De har fans som stannar i tre år och sedan drar vidare till nästa band. Våra fans stannar i 40 år!” Det är så klart mer en flört till sin egen publik än en känga till pojkband, men det är också en sanning som upprepas ofta – hårdrockfans är trogna sina band. Även om de har haft downperioder, och skrivit fler låtar som snarare är mediokra än makalösa. Twisted Sister tillhör definitivt den typen av band, men lyckas framföra allt sitt material med häpnadsväckande engagemang. Att band är bättre live än på album brukar vara en klyscha, men i detta fall stämmer det.
Mycket av det där är Dee Sniders förtjänst. Det är han som är glasyren över de olika kakbitarna. Vältränad, energisk, karismatisk, impulsiv och fortfarande med intakt sångröst. Dessutom en mästare på att underhålla publiken mellan låtarna, som när han betonar att detta absolut är Twisted Sisters sista turné någonsin: ”Vi är inte som de andra banden som säger att de turnerar för sista gången och sedan kommer tillbaka tre år senare, som Scorpions, för att tappa det lilla hår de har kvar på scenen” säger han, och med ett snett leende lägger han till: ”Förlåt mig Klaus Meine!”
Halvvägs in i konserten lovar han att de två stora hittarna ska spelas, men det är inte på något sätt i ett underläge i stil med ”snälla lyssna lite på våra andra låtar” utan snarare för att låta förstå att de som bara är där för de två hitsen inte ska behöva gå hem besvikna: ”Vi hoppade över I wanna rock en gång – det slutade med att vi blev mordhotade.”
En stor del av konserten ägnas år nyligen bortgångne trummisen AJ Pero. Dee Snider tänker på honom som en del av det pris en människa måste betala för att nå sina mål, när han introducerar The Price – åttiotalets mest underskattade ballad. Jay Jay French (som var ovanligt talför inför den svenska publiken) berättar att AJ Pero själv hade handplockat Mike Portnoy för att ersätta honom den dag han själv inte kunde följa med, och han refererar också till ett samtal med AJ Pero dagen innan trummisen dog, för att på så sätt introducera The Fire still burns.
Till slut har bandet spelat sina två stora låtar, och följt upp med SMF som extranummer. Mina egna favoriter The Beast och Burn in Hell, den sistnämnde sjukt genomtänkt med det röda ljuset på Dee Sniders sataniska grin och gott om pyro, har också hörts för sista gången på svensk mark – som alltså råkade bli lilla Töreboda med sin numer etablerade festival. Klockan är halv två på Töreboda torg, och kvar framför scenen står trogna fans och njuter av vad de sett. En av dem är Pelle Gustavsson i Nifelheim, som sammanfattar hela den här recensionen i en enda kort mening: ”Det finns inget som kan toppa detta.”
Mittemot.
I samband med att Bara Metal publicerade den långa intervjun med Mantar fick vi en kommentar från bloggaren Chief Rebel Angel där han erbjöd Bara Metal fina livebilder för publicering. Klart vi tackade ja.
På sin blogg heavymetale.se skrev han om Mantar långt innan Bara Metal upptäckte bandet. All respekt! Så till bilderna – lägg märke till pedalparken framför gitarristen. Imponerande. Så här skriver Chief Rebel Angel kort om upplevelsen att se Mantar live på Getaway Rock förra året: ”Framförallt gillar jag att de ställde upp så att de stod/satt med sidan mot publiken, men kunde se varandra.”
Kapellmästaren.
För första gången i mitt liv har jag sett Swans live. Det var förra veckan. I Malmö. På Babel. Jag visste att bandets musik är enormt uppskattad av många metalfans, de som gillar mer extrem form av ljudväggar, och tänkte att detta skulle vara ett snabbt och skoningslöst sätt för mig att att sätta mig in i musiken, eftersom jag inte har hunnit/prioriterat det tidigare.
Det var en konsert jag sent kommer att glömma. Inte för musiken, den var okej men inte min grej denna kväll, utan för vad jag såg. Stämningen i bandet.
Så här är sju snabba reflexioner under, och efter, Swans spelning i Malmö. Från en newbie som mig. Ta det för vad det är.
1. Basisten ser störtskön ut!
2. Men varför är han vänd mot sångaren/gitarristen hela tiden? Tittar på honom som en storögd hund som vill ha uppskattning. Ingen kontakt med publiken alls? Och gitarristen bakom honom tittar också mest ditåt? Och ju mer jag tänker på det, alla i bandet är vända mot sångaren/gitarristen, inklusive han som spelar lap steel guitar. Eh…?
3. Fick… fick percussionisten… fick han precis en reprimand av sångaren/gitarristen?! Han spelade fel på nåt järnrör (?) och fick sig klart och tydligt en tillsägelse. Inför öppen ridå bara så där?!
4. Aha. Sångaren/gitarristen [ja, nu har väl de flesta fattat att det är Michael Gira jag syftar på] är bandledare, gruppdiktator, kapellmästare och visionär i ett. Detta är hans livsverk vi ser. Och alla musiker spelar efter hans pipa.
5. Michael Giras blick är tom och iskall. Men hela hans uppenbarelse och hur han styr musiken med en järnhand är oerhört fascinerande.
6. Konserten är över, och basisten verkar be om ursäkt till Michael Gira över att han spelade fel i slutet, men verkar också skylla på förstärkaren som ryker eftersom han pekar på den flera gånger. Som om ”jag spelade fel, men jag hade ögonen på den där stärkaren som det ryker ur. Ser du? Den där framme? Det var därför. Okej? Det är väl ändå okej?”
7. Jag måste lyssna mer på Swans. Och fundera över vad jag egentligen har upplevt.
Ghost är på god väg att installera Papa Emeritus III. Bandet har annonserat en nätt liten spelning på Doom i Linköping en onsdag i juni. Denna onsdag råkar vara 3 juni. 3. Tre. III. Vad tror ni?
Se till att köpa er en biljett till konserten och var med en kommande klassisk spelning. Sist bandet bytte påve, 15 december 2012, skedde den religiösa stafettöverlämningen just i Linköping, bandets inofficiella hemstad.
Att ta ett nederlag.
Inför Europaturnén i april slog det ned som en bomb. Skeletonwitch skulle inte komma hit med sin vanliga sångare Chance Garnette, utan med Andy Horn.
Den som har minne minns att USA-turnén i höstas avlutades med att Skeletonwitch riffade igenom låtarna utan någon sångare alls. Det visade sig då att Chance Garnette hade problem med turnélivet och alkohol, och det lär vara samma sak som gjorde att han numer inte ingår i bandet. Mot sin vilja.
Det enda fina i den här kråksången är att Chance Garnette verkar ta det med ro, och till och med med en viss humor. Medan bandet turnerar i Europa är han kvar ensam i USA. Och jobbar. Som snickare. Pengarna måste in liksom. På Instagram har han lagt upp en bild på sig själv med den fantastiska taggen #AtLeastItsNotRoofing.
”Not roofing” syftar på en av hårdrockens mest kända rubriker, från Kerrang, om Exodus. Så här minns Gary Holt (gitarrist i Exodus) det:
”I remember Kerrang! magazine had one of those Where Are They Now things in around ’93, and it still stings to this day. When they got to Exodus, it said, ‘Riffing in ’84, roofing in ’94.’ I was like, ‘Ouch (laughs), those f**kers.’ But hey, you know, there’s nothing wrong with working. We definitely had to get jobs. After we broke up in ’93, myself, Rick (Hunolt – guitars), and Zetro (Steve Sousa – vocals) all worked for the same roofing company, as well as Phil Demmel from Vio-lence, now Machine Head. And you know, it’s a humbling experience.”
Pest och glädje.
Svartidauði, isländska för digerdöden, levererade en spelning fri från krusiduller, mellansnack och tjafsigt flörtande med publiken. Komplex mullermetal åt black metalhållet rakt ut på en fyra filer bred motorväg. Överkörning av bästa slaget. Läs min recension i kommande Close-Up, till dess, ett bildsvep.
Bara Metal 